SE457450B - Nya aminoakridin-alfa,beta-(d)-eller-(l)-n-glykosidderivat och salter daerav, foerfarande foer framstaellning av saadana foereningar samt terapeutisk komposition innehaallande dem - Google Patents

Description

<1 q f457 450 40 n är 0 eller 1; p är 1, 2 eller 3; och A är en anjon, företrädesvis en halogenidanjon; varvid dock åtminstone en av de tre substituenter som be- tecknas R och X representerar en grupp med formeln II, där R2 är en sockerrest. I De i gruppen II möjliga sockerresterna är föl- jande: » D-glukosyl-, D-galaktosyl-, D-mannosyl-, D-xy- losyl-, D- och L-arabinosyl-, D-ribosyl-, 6-desoxi-D-glu- kosyl-, 6-desoxi-D-galaktosyl-, L-ramnosyl-, 2-desoxi-D- -arabinosyl-, 2-acetamidoj2-desoxi-D-glukosyl-, daunosa- minyl-, maltosyl-, cellobiosyl-, laktosyl-, genciobiosyl- och laminaribiosylgrupper.

Det är genom facklitteraturen känt att de vik- tigaste och intressantaste akridinderivaten är aminoakri- dinerna. Den uppmärksamhet man ägnat aminoakridinerna be- ror icke endast på att de uppvisar ett bredare spektrum av fysikaliska och kemiska egenskaper än andra akridin- grupper utan också på att de flesta akridinmedicinerna och -färgämnena tillhör denna grupp (A. Albert, The Acri~ dines, 2nd Edn. Arnold, London; Acheson, R.M. (ibid.) /1973/, Acriaines zna nah.,'J. Wiley et sons. Inc. New York; A. Albert: Selective Toxicity, Sth Edn., Chapman and Hall, London 1973; A. Nasim and T. Brychy: Genetic Effects of Acridine Compounds, Mutation Research 65, 261-288 /1979/; Quinacridine and Other Acridines in Antibiotics Vbl. III. 203-233, Springer-Verlag Berlin).

Kända är exempelvis de båda aminoakridinerna Proflavin (3,6-diamino-akridin) och Acriflavin (3,6-di- amino-10-metyl-akridin, 10-metylproflavin), som uppvi- sar en viss antimikrobiell verkan.

Genom den brittiska patentskriften 1 093 847 är 1-nitro-9-dialkylaminoalkyl-akridinerkända.De fram- ställes genom kondensation av 1-nitro-9-klor-akridin med motsvarande dialkylaminoalkylamin. Genom den brittiska patentskriften 1 528 723 och den amerikanska patentskrif- ten 4 150 231 är också de i 9-ställningen substituerade aminoakridinerna med farmakologisk verkan förut kända. 40 3 457 450 De genom denna litteratur kända föreningarna är giftiga och instabila och sönderdelas i vattenhal- tigtmediunxtill den biologiskt inaktiva föreningen 1- -nitroakridon. Det är vidare ofördelaktigt, att lös- ningarna av föreningarna uppvisar ett pH av ungefär 4, vilket vid administration genom injiciering kan orsa- ka inflammation vid injicieringsstället. Föreningarna har vidare negativ inverkan på matsmältningskanalen.

Sålunda ger de exempelvis upphov till illamående och kräkning.

Vid de arbeten som ligger till grund för fö- revarande uppfinning uppställdes målet att finna far- makologiskt verksamma aminoakridiner med gynnsammare egenskaper. Helt överraskande fann man att de nya ami- noakridin-glykosiderna med den allmänna formeln I har värdefulla farmakologiska egenskaper och att de genom införingen av sockergruppen i molekylen helt avviker från egenskaperna hos utgângsföreningarna.

För framställning av N-glykosider finns i litteraturen talrika förfaranden. Det visade sig emel- lertid att inget av dessa kända förfaranden var lämp- _ ligt för framställning av föreningarna I. Enligt smält- metoden av Weygand (F. Weygand: Chem. Ber. 72, 1663 /1939/; 73, 1239 /1940/) och Koenigs/Knorr-reaktionen (W. Koenigs, E. Knorr: Chem. Ber. 34, 957 /1901/) kun- de man över huvudtaget icke erhålla föreningarna. I de metoder som beskrives av Pigman (L. Rosen, J.W. Woods, W. Pigman: J. Org. Chem. 22, 1727 /1957/) förlöpte reaktionen utomordentligt långsamt, och de övriga i litteraturen kända förfarandena (exempelvis R. Kuhn, Chem. Ber. 68, 1765 /1935/; 69, 1745 /1940/; R. Bognâr, P. Nânäsi: Nature 171, 475 /1953/; M Frerejacque, Compt.

Rend. 202, 1190 /1936/) gav reaktionsprodukter i bland- ning med icke önskvärda biprodukter, varigenom glykosi- dens isolering försvårades och utbytet i hög grad för- sämrades.

Aminoakridin-u,B-(D)- eller -(L)-N-glykosid- derivaten, som faller under den ovan definierade all- männa formeln I, framställes enligt förevarande uppfin- ning genom att en förening med den allmänna formeln i4s7 450 l 4 40 A-P , \\\ Y Y n (III) / T .

(Rbn där Z representerar amino-, metylamino- eller di- metylaminogrupper eller väte; Ra, n och p har samma betydelser som ovan an- gives i samband med formeln I; och de båda symbolerna Y representerar inbördes lika eller olika substituenter, nämligen väte, amino, metylamino, dimetylamino, halogen, alkyl eller alkoxi med 1-4 kolatomer, nitro, cyano,_karbometoxi, karbamoyl, fenyl, (CIÄ4)-alkylfenyl eller dimetylamino, varvid dock åtminstone en av de tre med Z och Y betecknade substituenterna är en fri eller monosub- stituerad aminogrupp, eller syraadditionssalterna där- av, i ett vattenhaltigt, polärt lösningsmedel omsättes med hexoser, pentoser, desoxi-, desoxiamino-, N-acetyl- -hexoser, -pentoser och/eller N-metylerade aminosocker- arter, varpå reaktionsprodukten isoleras, sockerresten, Om Så önskas, acetyleras mono-, di- och triglykosider- na om så önskas separeras från varandra, monoglykosi- derna om så önskas omsättes på ovan angivet sätt till di- och triglykosider, och om så önskas salterna fram- ställes ur de så erhållna föreningarna med den ovan de- finierade allmänna formeln I.

Det är överraskande, att ehuru alla kända glykosidframställningsförfaranden icke leder till nâ- gon framgång, kan föreningarna I på ovan angivet sätt framställas med ungefär 90 %-igt utbyte. Följaktligen måste det ovan beskrivna förfarandet, som är enkelt och 40 457 450 ekonomiskt och aldrig tidigare tillämpats för framställ- ning av glykosider, betecknas som nytt och kemiskt egen- artat. Det är vidare överraskande, att man genom förfa- randet enligt förevarande uppfinning också kan samtidigt införa olika sockerrester i akridinmolekylen.

Det är lämpligt att genomföra reaktionen i närvaro av en sur katalysator. Som sur katalysator läm- par sig exempelvis saltsyra. Omsättningen genomföres i allmänhet vid 20-95°C. Som reaktionsmedium har vatten- haltig aceton visat sig vara speciellt lämplig.

Reaktionsprodukterna avskiljes och renas på i och för sig känt sätt. För rening tvättas produkterna, underkastas eventuellt omkristallisation eller kolonn- kromatografering. För den sistnämnda reningsmetoden lämpar sig framför allt kiseldioxidgel och eluering genomföres med en blandning av aceton och ammoniak.

Inbyggningen av sockergrupperna i aminoakri- dinmolekylen förändrar molekylens egenskaper pâ ett icke förutsägbart sätt. Sålunda är exempelvis 3,6-di- amino-akridin och 3,6-diamino-10-metyl-akridin verksam- ma gentemot mikroorganismer (Bacillus subtilis, Salmo- nella typhy-murium, Proteus vulgaris, Escherichia coli, Shigella flexneri etc) i koncentrationer från 50 ug/ml, då däremot diglukosiden av 3,6-diamino-akridin är verk- ningslös gentemot nämnda mikroorganismer ända upp till koncentrationer av 500 ug/ml. Däremot är aminoakridi- nerna utan verkan gentemot svampar, under det att di- glukosiden av 3,6-diamino-10-metyl-akridin exempelvis är verksam gentemot Aspergillus funigatus och Asper- gillus niger.

Såsom framgår av litteraturen hämmas till- växten av Ehrlich's ascites tumör av 3,6-diamino-10- -metyl-akridin (Schümelfelder o.a., Z. Krebsforsch. 63, 129 /1959/). Diglykosiden av denna förening hämmar icke endast utvecklingen av Ehrlich's tumör utan för- hindrar till och med dess utbildning (försöksdjur: möss och råttor) och avviker dessutom positivt från utgångs- föreningarna genom att diglukosiden i motsvarande dos (6,25 mg/kg - 12,5 mg/kg i.p.) förbättrar försöksdju- rens tillstånd, dvs tränger tillbaka cancern. “457 450 40 Genom att inbygga en eller flera sockerrester uppnår man dessutom att toxiciteten hos föreningarna gynnsamt påverkas. Resultaten av toxicitetsmätningar ge- nomförda på honrâttor CFLP (Litchfield, J.T. och Wilcoxon F.: J. Pharmacol. 96, 99 /1949/) är sammanställda i föl- jande tabell.

LDso (mg/kg) 3,6-diamino~akridin 84 65 3,6-diamino-akridin-diglukosid 280 87 3,6-diamino-10-metyl-akridin 60 14 3,6-diamino-10-metyl-akridin-diglukosid 210 37 Slutligen är det genom litteraturen förut känt, att akridinföreningarna Akriflavin och Proflavin användes för desinficering av sår under andra världskri- get (Hawking, F.: Lancet 1, 710 /1943/; Ungar J. and Robinson, F.A.: J. Pharmacol. Exp. Ther. 80, 217 /1944/; Albert A.: The Acridines, 2nd Edn., Arnold, London /1966/).

Det har emellertid visat sig, att dessa föreningar brom- sar sârläkningen och orsakar vävnadsnekroser. Diglukosi- derna av nämnda föreningar ger däremot inga som helst organellum-specifika vävnadsförändringar (försök på hon- râttorCFY).Föreningarna har administrerats i.p. I väv- naderna hos avkomman från de behandlade råttorna har man varken makroskopiskt eller mikroskopiskt kunnat fastställa någon organellum-specifik förändring (JEOL.

JEM. 100 B elektronmikroskop). Därav kan man sluta sig till att föreningarna icke har någon teratogen verkan.

Från litteraturen är det också känt att för- eningarna Proflavin och Akriflavin kan framkalla mu- tationer hos vissa objekt. Såsom man kunnat fastställa med det av P. Mollet och I. Szabad (Mutation Research 51, 293-296 /1978/) utarbetade provet på Drosphilia melanogaster, har de enligt förevarande uppfinning av- sedda glykosiderna ingen mutagen verkan.

Såsom framgår av det ovan anförda är akridin- -N-glykosiderna enligt förevarande uppfinning fria från de olämpliga egenskaperna, som är karakteristiska för utgångsföreningarna, som icke uppvisar några sockerres- 40 7 457 450 ter. Föreningarna enligt uppfinningen är på grund av att de har antitumörverkan lämpliga terapeutika för användning mot tumörsjukdomar.

Ett försök med Ehrlich-karcinomet genomför- des med en försöksgrupp om 50 möss och en kontrollgrupp om 50 möss. Vart och ett av försöksdjuren infekterades intraperitonealt med 5 x 106 celler av Ascites-tumör enligt Ehrlich. På den första, andra och tredje dagen efter infektionen behandlades hälften av mössen med 12,5 mg/kg och dag 10-metylproflavin-diglukosid. Resul- taten är sammanställda i förljande tabell.

Kroppsviktsändring Genomsnitt- i gram gå den lig över- 7:e 12:e 21:a levnadstid 9292 dessa .disse (dasafi _ Kontrolldjur +8,1 +19,0 - 13,2 Behandlade för- söksdjur +1,2 + 2,0 +2,6 40,0* *På den fyrtionde dagen levde ännu alla de be- handlade djuren. Registreringen avbröts.

Exemgel 1 3,6-di-(B-D-glukopyranosyl-amino)-akridin I en med återflödeskylare och omrörare för- sedd 3-liters rundkolv suspenderades under kraftig om- rörning 66,0 g (0,33 mol) D-glukos-monohydrat och 36,9 g (0,15 mol) 3,6-diamino-akridin-hydroklorid i en blandning av 1350 ml aceton och 150 ml vatten. Suspen- sionen uppvärmdes till 45°C och försattes därefter med ml koncentrerad saltsyra. Efter omrörning i ca 5 mi- nuter blev lösningen klar. Efter ytterligare 2-3 minu- ter började produkten utfalla. Reaktionsblandningen ställdes en timme i isvatten, varpå fällningen avskil- des. Fällningen löstes i 250 ml vatten och lösningen omrördes med 2 l acetonl Den flockiga fällningen av- skildes, tvättades, först med 200 ml etylacetat och därefter med 100 ml eter, och torkades slutligen i vakuum. Nämnda omfällning upprepades ytterligare tvâ gånger. Man erhöll 70,0 g (87,5%) produkt. Smältpunkt 190 - 195%; MD = -14s,a° (c = 0,75, dimetyiformamia).

Tunnskiktskromatografering: "Kieselgel" 60 F 254 (DC- '457 450 8 40 -Alurolle, Art. 5562, Merck) och som elueringsmedel aceton och ammoniumhydroxid i förhållandet 65:35 - Rf = 0,41.

Analys: % C % H % N Beräknat för CzsHa10ioNa= 55,26 5,35 7188 (M = 533,27) Funnet: 55,42 5,69 8,01 Exempel 2 3-amino-6-B-D-glukopyranosyl-amino-akridin Den enligt exempel 1 erhållna vätskefasen befriad från fällning innehöll förutom oomsatt utgångs- material och en liten mängd diglukosid även monogluko- siden. Lösningen indunstades i vakuum. Av indunstnings- återstoden (15 g) hälldes 3 g i en kolonn (höjd 25 cm, diameter 7 cm) bestående av 300 g "Kieselgel" G, varpå eluering genomfördes med en blandning av aceton och ammoniumhydroxid 65:35. Man upptog fraktioner om var- dera 10 ml och fraktionernas sammansättning övervaka- des med hjälp av tunnskiktskromatografering med använd- ning av samma lösningsmedelsblandning som vid kolonn- kromatograferingen. De monoglukosidhaltiga fraktioner- na förenades och indunstades i vakuum. Återstoden be- arbetades med 50 ml etylacetat och filtrerades däref- ter. Utbyte: 1,25 g; smä1tpunkt= 19o°c; tunn = -95,3° (c = 0,55, dimetylformamid).

Tunnskiktskromatografering: "Kieselgel" 60 F 254 (DC- -Alurolle, Art. 5562, Merck) och som elueringsmedel aceton och ammoniumnyaroxia 1 förhållandet e5=3s - Rf = 0,79.

Analys: % C % H % N Beräknat för C19H21O5N3: 61,42 5,70 11,32 (M = 371,19) Funnet: 60,95 5,60 15,05 Exempel 3 3,6-di-(B-D-galaktopyranosyl-amino)-akridin I en 3-liters rundkolv med återflödeskylare och omrörare suspenderades under omrörning 60,0 g (0,33 mol) D-galaktos och 36,9 g (0,15 mol) 3,6-diami- no-akridin-hydroklorid i en blandning av 1350 ml etanol och 150 ml vatten. Suspensionen uppvärmdes under omrör- 40 9 457 450 ning till 70°C och försattes med 7,5 ml koncentrerad saltsyra. Lösningen som genom en flockig fällning lång- samt blev grumlig omrördes vid nämnda temperatur i yt- terligare 2 timmar och ställdes därefter 16 timmar i isskâp (+4°C). Den vätskeformiga fasen avskildes och återstoden löstes i 150 ml vatten. Lösningen hälldes under oavbruten omrörning i 3 l etanol innehållande 5% vatten. Den flockiga fällningen avfiltrerades och tor- kades. Omfällningen upprepades på angivet sätt två gånger.

Utbyte; eo,s g (1s,6%), smältpunkt; 2oo°c, min = -2s,4° (c = 0,31, aimetylformamid).

Tunnskiktskromatografering: "Kieselgel" 60 F 254 (DC- -Alurolle, Art. 5562, Merck) och som elueringsmedel aceton och ammoniumhydroxid i förhållandet 7:3 - Rf = 0,33.

Analys: % C % H % N Beräknat för C25H31O1qN3: 56,26 5,86 7,88 (M = 533,27) Funnet: 55,49 5,69 7,96 Exemgel 4 3,6-di-(2',3',4',6'-tetra-0-acetyl-a-D-ga- lacto-pyranosyl-amino)-akridin (efteråt genomförd ace- tylering) 60,0 g av det i exempel 3 erhållna 3,6-di-(B- -D-galaktopyranosyl-amino)-akridinet suspenderades i'en blandning av 600 ml pyridin och 600 ml ättiksyraanhydrid.

Reaktionsprodukten omrördes vid rumstemperaturen i 18 timmar, varpå den indunstades i vakuum (12 mm Hg) till en volym av 150 ml. Denna restvolym hälldes i 600 g is- vatten. Från den pulverartiga fällningen, som avsatte sig väl men som var svår att filtrera, avdekanteras vätske- fasen. Fällningen löstes i 1 l diklormetan. Lösningen urskakades med vatten (3 x 150 ml), torkades över nat- riumsulfat och indunstades därefter i vakuum. Indunst- ningsåterstoden löstes under uppvärmning och âterflöde i 200 ml etanol. Vid avkylning av lösningen till rums- temperaturen utföll 8,0 g (8,2%) substans i form av -långa, nålformiga kristaller. Dessa omkristalliserades två gånger i etanol. Smältpunkt 225°C; Ea]D = +73,6° 457 450 40 (c = 1,25, kloroform).

Tunnskiktskromatografering: "Kieselgel“ 60 F 254 (DC- -Alurolle, Art. 5562, Merck) och som elueríngsmedel diklormetan och aceton i förhållandet 7:3 - Rf = 0,62.

Analys: % C % H % N Beräknat för C«1H41O1aN3: 56,66 5,45 4,83 (M = 869,51) Funnet: 55,92 5,36 4,96 Exemgel 5 3,6-di-(2',3',4',6'-tetra-O-acetyl-6-D-ga- laktopyranosyl-amino)-akridin Moderluten, ur vilken produkten enligt exem- pel 4 kristalliserades första gången, indunstades till 75 ml. Lösningen ställdes i kylskåp. Efter 8 timmar ha- de små, nålformiga kristaller utfallit. Dessa avfiltre- rades och torkades och man erhöll 35,0 g (35,8%) pro- dukt med smältpunkt 195°C, Ea]D = -20,30 (c 1,48, kloroform).

Tunnskiktskromatogragering: "Kieselgel" 60 F 254 (DC- -Alurolle, Art. 5562, Merck) och som elueríngsmedel diklormetan och aceton i förhållandet 7:3 - Rf = 0,56.

Analys: % C % H % N Beräknat för C§1H~101aN3: 56,66 5,45 4,83 (M = 869,51) Funnet: 56,08 5,29 4,68 Exemgel 6 3,6-di-(a-L-ramnopyranosyl-amino)-akridin 2,46 g (10'2 mol) 3,6-diamino-akridin-hyd- roklorid och 4,0 g (2,2 x 10"2 mol) L-ramnos-monohyd- rat suspenderades i en blandning av 10 ml vatten och 90 ml etanol. Reaktionsblandningen omrördes intensivt och uppvärmdes till 70oC. Efter tillsats av 0,5 ml koncentrerad saltsyra omrördes blandningen i ytterli- gare 90 minuter vid nämnda temperatur, varvid glän- sande, flockiga kristaller utföll. Blandningen fick stå i 12 timmar vid rumstemperaturen, varpå den filt- rerades. Man erhöll 3,6 g (71,8%) produkt. Denna lös- tes i en lösning av 0,5 ml koncentrerad saltsyra i 120 ml vatten och lösningen sattes droppvis till 240 ml etanol. Fällningen avfiltrerades och torkades. 40 “ 457 450 smä1tpunkt= 1ss°c, :ann = +14s° (C = 1,25, aimetyiform- amid).

"Tunnskiktskromatografering: "Kieselgel“ 60 F 254 (DC- -Alurolle, Art. 5562, Merck) och som elueringsmedel aceton och ammofiiumhydroxid i förhållandet 85:15 - Rf = 0,21.

Analys: % C % H % N Beräknat för C25H31O@N3: 59,93 6,23 8,39 (M = 501,27) Funnet: 60,19 6,35 8,26 Exemgel 7 3,6-di-(a-D-ribopyranosyl-amino)-akridin 2,46 g (1072 mol) 3,6-diamino-akridin-hydro- klorid och 3,3 g (2,2 x 10'2 mol) D-ribos suspenderades under omrörning i en blandning av 90 ml acetaon och 10 ml vatten. Till den till 45oC uppvärmda suspensionen sattes 0,5 ml koncentrerad saltsyra. Efter 2-3 minuter bildades en klar lösning och efter ytterligare 4-5 mi- nuter började en fällning bildas. 25 minuter efter sy- ratillsatsen avskildes den vätskeformiga fasen, fäll- ningen löstes i 20 ml vatten och lösningen hälldes i 200 ml aceton. Denna omfällning upprepades ytterligare tvâ gånger. Produkten filtrerades och torkades. Utbyte: 2,5 g (s2,a%), smä1tpunkt= 180 - 19o°c, rann = +141° (c = 1,20, dimetylformamid). ' Tunnskiktskromatografering: "Kieselgel“ 60,F 254 (DC* -Alurolle, Art. 5562, Merck) och som elueringsmedel aceton och ammoniumhydroxid i förhållandet 75:25 - Rf = 0,43.

Analys: % C % H % N Beräknat för C23H27O8N3: 58,32 5,75 8,88 (M = 473,24) Funnet: 57,90 5,89 8,56 Exemgel 8 3,6-di-(B-laktopyranosyl-amino)-akridin 2,46 g (10"2 mol) 3,6-diamino-akridin och 7,92 g (2,2 x 10“2 mol) laktos-monohydrat suspenderades under oavbruten omrörning i en blandning av 80 ml etanol och ml vatten. Den till 70°C uppvärmda reaktionsbland- ningen försattes med 1 ml koncentrerad saltsyra och om- '457 450 12 40 rördes vid 70°C i 3 timmar. Därefter tillsattes ytter- ligare 3,96 g (1,1 x 10'2 mol) laktos och blandningen omrördes vid nämnda temperatur i ytterligare 4 timmar.

Därefter fick blandningen stå i 10 timmar vid rumstem- peraturen, varpå den vätskeformiga fasen avdekantera- des och fällningen löstes i 115 ml vatten. Lösningen sattes droppvis till 1150 ml etanol. Denna omfällning upprepades ytterligare tre gånger. Produkten avfiltre- rades och torkades. Utbyte 6,1 g (70,8%), smältpunkt: 21o°c, tunn = -112,7° (C = 0,52, aimetylformamia).

Tunnskiktskromatografering: “Kieselgel“ 60 F 254 (DC- -Alurolle, Art. 5562, Merck) och som elueringsmedel aceton och ammoniumhydroxid i förhållandet 1:1 - Rf = 0,35.

Analys: % C % H % N Beräknat för C37H51O2°N3: 51,81 5,99 4,90 (M = 857,82) Funnet: 50,61 6,32 4,61 Exemgel 9 3-(B~D*9lukopyranosyl-amino)-6-(a-L-ramno- pyranosyl-amino)-akridin 14,76 g (0,06 mol) 3,6-diamino-akridin-hydro- klorid, 12,00 g (0,06 mol) D-glukos-monohydrat och ,92 g (0,06 mol) L-ramnos-monohydrat suspenderades i en blandning av 552 ml aceton och 48 ml vatten. Reak- tionsblandningen uppvärmdes till 45°C och försattes med 4,0 ml koncentrerad saltsyra. Efter 5-6 minuter var lös- ningen klar och efter ytterligare 4-5 minuter började en oljeartad produkt att avskilja sig. 45 minuter efter syratillsatsen kyldes blandningen till rumstemperaturen, varpå den underkastades fasseparation. Den oljeartade (även fast substans innehållande) fasen tvättades med aceton (2 x 50 ml) och löstes därefter i 170 ml vatten.

Lösningen indroppades i 1700 ml av en blandning av aceton och etanol 1:1. Den orangefärgade fällningen av- filtrerades, tvättades, först med etylacetat och där- efter med eter, och torkades i vakuum. Vikt: 18 g.

För ytterligare rening löstes substansen i 120 ml destillerat vatten och lösningen hälldes i 1200 ml av en blandning av aceton och etanol 2:1. Man 40 13 457 450 erhöll 14,5 g fällning, som tvättades på det angivna sättet och torkades. Omfällningen upprepades ytterli- gare tre gånger. 300 g "Kieselgel" 40 (Merck, 70-230 mesh, 0,063-0,2 mm) suspenderades i 600 ml av en blandning av aceton, ammoniak och vatten 70:15:15. Suspensionen hälldes i en kolonn och medan lösningsmedlet avström- made, sammanpackades kiseldioxidgelet i kolonnen. 1,5 g av râprodukten sattes till 60 ml av ovannämnda lös- ningsmedelsblandning, blandningen omrördes kraftigt under hela natten, varigenom ungefär 1 g substans gick i lösning. Lösningen filtrerades och påfördes därefter kolonnen. Denna eluerades med nämnda lösningsmedels- blandning.

De rena fraktionerna indunstades, varigenom man erhöll en fällningshaltig suspension. Produkten utfälldes med aceton, avfiltrerades, tvättades och torkades. Produktens renhet undersöktes genom högtrycks- -vätskekromatografering. t Sönderdelningstemperatur: 210 - 214°C, EcJD = ~7,15° (c = 0,42, vatten).

Tunnskiktskromatografering: "Kieselgel" 60 F 254 (DC- -Alurolle, Art. 5562, Merck) och som elueringsmedel aceton och ammoniak i förhållandet 75:25 - Rf = 0,5, Rt = 9,81 min (n-butanolzättiksyrazvatten = 4:1:1).

Analys: % C % H % N Beräknat för C25H31O9N3: 58,02 6,04 8,12 (M = 517,54) Funnet: 58,30 6,09 8,03 Exemgel 10 3,6-di-(6-D-glukopyranosyl-amino)-10-N-metyl- akridiniumklorid ,8 g (0,08 mol) pulveriserad 3,6-diamino-10- -metyl-akridiniumklorid och 35,2 g (0,16 mol + 10%) glu- kos-monohydrat suspenderades i en blandning av 695 ml aceton och 105 ml destillerat vatten. Suspensionen upp- värmdes under omrörning till 50°C och försattes däref- ter med 5,6 ml koncentrerad saltsyra. Reaktionsbland- ningen omrördes i ytterligare 0,5 timme och kyldes där- efter till rumstemperaturen. Faserna separerades genom 457 450 , 40 14 dekantering. Den fasta fasen tvättades med aceton (2 x 650 ml). Därefter löstes produkten i 250 ml des- tillerat vatten och lösningen indroppades under oav- bruten omrörning i 2500 ml absolut etanol. Till den opaliscerande lösningen sattes 12,5 ml 10 %-ig nat- riumkloridlösning. Efter nâgra minuter började en fällning bildas. Efter 2 timmar avsögs fällningen, sus- 1æmdrades'i;etano1 {2'x-S0 ml), avíiltrerades och tvättades med 150 ml eter.

Fällningen löstes i 270 ml destillerat vat- ten, lösningen sattes droppvis till 2700 ml torr eta- nol och för att påskynda fällningen tillsattes en li- ten mängd koksaltlösning. Nämnda omfällning upprepa- des tvâ gånger. Man erhöll 24,2 g (51,35%) produkt. sönaerae1ningspunkt=c2so°c; :ann = +su4° (C o,so, vatten).

Tunnskiktskromatografering: "Kieselgel“ 60 F 254 (DC- -Alurolle, Art. 5562, Merck) och som elueringsmedel n-butanol. âttiksyra och vatten i förhållandet-2:1:1 - Rf = 0,20.

Analys: s c s m s N Beräknat för C25H3rO10N3Cl: 53,49 5,87 7,20 (M = 583,76) Funnet: 53,12 6,01 7,32 I figur 1 visas kolspektrum (13C-NMR) för utgångsföreningen 3,6-diamino-10-metyE-akridinium-klo- rid. I figur 2 visas kolspektrum (13C-WMR) av den i 3- och 6-ställningen på aminogruppen med glukos substitue- rade slutprodukten. Den kemiska fiörskjutningen av kol- atomen i sockerdelen är ett bevis för pyranosstruktu- ren hos glykosiden, då däremot kopplímgskonstanten 1Jc1_H1 stödjer den angivna anmmer-konfigurationen (spektro- grammen har uptagits i DMSO-ds).

Exemgel 11 3,6-di-KB-D-galaktogryanosyl-ænino)-10-N- -metyl-akridímíum-kloríd ,2 g 3,ä-diamino-1Qflnetyl-akridin och 10,8 g D-galaktos ngphettades under omrörning till kokning i 200 ml av em älanflnimg av etanol och vatten 88:12. Bland- ningen försattes med 1 mfl.komcentrerad saltsyra, varpå P5' 40 457 450 den kokades i en timme under återflöde och därefter om- rördes en dag vid rumstemperaturen. I anslutning där- till tillsattes ytterligare 3,6 g D-galaktos och bland- 'ningen kokades på nytt i en timme under återflöde. Däref- ter avskildes fällningen och tvättades med en liten mängd etanol. Därefter innehåll fällningen icke längre någon D-galaktos men 5 - 10% oomsatt utgångsmaterial. För öv- rigt bestod fällningen av mono- och digalaktosid i för- hållandet 1:4. Fällningen löstes under svag uppvärmning i 60 ml vatten och lösningen droppades under omrörning i 700 ml etanol. Blandningen försattes med 2 ml 10 %-ig natriumkloridlösning och fick därefter stå. Den fasta substansen avfiltrerades, tvättades först med en liten mängd alkohol, därefter med etylacetat och till sist med eter, varpå den torkades i vakuumexsickator. Man erhöll 7,4 g av en produkt, som praktiskt taget icke innehöll någon utgângsförening och ca 10 - 15% monoglykosid. Den efter trefaldig omfällning erhållna substansen (4,9 g) innehöll fortfarande 5 - 10 g monogalaktosid, vilket framgick av 13C-NMR-spektrum.

Efter femfaldig omfällning (utbyte 4,1 g = %) kunde man i produkten icke längre påvisa någon mo- noglykosid. sönaeraeiningspunkt; zoo - z1o°c; :ann = +522,7° (c = 0,90, vatten).

Tunnskiktskromatografering: "Kieselgel“ 60-F 254 (DC- -Alurolle, Art. 5562, Merck) och som elueringsmedel butanol, ättiksyra och vatten i förhållandet 2:1:1 - Rf = 0,14.

Analys: % C % H % N Beräknat för C2@H3r01°N3Cl: 53,49 5,87 7,20 (M = 583,76) Funnet: 53,05 5,69 7,29 Exemgel 12 3,6-di-(a-L-ramnopyranosyl-amino)-10-N- -metyl-akridiniumklorid 3,64 g (1,4 x 10-2 mol) 3,6~diamino-10-N-metyl- ~akridin suspenderades under omrörning i en blandning av 126 ml aceton och 14 ml vatten. Suspensionen försattes med 0,7 ml koncentrerad saltsyra och kokades därefter i 457 450 16 40 2 timmar. I anslutning därtill tillsattes 5,6 g (3,07 x 10'2 mol) L-ramnos-monohydrat. Reaktionsblandningen kokades i 6 timmar under återflöde och omrördes däref- ter över natten vid rumstemperaturen. Fällningen av- filtrerades, tvättades därefter på filtret med 10 ml etylacetat och därefter med 10 ml eter, varpå den lös- tes i 20 ml vatten. Lösningen försattes med 140 ml aceton. Fällningen avfiltrerades och omfälldes på an- givet sätt ytterligare tvâ gånger.

Fällningen löstes nu i 40 ml vatten och lös- ningen försattes droppvis med aceton (ca 60 ml), till dess att en fällning började bildas. Även denna om- fällning upprepades tre gånger. Därpå bestod produkten av ren diramnosid. Den amorfa, fasta substansen löstes i 100 ml vatten och lösningen lyofiliserades.

Sönderdelningstemperatur: 250 - 254°C; [a]D = +486,5°; cu35,, = -sz,2°; cansu, = -2s1,9° (vatten).

Tunnskiktskromatografering: "Kieselgel“ 60 F 254 (DC- Alurolle, Art. 5562, Merck) och som elueringsmedel n-butanol, ättiksyra och vatten i förhållandet 3:1:1 - Rf = 0,16.

Analys: % C % H % N Beräknat för Q25H3Q08N3Cl: 56,70 6,21 7,65 (M = 551,76) Funnet: _ 56,65 6,18 7,49 Exemgel 13 3-amino-6-(a-L-ramnopyranosyl-amino)-10- -metyl-akridinium-klorid Filtraten i de i exempel 12 beskrivna omfäll- ningarna kombinerades och hälldes under omrörning i 200 ml aceton, varvid monoramnosiden utföll. Substan- sen avfiltrerades, löstes i vatten och lyofiliserades.

Sönderdelningstemperatur: 216 - 222°C; :ann = -3so,s°; tuJ5,, = 363,e°; tunsus = -1o1,o° (vatten).

Tunnskiktskromatografering: "Kieselgel" 60 F 254 (DC- -Alurolle, Art. 5562, Merck) och som elueringsmedel n-butanol, ättiksyra och vatten i förhållandet 3:1:1 - Rf = 0,42. :Ä 40 17 457 450 Analys: % C % H % N Beräknat för C2uH2u0qN3C1: 59,19 5,95 10,35 (M = 405,86) Funnet: 59,85 6,03 10,41 Exemgel 14 3-amino-6-(B-laktosyl-amino)-10-N-metyl-akri- dinium-klorid En suspension av 2,60 g (10'2 mol) 3,6-diami- no-10-N-metyl-akridin i 100 ml av en blandning av eta- nol och vatten 7:3 försattes med 0,2 ml koncentrerad saltsyra och kokades till dess att lösningen blev klar.

Efter tillsats av 5,40 g (1,5 X 10"* mol) laktos-mono- hydrat omrördes reaktionsblandningen först i en timme vid koktemperaturen och därefter över natten vid rums- temperaturen. Den utfällda substansen avfiltrerades och löstes under lätt uppvärmning i 30 ml vatten. Lösningen droppades under omrörning i 300 ml etanol. Omfällningen upprepades. Därefter tvättades fällningen med 20 ml- etylacetat, i anslutning därtill med 20 ml eter och tor- kades i luften. Man erhöll 2,03 g (34,8%) av en gul, pulverformig substans. Ed] = +226,1° (c = 1,20, vatten).

D Tunnskiktskromatografering: “Kieselgel" 60 F 254 (DC- -Alurolle, Art. 5562, Merck) och som elueríngsmedel n-butanol, ättiksyra och vatten i förhållande 2:1:1 - Rf = 0,32.

Analys: % C % H %«N Beräknat för C¿@H3qN1°N3Cl: 53,47 5,87 7,19 (M = 584,02) Funnet: 54,10 5,91 7,03 Exemgel 15 3,6-di-(B-laktosyl-amino)-10-N-metyl-akri- dinium-klorid 2,60 g 3,s-aiamino-1o-metyi-akridin (10-2 mol) löstes i 50 ml vatten. Till lösningen sattes ,8 g (3 x 10'2 mol) laktos-monohydrat och 0,2 ml koncentrerad saltsyra. Reaktionsblandningen omrördes i 24 timmar vid 50°C. Vid den 12:e timmen tillsattes ytterligare 4 x (1,11 x 10"* mol) laktos-monohydrat och 0,2 ml koncentrerad saltsyra. Efter avkylning för- sattes blandningen med 200 ml etanol. En oljeartad 457 450 18 40 produkt avskilde sig. Denna isolerades och löstes i 100 ml vatten. Lösningen droppades i 600 ml etanol.

Genom tillsats av 200 ml aceton påskyndades utfäll- ningen. Fällningen tvättades med 20 ml etylacetat och därefter med 20 ml eter och torkades i luften. Man er- höll 3,38 g av ett gult pulver utgörande en blandning av lika delar mono- och dilaktosid.

Den 10 %-iga lösningen av denna blandning, som innehöll dilaktosid, indroppades i en tiofaldig mängd etanol. Genom tillsats av 2 - 3 droppar mättad natriumkloridlösning förbättrades fällningens filt- rerbarhet. Omfällningen upprepades fem gånger. Den erhållna dilaktosiden visade sig vara kromatografiskt enhetlig. Caln = +253,9° (c = 0,92, vatten).

Tunnskiktskromatografering: “Kieselgel“ 60 F 254 (DC- -Ålurolle, Art. 5562, Merck) och som elueringsmedel isobutanol, ättiksyra och vatten i förhållandet 2:1:1 - Rf = 0,12.

Analys: % C % H % N Beräknat för C3@H5~O2°N;Cl: 50,27 6,00 4,62 (M = 907,92) Funnet: 50,46 6,08 4,56 Exempel 16 3,6-di-(d,ß-D-ribopyranosyl-amino)-10-metyl- -akridinium-klorid 2,60 g 3,6-diamino-10-metyl-akridin och 4,50 g D-ribos omrördes i en blandning av 90 ml ace- ton och 10 ml vatten efter tillsats av 0,2 ml kon- centrerad saltsyra vid 40°C i en timme. Vid reaktionen gick substanserna icke helt i lösning, men fällningens karaktär förändrades efter någon tid. Fällningen baka- de ihop sig på kolvens botten. Lösningen avdekantera- des, fällningen tvättades med en liten mängd aceton, som därefter avdekanterades. Sedan löstes fällningen i 50 ml vatten och lösningen droppades under omrörning i 200 ml etanol. Efter tillsats av 600 ml aceton fick det hela stå en stund, varpå man avfiltrerade fällning- en, tvättade den på filtret med en ringa mängd etyl- acetat och därefter med en ringa mängd eter, varpå fällningen torkades i vakuum. Man erhöll 3,9 g produkt, 40 19 457 450' som till ungefär till 30% bestod av icke omsatt utgångs- material och en blandning av mono- och diribosid i för- hållandet 2:1 till 3:1 (vilket framgick av tunnskíkts~ kromatograferlng). Genom omfällning sju gånger erhölls 1,4 g (13%) ren diribosid.

Sönderdelningstemperatur: 186 - 20000; Ea]D = +188,9° (c = 0,24, vatten).

Tunnskiktskromatografering: “Kieselgel" 60 F 254 (DC- -Alurolle, Art. 5562, Merck), och som elueringsmedel metyletylketon, pyridin, vatten coh ättiksyra i förhål- landet 70:15:15:5 - Rf = 0,14.

Analys: % C % H % N Beräknat för C¿@H300eN3Cl: 55,04 5,77 8,02 (M = 523,73) Funnet: 55,21 5,81 7,91 Genom omsättning av lämplig sockerart på det i exemplen 1-16 beskrivna sättet framställdes mono- och diglykosiderna av följande föreningar: 9-aminoakridin, 3-aminoakridin, 3,9-diamino- akridin, 4,9-diaminoakridin, 3,7-diaminoakridin, 9-ami- no-4-metylakridin, 9-amino-1-metylakridin, 9-amino-3- -metylakridin, 9-amino-3-klorakridin, 9-amino-2-klorak- ridin, 9-amíno-1-klorakridin, 9-amino-4-klorakridin, 3-amino-6-klorakridin, 3-amino-7-klorakridin, 1,6-di- aminoakridin, 2,6-diaminoakridin, 1,9-diaminoakridin, 2,9-diaminoakridin, 9-amino-2,4-dimetylakridin, 9-ami- no-4,5-dimetylakridin, 9-amino-4-etylakridin, 9-amino- -1-metyoxiakridin, 9-amino-4-metoxiakridin, 9-amino-1- -klorakridin, 9-amino-2-klorakridin, 9-amino-3-klor- akridin, 9-amino-4-klorakridin, 9-amino-1-nitroakridin, 9-amino-2-fenylakridin, 9-amino-2-karbometoxiakridin, 9-amino-2-karbamoylakridin, 3-dimetylaminoakridin.

Claims (8)

457 450 20 - EBIEEIKEAI 5

1. Aminoakridín-agß-(Dy och -(L)-N-glykosidderivat med den allmänna formeln R 10 \\\ A-P X X n 1¶,/ (I) 15 [ 3 (R )n _ _,p där R representerar väte eller en grupp med den allmänna 20 formeln ////RI -N (II) \\\\R2 25 1 vilka formler R1 representerar väte eller metyl; R2 representerar väte eller en sockerrest, som utgörs av 30 en D-glukosyl-, D-galaktosyl-, D-mannosyl-, D-xylosyl-, D- och L-arabinosyl-, D-ríbosyl-, 6-desoxí-D-glukosyl-, 6-desoxi-D-galaktosyl-, L-ramnosyl-, 2-desoxí-D-arabino- syl-, 2-acetamido-2-desoxí-D-glukosyl-, daunosamínyl-, maltosyl-, cellobiosyl-, laktosyl-, gencíobíosyl- 35 och/eller laminaribíosylgrupp; eller R representerar dímetylamino; de båda symbolerna X representerar inbördes lika eller olika substituenter, nämligen väte, en grupp med den ovan angivna allmänna formeln (II) eller halogen, alkyl med 1-4 10 15 20 25 30 35 457 450 21 kolatomer, alkoxi med 1-4 kolatomer, nitro, cyano, karbo- metoxi, karbamoyl, fenyl, (C1_4)-alkylfenyl eller dimetylamíno, « R3 representerar väte eller en alkylgrupp med 1-5 kolatomer; n är 0 eller 1; p är 1, 2 eller 3; och A är en anjon, företrädesvis en halogenidanjon; varvid dock åtminstone en av de tre substituenter som betecknar R och X representerar en grupp med formeln (II), där R2 är en sockerrest; liksom även salter av dessa föreningar.

2. Aminoakrídin~d,ß-(D)- och (L)-glykosidderivat enligt krav 1, k ä n n e t e c k n a d e av att de utgörs av 3,6-di-(ß-D-glukopyranosyl-amino)-akridin, 3-amino-6-ß-D-glukopyranosyl-amino-akrídin, 3,6-di-(ß-D-galaktopyranosyl-amino)-akridin, 3,6-di-(2',3',4',6'-tetra-0-acetyl-a-D-galaktopyranosyl- -amino)-akridín, . 3,6-di-(2',3',4',6'-tetra-O-acetyl-ß-D-galaktopyranosyl- -amino)-akridín, 3,6-dí-(M-L-ramnopyranosyl-amino)-akridin, 3,6-di-(d-D~ribopyranosyl-amino)-akridín, 3,6-dí-(ß-laktopyranosyl-amíno)-akridín, 3-(ß-D-glukøpyranosyl-amino)-6-(1-L-ramnopyranosyl-amino)- -akridín, 3,6-di-(ß-D-glukcpyranosyl-amino)-10-metyl-akridiníumklorid, 3,6-di-(ß-D-galaktopyranosyl-amíno)-10-N-metyl-akridiníum- kloríd, 3,6-di-GK-L-ramnopyranosy1-amíno)-10-N~metyl-akridinium- klorid, 457 450 10 15 20 25 30 35 Zz 3-amíno-6-(m-L-ramnopyranosyl-amíno)-10-mety1-akridínium- § klorid, 3-amíno-6-(ß-laktosyl-amíno)-10-N-metyl-akridíníumklorid, 3,6-di-(ß-laktosyl-amíno)-l0-N-metyl-akrídiniumklorid, ß eller 3,6-di-ax,ß-D-ríbopyranosyl-amíno)-10-metyl-akridíníumklorid.

3. Sätt att framställa amínoakrídin-a,ß-D- och -(L)-N- glykosídderívat med den allmänna formeln (I) där R representerar väte eller en grupp med den allmänna fl \R formeln (II) i vilka formler R1 representerar väte eller metyl; R2 representerar väte eller en sockerrest, som utgörs av en D-glukosyl-, D-galaktosyl-, D-mannosyl-, D-xylosyl-, D- och L-arabinosyl-,'D-ribosyl-,6-desoxí-D-glukosyl-, 6-desoxí-D-galaktosyl-, L-ramnosyl-, 2-desoxí-D-arabí- nosyl-, 2-acetamido-2-desoxi-D-glukosyl-, daunosaminyl- maltosyl-, cellobiosyl-, laktosyl-, genciobíosyl-, oçh/eller laminaribiosylgrupp; 10 15 20 25 30 35 457 450 z: eller R representerar dímetylamino; de båda symbolerna X representerar inbördes lika eller olika substituenter, nämligen väte, en grupp med den ovan angivna allmänna formeln (II) eller halogen, alkyl med 1-4 kolatomer, alkoxi med 1-4 kolatomer, nítro, cyano, karbometoxi, karbamoyl, fenyl, (C1_4)-alkylfenyl eller dimetylamino; R3 representerar väte eller en alkylgrupp med 1-5 kol- atomer; n är 0 eller 1; p är 1, 2 eller 3; och A är en anjon, företrädesvis en halogenidanjon; varvid dock åtminstone en av de tre substituenter som betecknas R och X representerar en grupp med formeln (II), där R2 är en sockerrest; och salter av dessa föreningar, k ä n n e t e c k n a t av, att en förening med den allmänna formeln _ Z 'W i* _ A-p Y fíf \ \\\ Y L n (nn \ N/ ”kan L -P där Z representerar amino-, metylamino- eller dimetylamino~ grupper eller väte; R3, n och p har samma betydelser som angives i krav 1 i samband med formeln (I); och de båda 457 450 10 15 20 25 30 35 29 symbolerna Y representerar inbördes lika eller olika sub- stituenter, nämligen väte, amino, metylamino, dímetylamino, halogen, alkyl eller alkoxi med 1-4 kolatomer, nitro, cyano, karbometoxi, karbamoyl, fenyl, (Cl_4)-alkylfenyl, eller di- metylamino, varvid dock åtminstone en av de tre med Z och Y betecknade substituenterna är en fri eller monosubstituerad amínogrupp eller syraadditionssalterna därav, i ett vatten- haltigt, polärt lösningsmedel omsättes med hexoser, pentoser, desoxí-, desoxiamino-, N-acetyl-hexoser, -pentoser och/eller N-metylerade aminosockerarter, varpå reaktionsprodukten iso- leras, sockerresten om så önskas acetyleras, mono-, di- och 7) 'en tríglykosiderna om så önskas separeras från varandra, monoglykosiderna om så önskas omsättes på ovan angivet sätt till di- och triglykosider och om så önskas salterna fram- ställes ur de så erhållna föreningarna med den ovan defini- erade allmänna formeln (I).

4. Sätt enligt krav 3, k ä n n e t e c k n a t av, att man som polärt lösningsmedel använder alkoholer eller ketoner, företrädesvis metanol, etanol eller aceton.

5. Sätt enligt krav 3, k ä n n e t e c k n a t av, att reaktionen katalyseras med spârmängder av en syra, företrä- desvis saltsyra.

6. Sätt enligt krav 3, k ä n n e t e c k n a_t av att reaktionsmediet innehåller 7-20, företrädesvis 10-15% vatten. av att

7. Sätt enligt krav 3, k ä n n e t e c k n a t omsättningen genomföras vid 20-95, företrädesvis 45-70°C.

8. Läkemedelsberedning med antitumörverkan, k ä n n e - t e c k n a d av att en halt av en förening med nedan angivna allmänna formel (I) eller ett salt därav \.\ 457 450 15* A-p \ 1¶// (I) | (mn ~ ~p vari R representerar väte eller en grupp med den allmänna /Rl -N (II) \Rz formeln i vilka formler R1 representerar väte eller metyl; R2 representerar väte eller en sockerrest, som utgörs av en D-glukosyl-, D~galaktosyl-, D-mannosyl~, D-xylosyl-, D- och L-arabinosyl-, D-ríbosyl-, 6-desoxi-D-glukosyl-, 6-desoxi-D-galaktosyl-, L-ramnosyl-, 2-desoxí-D-arabi- nosyl-, 2-acetamido~2-desoxi-D~glukosyl-, daunosamin- yl-, maltosyl-, cellobíosyl-, laktosyl-, genciobíosyl-, och/eller laminaribiosylgrupp; eller R representerar dimetylamíno; de båda symbolerna X representerar inbördes lika eller olika substítuenter, nämligen väte, en grupp med den ovan angivna allmänna formeln (II) eller halogen, alkyl med 1-4 kolatomer, alkoxi med 1-4 kolatomer, nitro, cyano, karbometoxi, karbamoyl, fenyl, (C1_4)-alkylfenyl eller dímetylamíno; 457 45-0 10 15 20 lb R3 representerar väte eller en alkylgrupp med 1-5 kolatomer; n är 0 eller 1; p är 1, 2 eller 3; och A är en anjon företrädesvis en halogenidanjon; varvid dock åtminstone en av de tre substítuenter som betecknas R och X representerar en grupp med formeln (II), där R2 är en sockerrest. 1).