SE443585B - Hydrofila polyesterfibrer och sett att framstella dessa - Google Patents

Description

10 15 20 25 30 35 7812705-7 2 uppbyggnadsprincipen fysikaliskt, t ex genom ökning av den adsorptionsbenägna fiberytan. Exempelvis är upp- byggnadsprincipen för en sådan fiber känd genom Melliand Textilberichte l/l977, s ll-12, och i fallet med poly- akrylfibrer tydligen även redan förverkligat. Dessa polyakrylnitrilfibrer består av en kärna med ett större antal fina kapillärhâlrum och av en tät mantel med ett flertal fina kanaler, vilka kan leda vattnet även från sidan in i fiberns porösa inre. Manteln har som uppgift att skydda det inutiliggande porsystemet och garantera en problemfri bearbetning.

Enligt ett i den tyska Offenlegungsschrift 25 54 124 beskrivet förfarande erhålls sådana hydrofila polyakryl- nitrilfibrer enligt ett nmnspinnförfarande, vid vilket man till spinnlösningsmedlet, t ex dimetylacetamid, dimetylsulfoxid, N-metylpyrrolidon eller dimetylformamid, sätter 5-50 vikt%, beräknat på lösningsmedlet och fast- ämnet, av en vätska, som har en högre kokpunkt än det använda spinnlösningsmedlet, vilket är väl blandbart med spinnlösningsmedlet och med vatten och utgör ett icke- -lösningsmedel för polymeren som skall spinnas. Som exempel på sådana vätskor kan nämnas: alkyletrar och -estrar av flervärda alkoholer, högkokande alkoholer, estrar och ketoner, varvid företrädesvis används gly- cerin. De fibrer som kan erhållas på detta sätt har en kärnmantelstruktur, en porös kärna med genomsnittligt portvärsnitt av 500-1000 nm (= 5000 - 10 OOO Å), en fuktighetsupptagning av ca 2 - S % (vid en relativ luftfuktighet av 65 % och 2l°C) och en vattenkvarhâll- ningsförmåga av 10 - 30 %.

Torrspunna, kärn-mantelstrukturuppvisande fibrer av akrylnitrilpolymerisat med en fuktighetsupptagning av minst 7 % (vid en relativ luftfuktighet av 65 % och 2l°C) och en vattenkvarhållningsförmåga av minst 25 % beskrivs i den tyska OS 26 07 071. Dessa fibrer fram- ställs på så sätt, att man spinner ett karboxylgrupp- haltigt akrylnitrilpolymerisat ur ett lösningsmedel, 10 15 20 25 30 35 7812705-7 3 vilket - beräknat på lösningens totalvikt - försetts med 5 - 50 vikt% av en förening, vars kokpunkt ligger högre än spinnlösningsmedlets, vilken är blandbar med vatten och spinnlösningsmedlet och inte förmår lösa sampolymerisatet, varefter den till lösningsmedlet tillsatta föreningen uttvättas ur de nyspunna trådarna och karboxylgrupperna helt eller delvis överföres i saltform.

Detta vid polyakrylnitril kända förfarande för modifiering är inget tekniskt användbart förfarande för förbättring av de hydrofila egenskaperna hos de vik- tiga polyestrarna. Polyakrylnitril torrspinns nämligen, dvs ur organiska lösningsmedel vid jämförelsevis låga temperaturer. Polyester spinns däremot inom tekniken vid nära 300°C ur smälta, dvs under väsentligt strängare betingelser. Dessutom har omodifierad polyakrylnitril en jämförelsevis hög fuktighetsupptagningsförmåga av ca 1,5 %. Omodifierad polyester har däremot en väsent- ligt mindre fuktighetsupptagningsförmåga, vilken uppgår till endast 0,3 - 0,6 %.

Det finns även ett stort antal porösa polyester- fibrer, vilka t ex framställs genom speciella försträck- ningsförfaranden eller genom uppskumning medelst en inert gas. De innehåller såsom de ovan beskrivna poly- akrylnitrilfibrerna stora, ljusmikroskopiskt upptagbara hålrum, vilka dock inte nämnvärt höjer fuktighetsupp- tagningen.

Därutöver är redan porösa polyesterfibrer med fina, ljusmikroskopiskt ej upptagbara kapillärhålrum kända.

H.-D. Weigmann et al (Melliand Textilberichte 6/1975, s 470-473) har för att förbättra färghastigheten och den relativa färgämnesupptagningen behandlat polyester~ fibrer med dimetylformamid, därefter befriat dem från lösningsmedel i kokande vatten, torkat och därefter underkastat dem en värmebehandling. Härvid uppnåddes en strukturförändring, vilken huvudsakligen är följden av desorienteringsförlopp i de icke-kristallina om- lO 15 20 25 30 35 7812705-7 4 rådena. Beroende på lösningsmedelsbehandlingens tempe- ratur fick man en mer eller mindre kraftig sekundär- kristallisation, vilken utlöstes genom växelverkan mellan polymeren och lösningsmedlet och ledde till bildning av kristalliter i den svällda fiberstrukturen.

Denna stabilisering av den svällda fiberstrukturen förhindrar dess fullständiga sammanbrott, när lösnings- medlet avlägsnas, och leder efter författarnas uppgift till bildning av hålrum eller mikroporer.

Denna produkts egenskaper diskuteras vidare mer utförligt nedan, men redan här kan nämnas att de har en jämförelsevis mindre porvolym och som följd därav även en lägre vattenupptagnings- och vattenkvarhåll- ningsförmåga. Bortsett därifrån är effekterna inte stabila, redan en värmebehandling av över l20°C har som följd en drastisk minskning av den relativa färg- materialupptagningen, vid temperaturer av 180-ZOOOC inträder en total kollaps av porsystemet. Ändamålet med föreliggande uppfinning är hydrofila polyesterfibrer, vilka innehåller mikroporer med radier av under 30 nm. Dessa kännetecknas av att de består av en polyestermassa, som innehåller 1-20 vikt% av ett eller flera oxalatkomplex med den allmänna formeln Me[z(c2o4)m] vari Me = minst en av jonerna Li, Na, K, Rb, Cs eller NH4 Z = minst en komplexbildande centralatom ur grup- pen Mg, Ca, Sr, Ba, Zr, Hf, Ce, V, Cr, Mn, Fe, Co, Ni, Cu, Zn, Cd, B, Al, Ga, In, Sn, Pb och Sb n =l, 22, 'R-3 eller al! och m 22, :B eller z4, och varvid mikroporerna har vätbara ytor, så att ka- pillärkondensation inträffar vid 20°C och en relativ luftfuktighet av mindre än 97% och fuktighetsupptag- ningen vid 40°C och 92% relativ luftfuktighet uppgår till mer än 2 vikt%, varvid andelen av den genom ka- pillärkondensation betingade fuktighetsupptagningen uppgår till minst 25%. 10 15 20 25 30 35' 7812705-7 5 Under begreppet polyester inbegrips såväl homo- som sampolyestrar. Exempel på sådana polyestrar är sådana, vilka under användning av en respektive flera av nedanstående syror eller dessas esterbildande derivat och en eller flera två- eller flervärda alifatiska, alicykliska, aromatiska eller aralifatiska alkoholer eller en bisfenol, kan erhållas: adipinsyra, pimelin- syra, korksyra, azelainsyra, sebacinsyra, nonandikarbon- syra, dekandikarbonsyra, undekandikarbonsyra, tereftal- syra, isoftalsyra, alkylsubstituerad eller halogenerad tereftal- och isoftalsyra, nitrotereftalsyra, 4,4'- -difenyleterdikarbonsyra, 4,4'-difenyltioeterdikarbonsyra, 4,4'-difenylsulfondikarbonsyra, 4,4'-difenylakylendi- karbonsyra, naftalin-2,6-dikarbonsyra, cyklohexan-l,4- -dikarbonsyra och cyklohexan-l,3~dikarbonsyra. Typiska, för framställningen av dessa homo- och sampolyestrar lämpliga dioler respektive fenoler är: etylenglykol, dietylenglykol, 1,3-propandiol, 1,4-butandiol, 1,6- -hexandiol, 1,8-oktandiol, 1,10-dekandiol, l,2~propan- diol, 2,2-dimetyl-l,3-propandiol, 2,2,4-trimetylhexan- diol, p-xylendiol, 1,4-cyklohexandiol, l,4-cyklohexan- dimetanol och bisfenol A. Föredragna är polyestrar och sampolyestrar av tereftalsyra, särskilt polyeten- tereftalat. Polyesterfibrerna enligt uppfinningen har ett stabilt och lätt vätbart mikroporsystem av avsevärd omfattning, varvid mikroporerna är öppna, dvs förbundna såväl med varandra som med fiberytan. Begreppet "mikro- porer" används inte enhetligt i litteraturen. I det följande menas därmed porer med radier av <3O nm (300 Å).

De är i motsats till makroporer med radier >30 nm inte påvisbara med ett ljusmikroskop och endast med speciella preparationsmetoder påvisbara elektronmikroskopiskt.

Lämpliga karakteriseringsmetoder ärz»kapillärkondensation, röntgenbrytning, kvicksilverporosimetri och slutligen täthetsmätningar förbundna med mikroskopi.

Kapillärkondensationen är en mycket viktig mätmetod för föreliggande porsystem. Samtidigt är den även grunden 10 15 20 25 30 35 7812705-7 6 för det praktiska utnyttjandet av porsystemet, särskilt inom bärhygienområdet.

Enligt Helmholtz-Thømson's sats inträder den kända kapillärkondensationen genom en vätande vätska i en kapillâr med krökningsradien r, när vätskeångans partial- tryck är större än pr, varvid gäller p M 2 O' r = gxp (- ) (ekV. pm RT p _ r pr = ângtryck över en krökt yta med radien r pg = ângtryck över en jämn yta M, o,p = molvikt, ytspänning och vätskans täthet R = gaskonstant T = absolut temperatur Numeriskt blir resultatet att kapillårkondensationen av vatten vid 20°C därefter inträder, när de nedan angivna kapillärradierna r underskrids øch när full- komlig vätbarhet föreligger vid följande relativa fuktighetshalter (rel. F): rel. F % 35 70 80 83,5 90 93 97 10 l5 35 r (nm) l 3 4,7 6 För att alltså redan vid 90 % relativ fuktighet erhålla kapillärkondensation, är det nödvändigt med kapillärer med radier av 10 nm (100 Å) eller mindre.

Vid ej ideal vätning (randvinkel B större än Oo) skall den ovan angivna formeln utvidgas på följande sätt: p M 2 0 cos 8 I _ oo -exp <-----> RT p . r (ekv. 2) 10 15 20 25 30 3s_ 7812705-7 7 Det krävs därvid motsvarande mindre radier för att erhålla kapillärkondensation. Exempelvis uppgår vät- ningsvinkeln vid omodifierad polyester och vatten till ca so° (T.H. Grindstaff, æext. Res. J. (1969) s 958) och därmed cos 8 = 0,2. Därav följer, att vid oförändrad vätbarhet inträder därvid endast kapillärkondensation när porernas radier är mindre än de ovan angivna värdena med faktorn 5. Vid vätskor som överhuvud taget inte Väter (B = 900 eller 900 f B š l8OO) blir det ingen kapillårkondensation.

Kapillärkondensationen utnyttjas i den föreliggande uppfinningen för första gången såvitt vi vet för för- bättring av hydrofilin hos syntetiska fibrer. Jämfört med den vanligen använda adsorptionen, t ex under hydrat- bildning, erhålles förutom den ansenliga adsorptions- mängden ytterligare positiva effekter, t ex hög adsorp- tions- och desorptionshastighet, tilltagande adsorption med stigande temperatur, ingen svällning och därmed ett långtgående "torrt" grepp och slutligen inga ogynnsamma värmeeffekter.

Vad beträffar kapillärkondensation hänvisas i övrigt till läroböcker i fysik och fysikalisk kemi, exempelvis R. Brdiëka, Grundlagen der Physikalischen Chemie, ll:e upplagan, sid 55l-553, VEB Deutscher Verlag der Wissen~ schaften, Berlin 1972, H. Franke, Lexikon der Physik, 3æ4q;iagan, sid 776-779, Frankh'sche Verlagshandlung Stuttgart och E. Manegold, Kapillarsysteme, Band l (Grundlagen 1955), Strassenbau, Chemie und Technik Verlagsgesellsohaft mbH, Heidelberg.

Mikrohålrum kan vidare påvisas med hjälp av konti- nuerlig röntgensmåvinkelspridning. Normalt används de diskreta smâvinkelreflexerna vid karakteriseringen av kemifibrer genom röntgensmåvinkelspridning. Dessa har sin grund i den periodiska växlingen mellan det kristal- lina och det amorfa området i provet. Alltefter det inbördes arrangemanget av dessa områden erhåller man ett tvâpunkts- eller ett fyrpunktsdiagram. Polyester- 10 15 20 25 30 35 7812705-7 8 fibrer med ej periodiskt arrangerade områden av avvi- kande elektrontäthet ger förutom dessa diskreta små- vinkelreflexer även en kontinuerlig småvinkelspridning.

Om det vid dessa områden av avvikande elektrontäthet handlar om hålrum erhåller man en kraftig småvinkel- spridning. (För detaljer härom hänvisas till nedan angivna litteratur.) De hydrofila polyesterfibrerna enligt uppfinningen visar en sådan kraftig kontinuerlig småvinkelstyrning.

Genom kvantitativ utvärdering av småvinkelsprid- ningen kan porsystemet hos de hydrofila polyester- fibrerna enligt uppfinningen ännu närmare karakteriseras.

I fallet med kulformiga mikrohålrum erhåller man en isotrop småvinkelspridning. Genom vinkelberoendet hos den kontinuerliga småvinkelspridningens intensitet kan radien hos dessa kulor erhållas. I fallet med ej kul- formiga mikrohålrum, vilka har en företrädesriktning i provet, erhåller man en anisotrop kontinuerlig småvinkel- spridning, varvid man ur anisotropin kan uttala sig om dessa hålrums orientering i provet. Även här kan man erhålla tvärsnittet av dessa ej kulformiga hålrum ur vinkelberoendet hos den kontinuerliga småvinkelsprid- ningens intensitet. Jämför man olika prov med liknande hålrum så erhåller man ett påstående om det relativa antalet hålrum i detta prov genom den kontinuerliga småvinkelspridningens intensitet.

Beträffande teorin, mätningen och utvärderingen av röntgensmåvinkelspridning hänvisas till facklittera- turen, exempelvis till Zahn och Winter, Kolloid-Zeitschrift 128 (1952), sid 142 - 153, H. Kiessig, Kolloid-Zeitschrift 152 (l957), sid 62 - 74, O. Kratky, Angew. Chemie 72 (1960), sid 467 - 482 liksom V. Hochmann, Faserforschung und Textiltechnik 27 (l976), häfte 8, Zeitschrift für sid 417 - 424; A. Guinier, X-Ray Freeman and Company, San Francisco 1963.

Polymerforschung, Diffraction, H.W.

Ett ytterligare drag som kännetecknar polyester- fibrerna enligt uppfinningen är porvolymen i förhållande 10 15 20 25 30 35' 7812705-7 9 till porradien. Den kan mycket lätt bestämmas med en kvicksilverporosimeter. Härvid inbegripes porer med ra- dier av under 30 nm, dvs mikroporer.

Beträffande teorin, genomföringen och utvärderingen av kvicksilverporosimetri hänvisas likaså till fack-“ litteraturen, exempelvis H. Jüntgen und M. Schwuger, Chem. Ing.-Tech. 38 (l966), sid 1271-1278 och E.F. Wagner, Chemiefasern 8-67 (1967), sid 601-606.

För pâvisande av porsystemet kan även anföras tät- hetsmätningen. Vid närvaron av ett porsystem i provet erhåller man vid den vanliga täthetsmätningen i en gra- dient av t ex tetraklorkolväte och heptan under förutsätt- ning av att gradientvätskan inte kan intränga i por- systemet, t ex eftersom den är isolerad utåt eller eftersom porväggarna inte är vätbara av gradientvätskan, tydligt lägre täthetsvärden än de som motsvarar rena, porfria polymerer. 1 dessa fall. kan man räkna ut totala porvolymen med hjälp av täthetsmätningen. Efter avdrag för den genom mikroskopiska mätningar inbegrip- bara porvolymen erhåller man porvolymen för de mikro- skopiskt ej synliga porerna.

Resultaten av dessa fyra mätmetoder, nämligen röntgensmâvinkelspridning, kvicksilverporosimetri, kapillärkondensation (adsorptionsisoterm) och täthets- mätning bevisar utan motsägelse att fibrerna enligt uppfinningen har ett utifrån tillgängligt, genom vatten lätt vätbart porsystem av avsevärd omfattning, vars porradier huvudsakligen uppgår till mindre än 30 nm.

Det är vidare karakteristiskt för polyesterfibrerna enligt uppfinningen att deras hydrofila egenskaper är permanenta. I enlighet med föreliggande uppfinning betecknas porsystemet därvid som stabilt, om det är beständigt gentemot en tvättning och en efterföljande torkning i luft vid lOO°C. Härvid rör det sig om minsta möjliga fordringar, medan porsystemet i fibrerna enligt uppfinningen är väsentligt stabilare: det är stabilt gentemot vanliga bruks- och bearbetningsbetingelser, 10 15 20 25 30 35 7812705-7 10 såsom texturering, varmluftsfixering, t ex l min vid l90°C, liksom högtemperaturtvättning och -färgning, t ex l h vid l20°C, inklusive en varmluftstorkning vid l20°C/3 min, liksom en koktvättning exempelvis vid l0O°C och 60 min i närvaro av 5 g tvättmedel per liter, och under kemtvättbetingelser. Lika stabila, dvs likaledes i huvudsak oförändrade, är de genom porsystemet betingade hydrofila egenskaperna hos polyesterfibrerna enligt upp- finningen. Efter genomförandet av de ovan angivna mät- ningarna kan polyesterfibrerna enligt uppfinningen beskrivas såsom följer genom sitt porsystem och genom sina hydrofila egenskaper.

Såsom redan sagts ovan, kan polyesterfibrerna enligt uppfinningen uppta mer än 2 vikt% fuktighet vid 40°C och 92 % relativ luftfuktighet. Denna totala fuktighets- upptagning hos den hydrofila polyestern enligt upp- finningen utgörs i huvudsak av den för omodifierad polyester vanliga fuktupptagningen av ca 0,5 % till- sammans med den genom kapillärkondensationen betingade fuktighetsupptagningen. Andelen av den genom kapillär- kondensation betingade fuktighetsupptagningen uppgår till minst 25 % av den totala fuktighetsupptagningen och är alltså jämförelsevis låg vid en ringa total fuktighetsupptagning, t ex 25 % och jämförelsevis hög vid en hög total fuktighetsupptagning, t ex 95 %.

Företrädesvis uppgår den till 70 % av den totala fuktig- hetsupptagningen. _ De hydrofila polyesterfibrerna enligt uppfinningen har en fuktighetsupptagning vid 40°C och 92 % relativ luft- fuktighetshalt av upp till 25 vikt%. Föredragna är polyestrar med en fuktighetsupptagning av 5-15 vikt%.

Sådana produkter kan utan svårigheter bearbetas och har utmärkta textila egenskaper. Även polyesterfibrerna enligt uppfinningen med en fuktighetsupptagning vid 4OOC och 92 % relativ luftfuktighetshalt av 15-25 vikt% kan likaså utan större svårigheter framställas, särskilt i fallet med grövre typer. Som följd av sin jämförelsevis höga porvolym har de redan motsvarande ringa hållfasthet. 10 15 20 25 30 35 7812705-7 11 Fibrernas skenbara täthet ligger under l35O kg/cm3, företrädesvis i området l050-1150 kg/cm3.

Porsystemet i polyesterfibrerna enligt uppfinningen består av mikroporer med radier under 30 nm, företrä- desvis i omràdet 5-15 nm. Mikroporernas volym uppgår till mer än 0,04 cm3/g. Företrädesvis innehåller fib- rerna enligt uppfinningen mikroporer, vilkas radie ligger inom omrâdet 5-15 nm och vilkas volym ligger inom området 0,04~0,l5 cm3/g. Produkter med en ännu större porvolym, nämligen upp till 0,5 cm3/g, kan likaså framställas. Dessa kommer i åtanke för sådana användningsexempel där ingen eller endast en ringa fiberhállfasthet är erforderlig.

Mikroporerna i polyesterfibrerna enligt uppfin- ningen är öppna, dvs de är förbundna såväl med varandra som med fiberytan.

Polyesterfibrerna enligt uppfinningen har före- trädesvis ej kulformiga mikroporer, deras längdmått är ungefär 4 ggr tvärsnittet. Huvuddelen av dessa ej kulformiga porer är orienterade parallellt med fiber- axeln.

Karakteristiskt för polyesterfibrerna enligt upp- finningen är att porsystemets väggar är lätt vätbara med vatten. Denna speciella beskaffenhet hos porväggarna är liksom det beskrivna porsystemet orsaken till de hydrofila egenskaperna hos polyesterfibrerna enligt uppfinningen.

Produkterna enligt uppfinningen har - jämfört med vanliga polyestrar - en överraskande hög fuktighets- upptagning. I nedanstående tabell har angivits nâgra värden för en normal polyetentereftalatfiber, för en under användning av lO vikt% kaliumaluminiumoxalat ((K3¿_Al(C204) _7 framställd polyetentereftalatfiber enligt uppfinningen liksom för ull. Mätningarna har genomförts enligt DIN 54 201, nämligen vid konstant- kllmaten 2o°c/6s t relativ luftfuktighet (normalklimat enligt DIN so øl4), 2o°c/92 t relativ luftfuktighet, 34°C/92 % relativ luftfuktighet och 40°C/92 % relativ luftfuktighet (fuktvarmt konstantklimat enligt DIN 50 015). 7812705-7 12 Euktighetsupptagning (i vikt%) Fíberslag Polyetentereftalat Ull I Normaltyp Enligt uppfinningen Klimat zo°c/65 z m1. lufnfukt. 0,3 1,0 15 zo°c/92 z " " 0,4 6,5 24 3130/92 z, " " 0,5 8,0 22 4o°c/92 z " " 0,6 1o,o 21 Tabellen visar följande: I konditionerat tillstånd har polyesterfibrerna enligt uppfinningen såväl vid normalklimatet 20°C/65 % relativ luftfuktighet som vid högre temperaturer och vid högre relativa luftfuktigheter en väsentligt höga fuktighetsupptagning än de normala polyestertyperna.

Härvid är mindre absoluta fuktighetsupptagningen för bärhygienområdet av intresse än skillnaden mellan fuktighetsupptagningen vid 20°C/65 % relativ luftfuktighet och vid konstantklimatet 34°C/92 % relativ luftfuktighet. Konstantklimatet 34°C/92 % rela- tiv luftfuktighet motsvarar nämligen det hudnära kropps- klimatet vid den övre gränsen av behaglighetsområdet och skillnaden i fuktighetsupptagning motsvarar som följd därav fuktighetsupptagningsförmågan hos textil- materialet då det bärs upp_till behaglighets- områdets gräns. Vid normaltypen av polyetentereftalat uppgår skillnaden till endast 0,2 %, vid de hydrofila polyesterfibrerna enligt uppfinningen däremot till 7,0 %.

Det erhålles alltså ett lika stort värde som vid ull.

I motsats till de hydrofila polyesterfibrerna upptar ull mindre fuktighet vid stigande temperatur. Denna effekt motverkar textilmaterialets bärkomfort i så motto att med stigande hudtemperatur och därmed stigande transpiration skulle textilmaterialet uppta mer och inte mindre fuktighet. lO l5 20 25 30 35 7812705-7 13 En långt viktigare egenskap hos fibrerna enligt uppfinningen är deras höga vattenkvarhállningsförmàga.

I motsats till fuktighetsupptagningen, vilken huvudsak- ligen bestäms av mikroporsystemet, är vattenkvarháll- ningsförmàgan beroende av mikroporstrukturen. Vatten- kvarhàllningsförmågan bestäms pà vanligt sätt enligt DIN 53 814: en bestämd mängd av materialet som skall undersökas indränks under användning av ett fukt- medel fullständigt med vatten och centrifugeras där- efter i en centrifug under noga definierade betingelser; Det centrifugerade provet vägs, torkas och vägs äter.

Skillnaden mellan de båda vikterna är det efter centri- fugering av provet kvarhållna vattnet. Normal polyester har i regel en vattenkvarhållningsförmåga av ca 2-5 %, fibrerna enligt uppfinningen 10-50 %, företrädesvis 20-30 % och de kända, genom lösningsmedelsinducerad strukturförändring erhållna polyestrarna ca 8,5 %.

Vattenkvarhållningsförmågan är likaså av avgörande be- tydelse för textiliernas bruksegenskaper: bomull och ull har en vattenkvarhâllningsförmâga av ca 40-50 %, varvid alltså fibrerna enligt uppfinningen i detta av- seende uppnår samma egenskaper som de nämnda natur- fibrerna. Därvid skall man beakta att ull och bomull redan vid lagringen har upptagit 8-15 % fuktighet.

En ytterligare, för bärkomforten viktig egenskap hos textilmaterial är fuktkänselgränsen. Den anger vid vilken fuktighetshalt (i procent) ett textilprov känns fuktigt.

Man kan använda två förfaranden för att bestämma fuktkänselgränsen. Å ena sidan utgår man från torkade textilprover, t ex flatstickbitar och utsätter dessa för ett allt fuktigare klimat. Å andra sidan utgår man från textilprover, vilka enligt förfarandet för bestäm- ning av vattenkvarhållningsförmågan (DIN 53 814) fuktas och därefter torkas i normalklimatet (20°C och 65 % relativ luftfuktighet). I båda fallen känner under tiden minst 4 personer om stickbiten känns så fuktig respektive lO 15 20 25 30 7812705-7 14 torr, att de inte längre respektive precis nu skulle ta på sig en undertröja därav. Fuktkänselgränsen för normal polyester ligger vid ca 0,4 %, för ull vid ca 19 % och för bomull vid ca 8 %. Vid fibrerna enligt uppfinningen ligger fuktkänselgränsen vid ca 7-ll-%. En praktisk kon- sekvens härav är att textilierna av omodifierad poly- ester endast upptar ca 0,1 vikt% fuktighet, när de efter en lagring vid normalklimat fuktas till fuktkänsel- gränsen. Textilier av ull upptar under dessa betingelser ca 4 vikt% fuktighet, textilier av polyesterfibrerna enligt uppfinningen dock ca 8 vikt%. Även beträffande fuktighetsavgivningen har fibrerna enligt föreliggande uppfinning utmärkta egenskaper.

Fuktighetsavgivningen kännetecknar det tidsmässiga för- loppet av fuktighetsavgivningen hos ett tidigare enligt DIN 53 184 fuktat prov i normalklimatet 20°C och 65 % relativ luftfuktighet. Här är särskilt tidsperioden fram till uppnâende av fuktkänselgränsen av intresse.

Denna tidsperiod förhåller sig vid normal polyeten- tereftalat, hydrofil polyester enligt uppfinningen, ull och bomull som ca l:2:2,5:3, dvs att vid de hydro- fila polyestrarna enligt uppfinningen uppnås under tork- ningens gäng den tidpunkt, efter vilken textilmaterialet känns torrt, snabbare än vid ull eller bomull.

Förutom de ovan avseende hydrofilin angivna egenskaperna, har fibrerna enligt uppfinningen även utmärkta textila egenskaper, vilka kan mäta sig med vilken som helst av de normala polyestertyperna. Fib- rerna enligt uppfinningen kan framställas med vanlig titer och har exempelvis följande textila egenskaper: Hydrofila polyeten- Normala polyeten- tereftalatfibrer tereftalatfibrer enl. uppfinningen Titer (dtex) _ 3,3 3,3 Töjníng (Z) 45 40 Hållfasthet (cN/tex) 33 42 Överdragskraft vid 102 10 ' 12 töjníng (cN/tex) .o 10 15 20 25 30 35 7812705-7 15 Även färgbarheten hos fibrerna enligt uppfinningen är mycket god. Såsom kan väntas är färgämnesupptagningens hastighet vid polyesterfibrerna enligt uppfinningen högre än vid de normala polyesterfibertyperna. För att uppnå en jämförbart djup färgning är den nödvändiga färgämnes- mängden vid de hydrofila polyesterfibrerna enligt upp- finningen liksom vid de hittills kända makroporösa poly- estrarna större än vid de normala polyesterfibertyperna.

De hydrofila polyesterfibrerna enligt uppfinningen kan framställas enligt ett särskilt lämpligt förfarande' på så sätt, att man spinner en polyestermassa, vilken innehåller 1-20 vikt% av ett eller flera oxalatkomplex med den allmänna formeln MenÄ z (C204) / varvid: Me = minst en av jonerna Li, Na, K, Rb, Cs eller NH4 Z = minst en komplexbildande centralatom ur gruppen Mg, Ca, Sr, Ba, Zr, Hf, Ce, V, Cr, Mn, Fe, Co, Ni, Cu, Zn, Cd, B, Al, Ga, In, Sn, Pb och Sb n ---. l, 1:: 2, 'z 3 eller?- 4 m 1 ; 2, 2; 3 eller Cs 4, sträcker de erhållna trådarna och hydrofixerar dem vid temperaturer inom området 90-l70°C i närvaro av rinnande vatten.

De vid förfarandet enligt uppfinningen nödvändiga polyestrar som innehåller ett eller flera oxalatkomplex har beskrivits utförligt i den västtyska patentansökan P 26 28 964.5-43. De framställs på så sätt att man inför en eller flera oxalatkomplex på vanligt sätt i polyester- massan. Härvid kommer ifråga bl a sådana förfaringssätt, enligt vilka oxalatkomplexet tillsättes redan under om- estringen eller polykondensationen av polyesterutgángs- materialen och på detta sätt dispergeras homogent i den resulterande polyestern. En ytterligare möjlighet till inarbetning består i att smälta polyestermassan, blanda den med oxalatkomplexet och därefter bearbeta- 10 15 20 25 30 35 7812705-7 16 den till granulat och direkt forma den. En annan möjlig- het består i att man pudrar det finfördelade oxalat- komplexet på polymergranulatet och arbetar tillsammans dessa.

Beträffande oxalatkomplexet och dess framställning hänvisas till K.V. Krishnamurty och G.M. Harris i Chemical Reviews, vol. 6l (1961), sid 213-246. Antalet ligander uppgår i regel till l, 2, 3 eller 4, komplexanjonens laddning till -l, -2, -3, -4 eller -5 och antalet central- atomer till l, varvid antalet ligander och komplex- _ anjonens laddning bestäms genom centralatomens koordina- tionstal och laddning. Enligt föreliggande uppfinning menas med oxalatkomplex med komplexanjoner av typ _/_ z(C204)m_/ sättning är exakt stökiometrisk, utan även sådana för- eningar, vid vilka värdet på m och -e avviker uppåt eller nedåt från hela tal. Detta är exempelvis fallet när en mindre del av oxalatliganderna är ersatt med andra ligander. Sådana föreningar kan erhållas därigenom -e _ . _. _ inte endast varje forening, vars samman- att vid eller efter syntesen av oxalatkomplexet inbyggs respektive utbyts främmande liganderi komplexanjonen.

Detsamma gäller på motsvarande sätt även för central- atomen, dvs inbegripna i föreliggande uppfinning är även sådana oxalatkomplex, vilkas katjoniska beståndsdel inte är strängt stökiometriskt sammansatt. Även här kan alltså värdet på centralatomen avvika från ett heltal.

Detta är fallet när en del av centralatomen ersätts av en annan centralatom med ett annat koordinationstal eller ett annat värde. Sådana avvikelser från den exakta stökiometrin påträffas som känt är ofta inom komplex- kemin och fackmannen på området är väl förtrogen därmed.

De vid förfarandet enligt uppfinningen använda poly- estermassorna kan även innehålla blandade oxalatkomplex, vilka i stället för den stökiometriska mängden av en centralatom uppvisar motsvarande mängder av olika central- atomer. Naturligtvis kan polyestermassorna även innehålla blandningar av olika enhetliga eller blandade oxalat- komplex. lO 15 20 25 30 35 7812705-7 l7 Eftersom värdet på n och m kan avvika från heltal väljs tecknet z i formeln. _ Företrädesvis används vid förfarandet enligt upp- finningen polyestrar, vilka innehåller ett oxalatkomplex med en eller flera av centralatomerna Mg, Ba, Zr, Fe, Co, Cu, Zn, Al, Sn, Cr och Sb. Föredragna polyestrar innehåller ett alkalialuminiumoxalatkomplex med den allmänna formeln Me3 EAl(c204)3] eller :ae [Auczoflz] , Särskilfi :<3 [A1(c2o4)3] , :<4 [zmczofia] , :<3 lïrewzodna] , X2 [Fe(C2O4)2:I , eller oxalatkomplexen 1<4Ezr(c2>o4)4'], :<3 [cnczofia] , X3 Esbæzoflfl , :<2 [Mgmzoflz] , :<2 Ezmczovz] , :<2 [cuæzovz] .

Föreningarna är komplexa litium-, natrium-, kalium-, rubidium-, cesium-, ammonium-aluminiumdioxalat- resp. aluminiumtrioxalatsalter med koordinerad fyr- resp sex- värd aluminiumatom. De är kända och erhålles enkelt genom fällning ur vattenhaltiga lösningar av komponen- terna, exempelvis genom tillsättning av en aluminium- sulfatlösning med en litium-, natrium-, kalium-, rubi- dium-, cesium- ammoniumoxalatlösning. Beträffande framställningsförfarandet och egenskaperna hos dessa komplexsalter hänvisas till Gmelins Handbuch der Anor- "Aluminium“, del B, häfte l, resp. ganischen Chemie, 8:e uppl., förlag Chemie GmbH Weinheim/Bergstr. 1933. Ett ytter- ligare för framställning av kaliumaluminiumtrioxalatsaltet lämpligt förfarande, enligt vilket nyutfälld aluminium- hydroxid behandlas med en vattenhaltig lösning av kalium- väteoxalat, beskrivs i Inorganic Synthese, vol I, 10 15 20 25 30 35 7812705-7 18 McGraw-Hill Book Comp., Inc., New York och London 1939, sid 36. Av oxalatkomplexen med andra centralatomer är de flesta av de föreningar som kan användas enligt upp- finningen kända och tillräckligt beskrivna. De kan er- hållas genom omsättning av ett salt av centralatomen med alkalioxalat. Lämpliga föreningar av centralatomen är t ex sulfat, klorid, hydroxid, acetat, karbonat och oxalat. Beträffande närmare detaljer för framställ- ningen av dessa komplex hänvisas till följande litte- raturställen: D.P. Graddon, J.Inorg. & Nucl. Chem. 1956, vol 3. sid 308-322.

Bailar et al. Inorg. Syntheses, band I, sid 36.

K.V. Krishnamurty et al., Chem. Rev. 61 (1961), sid 213-246.

Oxalatkomplex, vilkas framställning inte uttryck- ligen beskrivs i de citerade publikationerna, kan framställas på analogt sätt. Naturligtvis gäller det även här, att antalet alkali- och jordalkaliatomer, dvs storleken på n liksom storleken på m, bestäms genom värdet på centralatomen och att uppfinningen även omfattar användningen av sådana föreningar, vilkas sammansättning inte exakt stökiometriskt överensstämmer med ovan angiven formel, dvs även sådana föreningar, vid vilka värdet på k, l och m avviker uppåt eller nedåt från heltal.

Smältspinningen och sträckningen av de oxalatkomplex- haltiga polyestrarna som används vid förfarandet enligt uppfinningen erhålles under de vid polyestrar vanliga betingelserna och i de vanliga anordningarna.

Omfattningen och stabiliseringen av de hydrofila egenskaperna uppnår polyestrarna vid förfarandet enligt uppfinningen genom hydrofixeringen under bestämda be- tingelser. Hydrofixeringen genomförs i närvaro av vatten i flytande tillstånd vid temperaturer inom omrâdet 90-l70°C, företrädesvis inom området 120-l40°C.

Det är väsentligt för uppfinningen att fibrerna före hydrofixeringen varken utsättes för en Varmlufts- lO 15 20 25 30 35 7812705-7 19 behandling över l2OOC, dvs t ex en stabilisering, varm- luftsfixering eller texturering, eller en tvättning vid temperaturer under 90°C med efterföljande Varmlufts- torkning. Produkter, vilka inte hydrofixeras enligt uppfinningen utan underkastas den ovannämnda varm- luftsbehandlingen eller tvättningen, upptill ca 3 ggr mindre fuktighetsupptagning än produk- terna enligt uppfinningen. Detta gäller likaså för vatten- får en tydlig och kvarhållningsförmågan. Produkter, vilka först utsätts för den ovannämnda varmluftsbehandlingen eller tvätt- ningen och därefter hydrofixeras, får blott ringa hydro- fila egenskaper. Härav kan man se att tidpunkten för hydrofixeringen, dvs ordningsföljden av sträckningen, hydrofixeringen och de vanliga termiska behandlingarna är viktig. Även hydrofixertemperaturen har ett avgörande in- flytande på den enligt uppfinningen framställda poly- esterns hydrofila egenskaper. Med stigande hydrofixer- temperatur stiger såväl fuktighetsupptagningen som vatten- kvarhållningsförmågan. Om hydrofixeringen genomföras, vid temperaturer under 90oC, får produkten en jämförelse- vis ringa fuktighetsupptagníng och en likaså ringa vatten- kvarhållningsförmåga.

Hydrofixeringens varaktighet av från några minuter till l/2 h och krympningsmöjligheterna för fibern under fixeringsprocessen visar sig vara utan väsentligt in- flytande på fuktighetsupptagningen för produkterna enligt uppfinningen, dvs fixeringen av fibrerna enligt uppfinningen kan genomföras såväl utan spänning, t ex på stapelfibrer eller på löpande spänningslösa trådar, som även under spänning upp till krympspänning, t ex på spolen. Vattenkvarhâllningsförmågan och makroporer- nas volym påverkas emellertid tydligt därigenom. När fibrerna kan krympa fritt erhålles - jämfört med en hydrofixering under krympspänning - tydligt högre värden.

Det är väsentligt vid förfarandet att hydrofixeringen genomföres vid de angivna temperaturerna i närvaro av 10 15 zoi 25 30 35 7812705-7 20 rinnande vatten. Härvid är det erforderligt, att materialet som skall hydrofixeras bringas i kontakt med det rinnande vattnet. Företrädesvis uppgår mäng- den flytande vatten till mer än 100 vikt%, beräknat på materialet som skall hydrofixeras. Man skall därvid beakta, att vattnet om möjligt fördelas likformigt på resp i materialet. Vattnet kan exempelvis tillföras genom neddoppning av materialet i vatten och därefter låta vattnet avdroppa eller genom besprutning av materialet.

. Det är inte nödvändigt, att hydrofixermediet endast består av vatten. Det kan även innehålla tillsatser i “mindre eller större mängd av exempelvis vattenlösliga salter eller med vatten blandbara vätskor. Tillsatser som höjer vattnets kokpunkt kan exempelvis tjäna till att hydrofixeringen genomföres under de nämnda tempera- _ turerna vid lägre tryck.

Det är särskilt fördelaktigt att företa hydro- fixeringen under en under de angivna betingelserna genomförd högtemperaturfärgning eller -vittoning.

Först skall emellertid - såsom ovan angivits-varmlufts- behandlingar över l20oC och tvättningar under 90°C undvikas, eftersom annars väsentligt sämre resultat beträffande fuktighetsupptagningen och vattenkvarhåll- ningsförmâganerhålles.

Det är även möjligt att i stället för poly- resp sampolyesterfibrerna av en enda komponent använda en bikomponentpolyesterfiber. Härvid kan manteln och kärnan av fibern innehålla ett annorlunda polyestersubstrat och/eller andra oxalatkomplex och/eller andra mängder därav. Företrädesvis innehåller sådana utgångsbikomponent- fibrer dock en mantel, vilken består av en omodifierad polyester, exempelvis polyetentereftalat, och en kärna av en oxalatkomplexhaltig modifierad polyester. Under- kastar man sådana bikomponentfibrer förfarandet enligt uppfinningen erhåller man likaså fibrerna enligt upp- finningen. Det är förvånande att detta även är fallet när manteln består av en omodifierad polyester. De pro- dukter som därvid kan erhållas utmärkes av att de är lO 15 20 25 30 35 7812705-7 21 glatta på utsidan och har samma grepp som de normala polyestertyperna.

Med föreliggande uppfinning har man numera lyckats framställa en ny polyesterfibertyp, vilken förutom de vanliga polyesterfibrernas fördelar även uppvisar natur- fibrernas goda egenskaper och i många avseenden t o m överträffar dessa. Särskilt skall det framhävas, att egenskaperna bibehålles under de vanliga vidarebearbet- ningarna och under användningen.

De hydrofila polyesterfibrerna enligt uppfinningen- uppvisar fördelaktiga användningsegenskaper. Jämfört lmed de normala polyestertyperna har de ovanligt hydro- fila egenskaper, vilka är särskilt märkbara genom den höga fuktighetsupptagningen, den höga fuktkänselgränsen och den höga vattenkvarhållningsförmågan. Fuktighets- upptagningen genom kapillärkondensation erhålles utan hydratiseringsvärme. Däremot äger fuktighctsupptagningen vid ull och vid bomull även rum genom hydratisering och denna är förbunden med en positiv värmetoning. Det har till följd, att vid högre kroppstemperatur och den därigenom betingade transpirationen höjer den frigjorda dehydratiseringsvärmen från ull resp bomull kropps- temperaturen. Polyesterfibrerna enligt uppfinningen är fördelaktiga gentemot ull och bomull - såsom redan nämnts ovan - även såtillvida, att de även kan uppta ökande mängder fuktighet vid stigande temperatur. Slutligen kan man även peka på fuktighetsavgivningens snabbhet och på den omständigheten, att de hydrofila polyester- fibrerna enligt uppfinningen inte sväller genom fuktig- hetsupptagningen. Det märks positivt vid textilmaterialets torkning. _ Uppfinningen kommer närmare i detalj att belysas genom följande utföringsexempel.

EXEMPEL l-4 Exempel l och 2: Framställning av en polyetentereftalat- fiber enligt uppfinningen. 10 15 20 25 30 35 ' och dispersionen utspäddes med sköljlösningen. 7812705-7 22 a) Framställninc och malnino av oxalatkomplexet: K3¿_Al(C2O4)3_7 framställs på det av J.C. Bailar och E.M.

Jones i Inorganic Synthese l (1939), sid 36, beskriva sättet. Det erhållna komplexsaltet torkas därefter i lå h vid l50°C och ca 10 torr. Analysen av provet, vilket erhålles i olika försök, låg mellan K2 87 ¿ Al(C204)3 02_7 I I ooh K3,36 ¿fA1(c2o4)3,46_7. 200 g av det torkade komplexsaltet maldes med 400 g etylenglykol i ca 2 h i en pärlkvarn (fabrikat PMl från Firma Draiswerke, Mannheim) med 410 g kvartspärlor med' ett tvärsnitt av l-3 mm. Efter malningen uppgick tvär- snittet hos de största komplexsaltdelarna i dispersionen till ca 4 Pm, medan huvudmängden av delarna hade en storlek av l pm. Därefter avskildes kvartspärlorna genom filtrering genom en sikt, sköljdes med 200 ml etylenglykol Genom att låta dispersionen stå i 72 h i höga kar avskildes i stor utsträckning (sedimentering) smådelarna, vilka hade en storlek av mer än 2 pm. b) Polykondensation 600 g resp 300 o av denna utspädda dispersion med en halt av K3¿_Al(C204)3_7 av 150 g resp 75 g överfördes med omförestringsprodukten av 1350 g dimetyltereftalat och 1200 g etylenglykol vid en omröringshastighet av 30 r/min och vid en temperatur av ca 245°C till poly- kondensationskärlet. Som omförestringskatalysator tjänade 150 ppm zinkacetat, som kondensationskatalysator 200 ppm antimontrioxid. Den avdestillerade etylenglykolen kunde användas utan rening för nya kondensationer. Poly- kondensatet innehöll 10 (exempel l) resp 5 (exempel 2) vikt% K3 ¿fA1(c2o4)3_7. c) Formning Det erhållna polykondensatet bearbetades på vanligt sätt till snitsoi ooh torkaaes i 24 h vid 12s°c ooh ao torr. Snitseln spanns vid 296°C (spinnhuvudstemperatur) till ett filamentgarn med en enkeltiter av 3,0 dtex och en totaltiter av l5O dtex f 48. Filamentgarnet sträcktes lO 15 20 25 30 35 7812705-7 23 i förhållandet l:4,2 och tvinnades slutligen. Textildata för det erhållna materialet motsvarar beträffande ljus- härdighet, ljusäkthet och lösningsviskositet i stor utsträckning den hos vanligt polyetentereftalat, vilket under ovan angivna betingelser erhålles utan tillsats av ett oxalatkomplex. I d) Hydrofixering Cirka 15 g av det ovanstående materialet eller ur detta framställda stickbitar och 200 ml vatten infördes tillsammans i ett 270 ml stort tryckbeständigt kärl i - det till l40°C förvärmda Linitest-kärlet. Efter en uppe- * hållstid av 15 min uttogs kärlet åter och avkyldes med rinnande vatten i 5 min till 60-BOOC. Efter spelningen med destillerat vatten förtorkades textilierna i l h vid lO0°C i cirkulationsluft-torkskåp och torkades där- efter för mätningar ytterligare 4 h vid l20°C och 15 mb (20 torr) till viktkonstant.

Exempel 3: Framställning av en omodifierad polyeten- tereftalatfiber (jämförelseexempel) För jämförelses skull framtogs en omodifierad polyetentereftalatfiber. Polykondensationen och form- ningen försiggick på det i exempel l b) resp c) beskrivna sättet.

Exempel 4: Framställning av en genom dimetylformamid modifierad polyetentereftalatfiber (jämförelseexempel) Vidare undersöktes av jämförelseändamål en poly- etentereftalatfiber, vilken modifierades enligt det av H.-D. Weigmann et al (l.c.) beskrivna förfarandet genom en behandling med dimetylformamid. Provet behandlades i 2 min vid l40°C utan spänning med dimetylformamid, befriades därefter från lösningsmedel med vatten (15 min vid l0O°C) och torkades därefter i luft. Eftersom för- fattarna inte anger någon torktemperatur torkades a) vid 2o°c och b) vid 1oo°c.

Nedan anges de porösa och hydrofila egenskaperna hos de ovan beskrivna fibrerna enligt uppfinningen i tabellform (tabell l) och ställs emot de ovan angivna jämförelsefibrerna. 7812705-7 24 Mätmetoderna är angivna stickordsmässigt i tabell l.

Beträffande genomföringen av dessa hänvisas till be- skrivningen och de där nämnda litteraturställena resp IIOIRIEIIIVE.. 7812705-7 25 .muuow ~.o ^@ _ o.~ Am @.o m.@ n.o~ N = uoo@\u«;w«ux:-«=~ .flwfl NNQ =«> m.o O.æ N : oo«n\uw:wHuxøwuu:~ .dun mmm 1«> m~o æ.o o.~ N HON qn ZHQ ooo~\uw:w«ux:wuw:H .dun Nmo v«> ^uxM>»=:. wa umcxmumnv ux~>2mfi W Q .cflfi man :wum:æ~.x:m m.@ ^~ «.o m.~ en omw ^.@.~.H~ um ==wew@wz .Q«.= .ufiv w«> cofiuxnwuxu uwzumnwumw >fi~mHwm omm.fl ~q~.~ wwo.~ mEu\w ucoflwmuw .cmwno u:;uwH mw Hwx:H>mEm|:wwucæu wcfluuuzafluo wm>w >«mcwuc@ Haxc«>mEm|:wwusmu En OH mo n u OmO.O w\mEu fimoxmouxfië E: ooofi mo M u oNo.o ^n æco.o fin c~c.o Am oHo.o mwo.o m-.0 w\mEu fluuwämmouoauwm E: md v u uwE>_c>;om uwumæïhom ^Homsaxw Aflwaëwxw |..Emfiv «.~emfiv « m N H coflm Homëuxm flwaëuxm Hwmeuxm flwaëwxm |cwE«o umwoumëumz uvmmimzøwm A AAWNQB 7812705-7 26 Afiøcëaxa 1.wEnwv < Homëuxw oq «.O . ß «.ø m w Awaswxm Hwnswxm ms fim om ne Nm mä mm a Hømewxm N N N .Sw-E N commcwëflc H QAWm mflwmm ZHQ w°fl«=« mflæmm zH@ HUUOUUEUWÉ .muuow HH: Häfiu w¶=«~Hm;hm« M N H =@wøw~wH~w=w&ux=w HHMU øwwmäumwww:mcA~m;uw>x:wuum> :mmm Uoo~\m .ämm Nmø w«> U~umm:fi:xuoH u~u«»xU@.m »mg ~@.;«~ bmw mwmEunwwwcM:~fimnum>z=uUuæ> u ._ 1: gud-AN flwuxuou .wcwcxucu =«> ,~1;¿¿=u m .fiwu .wcfløuxswug vM> Mmmmwwmwnmmwmmw Qoo~\Nm@ Hflfiu uQo<\N~@ cmuu ooo«\N~m Hflflu oooN\Nms :muu ^Uflumww~m>>H«=v umzwwumwz wcwmzwuucmuwwwumswwuxsm uumnxwsmwm 10 15 7812705-7 27 EXEÉVIPEL 5-15 Följande utföringsexempel avser framställningen av hydrofila polyetentereftalatfibrer, polybutentereftalat- 'fibrer och av sampolyesterfibrer av tereftalsyra/adipin- syra, tereftalsyra/azelainsyra liksom tereftalsyra/ isoítalsyra och etylenglykol. Man använde slätstickade bitar av strackta polyester- resp'sampolyesterfilament- garn. Hydrofixeringen genomfördes i 15 min vid l40°C i ett Linitestkärl. K I tabell 2 anges de använda polyester- resp sam- polyestermassorna, dvs polymeren, oxalatkomplexet liksom dess halt i polymermassan och den vid 40°C och 92 % luftfuktighet mätta fuktighetsupptagningen. Som jäm- förelse anges även fuktighetsupptagningen för en omo- difierad polyetentereftalatfiber och en omodifierad sampolyesterfiber av tereftalsyra, azelainsyra och etylenglykol. 7812705-7 28 ~.O OO Rwfi^ ~.O OH NwO^OO~Ov~MwOM HOx>Hw=«~>u~ :OO . muæmfimuwomfi NHOE « .mnxm nflmuwmwwu >m umumm>HomEmw QH ~.o I I floxæfiwcwfiauw :oo fiflwaëwxw mummcfiufiwmø NHQE w .mwæm .wamwv _ uflmuwmuuu >m uwumwæflomëæw mfl 0.0 OH NwO^OO~OOHHwO¥ HOx»Hw=@O>O~ OQO mnmmcflæfiuum Nfloë w .muæm lflæuumuuu >m uuuwwmfiomëmw NH O.~ OH Nwfi^OO~OOHmNO¥ HO&>Hw=@~>uw :OO muæmcwmwwm NHQE m .muam xflmuwmumu >m uwumwæficmämm fifl Aflmsšoxw .uamwv 0.0 1 1 : ofi ~.O OH RwO^OO~OO»mw z = O fl.« ON Nw~^OO~OOOmw~¥ = O O; _: NÉOONOOOmw v. ._ ß m.O OH NwO^OO~OOHwNOM = O o.o _ ofl ßfim^«oNovHMMmwz umfimuuøuwuøøuuhfiom n N OO=w«O1=O NOx«> nuusfl .~o» cwmmwë N~m\uco< w«> luwumumflom mm mcdcxmuamfl umcxmuon Hmv:< flwëuom Oc lwuuznfluxza xwflaëoxumfimxo mmmmëuwummafiom Hazaaxm N Aflümêü

Claims (10)

10 15 20 25 30 35 7812705-7 29 PATENTKRAV

1. Hydrofila polyesterfibrer vilka innehåller mikroporer med radier av under 30 nm, k ä n n e t e c k- n a d e av att de består av en polyestermassa, som innehåller 1-20 vikt% av ett eller flera oxalatkomplex med den allmänna formeln Me[z(c2o4)m] vari Me = minst en av jonerna Li, Na, K, Rb, Cs eller NH 4 Z = minst en komplexbildande centralatom ur grup- pen Mg, Ca, Sr, Ba, Zr, Hf, Ce, V, Cr, Mn, Fe, Co, Ni, Cu, Zn, Cd, B, Al, Ga, In, Sn, Pb och Sb n =l, 22, 23 eller æ4 och m âz2, 2.3 eller 24, och varvid mikroporerna har vätbara ytor, så att ka- pillärkondensation inträffar vid 20OC och en relativ luftfuktighet av mindre än 97% och fuktighetsupptag- ningen vid 40OC och 92% relativ luftfuktighet uppgår till mer än 2 Vikt%, varvid andelen av den genom ka- pillärkondensation betingade fuktighetsupptagningen uppgår till minst 25%.

2. Fibrer enligt krav 1, k ä n n e t e c k n a d e av att deras skenbara täthet ligger under 1350 kg/m3, företrädesvis inom området 1050-1150 kg/m3.

3. Fibrer enligt krav 1 eller 2, k ä n n e t e c k- n a d e av att deras fuktighetsupptagning vid 40oC och 92% relativ luftfuktighet uppgår till 5-15 vikt%.

4. Fibrer enligt något av kraven l-3, k ä n n e- t e c k n a d e av att de innehåller mikroporer, vilkas volym uppgår till mer än 0,04 m3/g.

5. Fibrer enligt något av kraven 1-4, k ä n n e- t e c k n a d e av att de innehåller mikroporer, vilkas radie ligger inom området 5-15 nm och vilkas volymer ligger inom området 0,04-0,15 cm3/g. 7812705-7 10 15 20 25 30 35 30

6. Fibrer enligt något av kraven l-S, k ä n n e- t e c k n a d e av att mikroporerna inte är kulformiga och av att huvuddelen av porerna är anordnade parallellt med fiberaxeln. _

7. Fibrer enligt något av kraven 1-6, k ä n n e- t e c k n a d e av att vattenkvarhållningsförmågan enligt DIN 53 814 ligger över 10%, företrädesvis inom omrâdet 20-30%.

8. Fibrer enligt något av kraven l-7, k ä n n e- t e c k n a d e av att de huvudsakligen består av _ polyestrar eller sampolyestrar av tereftalsyra, före- trädesvis av polyetentereftalat.

9. Förfarande för framställning av hydrofila poly- esterfibrer, vilka innehåller mikroporer med radier av under 30 nm, genom spinning ur smälta, sträckning och värmebehandling, k ä n n e t e c k n a t av att man spinner en polyestermassa, vilken innehåller l-20 vikt% av ett eller flera oxalatkomplex med den allmänna formeln Menmczopm] varvid Me = minst en av jonerna Li, Na, K, Rb, Cs eller NH 4 Z = minst en komplexbildande centralatom ur gruppen Mg, Ca, Sr, Ba, Zr, Hf, Ce, V, Cr, Mn, Fe, Co, Ni, Cu, Zn, Cd, B, Al, Ga, In, Sn, Pb och Sb n =::l, :.~.,2, :=-.3 eller z4 och m =2, =3 eller=4, sträcker de erhållna trådarna och hydrofixerar dem vid temperaturer inom området 90-l70°C i närvaro av rinnande vatten. _

10. Förfarande enligt krav 9, k ä n n e t e c k- n a t av att oxalatkomplexet är ett alkali-aluminium- -oxalatkomplex med den allmänna formeln Me3[Ål(C204)3] eller Me[A1(c2o4)2], särskilt 1<3[A1(c2o4)3].