SE465676B - Flavolignanderivat, saett att framstaella detta och ett farmaceutiskt medel - Google Patents

Description

465 676 2 10 15 20 25 30 35 40 ./j_\_/°H Ií Ü í/§./°\í/\/\OCHB . \ /o\\// \ f/\0/\cn on ' 2 ir/ \/ \OH OH Ä (B) Isosilybin Av dessa strukturformler framgår, att det i fall av dessa föreningar är fråga om ställningsisomerer. Föreningen med for- meln A har nu för tiden beteckningen silibinin i enlighet med INN-nomenklaturen. Denna betckning används hädanefter i förelig- gande beskrivning för föreningen med formeln A.

Den terapeutiska användningen av silybin orsakade problem genom att silybin är praktiskt taget icke lösligt i vatten, var- för silybinhaltiga injektionslösningar eller preparat, vid vilka en viss vattenlöslighet erfordras, icke kunde framställas. I DE-PS-1 963 318 beskrives visserligen silybinderivat, som upp- visar en viss vattenlöslighet, men därvid är det dock fråga om en mycket komplex blandning av halvestrar av bärnstenssyra. Denna blandning är just så komplex därför att i silybinet föreligger fyra förestringsbara hydroxylgrupper, och att silybin dessutom innehåller de båda ovan angivna ställningsisomererna och den för förestringen använda bärnstenssyran är en dikarboxylsyra, som kan bilda såväl monoestrar som diestrar. För farmaceutiska ända- mål är en produkt icke användbar, som består av ett icke över- skådligt antal av de mest skilda, obestämda föreningar.

Till grund för uppfinningen ligger därför uppgiften att j åstadkomma för farmaceutiska ändamål lämpade vattenlösliga sili- bininderivat, som är noggrannt karakteriserade som kemiska indi- ~ vider.

Man har nu funnit, att silibininderivat av visa alkan- ochl alkylendikarboxylsyror uppfyller dessa krav.

Uppfinningen avser därför silibininderivat med den allmänna formeln I 10 15 20 25 30 3 465 676 //CH2-O-CO-(Alk1)n-COOM1 /\/°\ OCH3 “°\./,_n\_/°\/\/\0/\/\/ l m» « _____/ .\ . . \\/ \o \oH ¿H 3 \\CO-(Alk2)m-COOM2 där n och m vardera oberoende av varandra är 0 eller 1, Alkí och Alkz var och en oberoende av varandra betecknan en al- kylenrest med 1-4 kolatomer, eller en alkenylenrest med 2-4 kol- atomer, och M1 och M2 vardera oberoende av varandra betecknar en väteatom eller en alkalimetallatom. _ Föredragna föreningar med formeln I är föreningar, vid vilka n och m vardera oberoende av varandra är 0 eller 1, Alk1 och Alkz vardera betecknar en alkylenrest med 2 kolatomer och M och M2 vardera oberoende av varandra betecknar en alkalimetall- atom. Företrädesvis har n och m, Alk1 och Alkz liksom M1 och M2 inbördes samma betydelser.

Särskilt föredras silibinin-C-2', 3-divätesuccinat, dinat~ riumsalt.

I fall av föreningarna enligt uppfinningen är de icke vid aïbensenkärna bunda OH-grupperna i silibininet delvis eller full- ständigt förestrade, exempelvis med oxalsyra, malonsyra, bärn- stensyra, adipinsyra, maleinsyra eller fumarsyra. Företrädesvis är de båda icke aromatiskt bunda OH-grupperna i silibininet helt enkelt förestrade med en av de ovan angivna karboxylsyrorna.

Förfarandet enligt uppfinningen för framställning av de aktuella silibininderivaten kännetecknas av att man upplöser ungefär 1 viktsdel silibinin med formeln A: 4e5 676 4 10 15 20 25 30 35 40 _/ . O H OH /m 7-1,/ \\.l/c 2 1 ¿ .

I f/ Ho\ . o å_ _ pä ¿_ R ocn \/:g\\_// \~._,/ \0/ __ / 3 I- a f ;” 1 *_.._..... _. /f-« f. 5' à k.) L x \\t \\r//'_\oH àfi 3 (A) Silibinin i 1-2 viktsdelar pyridin och under omröring omsätter med 1-3 vikts- delar av en dikarboxylsyraanhydrid med formeln 0 = C - Alk - C = 0 O/ där "Alk" betecknar en av de ovan angivna Alk1- och Alká-resterna, att man därefter tillsätter etanol tills en homogen blandning bildats, att därefter vatten tillsättes långsamt under intensiv omröring, varvid närvarande estrar av de aromatiskt bundna OH- grupperna hydrolyseras, att så snart denna hydrolys är fullstän- dig man utspäder med etylacetat, tvättar med etylacetatmättat, surt vatten, indunstar etylacetatfasen, företar en upptagning i etanol och överför den erhållna föreningen med en alkoholisk alkalihydroxidlösning till saltet av den fria, icke förestrade karboxylsyraestern.

Företrädesvis sker omsättningen med dikarboxylsyraanhyd- riden vid 40-so°c.

Med fördel hâlles pH för det etylacetatmättade, sura tvätt- vattnet vid från ungefär 1,5 till 2,4.

Dessa föreningar, särskilt föreningen silibinin-C-2', 3- divätesuccinat, dinatriumsalt, uppvisar på ett överraskande sätt en utpräglad farmakologisk verkan vid behandlingen av brännska- dor. Dessutom bibehåller de trots den beskrivna derivatiseringen den fullständiga farmakologiska effekten hos det kända silybinet som leverterapeutikum. De är särskilt lämpade för behandling av levercirros och toxisk-metaboliska leverskador.

Pâ ett överraskande sätt visar sig föreningarna enligt upp- finningen även utomordentligt verksamma vid behandlingen av svamp- förgiftningar, särskilt den mycket farliga förgiftningen orsakad av lömsk flugsvamp (Amanita phalloides). Även förgiftningar orsa- 10 15 20 25 30 35 40 5 465 676 kade av halogenerade organiska lösningsmedel, såsom klortetra- klorid, trikloretylen, kloroform, etc kan på ett överraskande sätt med gott resultat behandlas därmed. Vid den förebyggande användningen förhindrar föreningarna enligt uppfinningen de ovan beskrivna skadorna.

Uppfinningen avser således även läkemedel, som innehåller dessa föreningar. De används mestadels systemiskt, exempelvis i form av piller, kapslar, lösningar, i konventionella bärare och eventuellt tillsammans med vanliga hjälpämnen. Dagsdosen för en vuxen människa uppgår till ungefär 50-500 mg beroende på pa- tientens tillstånd och hur svåra sjukdomssymptomen är.

Försök med silibinin-C-2', 3-divätesuccinat, dinatriumsalt (sili-suc-na).

De vid brännskador uppträdande symptomen förorsakas sär- skilt av en intoxikation med produkter av den termiska vävnads- nekrosen. På många olika sätt kan bevisas att autointoxikativa processer efter svåra brännskador på huden är ansvariga för detta.

Särskilt övertygande är korstransplantationer av brännskadad och icke brännskadad hud på friska mottagardjur resp brännskadade mottagardjur, varvid det visar sig att de icke brännskadade mot- tagarna av brännskadad hud går under medan brännskadade mottagare av frisk hud icke vidkännes några skadliga verkningar; jämför K H Schmidt et al, “Neuere Aspekte sur Autointoxikation nach schweren Verbrennungen"; "Die Verbrennungskrankheit" G'W2&meflfld et al, eds L), Springer, Berlin 1982, sid 45-52.

Vid brännskador på huden frisättes eller nybildas ett fler- tal kemiska föreningar. Trots deras mångfald har man lyckats med att förklara strukturen för några av dessa föreningar.

Det kunde bl a visas att de vid brännskador på huden bil- dade föreningarna uppvisar likhet med sådana föreningar, som bildas vid lipidperoxideringen. Det föreligger även analogier avseende de toxiska verkningarna av dessa substanser. Särskilt i ögonfallande är bildningen av toxiskt verkande mättade och omättade aldehyder av olika kedjelängd som följd av lipidperoxi- deringen (Benedetti et al, “Identification of 4-hydroxynonenal as a cytotoxic product originating from the peroxidation of liver microsomal lipids", Biochim Biophys Acta, 620, 281-296, 1980) och den termiska vävnadsskadegörelsen (K H Schmidt et al "Studies on the structure and biological effects of pyrotoxins purified from burned skin", World J Surg, 3, 361-365, 1979). Det antas 465 676 , 6 10 15 20 25 30 35 40 därför att brännskador leder till en oxidativ skada av cellstruk- turer.

Således undersöktes autooxidativa förändringar avseende membranlipider som följd av en autointoxikation efter svåra bränn- skador. Särskilt undersöktes förändringar i fettsyrasammansätt- ningen för membranlipiderna. Vidare testades i vilken omfattning silibininderivaten enligt uppfinningen påverkar förändringarna i fettsyrasammansättningen av membranlipiderna.

Förändringar i fettsyrasammansättningen av membranlipider efter svåra brännskador.

Råttor av hankön och av stammen Wistar med en genomsnitt- lig vikt av 360 g hölls i grupper om 3 st vardera med fri till- gång till vatten och torr föda. Fram till försökets början upp- gick rumstempenaturen till 22°C och efter försökets början hölls djuren vid 3o°c.

Brännskadorna på huden erhölls medelst en kopparstämpel med en yta av 20 cmz vid konstant tryck och en temperatur av 250°C. För att undvika en termisk skadegörelse på djupare lig: gande organ fördes huden öwæfen luftkyld, hâlförsedd spatel. Med denna djurmodell Mfllâstadkommas mycket exakta brännskador, som ger konstanta överlevnadsvärden.

Före försökets böran erhöll djuren en narkos med 50 mg/kg nembutal. Efter brännskadan på huden injicerades för chockpro- fylax 20 ml Ringer-laktatlösning intraperitonealt.

Fem försöksgrupper bildades: a) Nonmalgrupp¿ fullständigt oskadade djur b) Kmnxolhpmpp I: endast silibininbehandling under 6 dygn med 75,5 mg sili-suc-na. c) Kontrollgrupp II: skenopererade djur d) Grm¶>ned1nänn- äfimbdecfiurz e) Testgrupp: 25%, 2so°c, 20 sek, 0,5 at. djur, som intraperitonealt erhållit 75,5 mg sili-suc-na under 6 dygn med början ett dygn före bränning av huden.

För isolering av mikrosomerna avtappades djuren på blod under narkos vid slutet av försöksperioden. Därefter uttogs levern, vägdes och överfördes genast till iskallt isoleringsmedium (0,25 m sackaros, 1 mM EDTA, 10 mmol tris-HCl, pH 7,2). Levern skars i bitar och homogeniserades i mediet. Genom differential-centri- fugering pelettiserades mikrosomfraktionen. Mikrosomerna åter- II 10 15 20 25 30 7 465 676 suspenderades och centrifugerades på nytt. Därefter framställdes en suspension, där 1 ml suspension motsvarade 1 g levervävnad.

Lipiderna bestämdes medelst metoden enligt J Folch (“A süqfle method for the isolation and purification of total lipids from animal tissues", J Biol Chem, 226, 497-508 (1957)), modifierad av Bligh och Dyer ("A rapid method of total lipid extraction and purification", Can J Biochem Physiol, 37, 911-917 (1959)).

De extraherade mikrosomlipiderna förtvålades med natron- lut. De fria fettsyrorna förestrades qamm.tillsats av BF3-meta- nol. Efteravdunstningav metanolen och avlägsnande av hydrofila biprodukter bestämdes fettsyraestrarna kvantitativt.

I fall av djurgrupperna utan brännskador kunde icke någon nämnvärd förändring av fettsyramönstret fastställas. Narkosen och det lilla operativa ingreppet leder således icke till någon~ förändring av de mikrosomala lipiderna. Av detta skäl samman- fördes för den fortsatta jämförelsen normalgruppen och kontroll- gruppen till en enda kontrollgrupp.

En jämförelse mellan djuren utan brännskador och djuren med brännskador avseende deras mikrosomala fettsyramönster visade kraftiga förskjutningar från omättade till mättade fettsyror.

På bifogade ritning visar fig 1 fettsyrafördelningen i de mikrosomala leverlipiderna och de förändringar, som orsakas av värmeskada på huden. Andelen palmitinsyra (C16) ökar efter er- hållen brännskada från 25,1 till 34,4% av de totala fettsyrorna.

I fall av stearinsyra (C18) uppgår andelen i fall av de bränn- skadade djuren till 46,3%, vilket är 13,2% högre än det värde, som erhållits i fall av kontrolldjuren. I fall av oljesyra (C18fU är en lätt, icke signifikant minskning påvisbar. Andelen linol- syra (C18:2) sjönk efter erhållna brännskador till ca 1/3 av ut- gångsvärdet. I fall av arakidonsyra (C20:4) slutligen uppgick efter erhållna brännskador halten till endast 31% av utgångshal- ten.

Efterföljande tabell 1 visar inverkan av sili-suc-na på fettsyraandelarna hos djuren med och utan brännskador. 465 676 8 10 15 20 25 30 35 40 TABELL 1 Fettsyramönster för de mikrosomala lipiderna från råttlever efter sili-suc-na-terapi i fall av djur med brännskador och djur utan brännskador.

C 16 C18 CT8:1 C18:2 C20:4 Utan brännskador 29,8% 37,2% 8,9% 9,6% 16,2% (konf-.røllgrupp I) 16,2 112,3 11,1 23,3 14,9 Med brännskador 25,4% 37,5% 7,8% 11,4% 18,0% t6,o 18,6 21,0 ïs,3 :9,1 Det visar sig, att behandlingen enligt uppfinningen med ett silibininderivat i fall av kontrolldjuren utan brännskador icke förorsakade några väsentliga förändringar i jämförelse med de obehandlade djuren. I fall av djuren med brännskador leder. terapin till ett fullständigt upphävande av förlusten av omät- tade fettsyror.

Sammanfattningsvis kan följande fastställas: brännskador leder till förändringar i fettsyramönstret för mikrosomala li- pider. Det antas, att detta kan bero på en oxidativ skada på mem- branerna. Detta visar sig särskilt genom den kraftiga minskningen av de fleromättade fettsyrorna.

De enligt uppfinningen använda silibininderivaten har nu förmåga att inhibera oxidativa cellskador. De är därför särskilt lämpade att sönderbryta oxidativa skademekanismer efter kraftiga brännskador.

Såsom redan nämnts antar man, att autotoxiska reaktioner efter svåra brännskador särskilt leder till oxidativa cellska- dor. Man underökte därför vilken effekt en standardiserad värme- skada har på den PHA-inducerade blastogenesen av T-lymfocyter från mjälten och det perifera blodet från råttor. Vidare under- söktes hur de enligt uppfinningen användbara silibininderivaten påverkar sådana lymfocytära funktionsstörningar efter svåra bränn- skador.

Effekt av en standardiserad värmeskada på den PHA-inducerade blas- togenesen av T-lymfocyter från mjälten och det perifera blodet hos råttor.

På ovan beskrivet sätt åstadkomms brännskador på ryggpar- tiet på råttor av stammen Wistar medelst en kopparstämpel. Som kontrollgrupp tjänade skenbart brända djur, på vilka samtliga operativa manipulationer genomförts utan att dessa brännskadats.

Efter 2, 4, 7 och 9 dygn uttogs blod och mjälte under eternarkos I) 10 15 20 25 30 35 40 9 465 676 från djurenuppvisandebrännskador respkontrolldjuren.

Hepariniserat blod skiktades för isolering av lymfocyterna på Ficoll-Hypague-lösning (densitet 1,077). Därefter företogs centrifugering och de erhållna lymfocyterna testades med trypan- blått med avseende på deras vitalitet. För isoleringen av mjält- lymfocyterna sönderdelades organet, fick passera en sikt och befriades från de medföljande erytrocyterna medelst en lyslös- ning enligt Gay.

Därefter inkuberades cellblandningen i ett kärl i närvaro av 5% värmeinaktiverat, fetalt kalvserum under 30 min för att minska (5%) andelen mononukleära celler i suspensionen genom vidhäftning till kärlväggen. För odlingen infördes cellerna i “flatbottnade" mikrotiterplattor. Därefter tillsattes 20% fetalt kalvserum. På detta sätt bestämdes den spontana blastogenesen genom mätning av inarbetningen av 3H-tymidin (2 Ci/mM) i cel- lernas DNA. t Efter förförsök framstod det som tydligt att en optimal mitogenstimulering äger rum vid en PHA-koncentration (mitogen- fytemagglutinin) av 5 pg/ml. Vid dessa försök för optimering av det cellulära testsystemet fastställdes vidare, att den maximala stimuleringen av nysyntesen av DNA sker efter 72 timmar. Vidare fastställdes att den optimala koncentrationen av fetalt kalvse- rum ligger vid 20% för uppnående av den högsta stimuleringen.

Såsom ovan beskrivits bestämdes den spontana blastogenesen genom mätning av inarbetandet av 3H-tymidin i cellernas DNA.

Cellerna skördades 18 timmar efter tillsatsen av 3H-tymidin, var- vid nollpunkten för nämnda 18 timmar sammanfaller med tidpunkten för den maximala stimuleringen.

För undersökning av effekten av de enligt uppfinningen an- vändbara silibininderivaten behandlades en grupp av råttor med ett silibininderivat. För detta ändamål injicerades intraperi- tonealt 75,5 mg sili-suc-na en gång dagligen. Denna terapi ge- nomfördes från den dag, då brännskadorna åstadkommes, till den dag, då ovannämnda organ uttogs (maximalt fram till nionde dagen).

För utvärderingen av de i fall av kontrolldjuren och djuren utan brännskador samt de med sili-suc-na behandlade djuren er- hållna resultaten bestämdes stimuleringsindex. Detta tal utgör kvoten av medelvärdet för det stimulerade provet och medelvärdet för kontrollprovet. Utgående från det så erhållna stimulerings- indexet för varje försöksdjur beräknades ett genomsnittligt sti- 465 676 10 10 15 20 25 30 35 40 muleringsindex per djurgrupp. De erhållna resultaten är uttryckta med detta index SI.

På bifogade ritning visar fig 2 inverkan av det använda derivatet sili-suc-na på blastogenesen av lymfocyter. I fall av de brännskadade djuren ökade tydligt den reducerade stimulerbar- heten för cellerna genom silibinin.

Redan på den andra dagen visade sig i fall av de med sili- suc-na behandlade djuren en ungefär tio gånger högre responsi- vitet för blodlymfocyterna mot PHA. På fjärde dagen efter erhållna brännskador uppgick värdet för stimuleringsindex i fall av blod- lymfocyter för behandlade djur till 8, medan motsvarande värde i fall av de obehandlade djuren uppgår till 1,5» I fall av mjältcellerna ligger stimuleringsindex för de brännskadade, obehandlade djuren samtliga tydligt under 1. Admi- nistreringen av silibinin leder till en markant förbättring under samtliga undersökta dagar, varvid ett maximalt värde inställer sig på sjunde dagen efter erhållna brännskador.

Jämförelseförsök genomfördes även, vilka visade, att en- bart sili-suc-na i fall av friska djur icke leder till några markanta förändringar i stimuleringsförmågan vid den PHA-indu- cerade blastogenesen av T-lymfocyter från mjälte och från peri- fert blod.

Således stimulerar det enligt uppfinningen använda sili- bininet blastogenesen av lymfocyter hos brännskadade djur på sig- nifikant sätt.

Det fastställdes vidare, att i fall av de med silibinin- derivaten behandlade djuren den allmänna katabolismen var mindre, eftersom djuren snabbt åter ökade i vikt efter värmeskadan.

§Yê@Bɧš¶iÉÉQi§9êE= Förgiftningarsom följd av lömsk flugsvamp räknas till de svåraste, som existerar inom medicinen.Fastän endast 10-30% av samtliga svampförgiftningar förorsakas av den gröna, lömska flug- svampen, tilldrar sig förgiftningen med denna svamp pga sin far- lighet sedan urminnes tider största medicinska intresse.

I äldre litteratur angavs dödligheten med 30-50%. Tack vare den moderna intensivvården har i enlighet med ett samlat studium av Floersheim et al med 205 patienter detta tal minskats till i genomsnitt 22,4%.

Giftet i den lömska flugsvampen, amanitin, kan redan vara dödligt i en dos av 7 mg för en vuxen människa. Denna giftmängd 10 15 20 25 30 35 11 465 676 ingår i ungefär 50 g av ett färskt svampexemplar.

Efter en rad med avseende på resultatet lovande djurför- sök inlemmades den verksamma föreningen sili-suc-na i terapin för svampförgiftning orsakad av lömsk flugsvamp. 28 patienter med förgiftningar orsakade av lömsk flugsvamp behandlades utöver de vanliga terapiåtgärderna dessutom med sili- suc-na. Av dessa 28 patienter dog endast en, som intagit större mängder av giftsvampen i syfte att ta livet av sig själv. Detta resultat visar ett enormt terapeutiskt framsteg på detta område.

EšêI¿1§Eë2l.lf_1.i.f¿¶_êY iSOS-ilybiflfšltt Siäëllaäß En suspension av 500 g av produkten enligt DE-AS-1 923 082, spalt 8, raderna 14-19, med en silymarinhalt av ca 70% vid ett isomerförhâllande silybin/silidianin/silicristin av ungefär 3:1:1, varvid silybinet innehåller ca 1/3 isosilybin, och 2 kg metanol ë”2,53 l upphettas under omröring under 15 min till kokning. Från den så erhållna lösningen kan därefter redan något silibinin falla ut. Därefter avdunstar man i vakuum 0,75-1,25 kg E 0,96 - 1,58 l metanol och låter återstoden stå vid rumstemperatur under 10-28 dygn. Det utfällda silibininet filtreras och tvättas två gånger med vardera 50 ml kall metanol. Efter torkning vid 40°C i vakuum renas det isolerade råa silibininet på följande sätt: 60 g rå silibinin upplöses i 3 l teknisk ättiksyraester under upphettning; därefter tillsättes 20 g aktivt kol och omrö- ring företas under ytterligare 2 h under återflödesbetingelser.

Därefter företas klarfiltrering och lösningen indunstas vid SOOC under förminskat tryck till ca 250 ml. Koncentratet omröres under 15 min under användning av en ultra-Turraxapparat och försättes under omröring med 25 ml metanol. Därefter får blandningen stå över natten vid rumstemperatur. Före filtreringen av det därvid utfällda silibinet omröres åter 5 min likaledes med hjälp av en ultra-Turraxapparat. Den frånfiltrerade fällningen tvättas två gånger med 50 ml ättiksyraester och torkas i ett vakuumtorkskåp över natten vid 40°C. Slutligen males produkten och eftertorkas under samma betingelser under 48 h.

EXEMPEL 1 Framställning av silibinin-C-2', Bëdivätesuccinat 10 15 20 25 30 35 40 0465 676 12 -o-co-cH -cH2-coon J/ 0\;/CH2 2 H g yr] /OCHB g g l 01.

W?\¶H \\C0-CH2-CH -COOH OH O 2 Man upplöser 50 g silibinin vid 45°C i 70 ml pyridin, till- 'sätter 50 g bärnstenssyraanhydrid, omrör blandningen under ca 8 h vid 45°C, tillsätter 30 ml etanol och rör om tills en homogen blandning bildats. Därefter tillsätter man under kraftig omrö- ring för förtvâlning av fenylestrar inom ca 30 min 60 ml vatten.

Efter ca 1 h omröring vid 30°C är fenylestrarna kvantitativt hyd- rolyserade. Hydrolysens fullständighet prövas medelst HDLC. Man avstannar hydrolysen genom att man snabbt till den erhållna reak- tionsblandningen sätter 1,7 1 ättiksyraetylester.

För att avskilja överskott av bärnstenssyra och pyridin extraherar man den med ättiksyraetylester utspädda reaktionslös- ningen tvâ gånger med vardera 5 l vatten, som är mättat med ät: tiksyraetylester och uppvisar ett pH av 1,85 (inställt med ut- spädd vattenhaltig saltsyra), i motström. Därvid pumpar man det med ättiksyraetylester mättade, surgjorda tvättvattnet_i krets- lopp mot den utspädda reaktionslösningen och håller slutligen genom tillsats av utspädd saltsyra pH så länge vid 1,85 tills detta pH-värde förblir konstant efter ättiksyraetylesterpassagen.

Därefter extraherar man ättiksyraetylesterfasen för uttvätt- ning av överskott av saltsyra tvâ gånger i motström med vardera 3,4 l vatten, som är mättat med ättiksyraetylester. Så snart pH för tvättvattnet är högre än 4,5 separerar man den organiska fa- sen kvantitativt, indunstar denna vid 40-SOOC i vakuum till 1/12 av utgångsvolymen (ungefär 0,2 1) och utspäder den med 1,25 ml etanol.

Den i rubriken ovan angivna föreningen erhåller man genom omfällning från etanol/vatten och torkning vid 50°C i vakuum under 15 h.

För framställning av ett analysprov återfäller man den i rubriken ovan angivna föreningen tre gånger från etanol/vatten och företar torkning därefter under 15 h vid 5000 i vakuum. 10 15 20 25 30 35 40 13 465 676 I FD-masspektret visar sig molekyltoppen vid den väntade molekylvikten av 682.

IR-spektret visar inom området för CO-valensfrekvensen tvâ överlappade band, varvid det ena, såsom även är fallet för silibinin, skall tillordnas karbonylgruppen i pyronringen vid våglängden 1 635 cm_1. Det andra bandet ligger vid 1 730 cm-1 och härrör från de båda esterkarbonylgrupperna. 1H-NMR-spektret bekräftar, att en tvåfaldig förestring ägt rum. Således uppgår det genom integrering erhållna förhållandet mellan aromatiska protoner och metylenprotoner i bärnstenssyra- resten till 8:8 (ppm-intervall 5,9 - 7,1). Förhållandet mellan dessa metylenprotoner (ppm 2,6) och metylprotonerna i metoxi-' gruppen (Ppm 3,8) uppgår till 8:3 och överenstämmer således där- med. Även de kemiska förskjutningarna vid 13 visar, att förestringen vid de båda alkoholiska OH-grupperna har skett, ty de kemiska förskjutningarna ändrar sig kraftigast vid C11 och de närmast befintliga kolatomerna C12-C14 liksom vid C2- C C-undersökningarna Eíementaranalys för C33H30O16 (682,60): C H O Beräknat: 58,07 4,43 37,50 Funnet: 58,05 4,57 37,31 EXEMPEL 2 Framställning av silibinin-C-2', 3-divätesuccinat, dinatriumsalt.

CH -0-CO-CH -CH -CONa T/_'_\l/°\/2 2 2 /\___I u//O __/,/í~\\o/_a\\( /OCH3 I , '9 lm \ N/ \oH \co-cH2-cH2-coNa Till den enligt exempel 1 erhållna etanollösningen till- A - -- -r dnxmannflnlflflerfimfiàïng och kylning utifrån vid från -SOC till 9°C en på basis av en bestämning av fastämneshalten i denna lös- ning beräknad mängd av en 6%-ig etanolisk natronlut, omrör sus- pensionen under ytterligare en timme vid rumstemperatur, separe- rar det utfällda, beige fastämnet under anbringande av ett sug, 465 676 '4 10 15 20 25 suspenderar detta två gånger under 5-10 min med hjälp av en om- rörare av typen Turrax i 150 ml etanol och anbringar på nytt ett sug. För avlägsnande av kvarvarande ättiksyraetylester suspen- derar man därefter produkten under 14 h vid rumstemperatur i 280 ml etanol, anbringar på nytt ett sug, tvättar med 70 ml etanol e och torkar under 15 h vid 40-45°C i ett vakuumtorrskâp. Därefter 5,1 maler man den i förväg torkade produkten, siktar med avseende på en mindre kornstorlek än 0,2 mm och torkar under ytterligare 48 h vid 40-4500 i vakuum. Pâ detta sätt erhåller man 52 g av den i rubriken ovan angivna föreningen (69% utbyte).

Den i rubriken ovan angivna föreningen har ingen skarp smältpunkt. Den börjar att sintra vid ca 80°C och smälter under bildning av blåsor vid ca 100°C. x=288 nm, e=1,73 x 104.

Molekylvikten för föreningen ovan är 726,56. Föreningen är UV-spektret i metanol visar; Åma ett lätt beigefärgat, mikrokristallint pulver utan specifik lukt och med saltartad smak. Den är lättlöslig i vatten, svârlöslig i etanol och praktiskt taget olöslig i aceton, eter och kloro- form. êazëaëaiaaëeëeæesl Framställning av lyofilisat för intravenös administrering.

Silibinin-C-2', 3-divätesuccinat, dinatriumsalt 75,0 mg Mannit 10,0 mg Vatten för injektionsändamäl till 1,5 ml 1,5 ml lösning påfylles spetsampuller med en volym av 5 ml och frystorkas därefiter enligt känd teknik. Ampullerna med det färdiga lyofilisatet tillslutes för lagring på vanligt sätt.

För användning upplöses lyofilisatet i 5 ml steril, fysio- logisk koksaltlösning under bildning av en klar lösning.

Claims (8)

Ü 465 676 PATENTKRAV

1. Silibininderivat med den allmänna formeln I /Ow/Hz -o-co- (A1k1 ) n-cooM1 l (I) o \co-(A11<2)m-cooM2 där n och m vardera oberoende av varandra är 0 eller 1, Alkí och Alkz vardera oberoende av varandra betecknar en alky- lenrest med 1-4 kolatomer eller en alkenylenrest med 2-4 kol- atomer och M1 och M2 vardera oberoende av varandra betecknar en väteatom eller en alkalimetallatom.

2. Silibininderivat enligt krav 1, k ä n n e t e c k- n a t av att n och m vardera oberoende av varandra betecknar 0 eller 1, Alkl och Alkz vardera betecknar en alkylenrest med 2 kolatomer och M1 och M2 vardera oberoende av varandra be- tecknar en alkalimetallatom.

3. Silibininderivat enligt krav 1, k ä n n e t e c k- n a t av att n och m, Alkí och Ålkz samt M1 och M2 har inbör- des samma betydelser.

4. Silibininderivat enligt nàgot av krav 1-3, k ä n n e- t e c k n a t därav, att det utgöres av silibinin-C-2', 3-divätesuccinat, dinatriumsalt med formeln: HO íššâššï//Û\\í//CH2-O*CO-CH2-CH2_COONä \/\lß\ 5G- JG: \\\¥// //V i f; \co-cH2 -cnz -cooNa I OH 465 676 _ 16

5. Förfarande för framställning av silibininderivat en- ligt krav 1~4, k'ä n n e t e C k n a t av att man upplöser en viktsdel silibinin med formeln A: CH OH _ _ /O 2 C) Û \ \ . l\_ \oH \oH F Hö (A) Silibinin i 1-2 viktsdelar pyridin och omsätter under omröring med 1-3 viktsdelar av en dikarboxylsyraanhydrid med formeln: o=c-A1k- =o O där "Alk" betecknar en Alk1~ eller Alk2-rest enligt krav 1, därefter tillsätter etanol tills en homogen blandning bildats, därefter tillsätter under intensiv omröring långsamt vatten, varvid föreliggande estrar av de aromatiskt bundna OH-grupper- na hydrolyseras, att man sa snart denna hydrolys är fullstän- dig utspäder med etylacetat, tvättar med etylacetatmättat surt vatten; indunstar etylacetatfasen, företar en upptagning med etanol och överför med en alkoholisk alkalihydroxidlösning den erhållna produkten till saltet av den fria karboxylsyraestern.

6. Förfarande enligt krav 5, k ä n n e t e c k n a t av att omsättningen med dikarboxylsyraanhydriden genomföres vid ungefär 40-50°C.

7. Förfarande enligt krav 5, k ä n n e t e c k n a t av att det etylacetatmättade sura tvättvattnet hàlles vid ett pH av ungefär 1,5 - 2,4.

8. Farmaceutískt medel innehållande som aktiv komponent minst en förening enligt nagot av krav 1-4, eventuellt i en farmaceutisk bärare eller ett hjälpmedel.