SE470545B - Modulärt uppbyggt system av delfunktioner - Google Patents

Description

470 545 2 utför tillståndsförändringarna.

Uppfinningen avser att lösa problem som är-relaterade till att det finns anordningar med olika uppsättningar delfunk- tioner på t.ex. olika marknader och att det finns krav på att kunna komplettera anordningarna med nya delfunktioner.

Närmare bestämt avser nämnda problem möjligheten att välja till resp. välja från redan konstruerade delfunktioner till resp. fràn en anordning samt möjligheten att konstruera helt nya delfunktioner till befintliga anordningar. En delfunk- tion som kan väljas till en anordning resp. väljas bort från en anordning sägs i det följande vara en valbar delfunktion.

Anordningar av ovan nämnda typ är ofta mycket komplexa p.g.a. kravet att delfunktioner skall vara valbara och p.g.a. behovet att det skall vara möjligt att medge komplet- tering av anordningen med nya, tidigare ej existerande del- funktioner.

Anordningar av detta slag behöver ej, men kan vara program- varustyrda. Uppfinningen är emellertid inte begränsad till programvarustyrda anordningar.

Uppfinningen avser närmare bestämt ett sätt att uppdela en anordnings funktion, företrädesvis en programstyrd tele- kommunikationsanordnings funktion, i ett antal delfunktioner i syfte att medge reproducering av delfunktioner mellan anordningar och att medge komplettering av befintliga anord- ningar med nykonstruerade delfunktioner. Uppfinningen avser också ett styrsystem för en anordning som är strukturerad på det enligt uppfinningen föreslagna sättet. Uppfinningen ger en lösning på problemet med ej önskvärd interaktion, s.k. feature interaktion, mellan valbara delfunktioner i en anordning av ovan nämnda slag.

-- TEKNISK BAKGRUND Inom telekommunikationsområdet, t.ex. vid det av det svenska V! I! 10 15 20 25 35 ß7n 545 3 företaget Ericson saluförda telefonsystemet AXE 1D, har ovanstående problem lösts på så sätt, att systemkonstruktör- erna redan på konstruktionsstadiet av systemets telefonsta- tioner förberett varje anordning/telefonstation för inkopp- ling av förutbestämda typer av delfunktioner, vilka system- konstruktörerna bedömer kan komma i framtiden. Förberedelsen består i att särskilda gränssnitt konstruerats, vilka till- åter tillägg av förutbestämda typer av framtida delfunktio- ner till anordningen. De kända gränssnitten som är förbe- redda för tillägg av förutbestämda typer av delfunktioner försöker man göra så generella som möjligt inom ramen för den aktuella typen.

Det är emellertid svårt att redan på konstruktionsstadiet av en anordning försöka förutse alla tänkbara, i framtiden kommande, ännu ej existerande delfunktioner.

När en ny delfunktion som skall konstrueras är av en typ för vilken anordningen inte är förberedd uppstår problem. Man måste nämligen undersöka om den nya delfunktionen går att kombinera med den existerande anordningens delfunktioner och man måste kunna koppla in den nya delfunktionen till anord- ningen.

Undersökningen om den nya delfunktionen går att kombinera med existerande delfunktioner innebär undersökning av dels hela anordningens funktion, dels de enskilda existerande delfunktionernas olika funktioner och dels den nya delfunk- tionens funktion. Eftersom anordningen är komplex blir en sådan analys ofta mycket omfattande och svår att utföra även om flera konstruktörer samarbetar. Anslutningen av den nya* delfunktionen till den existerande anordningen är ett pro- blem, eftersom inga förberedda gränssnitt finns. Eventuellt máste anordningen omkonstrueras för att specialanpassas till den nya delfunktionen, eventuellt måste något gränssnitt i anordningen omkonstrueras och göras mer generellt för att ' den nya delfunktionen skall kunna anslutas, eventuellt måste 470 54-5 4 ett helt nytt gränssnitt skapas. Sådana omkonstruktioner och ändringar innebär risk för att fel uppstår, vilka kan pà- verka anordningens funktion.

I stället för att ställa kravet att den nya delfunktionen skall kunna kombineras med alla tidigare existerande del- funktioner kan konstruktören välja att göra den nya delfunk- tionen kombinerbar med endast vissa av de existerande del- funktionerna. En sådan lösning kan duga för en specifik marknad på vilken anordningen med den nya delfunktionen skall användas, men lösningen är inte generell för alla andra anordningar på de övriga marknaderna. Genom att den nya delfunktionen endast är kombinerbar med vissa, men inte alla, existerande delfunktioner försvårar denna lösning framtida tillägg av nya, konstruerade delfunktioner.

Ytterligare ett problem som hänger samman med anordningar av det inledningsvis beskrivna slaget är den konflikt som uppstår när två delfunktioner samtidigt vill utföra två olika tillståndsförändringar, som inte är förenliga med varandra. På telekommunikationsområdet kallas detta problem feature~interaction, på svenska tjänsteinteraktion. Följande exempel från telefoniomràdet belyser ett typiskt fall, vilket illustrerar uppkoppling mot två olika nummer. Två delfunktioner är inblandade i konflikten, nämligen "med- flyttning" och "vidarekoppling vid upptaget".

Medflyttning innebär att anrop mot en abonnents ordinarie telefonnummer omdirigeras till ett annat av abonnenten bestämt nummer. Vidarekoppling vid upptaget innebär att om den abonnent till vilken ett anrop inkommer är upptagen av ett telefonsamtal eller inte svarar, vidarekopplas anropet till andra förutbestämda telefonnummer. En abonnent kan abonnera på den ena eller flera delfunktioner. Operatören av telenätet inkopplar motsvarande delfunktion till abonnenten. Äbonnenten kan sedan aktivera de delfunktioner på vilka han abonnerar genom att t.ex. slå en för aktivering av varje (l. 10 15 20 lm 35 Å7Ü 545 5 delfunktion unik siffer/tecken-kombination på telefonens knappsats. På motsvarande sätt kan abonnenten koppla ur en aktiverad delfunktion genom att slå en för urkoppling av varje delfunktion unik siffer/tecken-kombination på tele- fonens knappsats. Antag att en abonnent, nedan kallad B, har telefonnumret 123456 till sitt hem och att abonnenten har delfunktionerna "medflyttning" och "vidarekoppling vid upptaget" inkopplade. När abonnenten B t.ex. far till sin sommarstuga vill han att alla telefonsamtal hem skall med- flyttas till sommarstugan och aktiverar då delfunktionen "medflyttning" samt anger, det telefonnummer till vilket medflyttning skall ske, i detta fall telefonnumret till sommarstugan som t.ex. är 123789. När abonnenten lämnar hemmet och för att gå till sitt arbete kanske han vill, t.ex. när han väntar ett viktigt samtal, vara säker pà att samtalet tas emot även om telefonen hemma är upptagen.

Abonnent B aktiverar då delfunktionen "vidarekoppling vid upptaget" och anger det telefonnummer till vilket vidare- koppling skall ske, i detta fall telefonnumret till B:s arbetsplats, vilket t.ex. är 232323. Båda delfunktionerna "medflyttning" och "vidarekoppling vid upptaget" fungerar på önskat sätt när de är aktiverade var för sig. Säg emellertid att abonnenten B har båda delfunktionerna aktiverade samti- digt. När under denna omständighet en utomstående anropar abonnenten B med B:s hem-telefonnummer hemtelefonen är upptagen, då kan trafiksystemet inte avgöra om anropet skall omstyras till abonnentens arbetsplats eller till abonnentens sommarstuga.

KÄND TEKNIK I den mån ovanstående konflikt kunnat förutses på förhand har den lösts på följande sätt enligt känd teknik. Till att börja med fastställs att den ena delfunktionen skall ha prioritet över den andra, t.ex. att medflyttning skall ha prioritet över vidarekoppling vid upptaget. I en första programsekvens testas därefter om medflyttning är aktiverad ' för telefonnumret 123456. Utfaller testet positivt sker 4-70 545 s medflyttning till angivet medflyttningsnummer, i detta fall 123789. Utfaller testet negativt testas, i en andra program- sekvens, om vidarekoppling vid upptaget finns aktiverad för telefonnumret 123456 och om abonnenten är upptagen. Utfaller testet positivt sker vidarekoppling till angivet vidarekopp- lingsnummer, i detta fall 232323. Utfaller testet negativt sker övergång till nästföljande programsekvens. Är anordningen förberedd för tillägg av en ny delfunktion dà kan testerna också vara förberedda i programkoden. Är där- emot anordningen inte förberedd för tillägg av den nya delfunktionen då måste programvaran ändras.

Den kända tekniken att lösa problemet med interaktion består således dels i att förutse alla tänkbara interaktioner dels i att från fall till fall specialkonstruera funktioner som löser de på så sätt identifierade interaktionerna.

De kända gränssnitten som är förberedda för tillägg av förutbestämda typer av delfunktioner inverkar pà anordning- ens förmåga att hantera konfliktsituationer av interaktion- styp. Kan interaktion mellan delfunktioner inses på förhand kan gränssnitt konstrueras så att den ej önskvärda interak- tionen/konflikten upplöses. Skräddarsydda gränssnitt medger emellertid inte tillägg av nya delfunktioner till anord- ningen utöver de för vilka gränssnittet är förberett.

REDOGÖRELSE FÖR UPPFINNINGEN Uppfinningen syftar till att medge tillägg av nya delfunk- tioner till existerande anordningar av det inledningsvis beskrivna slaget utan att befintliga delfunktioner, som är konstruerade enligt uppfinningens principer, behöver ändras.

Uppfinningen syftar även till att möjliggöra återanvändning av delfunktioner mellan existerande anordningar av det inledningsvis beskrivna slaget, varvid återanvändningen innebär att en delfunktion vid en anordning skall kunna 10 15 20 25 _30 35 7 reproduceras och användas vid en annan anordning.

Uppfinningen syftar även till att medge stor frihet för en användare att kombinera ihop olika delfunktioner med varan- dra.

Uppfinningen syftar även till att skapa delfunktioner som löser upp konflikter av interaktionstyp.

Uppfinningen syftar även till att åstadkomma ett generellt gränssnitt som medger inkoppling av delfunktioner, nya såväl som existerande, utan att gränssnittet behöver känna till hur delfunktionerna är beskaffade.

Uppfinningen syftar även till att göra det möjligt att på realiseringsnivå underlätta upptäckt av interagerande del- funktioner.

Ovanstående ändamål uppnås genom att strukturera anordningen i delfunktioner där varje delfunktion motsvarar den minsta funktionella enhet som det för en marknad är möjligt att välja till eller välja bort från anordningen. Därefter identifieras de logiska beroendena som finns mellan de delfunktioner vilka uppdelats på det nämnda sättet. Dessa beroenden är en direkt följd av uppdelningen och av anord- ningens funktion.

Uppfinningen syftar till att realiseringen av delfunktioner- na inte skall tillföra några ytterligare beroenden mellan delfunktionerna än de identifierade. De identifierade be- roendena kallas nedan för grundläggande logiska beroenden.

De logiska beroendena som finns mellan de valbara delfunk- tionerna plus delfunktionerna i sig är all den information man behöver känna till för att kunna bestämma alla potenti- ellt möjliga uppsättningarna av delfunktioner som finns.

Anledningen till att man vill bestämma dessa uppsättningar 4-70 54-5 förklaras närmare nedan.

De identifierade grundläggande logiska beroendena kan ut- tryckas i satslogisk eller i predikatlogisk form. Detta skapar en god överblick över hur delfunktionerna logiskt hänger ihop med varandra. Det är lämpligt att sammanställa de grundläggande logiska beroendena i en förteckning och spara denna förteckning för framtida bruk.

Bland de grundläggande logiska beroenden har sökanden funnit en typ, vilken intar en särställning, nämligen den typ som innebär, att en delfunktion kräver en eller flera andra bestämda delfunktioner.

Om vi antar att en delfunktion A kräver en bestämd annan delfunktion B kan detta beroende satslogiskt skrivas som A - > B. Om vi antar att en delfunktion A kräver tvà andra bestämda delfunktioner B och C kan samma logiska beroende satslogiskt skrivas A => B och A -> C.

Logiska beroenden kan vara av många olika typer, mer eller mindre komplicerade. Ett exempel på ett annat logiskt be- roende är t.ex. att en delfunktion A kräver minst en del- funktion, som är vald bland en bestämd grupp av delfunktio- ner Fl, Fy _.. FQ. Detta beroende kan satslogiskt skrivas A - >F1uF2u...uFn.

Alla identifierade logiska beroenden används till att fast- ställa alla potentiellt möjliga uppsättningar av delfunktio- ner som kan förekomma vid en anordning. Med "uppsättning" avses tillåten kombination av delfunktioner. Varje tillåten kombination av delfunktioner bildar en potentiellt möjlig uppsättning delfunktioner, dvs. bildar en potentiellt möjlig anordning. Med "potentiell" menas att anordningen kan men behöver inte förekomma på en marknad. Varje potentiell uppsättning delfunktioner uppfyller de identifierade logiska beroendena. 10 15 20 25 30 35 9 Av de nämnda två exemplen på beroenden används det ena, nämligen det som innebär att en delfunktion kräver minst en eller flera andra bestämda delfunktioner, också i samband med uppställande av regler för hur delfunktioner tillåts referera till varandra. Att en referens införs mellan del- funktioner, t.ex. att delfunktionen B refererar till del- funktionen A, innebär allmänt sett att ett logiskt beroende skapas mellan B och A. Enligt uppfinningen får en delfunk- tion, vilken som helst, referera till en eller flera andra bestämda delfunktioner endast om delfunktionen kräver den eller de nämnda bestämda andra delfunktionerna. Tack vare denna regel kommer inga nya, otillåtna logiska beroenden att införas i anordningen, eftersom den eller de refererade delfunktionerna med säkerhet finns i varje anordning i vilken den refererande delfunktionen förekommer. Denna regel för referens är av betydelse också i samband med konstruk- tion av nya, tidigare ej existerande delfunktioner. Om en nykonstruerad delfunktion läggs till en anordning kommer anordningens grundläggande logiska beroenden mellan tidigare existerande delfunktioner inte att ändras. Dock tillkommer nya logiska beroenden mellan den nykonstruerade delfunktio- nen och redan befintliga delfunktioner.

När de grundläggande logiska beroendena identifierats hittar man en eller flera delfunktioner, som inte kräver någon eller några andra bestämda delfunktioner. De förra kallas då var för sig för grundfunktioner. En grundfunktion är alltså fristående och beror ej av någon eller några specifika delfunktioner och kan således enligt regeln om referens inte referera till andra bestämda delfunktioner. En grundfunktion kan däremot kräva en ospecificerad delfunktion ur en grupp av delfunktioner. Övriga delfunktioner dvs. de som kräver någon eller några andra delfunktioner kallas för tillvals- funktioner.

När ett stimulus, även kallat insignal, inkommer till anord- ningen medan anordningen intar i ett visst tillstànd måste fll-Tí) 51-25 io anordningen bestämma sig för hur den skall reagera på nämnda inkommande stimulus. Den ovan nämnda tillståndsautomaten är en förenklad modell som inte är lämplig att använda i det fall antalet tillstànd är stort ty då blir den tabell, som beskriver alla tänkbara kombinationer av ingángssignaler och tillstànd mycket omfattande. Som exempel kan nämnas att en telefonväxel kan ha l0“'“P7 olika tillstànd. Att i klartext beskriva vart och ett av dessa tillstànd går helt enkelt inte av praktiska skäl på grund av den ofantligt stora in- formationsmängden. Tabellen kräver också stort minnesutrym- me. Vad man i stället hitintills gjort är att man klarat en tillståndsförändring från ett stabilt tillstànd A till ett nytt stabilt tillstànd B genom att utföra små successiva temporära tillståndsförändringar från A i riktning mot B genom att prova eller testa delar av det stabila tillståndet A.

Med ett tillstånd avses i detta patentdokument dels anord- ningens totala tillstånd och dels varaktiga tillstånd s.k. steady states. Ett tillstånd kan delas upp i delar eller komponenter som är relaterade till varandra. Dessa kallas i det följande för partialtillstånd. Partialtillstånd har också varaktighet. Exempel på partialtillstànd för en tele- kommunikationsanordning är t.ex. inkopplat abonnentnummer, abonnentlinje upptagen, abonnentlinje ledig, kategoritill- hörighet, abonnentnummer. Dessa uttryck representerar be- grepp som man verbalt använder sig av när man vill beskriva ett partialtillstånd.

Enligt uppfinningen föreslås att inkommande stimulus testas mot partialtillstánd av anordningen i syfte att fastställa aktuell kombination av stimulus och tillstànd för anord- ningen.

Testningen, även kallad analys, av tillståndet mot inkomman- de stimulus delas enligt uppfinningen upp i en sekvens av steg, kallade analyssteg, på sätt som beskrivs nedan. Analy- 10 15 20 25 30 35 11 sen sker i anordningens delfunktioner. I varje analyssteg erhålls ett eller flera analysresultat. Ett analyssteg avslutas i en s.k. brytpunkt. Ett analysstegs analysresultat är förknippat med stegets brytpunkt. Analysresultat i ett senare steg i nämnda sekvens är enligt uppfinningen baserade på ett större antal partialtillstånd jämfört med analys- resultat i ett tidigare steg i nämnda sekvens. Analysresul- tat har till uppgift att bestämma det nya tillståndet och eventuella utsignaler från anordningen. Analysresultat kan också användas till att skapa samarbete mellan delfunktioner på så sätt att vissa delfunktioner kan bryta av andra del- funktioners analyssekvens.

Exempel på analysresultat för en delfunktion är t.ex. fast- ställande av att ett anrop inträffat, att en siffra har mottagits, att ett anropsförsök gjorts mot B-abonnent etc. dvs begrepp som man naturligen använder sig av när man verbalt vill beskriva en delfunktions funktion.

Enligt uppfinningen har de delfunktioner som så önskar möjlighet att avbryta analysen i en delfunktion vid de nämnda brytpunkterna. Anledningen till att andra delfunktio- ner önskar avbryta analysen kan vara, att de önskar modifie- ra den pågående analysen eller komplettera denna.

Sökanden har funnit, att den nämnda struktureringen av delfunktioner i partialtillstånd och analysresultat gör det även möjligt att skapa nya delfunktioner som kan in- och urkopplas av ett generellt gränssnitt. Det generella gräns- snittet behöver enbart känna till partialtillstànden och analysresultaten av den nya delfunktionen men behöver intet ha kunskap om hur delfunktionen är beskaffad.

Tack vare struktureringen av en delfunktion i partialtill- stånd och analysresultat är det lätt att konstruera en delfunktion eftersom man erhåller en stark koppling mellan den verbala beskrivningen av delfunktionen på kravspecifika- 4-70 54-5 12 tionsnivá och delfunktionens strukturering. Det blir därige- nom lätt att i efterhand förstå de konstruerade delfunktio- nernas funktion utan att behöva äga full överblick över hela anordningens funktion.

En anordning som skapats enligt sökandens idéer består förutom av de nämnda delfunktionerna av en styrenhet till dessa.

Operationer används enligt uppfinningen för att åstadkomma tillståndsförändringar. Operationer används också för al- string av utsignaler. De operationer som skall användas bestäms av ett eller flera analysresultat. Operationer finns i delfunktioner och är specifika för varje delfunktion.

Alternativt har styrenheten tillgång till en allmän opera- tion, som gäller för en mängd delfunktioner och som utför tillståndsförändringar och/eller sänder ut utgàngssignaler.

Enligt uppfinningen sker ingen tillståndsförändring förrän analysfasen är avslutad. Analysfasen följs av en exekve- ringsfas under vilken de nämnda tillståndsändrande operatio- nerna verkställs. Fördelen med detta arbetssätt är att styrenheten inte behöver hålla reda på tidigare tillstånd och responssignaler såsom fallet är vid de kända anordning- arna där flera mindre tillståndsförändringar sker löpande i riktning mot ett nytt stabilt tillstånd.

Det beskrivna arbetssättet gör det också möjligt, att kon- struera delfunktioner som ändrar analysresultatet av tidiga- re existerande delfunktioner. Ingen operation kommer emel- 4! lertid att exekveras förrän alla delfunktioner i anordningen utfört sin analys av ett aktuellt tillstånd. \_\\ Enligt uppfinningen löses konflikter av interaktionstyp med hjälp av en ny typ av delfunktioner som sökanden kallar in- teraktionsfunktioner. En interaktionsfunktion är strukture- rad på samma sätt som andra delfunktioner. 10 15 20 25 30 13 Styrenheten enligt uppfinningen upptäcker om två eller flera delfunktioner interagerar och överlåter då den vidare analy- sen av aktuellt tillstånd till en särskild interaktions- funktion som är relaterad till den aktuella interaktionen.

Saknar styrenheten en sådan interaktionsfunktion lämnar styrenheten ett meddelande härom till operatören. Operatören av systemet ges då möjlighet att skapa en interaktionsfunk- tion som löser konflikten. Denna interaktionsfunktion läggs till anordningen på samma sätt som en vanlig delfunktion.

Tack vare att delfunktionerna, till vilka också interak- tionsfunktionerna räknas, beskrivs i termer av partialtill- stånd och analysresultat, dvs. termer som också används när man verbalt vill beskriva en delfunktions funktion, är det enligt sökandens mening enklare att förutsäga tänkbara interaktioner mellan delfunktioner jämfört med det fallet när man lägger till nya delfunktioner till en anordning som inte tidigare förberetts för tillägg av delfunktioner.

Fallet är så eftersom änordningen i det sistnämnda fallet blir mer och mer komplicerad ju fler nya delfunktioner som läggs till eftersom det blir svårt att få en överblick över hela anordningens funktion.

En sekvens av analyssteg utformas så, att analysresultatet från ett senare steg alltid bygger på strikt mer information än ett tidigare steg. Detta medför att den ordnade följden av steg kan bibehållas även om implementeringen av en del- funktion ändras.

Styrenheten behöver inte känna till hur en enskild delfunk- tion är uppbyggd och vilken funktionalitet den har. Vid tillägg av en delfunktion till anordningen får delfunktionen ange sin egen referens, dels referenser till andra delfunk- tioner som den kräver och dels de analyssteg där den önskar gå in och avbryta analysen av andra delfunktioner. Vidare får den delfunktion som skall läggas till en anordning själv ange egna analyssteg vid vilka andra delfunktioner kan 47Û 545 14 tänkas ha intresse av att avbryta. På detta sätt skapas ett enhetligt gränssnitt för inkoppling och för urkoppling av en delfunktion till resp. från en anordning. Den delfunktion som skall in- eller urkopplas kan vara en sådan som existe- rar vid en annan anordning på t.ex. en annan marknad och som skall inkopplas på den aktuella anordningen eller kan den vara en ny konstruerad delfunktion.

Tidigare kända anordningar saknar klar uppdelning mellan à ena sidan analysresultat och å andra sidan tillstàndsföränd- ring ooh sändning av utsignal. Detta försvårar tillägg av nya delfunktioner som skall ge nya tillståndsförändringar.

En ny delfunktion innebär vanligen att för en viss kombina- tion av insignal och tillstånd skall en annan tillstånds- övergång utföras och en annan utsignal sändas jämfört med att den nya delfunktionen inte var inkopplad.

Såsom omnämnts ovan slutförs all analys innan en eventuell tillstàndsförändring görs och eventuella utsignaler sänds.

En ny delfunktion tillåts modifiera eller komplettera tidi- gare existerande delfunktioners analys, vilket kan medföra att en annan tillståndsövergång och en annan utsignal sänds jämfört med att den nya delfunktionen inte var inkopplad.

Tack vare den enligt uppfinningen föreslagna struktureringen av anordningen i valbara delfunktioner, identifieringen av de logiska beroendena, skapandet av regler för hur delfunk- tioner tillåts referera till varandra, struktureringen av delfunktioner i analysresultat och partialtillstånd och det sätt på vilket styrenheten koordinerar förekommande avbrott av analysen i delfunktioner är anordningen förberedd för att kunna kompletteras med nya delfunktioner, Existerande del- funktioner känner emellertid inte till hur nya delfunktioner kommer att vara beskaffade, ej heller vilka funktioner de nya delfunktionerna utför och ej heller hur de nya delfunk- tionerna är realiseradey Skall en existerande delfunktion eller en nykonstruerad delfunktion kombineras med en befint- 10 15 20 25 30 11-75 545 15 lig anordning, är det således inte tillåtet att ändra den befintliga anordningen för att den nya delfunktionen skall kunna läggas till denna. Det är i stället de nya delfunktio- nerna, som får göra sina referenser till de existerande delfunktionerna.

FIGURBESKRIVNING Uppfinningen kommer att beskrivas närmare nedan i anslutning till de bifogade ritningarna, i vilka fig. 1-4 visar olika anordningar, som har strukturerats i valbara delfunktioner, fig. 5-7 visar grafer med logiska beroenden mellan delfunk- tioner, fig. 8 visar en anordning som strukturerats i enlighet med uppfinningen, fig. 9 visar en känd tillståndsautomat med tillhörande tillstàndstabell, fig. 10 visar en tillstàndsautomat använd som modell för att beskriva funktionen av en anordning som är strukturerad enligt uppfinningen, fig. ll åskådliggör, i rymden av alla partialtillstånd av en anordning, en analyskedja innefattande ett antal analyssteg, fig. 12 är ett blockschema som visar en anordning enligt uppfinningen försedd med delfunktioner och en sty- renhet, fig. 13 är ett diagram som schematiskt belyser exekvering av ett exempel av ett antal delfunktioner enligt fig. 8 och fig. 12, fig. 14A är ett exempel på ett tidsdiagram som visar upp- delningen i en analysfas och en operationsfas, fig. l4B är ett diagram som visar en analyssekvens och två förgreningar från denna orsakade av att två till- valsfunktioner önskar utföra kompletterande analys, fig. l5 är ett diagram som belyser funktionen av en gräns- snittsfunktion, 470 545 16 fig. 16A-H är flödesscheman som visar funktionen av styren- heten vid inkoppling av en delfunktion till den i fig. 12 visade anordningen, fig. 17 visar dataareor som skapas av styrenheten i fig. 12 i samband med att en delfunktion inkopplas, fig. 18 visar strukturen av en delfunktion enligt uppfi- ningen, fig 19A-I är flödesscheman som beskriver funktionen av sty- renheten under analysfasen och fig. 20 är ett tidsdiagram som visar två samtidigt förlö- pande analyssekvenser med partialtillstànd, vilka spärras successivt.

SPECIELL BESKRIVNING I det följande beskrivs uppfinningen med hänvisning till olika exempel på telekommunikationsomràdet, i synnerhet till telefoniomràdet. Uppfinningen är dock inte begränsad till de beskrivna utföringsexemplen, utan dess principer är gene- rellt användbara på en anordning, som dels är av det slaget, att den saluförs eller är möjlig att saluföra på olika marknader, dels har valbara delfunktioner och dels har en funktion, som kan beskrivas med en modell i form av en tillståndsmaskin. Olika marknader vill vanligen att funktio- nen av anordningen i sitt grundutförande skall kompletteras med en eller flera delfunktioner. En delfunktion kan redan finnas på en marknad och det skall då vara möjligt, att duplicera den existerande delfunktionen och integrera den med en existerande anordning på en annan marknad. I bland kanske en existerande delfunktion vill tas bort från en anordning på en marknad och ersättas med en nykonstruerad delfunktion som är specialkonstruerad just för denna marknad eller som är generell och kan användas på alla existerande anordningar på andra marknader.

Fig. l visar schematiskt en anordning 1 som skall indelas 10 15 20 25 30 b) U1 17 enligt uppfinningens principer. Anordningen är exempelvis en mycket enkel telefonväxel, som har delfunktionerna A och B där A betecknar den grundläggande telefonifunktionen POTS (Plain Ordinary Telephony Service) att mottaga och förmedla samtal och B betecknar en delfunktion, t.ex. "medflyttning".

Enligt uppfinningens principer är en delfunktion Valbar om den är möjlig att välja till eller välja från anordningen på en marknad. "Medflyttning" kan väljas bort från anordningen l ty det som blir kvar av anordningen är "POTS“ och det är meningsfullt att sälja "POTS“ fristående , d.v.s. utan "medflyttning", som en anordning på en marknad. B är alltså en Valbar delfunktion. Däremot är det inte möjligt att välja bort "POTS“ från anordningen l, ty det som då blir kvar är "medflyttning" och det finns ingen kund som är intresserad av att köpa enbart "medflyttning". Det troliga är ju att om en kund vill köpa "medflyttning" vill han också köpa “POTS", ty "medflyttning i sig har inget värde. Alltså är A inte någon Valbar delfunktion. Detta är under förutsättning att A i sin tur inte är beroende av någon annan delfunktion och vi antar här, att så inte är fallet. Denna mycket enkla analys av anordningens funktion, visar dels att A inte beror av existensen av B, dels att B beror av existensen av A. Samma sak kan uttryckas som att A är oberoende av B och att B kräver A. Att B för sin existens kräver A kan med ett sats- logiskt uttryck skrivas B -> A. Omvändningen, A -> B, gäller ej såsom konstaterats ovan. Vi har således ett enkelriktat logiskt beroende mellan delfunktionerna A och B. Sedan detta logiska beroende konstaterats, kan vi också fastställa, att som potentiellt möjliga anordningar, sett ur marknadssyn- vinkel, kan förekomma A och AB. Således utesluter det kon- staterade logiska beroendet att B skulle vara en potentiell anordning.

Ytterligare en observation kan göras beträffande delfunktio- nernas beskrivning. Delfunktionen A, som är fristående, kan inte referera till B, vars existens den inte känner till.

Delfunktionen B, som för sin existens kräver A, kan däremot 47Û 545 18 tillåtas referera till A.

I fortsättningen kallas en delfunktion, som inte kräver någon annan delfunktion, för grundfunktion.

Fig. 2 visar en anordning 2, som skiljer sig från anord- ningen l genom att den har en tillkommande delfunktion C, t.ex. "vidarekoppling vid upptaget". A och B är samma del- funktioner som i Fig. 1. Således är A inte Valbar och B är Valbar. Med samma resonemang som ovan kan konstateras, att "Vidarekoppling vid upptaget" är beroende av existensen av A och att A inte beror av existensen av "Vidarekoppling vid upptaget". Detta enkelriktade beroende kan skrivas C -> A. C är alltså en Valbar delfunktion. Struktureringen av anord- ningen 2 fortsätter nu med att undersöka den inbördes rela- tionen mellan "vidarekoppling vid upptaget" och "medflytt- ning". Varken C eller B är för sin existens är beroende av den andra. Uppenbarligen får inget logiskt beroende då förekomma mellan C och“B. Den ena skall ju kunna väljas bort utan att det påverkar den andra. För anordningen 2 gäller således de logiska beroendena B -> A och C -> A. Dessa kan framställas med den i Fig. 2 visade grafen av enkelriktade logiska beroenden ur vilken det sedan är möjligt att upp- ställa tänkbara, d.v.s potentiellt möjliga, uppsättningar av delfunktioner där Varje uppsättning representerar en poten- tiell anordning, d.v.s. en anordning som är möjlig ur mark- nadssynvinkel. Dessa potentiellt möjliga uppsättningar delfunktioner är A, AB, AC och ABC och finns förtecknade nedtill till höger i Fig. 2. Det bör noteras, att de konsta- terade logiska beroendena utesluter, som en tänkbar anord- ning, B enbart, C enbart, C och B i kombination.

Fig. 3 visar en graf med enkelriktade beroenden för en anordning 3, som indelats i valbara delfunktioner A,B,C,D, vilka har de av grafen angivna logiska beroendena, som alla är av den typen att en delfunktion för sin existens kräver en annan delfunktion. Den tillkommande delfunktionen D är 10 15 20 25 30 19 t.ex. en talbeskedutrustning, som frågar den uppringande vart han vill bli kopplad i det fall det är upptaget även på det nummer till vilket vidarekoppling begärts. Exemplet i Fig. 3 vill illustrera, att en valbar delfunktion i sin tur kan kräva en annan bestämd valbar delfunktion, i detta fall att D kräver B. De potentiellt möjliga uppsättningarna delfunktioner som kan förekomma, i detta fall A, AB, AC, ABC, ABD och ABCD visas nedtill till höger i Fig. 3. Obser- vera, att t.ex. kombinationen ACD inte kan förekomma, efter- som D för sin existens kräver B och B inte finns i denna kombination.

Fig. 4 visar ännu ett exempel på en anordning 4 som indelats enligt uppfinningen och där man kunnat konstatera att det finns en delfunktion D, som för sin existens kräver flera delfunktioner, nämligen B och C. Motsvarande potentiellt möjliga uppsättningar delfunktioner visas nedtill till höger i figuren. Observera, att varken kombinationen ABD eller ACD är möjlig eftersom D, för att existera, kräver B och C. I detta exempel är delfunktionen D inte samma delfunktion D som i Fig. 3.

Genom att observera ett logisk beroende så beskaffat, att en delfunktion för sin existens kräver en eller flera andra bestämda delfunktioner och kombinera detta med kravet på att en delfunktion skall vara Valbar kan ett dubbelriktat lo- giskt beroende av det slag som visas i Fig. 5 inte före- komma. I Fig. 5 är delfunktionen H för sin existens beroende av delfunktionen G och G är, för sin existens, beroende av H. Men här kan inte H väljas bort. väljs H bort måste ju även G väljas bort. Omvänt gäller att G inte kan väljas bort utan att H väljs bort. Vill man kunna välja bort någon av G eller H, då måste man välja bort båda, d.v.s. G och H.

En graf som är ritad med iakttagande av det logiska beroen-n det att en delfunktion kräver en eller flera andra bestämda delfunktioner kommer inte att innehålla några loopar av det [Üí] 54-5 20 slag som visas i Fig. 6. I Fig. 6 visas delfunktionen G kräva delfunktionen H, som i sin tur kräver delfunktionen I.

Delfunktionen I kräver i sin tur delfunktionen G. Det är här inte möjligt, att välja bort t.ex. G enbart, ty G kräver H.

Vill man kunna välja bort den ena av G, H eller I måste man välja bort samtliga, d.v.s G, H och I.

Det ovan beskrivna logiska beroendet att en delfunktion kräver en eller flera andra bestämda delfunktioner är endast ett exempel pà ett logiskt beroende som kan finnas mellan delfunktioner i en anordning. Många andra typer av logiska beroenden finns därutöver. Dock intar det nämnda logiska beroendet en särställning eftersom det gör det möjligt, att konstruera regler för hur delfunktioner tillåts referera till varandra.

Ett exempel på ett annat logiskt beroende, som kan finnas mellan delfunktioner i en anordning är det i inledningen beskrivna, nämligen att en delfunktion kräver minst en del- funktion ur en specificerad grupp av delfunktioner. Betrakta delfunktionen A i Fig. 1-4. A representerar grundfunktionen "POTS", grundläggande telefoni. “POTS" förutsätter, att en abonnent har access till telefonnätet. Sådan access kan ske på flera olika sätt. Exempel på olika abonnentlinjeaccesser är access för analog telefonapparat med fingerskivsimpulse- ring resp. tonval och digital telefonapparat med digital signalering. Dessa tre typer av access bildar en grupp av delfunktioner som kan skrivas {F1,FWP§}. Var och en av dessa funktioner beror, för att vara meningsfull, av A. A à andra sidan behöver inte känna till existensen av alla enskilda accessfunktioner utan det räcker med att A känner till att det finns en accessfunktion. Vilken den specifika access- funktionen är spelar ingen roll ur A: synpunkt. Det är här fråga om ett starkt logiskt beroende åt ett håll plus ett något svagare logiskt beroende át det motsatta hållet.

Satslogiskt kan det enkelriktade logiska beroendet åt det ena hållet uttryckas som ett antal implikationer: Fl -> A, FZ N | 10 15 20 25 30 35 21 -> A och F3 -> A. Fl -> A utläses: Om Fl är sann (=existerar) så är A sann, d.v.s. existerar A. Det något svagare logiska beroendet åt det motsatta hållet kan skrivas A -> Fl u FZ u F3, vilket utläses Om A existerar så är Fl eller FZ eller F3 sann. Det bör observeras att var och en av funktionerna i gruppen {F1,F2,F3 } är valbara. Däremot kan inte samtliga funktioner i gruppen väljas bort, ty då blir inte A menings- full. Väljs alla accessfunktioner bort leder detta till att "POTS" inte blir meningsfull. "POTS" kräver ju åtminstone en accessfunktion.

Många andra typer av både enkla och komplicerade logiska be- roenden förekommer mellan delfunktioner i en anordning.

Vilka de valbara delfunktionerna är och vilka de logiska beroendena är beror på den enskilda anordningen.

Vi kan nu formulera den princip, som ligger till grund för uppfinningen, nämligen en anordnings grundläggande logiska beroenden förändras inte vid tillägg av en delfunktion om delfunktionen är så konstruerad, att den får referera till valbara bestämda delfunktioner som den egna delfunktionen kräver.

Betrakta de potentiellt möjliga uppsättningarna av delfunk- tioner vid t.ex. Fig. 3. Samtliga uppsättningar uppfyller de grundläggande logiska beroendena. Om i någon av dessa upp- sättningar en bestämd de1funktien,'ke11ed den egna delfunk- tionen, finns med då finns den eller de delfunktioner som den egna delfunktionen kräver också med. I exempelvis den potentiellt möjliga uppsättningen ABC i Fig. 3 finns B. Den egna delfunktionen B kräver A. A finns med i uppsättningen» ABC. A finns också med i alla övriga potentiellt möjliga uppsättningar av delfunktioner i vilka B existerar. Ännu ett exempel som förtydligar samma sak. Betrakta ånyo Fig. 3 och delfunktionen D; D är den egna delfunktionen som kräver B. B finns med i uppsättningen ABCD. B finns också med i uppsätt- ningen ABD. B finns alltså med i alla uppsättningar i vilka KJI UI ff-'f/'Ü 545 22 D finns.

För att en delfunktion, kallad den egna delfunktionen, inte skall förändra existerande grundläggande logiska relationer mellan delfunktioner i en anordning när den egna delfunktio- nen läggs till eller tas bort från en anordning, som struk- turerats i enlighet med ovanstående principer, har sökanden funnit att vissa speciella krav måste ställas på hur en delfunktion skall beskrivas.

Grundfunktionen A i Fig. l-4 kräver inte någon bestämd annan delfunktion och får därför beskrivas endast med utgångspunkt från sig själv. Annorlunda uttryckt får A inte referera till någon bestämd delfunktion.

När delfunktionen B beskrivs får beskrivas dels inifrån sig själv, dels får den referera till den eller de delfunktioner som den med bestämdhet kräver, i detta fall grundfunktionen A. Däremot får den inte referera till C, eftersom C skall kunna väljas bort. Om C väljs bort, vilket är möjligt enligt förutsättningarna, och B har ett beroende till C innebär detta att B blir falsk. Detta strider mot förutsättningen att B existerar. Alltså kan inte B inte referera till C om de nämnda logiska beroendena B -> A och C -> A skall bibe- hållas.

Motsvarande resonemang gäller för delfunktionen C. C får bara referera till sig själv och till A, inte till B.

Fördelen med dessa beskrivningsregler, vilka alltså baserar sig på det nämnda logiska beroendet att en delfunktion kräver en eller flera andra bestämda delfunktioner, är att de delfunktioner som den egna delfunktionen kräver alltid existerar i den uppsättning delfunktioner i vilken den egna delfunktionen ingår.

En fördel med att strukturera en anordning i valbara del- 10 15 20 25 23 funktioner är att struktureringen är lätt att göra verbalt utgående enbart från det sätt på vilket en delfunktion är beskriven. Ovanstående analys av anordningen i t.ex. Fig. l och 2 var ju synnerligen enkel och krävde ingen djup analys.

Analysen formaliserades med hjälp av satslogiska uttryck.

Dessa är inte nödvändiga för uppfinningens förståelse men de underlättar att fastställa om en uppsättning av delfunktio- ner ocksà är en möjlig uppsättning av delfunktioner.

Exemplet i beskrivningens inledning visar emellertid att delfunktionerna B och C, när de båda samtidigt är aktivera- de, interagerar. Effekten av denna interaktion är att anord- ningen samtidigt vill anropa två olika nummer, två åtgärder som är oförenliga med varandra.

När en delfunktion, t.ex; C, skall beskrivas , d.v.s. kon- strueras, räcker det tydligen inte med att beskriva delfunk- tionen inifrån sig själv om man vill hindra att interaktion inträffar.

Sökanden har funnit att det är möjligt, att skapa en ny klass av delfunktioner, kallade interaktionsdelfunktioner, eller kort interaktionsfunktioner, vilka beskrivs på samma sätt som en delfunktion och vilka har till syfte att lösa den konflikt som uppstår när två eller flera delfunktioner interagerar med varandra.

Om två delfunktioner, t.ex. B och C, interager skapas enligt uppfinningen en ny delfunktion kallad interaktionsfunktion, vilken innehåller ett nytt logiskt beroende, nämligen det som uppstår när både B och C ingår i en anordning. Interak- tionsfunktionen betecknas med B*C. Satslogiskt kan beroenden mellan B, C och B*C tecknas B H C -> B*C och omvändningarna B*C -> B resp. B*C -> C.

Uttrycket ' ' ' ' ' B Û C -> B*C utläses: om B och C existerar, då existerar 4-70 [är 01 24 B*C. Uttrycket B*C -> C utläses: om B*C existerar då ex- isterar C. Grafiskt kan detta illustreras pà det i Fig. 7 visade sättet. Vid beskrivning av en interaktionsfunktion gäller samma regler som tidigare, nämligen att den dels får beskriva vad den själv kan göra dels får referera till de delfunktioner vilka den kräver.

I fig. 3 och i fig. 4 antas delfunktionerna B och C inte interagera. I fig. 8, som är likartad fig. 3, antas delfunk- tionerna B och C interagera och då erhålls de beroenden och de potentiellt möjliga uppsättningar delfunktioner som visas i figuren.

Vad den nya interaktionsfunktionen skall utföra bestäms från fall till fall beroende på vilka de interagerande funktio- nerna är och det sätt på vilket konstruktören vill lösa upp interaktionen. I det speciellt beskrivna fallet kan t.ex. konstruktören bestämma att B skall ha prioritet över C. En annan lösning är att ge C prioritet över B. Ännu en annan lösning är t.ex. att inkoppla en talbeskedutrustning som frågar den uppringande abonnenten till vilket nummer han önskar bli kopplad, till B:s sommarstuga eller till B:s arbetsplats.

Konstruktören av en ny delfunktion behöver inte ha detalje- rade kunskaper om den anordning med vilken delfunktionen skall kombineras utan behöver endast ha kunskap om: (a) de delfunktioner som den nya delfunktionen kräver för att kunna utföras och (b) de nämnda identifierade logiska grundbe- roendena. Om den nya delfunktionen uppvisar ett logiskt beroende, som strider mot de identifierade logiska beroende- na, vilket konstruktören lätt kan förvissa sig om, då skapar konstruktören en ny interaktionsfunktion, som hanterar denna konflikt. Ett exempel belyser det senare. Betrakta Fig. 3.

'Antag, att konstruktören vill lägga till en ny delfunktion E och att denna nya delfunktion skall kunna användas i alla sex potentiellt möjliga uppsättningar av delfunktioner. 10 15 20 25 30 25 Detta betyder att E inte får bero av t.ex. delfunktionen D.

Ty om E beror av D blir E meningslös i kombination med t.ex. uppsättningen ABC, som saknar D. Konstruktören skall i detta läge ställa sig frågan om E verkligen beror av D. Det kanske i stället är möjligt, att konstruera E så, att den beskrivs dels utifrån sig själv och dels som beroende av grundfunk- tionen A. För det svaga beroende som finns kvar mellan E och D konstrueras i stället en ny interaktionsfunktion D*E. På så sätt (a) lämnas vägen öppen för att flytta delfunktionen E från anordning till anordning och (b) blir alla anord- ningar förberedda för tillägg av nya delfunktioner. Observe- ra, att inga av de grundläggande logiska beroendena ändras genom denna åtgärd. Observera också, att inga av de delfunk- tioner som E och D*E kräver känner till existensen av E och D*E. A beskrivs inifrån sig själv och kan inte referera till andra bestämda delfunktioner och D beskrivs inifrån sig själv och refererar till A.

Genom att interaktioner mellan delfunktioner behandlas som en delfunktion i sig kan mycket komplicerade interaktioner enkelt hanteras.

En följd av reglerna för hur delfunktioner tillåts referera är att delfunktioner, som konstruerats enligt uppfinningen, inte har några bindningar till nya delfunktioner som kommer senare. Det är istället de nya delfunktionerna som får göra sina bindningar till de redan konstruerade delfunktionerna som dom kräver.

Såsom beskrivits i inledningen är uppfinningen tillämpbar vid anordningar, vilkas funktion kan liknas vid en till- stàndsautomat. En tillståndsautomat kännetecknas bl.a. av att den har stabila tillstånd, inkommande stimulus och respons. En kombination av ingångsstimulus och tillstånd betyder, att aktuellt tillstånd skall förändras, alternativt bibehàllas. Uppfinningen är alltså inte tillämpbar vid t.ex. matematiska beräkningar, algoritmer etc, vilka inte har O $> ~J CD 01 ra 0"! 26 några tillstånd.

Ett exempel på en tillståndsautomat som nedan beskrivs efter en känd modell visas i Fig 9. där cirklarna K,L,M,N anger stabila tillstånd, och kvadraten O anger ett sluttillstånd.

Pilarna k,l anger inkommande stimulus-signaler. Samtliga tillstånd är stabila , d.v.s. har varaktighet ända tills en ny insignal inkommer. I det följande avses med uttrycket "tillstånd" dels det totala tillståndet av en anordning, av ett nät eller av en nod i ett nät dels att det totala till- ståndet har en varaktighet, kallat steady state. Ett till- stånd uppstår vanligen genom att en ingångssignal ger upphov' till övergång till ett nytt tillstånd utan mellanliggande tillståndsövergàngar. Till höger i Fig. 9 anges automatens tillståndstabell. Om automaten intar tillståndet K och får ingångssignalen k övergår automaten alltid till det nya tillståndet L. Tillståndsautomaten är deterministisk, vilket betyder, att en varje kombination av ingångssignal och till- stånd entydigt bestämmer nästa tillstånd, som tillstånd- sautomaten skall inta. Detta nästa tillstånd kan vara ett nytt tillstånd, eller samma som det föregående. Således kan inte inträffa att kombination av ingångssignalen k och tillståndet K ibland, kanske i 70% av fallen, medför över- gång till tillståndet L och i 30% av fallen medför övergång till tillståndet M. Om automaten, när den befinner sig i tillståndet K, i stället erhåller ingångssignalen l övergår den till tillståndet M. När automaten är i tillståndet M eller i tillståndet L och erhåller ingångssignalen l sker ingen tillståndsförändring. Erhàller den däremot ingångs- signalen k, sker övergång till sluttillståndet N. Från N kan övergång till ett nytt sluttillstånd O endast ske om in- gångssignalen är l. Det är tydligt, att man från tillståndet K kommer till tillståndet N oberoende av den ordningsföljd i vilken ingångssignalerna k och l kommer.

I exemplet i fig. 9 representerar tillstànden K-O automatens totala tillstånd. Om automaten är en modell som beskriver 10 15 20 25 30 35 27 hur en telefonstation fungerar, representerar var och en av tillstånden K-O hela telefonstationens tillstånd. I en telefonstation är det inte praktiskt möjligt att-uppställa en förteckning liknande den till höger i Fig. 9 eftersom antalet tillstånd är ofantligt många, i storleksordningen lOm“P7. Alla dessa tillstånd kan inte, med rimlig arbetsin- sats, förtecknas och vardera ges en unik benämning.

Fig. 10 visar en ny tillståndsautomat som används som modell för en anordning enligt uppfinningen. Den nya tillståndsau- tomaten liknar exemplet i Fig. 9 och har som nya element att varje stabilt tillstånd av anordningen består av ett antal relaterade komponenter och att det finns operationer som åstadkommer tillståndsförändringar. Komponenterna av ett tillstånd kallas i det följande för partialtillstånd. Summan av alla partialtillstånd bildar det totala tillståndet. Ett partialtillstånd anges med liten bokstav försedd med index.

Detta har gjorts enbart av typografiska skäl. De indexför- sedda små bokstäverna får inte förväxlas med insignalerna, något samband mellan dessa finns inte trots att de senare anges med små bokstäver.

Varje potentiell uppsättning av delfunktioner kan beskrivas med tillståndsautomaten i Fig. 10 som modell. Antalet till- stånd i tillståndsautomaten varierar från uppsättning till uppsättning. När en ny delfunktion läggs till anordningen ökar antalet tillstånd.

Följande exempel belyser på ett förenklat sätt den teknik som enligt uppfinningen används för att bestämma ett till- stånd av en anordning genom att analysera stimulus i kom- bination med partialtillstånd.

Tillståndet K består av ett antal delar vilka är relaterade till varandra och kallas partialtillstånd. Dessa partial- V tillstànd betecknas a1J@Qc1. Tillståndet M består av parti- altillstånd a1Jq,c3. Tillståndet L består av partialtillstånd w c: , t I\ ,__ en 28 a1,bp1ä och tillståndet N består av partialtillstånd aUl5,c4.

Med uttrycket "relaterade partialtillstånd" avses att parti- altillstànden är länkade till varandra. Ett exempel från telekommunikationsomràdet är att en bestämd abonnentlinje är länkad till ett bestämt abonnentnummer som i sin tur är länkat till en abonnentkategori. En operation 0Pl åstad- kommer att komponenten.c1 ändras till cs och att således anordningens tillstånd ändras från K till M när insignalen l inkommer och anordningen befinner sig i tillståndet K. Övriga tillstânds partialtillstånd framgår ur figuren. En annan operation OP2 ändrar partialtillståndet cz till c4 om anordningen befinner sig i tillståndet L och signalen l inkommer, vilket får till följd att anordningen övergår till det nya tillståndet N. Dessutom finns ett antal tillstånd 0, P... Z, vilkas partialtillstånd inte visas, men vilka förut- sätts vara annorlunda än de i övriga i Fig. 10 visade. De visade operationen 0Pl, de visade tillstånden, antalet till- stånd, de visade partialtillstånden och antalet partialtill- stånd per tillstànd är“endast exempel som används till att förklara uppfinningen.

I Fig. ll bygger alltså analysen av de tillkommande partial- tillstånden 14 på resultat av analysen av partialtillstånden 13. Ett tidigt steg i analyskedjan bygger på en liten in- formationsmängd och ett senare steg bygger på en informa- tionsmängd, som är större än den lilla informationsmängden.

Kan ordningsföljden i vilken partialtillstånden analyseras kastas om, då skall enligt uppfinningens principer dessa partialtillstånd tillhöra ett och samma analyssteg. Två för- delar ernås härmed.

Den ena fördelen är att en enhetlig och entydig regel er- hålls för hur analyssteg skall väljas. I princip kan näm- ligen partialtillstånden testas på en mängd olika sätt och i mindre eller större steg. Olika konstruktörer kan använda sig av olika ordningsföljder. Det blir då svårt för andra konstruktörer, som önskar konstruera nya delfunktioner, att 10 15 20 25 35 29 lära sig varför just en speciellt angiven ordningsföljd skall iakttagas när många andra är tänkbara. Genom att införa den nämnda regeln för partialtillståndens ordnings- följd ökar begripligheten av hur en anordning är konstrue- rad.

Den andra fördelen hänger samman med uppkomst av interaktion mellan delfunktioner och innebär, att en automatisk priori- tering ges åt delfunktioner, vilka förekommer i tidigare analyssteg i analyskedjan.

Enligt uppfinningen är operationerna fördelade bland del- funktionerna och en nedan närmare beskriven styrenhet.

Operationer har till uppgift att förändra partialtillstànd och avge utsignaler. Partialtillståndsförändringar kan ske i den egna delfunktionen i vilken en operation förekommer eller kan ske i en annan delfunktion till vilken den egna delfunktionen refererar. Partialtillstàndsförändringar kan ske i hårdvara, programvara eller kombinationer därav.

Operationer är realiserade i form av programvara, hårdvara eller kombinationer därav. Den enskilda operationen beror av de partialtillstànd som är inblandade i partialtillstànds- förändringen. Är de inblandade partialtillstånden de som exempel ovan nämnda "abonnentlinje ledig" och "abonnentlinje upptagen" är en operation "beläggning av abonnentlinje" och en annan "friställning av belagd abonnentlinje". Vilken av dessa två operationer som avses ärli sin tur beroende av i vilken riktning partialtillståndsförändringen sker. Ett annat exempel på en operation som innebär partialtillstånds- förändring av programvara och hårdvara är en operation som sätter upp en förbindelse mellan två abonnentlinjer. Parti- altillståndsförändringen i programvaran tvingar i detta fall fram en tillstàndsförändring i telefonistationens hårdvara.

Varje tillstånd av en anordning är förknippat med antal möjliga externa stimuli och ett antal potentiella externa responser. För att bestämma om ett tillstànd skall föränd- \JI UI ul UI 470 54-5 30 ras, eller bibehállas, när ett stimulus inkommer sker analys av, inte hela tillståndet i kombination med nämnda stimulus, utan av partialtillstånd i kombination med nämnda stimulus.

Analysfasen startar med ett externt stimulus och genomförs i en ordnad sekvens av analyssteg. Varje analyssteg ger åt- minstone ett analysresultat. Ett eller ett antal partial- tillstànd i kombination med ett externt stimuli bildar ett analysresultat. Analysen startar i den delfunktion som är förknippad med nämnda externa stimulus och fortsätter i delfunktionen antingen ända tills analysen avslutas eller fortsätter analysen i en sekvens av delfunktioner, dock alltid i en delfunktion åt gången, ända tills den avslutas.

För varje kombination av tillstånd och externt stimuli finns en process som: (i) alstrar ett nytt partialtillstånd, eller, be- roende på aktuell kombination, bibehåller samma partialtillstånd och (ii) alstrar åtminstone en extern respons, eller, beroende på aktuell kombination, inte alstrar någon extern respons.

Varje sådan process är enligt uppfinningen uppdelad i en analysfas och en operationsfas. Operationsfasen startas först sedan analysfasen avslutats. Analysfasen kan såsom resultat ge: (a) att tillståndet skall ändras, varvid analys- resultatet anger, specificerar, de operationer som åstadkommer det nya tillståndet eller (b) att tillståndet skall bibehállas oförändrat.

För vardera fallet (a) och (b) kan analysfasen såsom resul- tat ge: (c) att åtminstone en extern respons skall avges, varvid analysresultatet anger, specificerar, de operationer som alstrar nämnda externa respons, eller (d) att ingen extern respons skall avges. 0 10 15 20 25 39 31 Fig. 12 visar en anordning 3 som samverkar med en styrenhet 15 enligt uppfinningen. Grundfunktionen A, delfunktionerna B,C och D samt interaktionsfunktionen B*C är samtliga be- skrivna i samband med Fig. 8. Styrenheten 15 används till- sammans med anordningen 8 för att: (a) àstadkomma till- stàndsförändringar, alternativt bibehålla ett aktuellt till- stånd, (b) åstadkomma sändning av utsignal och (c) på ett enhetligt sätt lägga till, inkoppla, och taga bort, urkop- pla, en delfunktion till anordningen via ett enhetligt gränssnitt 16. Med enhetligt avses att in- och urkopplingen sker på samma sätt oberoende av delfunktion och oberoende av delfunktionens funktion. Med andra ord behöver gränssnittet 16 inte ha någon kunskap om vilken delfunktionen är för att lägga den till anordningen 8 resp. ta bort den från anord- ningen. Inte heller styrenheten behöver ha någon kunskap om vad en enskild delfunktion gör, bara om vilka dess para- metrar är. Styrenheten behöver med andra ord bara känna till strukturen av en enskild delfunktion. Inte heller behöver styrenheten känna ti1l"hur en enskild delfunktion är real- iserad.

Gränssnittet 16 innefattar en referens till den egna del- funktionen, d.v.s. den delfunktion som skall in- eller urkopplas, och uppgift om analyssteg i den egna delfunktio- nen, i vilka analyssteg andra delfunktioner erbjuds möjlig- het att avbryta den egna delfunktionen. Är den delfunktion som skall in- eller urkopplas en till- valsfunktion, innefattar gränssnittet 16 referenser till alla delfunktioner som tillvalsfunktionen kräver. Därutöver kan gränssnittet i detta fall också innefatta referenser till sådana andra delfunktioner, jämte analyssteg i dessa, i vilka den egna delfunktionen är potentiellt intresserad av att gå in och avbryta analysen i nämnda andra delfunktioner ' för att modifiera denna.

Gränssnittet 16 innefattar också referenser till sådana 470 54-5 32 delfunktioner, jämte analyssteg i dessa, i vilka den egna delfunktionen önskar starta en underanalysgren för komplet- terande analys. Är delfunktionen är en tillvalsfunktion av interaktionstyp, innefattar gränssnittet 16 referenser till de interagerande delfunktionerna vilkas konflikt med varandra interaktions- funktionen kan lösa. Sådana referenser refererar antingen till en bestämd grupp av tillvalsfunktioner eller till flera grupper av tillvalsfunktioner.

Funktionen av den i fig. 12 visade anordningen 3 kan be- skrivas i fem steg. Det första steget innebär att anord- ningen 3 intar ett stabilt tillstànd, som har viss varaktig- het. Det andra steget innebär att det inkommer ett externt stimulus, insignal, till anordningen. Det tredje steget innebär att nämnda stimulus startar en analysfas som ger ett antal analysresultat. Analysresultaten kommer i en ordnad följd i ett antal analyssteg. I varje analyssteg alstras ett eller flera analysresultat. I ett analyssteg har andra delfunktioner möjlighet att avbryta analysen i en s.k. brytpunkt. Det fjärde steget innebär att resultatet av all analys ger ett antal operationer som i sin tur kan förändra ett antal partialtillstànd, varvid nya partialtillstånd uppstår och ett nytt totalt tillstànd inträder. Det femte steget innebär att ingenting händer i anordningen 3 förrän ett nytt stimulus inkommer.

Styrenhetens 15 funktion beskrivs ofullständigt i anslutning till ett exempel i samband med Fig.l3 i syfte att ge läsaren en känsla för styrenhetens allmänna funktion och för be- greppen brytpunkt, analysresultat, analyskedja och modifie- ring av delfunktion.

I exemplet i fig. 13 förutsätts grundfunktionen A och del- funktionerna B och D från fig. 3 vara anslutna till styren- heten 15, som befinner sig till höger om gränssnittet 16. En 10 15 20 30 35 33 insignal Ä till grundfunktionen A ger upphov till en ana- lyskedja vars första analyssteg visas vid den grova pilen 17. Analyssteget slutar vid en brytpunkt 18 som represen- terar ett analysresultat. Analysresultatet utnyttjas för bestämning av anordningens totala tillstànd. Grundfunktionen A innefattar ett flertal brytpunkter 18, 19 vilka markeras med vertikala korta streck. Även delfunktionerna B och D uppvisar brytpunkter vilka markeras på samma sätt. Analyss- teget 17 sänder sitt analysresultat till styrenheten 15 såsom schematiskt visas vid pilen 20. Analysresultatet är i detta fall den upplysningen att brytpunkten 18 uppnåtts i grundfunktionen A. Styrenheten 15 undersöker i nedan be- skrivna tabeller vilka delfunktioner som är intresserade av att avbryta grundfunktionen A i brytpunkten 18 för att modifiera eller komplettera grundfunktionen. Allmänt sett kan nu ingen, en eller ett antal delfunktioner vara potenti- ellt intresserade av att avbryta. Är ingen delfunktion potentiellt intresserad att avbryta grundfunktionen fortsät- ter analysen i grundfunktionen A. Är en delfunktion potenti- ellt intresserad av att avbryta grundfunktionen sänder styrenheten 15 först en förfrågan till denna delfunktion om den vill avbryta delfunktionen i detta speciella fall. Den potentiellt intresserade delfunktionen gör då en egen analys i syfte att undersöka om den är intresserad av att gå in och avbryta grundfunktionen A just i detta fallet med just de partialtillstånd som föreligger. Som exempel kan delfunktio- nen B vara en abonnenttjänst som är aktiverbar av abonnen- ten. Beroende på om abonnenttjänsten är aktiverad för ett visst abonnentnummer vill kanske delfunktion B gå in och avbryta grundfunktionen, ibland kanske den inte vill. I ex- emplet i fig. 13 förutsätts delfunktionen B rapportera, till styrenheten 15 sitt intresse av att avbryta grundfunktionen A. Styrenheten 15 överlåter därefter fortsatt analys till delfunktionen B, såsom markeras av pilen 21. För fullstän- dighets skull skall nämnas att om flera funktioner vore intresserade av att avbryta grundfunktionen A vid brytpunk- ten 18 då vore det fråga om ett fall av interaktion och 470 545 34 skulle styrenheten 15 överlåta fortsatt analys till den interaktionsfunktion som har hand om den aktuella interak- tionen. När delfunktionen B i fig. 13 erhåller tillstånd från styrenheten 15 att fortsätta analysen, såsom represen- teras av pilen 21, fortsätter analysen i delfunktionen B vid en brytpunkt 22 och fortsätter i ett analyssteg 23 fram till en ny brytpunkt 24. När brytpunkten 24 uppnås rapporterar delfunktionen B detta till styrenheten 15 såsom visas sche- matiskt vid pilen 25. Styrenheten 15 mottar analysresultatet och ser efter i sina nedan närmare beskrivna tabeller vilka funktioner som är potentiellt intresserade av att komma in och avbryta delfunktionen B vid brytpunkten 24. I det visade exemplet förutsätts nu att delfunktionen D är potentiellt intresserad av att komma in och avbryta. Styrenheten 15 sänder först en förfrågan till delfunktionen D om D vill gå in och avbryta, delfunktionen D gör en egen analys för att utröna om den verkligen vill avbryta. Kanske det finns några analysresultat och partialtillstånd som delfunktionen D först vill kontrollera"innan förfrågan kan besvaras defini- tivt. I detta exempel förutsätts att delfunktionen D vill gå in och avbryta. Styrenheten 15 får ett motsvarande besked och sänder därefter en signal, representerad av pilen 26 till delfunktionen D. Signalen 26 anger att delfunktionen D får överta den fortsatta analysen. Delfunktionen D startar nu en analys som börjar vid en brytpunkt 27. Analyssteget betecknas 28. Analyssteget 28 avslutas i en brytpunkt 29.

Resultatet av analysen sänds till styrenheten 15 som i detta exempel sänder analysresultatet 30 till delfunktionen B via den schematiskt visade pilen 31. I delfunktionen B startas ett nytt analyssteg 32 i en ny brytpunkt 33 i delfunktionen B. Resultatet av analyssteget 32 sänds till styrenheten 15 såsom schematiskt visas vid pilen 34. Analysresultatet 34 sänds från styrenheten 15 tillbaka till grundfunktionen A. I grundfunktionen A startar nu med utgångspunkt från bryt- punkten 18 ett nytt analyssteg 36 som använder det nya analysresultatet 35 i stället för det gamla analysresultatet 20 såsom utgångspunkt för den fortsatta analysen. När ana- 10 15 20 30 d] Jb.

“G f“'\ u... 545 35 lyssteget 36 avslutas vid brytpunkten 19 upprepas det ovan nämnda förfarandet med att analysresultatet från brytpunkten 19 rapporteras till styrenheten 15, varvid styrenheten 15 ser efter i sina tabeller vilka andra delfunktioner som är intresserade av att komma in och avbryta grundfunktionen. I det visade exemplet antas att inga ytterligare delfunktioner är intresserade av att avbryta grundfunktionen A i bryt- punkten 19.

Exemplet i fig. 13 skall inte tolkas så att man måste göra ett hopp i analyskedjan tillhörande delfunktionen B av den orsaken att delfunktionen D ligger på en högre nivå än delfunktionen B. Exemplet i fig. 13 är just endast ett exempel. Det kunde t.ex. förhålla sig tvärtom så att analys- resultet vid pilen 31 vidarebefordras till brytpunkten 24 och analysresultatet 35 vidarebefordrades till brytpunkten 19.

När analysen fortsätter med analyssteget 36 i grundfunktio- nen A har således vissa av parametrarna från analysstegets 17 analysresultat förändrats och analysen fortsätter i analyssteget 36 med dessa förändrade parametrar. Därefter fortsätter analysen i grundfunktionen A i analyssteg 37, 38 och 39 och inte i någon av de brytpunkter som är förknippade med resp. analyssteg önskar någon annan delfunktion komma in och avbryta analysen. När analyskedjan i grundfunktionen A är slutförd har alla de operationer bestämts vilka skall utföra de tillståndsförändringar som erfordras för det aktuella tillståndet i kombination med den aktuella insigna- len K. Skall en ny utsignal avges har även de operationer som åstadkommer att denna utsignal avges också fastställts; Därmed avslutas analysfasen och först nu insätter opera- tionsfasen under vilken tillståndsförändringarna genomförs resp. den eventuella utsignalen avges.

Ur ovanstående exempel är det även tydligt att det för varje kombination av tillstånd och insignal finns en process som 20 35 470 545 36 alstrar ett nytt tillstånd eller, som beroende på aktuell kombination, bibehåller samma tillstànd och som alstrar åtminstone en utsignal, eller beroende på aktuella kombina- tion, inte alstrar någon utsignal. Av denna anledning har "utsignal" och “tillståndsförändring" angetts inom hakparen- tes i fig. 13.

Det är också tydligt att exemplet visar att den process som åstadkommer ovanstående resultat är uppdelad i en analysfas och operationsfas. I fig. 14 har detta åskådliggjorts gra- fiskt. Analysfasen betecknas med hänvisningssiffran 40 och operationsfasen med hänvisningssiffran 41. Utmed en tidsaxel t är analysstegen utsatta och när all analys är avslutad in- sätter operationsfasen 41. Ehuru fig. 14 beskrivs med speci- ell hänvisning till fig. 13 gäller enligt uppfinningens principer att varje process av det ovan nämnda slaget är uppdelad i en analysfas och en operationsfas oberoende av vilka de enskilda delfunktionerna är. En sådan process kan såsom resultat ge ett nytt partialtillstànd och en utsignal, ett nytt partialtillstånd utan att någon utsignal alstras, bibehålla aktuellt partialtillstånd, dvs. inte ändra parti- altillståndet, och avge en utsignal eller, vilket är möj- ligt, bibehålla samma partialtillstånd och inte alstra någon utsignal.

Innan styrenhetens 15 funktion vid inkoppling av en delfunk- tion över det enhetliga gränssnittet l6 beskrivs, skall först en ny typ av delfunktioner, kallade gränssnittsdel- funktioner eller kort gränssnittsfunktioner beskrivas med hänvisning till fig. 15. En gränssnittfunktion är en sär- skild typ av grundfunktion som medger att en delfunktion kan referera till en eller flera delfunktioner valda ur en specificerad grupp av delfunktioner utan att den egna del- funktionen känner till alla specifika delfunktioner i den specificerade gruppen. I fig. 15 finns två grupper Pl och P2 av delfunktioner. Delfunktionerna i grupp Pl betecknas Gl, G2, ... Gn, där n är ett godtyckligt heltal. Delfunktionerna 10 15 20 30 '35 4-70 545 “ 37 i grupp P2 betecknas H1, H2, _.. Hm, där m är ett godtyck- ligt heltal. I betecknar en gränssnittfunktion. Ingen av delfunktionerna i grupp Pl känner till någon enskild del- funktion i grupp P2, de har endast kännedom om gruppen P2.

Samma gäller för delfunktionerna i grupp P2, de känner inte till enskilda delfunktioner i gruppen P1. Svårigheten är nu att enskilda delfunktioner i den ena gruppen skall kunna samarbeta med enskilda delfunktioner i den andra gruppen. Ännu en svårighet består i att antalet delfunktioner i vardera gruppen kan vara olika från dag till dag. Med andra ord kan n och m variera i tiden. En delfunktion skall alltså kunna adderas till grupp Pl och vilken som helst av delfunk- tionerna i grupp Pl skall kunna anropa denna delfunktion utan att känna till dess existens. Detta löses pà så sätt att en för delfunktionerna i båda grupperna P1 och P2 gemen- sam brytpunkt får bilda en egen delfunktion, I. I det fall tillämpningen är telefoni är grupp Pl t.ex. en grupp admini- strativa delfunktioner som används av en operatör, t.ex. telemyndighet och grupp P2 är en grupp abonnenttjänster som abonnenter erbjuds möjlighet att abonnera på. Gl är t.ex. "inkoppling av abonnenttjänst", G2 “urkoppling av abonnent- tjänst". Andra exempel på administrativa tjänster är "in- koppling av abonnent", “urkoppling av abonnent" och "ändring av taxeringsinformation“. Exempel på parametrar i admini- strativa tjänster är abonnentnummer och kategoritillhörig- het. H1 är t.ex. "medflyttning", H2 "vidarekoppling vid upptaget". Som gemensam brytpunkt används t.ex. "inkopp- lingsförsök mot visst abonnentnummer", vilket läggs in i gränssnittsfunktionen I. Om operatören vill inkoppla t.ex. "medflyttning" på ett abonnentnummer aktiverar operatören delfunktionen Gl "inkoppling av abonnenttjänst" samt sänder vissa parametrar till denna, bl.a. abonnentnumret och kate- goritillhörighet (= bl.a. tjänstens benämning). Dessa upp- gifter sänds som analysresultat till gränssnittsfunktionen och omedelbart anmäler flera delfunktioner i gruppen P2 sitt intresse av att komma in och avbryta. Närmare bestämt är det de delfunktioner, vilka som brytpunkt har “inkopplingsförsök 55 4:70 545 38 mot visst abonnentnummer", vilka anmäler sitt intresse. Av dessa intresserade delfunktioner är det sedan "medflytt- ning", H1, som styrenheten tillàter att gà in och ansluta sig till det angivna abonnentnumret.

Ehuru endast tvá grupper Pl och P2 beskrivits ovan kan mer än två grupper förekomma i samband med gränssnittsfunktio- ner. Vidare har ovan endast en gemensam brytpunkt använts i gränssnittsfunktionen, men fler än en kan förekomma. I det beskrivna exemplet kan t.ex. brytpunkten "inkoppling lyckad" läggas in i gränssnittsfunktionen. När Hl kopplat in sig på det angivna abonnentnumret kan H1 rapportera detta tillbaka till gränssnittsfunktionen I. Denna brytpunkt upptäcks av bl.a. Gl som därvid erhåller bekräftelse på att inkopplingen är utförd.

Slutligen kan nämnas att en gränssnittfunktion i likhet med en grundfunktion inte kräver någon annan bestämd delfunk- tion. En gränssnittfuñktion kan sàledes sägas vara en särskild typ av grundfunktion.

Närmast beskrivs styrenhetens funktion vid inkoppling av en delfunktion, Hänvisning sker till fig. 16A-D när det gäller inkoppling av en grundfunktion eller delfunktion, fig. l6E-F när det gäller inkoppling av en interaktionsfunktion och fig. l6G-H när det gäller inkoppling av en gränssnittfunk- tion.

Fig. 16A-l6H är flödesscheman som går från vänster till höger och uppifrån och ner. Rubrikerna upptill på varje ritningsblad anger om de beskrivna processerna utspelar sig i en delfunktion eller i styrenheten 15. Streckade linjer mellan block representera signaler. Runda cirklar betecknar olika programlägen.

.En delfunktion inkopplas på kommando från en operatör som väljer vilken delfunktion som skall inkopplas. Den av opera- 10 15 20 30 35 IIä-"ffi 545 39 tören valda delfunktionen får en insignal 42 som startar delfunktionens inkopplingssekvens markerat vid "initiering" i ruta 43 alternativt 7l eller 92 beroende på typ av del- funktion. I fig. 16A beskrivs inkopplingssekvensen när delfunktionen är en vanlig grundfunktion eller en tillvals- funktion. Under programläge L5 i fig. l6E beskrivs inkopp- lingssekvensen för en interaktionsfunktion och för en gräns- snittsfunktion beskrivs inkopplingssekvensen under program- läge L7 i fig. l6G.

Som svar på initieringen tar den valda delfunktionen fram sitt eget namn såsom beskrivs vid ruta 44. Detta namn an- vänds i fortsättningen som referens till den egna delfunk- tionen. Denna referens kan således användas av andra del- funktioner vilka beror av den egna delfunktionen. Om den egna delfunktionen har egna analyssteg, valruta 45, då bildar dessa analyssteg egna brytpunkter i vilka andra delfunktioner kan avbryta den egna delfunktionens analys.

Har den egna delfunktionen egna analyssteg, dvs. frågan i valruta 45 med JA tar delfunktionen fram de egna analysste- gen, dvs. uppger sina egna brytpunkter såsom visas vid ruta 46. Om den egna delfunktionen saknar analyssteg finns inga brytpunkter att meddela. Inkopplingsförfarandet fortsätter därefter med att den egna delfunktionen får uppge om den kräver några andra delfunktioner. Detta visas i valruta 47.

Om den egna delfunktionen inte kräver några andra delfunk- tioner då är den egna delfunktionen tydligen en grundfunk- tion och övergång sker till programläge L2 som beskrivs i samband med fig. l6B. Om däremot den egna delfunktionen kräver andra delfunktioner då får den egna delfunktionen uppge namnen på de krävda delfunktionerna, ruta 48. Det är* således här fråga om att den egna delfunktionen har ett enkelriktat beroende till en eller flera andra delfunktio- ner. Kräver den egna delfunktionen att kunna bryta av analy- sen vid någon brytpunkt i någon av de krävda delfunktionerna i syfte att modifiera analysen i någon av dessa, valruta 49, då,skall den egna funktionen ta fram brytpunkterna i de L5 20 30 35 ÅÜÜ 545 40 andra delfunktionerna där den egna delfunktionen vill komma in och modifiera analysen, ruta 50. Om den egna delfunktio- nen inte kräver att kunna modifiera analysen i någon av de delfunktioner den egna delfunktionen kräver då överhoppas ruta 50 och därmed uppnås programläge L1 beskrivet i fig. l6B.

Rubrikerna upptill i fig. 16B anger att de beskrivna pro- cesserna utspelar sig i den valda delfunktionen resp. i styrenheten 15. Från programläge Ll övergår den egna del- funktionens inkopplingssekvens till att undersöka om den egna delfunktionen kräver att få utföra kompletterande analys vid någon brytpunkt i någon av de krävda delfunktio- nerna. Detta markeras av valruta 51. Om delfunktionen önskar utföra sådan kompletterande analys måste delfunktionen uppge brytpunkterna i de andra krävda delfunktionerna i vilken den egna delfunktionen vill kunna gå in och komplettera analy- sen. Detta visas vid ruta 52. Ruta 52 överhoppas i det fall att valruta 51 besvaras med NEJ.

I detta läge av inkopplingssekvensen har alla uppgifter tagits fram vilka styrenheten 15 behöver för den av opera- tören valda delfunktionen. Delfunktionen gör därefter ett inkopplingsförsök, ruta 53, och de nämnda uppgifterna skick- as med en signal, representerad av den streckade linjen 54, till styrenheten 15 såsom markeras vid ruta 55. Därmed har programläge L3, närmare beskrivet i fig. l6C uppnåtts. Fig. l6C visar de förlopp som utspelar sig i styrenheten 15 till vänster under rubriken styrenhet och de förlopp som utspelar sig i den under inkoppling varandra delfunktionen till höger under rubriken delfunktion. När styrenheten 15 erhåller ett anrop om inkoppling från en delfunktion enligt ruta 55 gör styrenheten 15 först en rimlighetskontroll, valruta 56.

Rimlighetskontrollen innefattar bl.a. en kontroll av om de delfunktioner, vilka den egna delfunktionen kräver, redan finns inkopplade. Finns de krävda delfunktionerna inte 10 15 20 25 3G š5 får/Û 545 41 inkopplade misslyckas inkopplingsförsöket, ruta 57, och ett signalmeddelande härom går till den egna delfunktionen, ruta 58. Detta föranleder att den egna delfunktionen initierar en felutskrift, ruta 59, på en skrivare och/eller dataskärm. Även andra rimlighetskontroller utförs såsom framgår ur texten vid valruta 56.

Om styrenhetens rimlighetskontroll utfaller positivt, OK i valruta 56 lagras, lagrar styrenheten 15 alla uppgifter om delfunktionen i särskilda dataareor i styrenhetens minne.

Dessa dataareor beskrivs närmare nedan i samband med fig. 17. All information om tjänsten lagras osorterad i en data- area lO8, visad i fig. 17. Denna informationslagring sym- boliseras av ruta 60 i fig. l6C. Sedan sker en strukture- ring. Till att börja med undersöks om delfunktionen har några egna brytpunkter, valruta 6l. Är så fallet reserverar styrenheten 15 en dataarea för modifierande analys och en dataarea för kompletterande analys. Det är dessa dataareor som utgör delar av de ovan nämnda tabellerna. Har den egna delfunktionen inte några egna brytpunkter överhoppas ruta 62. Den egna delfunktionen kan även önska modifiera analysen i andra delfunktioner vid förutbestämda brytpunkter. Detta avgörs i valruta 63. Om den egna delfunktionen önskar gå in och modifiera analysen i andra delfunktioner sker detta genom att, som visas vid lO9:l i fig. 17 och vid 117 i fig. l8, den egna delfunktionen lägger en referens till de bryt- punkter där den egna tjänsten är potentiellt intresserad att avbryta analysen. Detta visas i ruta 64. Sådana dataareor finns med säkerhet på grund av rimlighetskontrollen och uppstår när de aktuella delfunktionerna inkopplas. Om den egna delfunktionen inte önskar gå in och modifiera andra delfunktioner överhoppas ruta 64. Därmed är programläget L4 uppnått. Från programläget L4, visat i fig. l6D övergår in- kopplingssekvensen till att undersöka om den egna delfunk- tionen önskar utföra kompletterande analys vid någon bryt- punkt i andra delfunktioner. Detta undersöks vid valruta 65.

Vill den egna delfunktionen utföra analys i andra delfunk- 42 tioner måste de andra delfunktionerna meddelas detta och detta görs på så sätt att en referens till den egna del- funktionen läggs i aktuella brytpunkters dataareor, jfr. 118 i fig. l8 och 112 i fig. 17. Det inses att med uttrycket aktuella brytpunkters dataareor avses brytpunkterna i den eller de delfunktioner i vilka den egna delfunktionen önskar komma in och göra kompletterande analys. Inläggning av sådana referenser sker i det steg som representeras av ruta 66. Om den egna delfunktionen inte önskar utföra någon kompletterande analys överhoppas ruta 66. Därmed är inkopp- lingen av delfunktionen klar, ruta 67 och en signal, repre- senterad av den streckade linjen 68 sänds till den aktuella delfunktionen som nu erhåller bekräftelse på att den är inkopplad, ruta 69. Vidare sker en svarsutskrift som anger att inkopplingen är utförd, ruta 70.

Om operatörskommandot avsåg inkoppling av en interaktions- funktion följer inkopplingssekvensen de olika processteg som beskrivs i flödesschemän i fig. l6E. Inkopplingssevkensen i interaktionsfunktionen startas vid ruta 71 som avser initie- ring av inkopplingssekvensen. Inkopplingssekvensen inleds med att interaktionsfunktionen tar fram sitt namn, ruta 72.

Detta namn används av styrenheten 15 när styrenheten vill referera till interaktionsfunktionen. Därefter anger in- teraktionsfunktionen de brytpunkter, i andra delfunktioner, vid vilka den egna interaktionsfunktionen löser upp en eventuellt förekommande interaktion. Detta sker i processte- get vid ruta 73. Eftersom en namngiven brytpunkt kan före- komma i många olika delfunktioner måste också namnen på de delfunktioner som är inblandade i interaktionen uppges.

Detta sker i ruta 74.

Interaktionsfunktionen kan vara av avancerat slag och ha egna brytpunkter i vilket andra funktioner önskar komma in och avbryta analysen. Exempel på en sådan avancerad interak- I tionsfunktion har beskrivits i inledningen i samband med interaktion mellan "medflyttning" och "vidarekoppling upp- 10 15 20 25 u) C 35 ffif) 545 43 taget" där den avancerade interaktionsfunktionen går in med en förfrågan mot A-abonnenten och låter A-abonnenten be- stämma till vilket nummer samtalet skall kopplas. Om in- teraktionsfunktionen är av sådant avancerat slag kontrol- leras i valruta 75. Har interaktionsfunktionen egna bryt- punkter måste dess anges. Detta sker i ruta 76. Är interak- tionsfunktionen inte av detta avancerade slag överhoppas ruta 76. Alla uppgifter om den egna interaktionsfunktionen har nu tagits fram och ett inkopplingsförsök mot styrenheten 15 startar, ruta 77. De framtagna uppgifterna sänds med signal, representerad av den streckade linjen 78, till styrenheten, vilken mottar de nämnda uppgifterna, ruta 79, därmed har programsteget L6 uppnåtts. Vid inkopplingsför- söket till styrenheten fortsätter inkopplingssekvensen med de processteg som beskrivs i fig. l6F.

Styrenheten 15 börjar med att göra en rimlighetskontroll av de mottagna uppgifterna, valruta 80. Denna rimlighetskon- troll är likartad den'som beskrevs i samband med valruta 56.

Utfaller rimlighetskontrollen negativt, Ej OK, misslyckas inkopplingsförsöket, ruta 81 och en signal härom sänds till interaktionsfunktionen som erhåller meddelande om att in- kopplingsförsöket misslyckats, ruta 82. Samtidigt sker en felutskrift, ruta 83. Utfaller rimlighetskontrollen posi- tivt, OK, lagras all information om delfunktionen i en dataarea i styrenhetens minne. Denna beskrivs närmare nedan i samband med fig. 17. Informationslagringen representeras av processteget i ruta 84. Vidare lagras referenserna, dvs. namnen, på de delfunktioner som interagerar med varandra, ruta 85. Därefter fortskrider inkopplingsprocessen med att styrenheten undersöker om interaktionsfunktionen är av avan- cerad typ och har egna brytpunkter, valruta 86. Har den egna brytpunkter läggs dataareor upp för varje brytpunkt. Närmare bestämt läggs första dataareor upp för brytpunkter vid vilka modifierande analys skall utföras och andra dataareor för brytpunkter vid vilka kompletterande analys skall utföras.

Detta sker i processteget i ruta 87. Är interaktionsfunktio- 44 nen inte av det avancerade slaget överhoppas processteget 87. Interaktionsfunktionen är nu inkopplad, ruta 88 och detta signaleras till interaktionsfunktionen såsom schema- tiskt visas vid den streckade linjen 89. Interaktionsfunk- tionen mottar beskedet att den är inkopplad, ruta 90 och därefter sker en svarsutskrift som anger att inkopplingen är utförd, ruta 91.

Om operatören valde det kommando som avser inkoppling av en gränssnittsfunktion, programläge L7 i fig. 16A, blir inkopp- lingssekvensen betydligt enklare eftersom en gränssnitts- funktion är en mycket enkel funktion som bara har ett namn och ett antal brytpunkter vilka är gemensamma med andra delfunktioner. Inkopplingssekvensen initieras, ruta 92 genom ett operatörskommando och börjar med att gränssnittsfunktio- nen tar fram sitt eget namn, ruta 93. Därefter anger gräns- snittsfunktionen sina egna brytpunkter, ruta 94. Dessa brytpunkter är gemensamma för två eller flera grupper av delfunktioner och har beskrivits ovan i samband med fig. 15.

Alla uppgifter som styrenheten behöver har den nu fått från gränssnittsfunktionen och ett inkopplingsförsök mot styren- heten görs. De framtagna uppgifterna sänds i form av signa- ler, representerade av den streckade linjen 96, till styren- heten 15. Styrenheten 15 mottar dessa uppgifter och förstår att det är fråga om ett inkopplingsförsök, ruta 97. Program- läget L8 är nu uppnått och inkopplingssekvensen fortsätter på det sätt som beskrivs i flödesschemat i fig. 16H. De mottagna uppgifterna utsätts för en rimlighetskontroll i styrenheten, valruta 98. Utfaller rimlighetskontrollen negativt misslyckas inkopplingsförsöket, ruta 99 och detta rapporteras till gränssnittsfunktionen, ruta 100. En rapport om att inkopplingsförsöket misslyckats skrivs också ut, ruta 101. Utfaller rimlighetskontrollen positivt, OK, lagras alla information om gränssnittsfunktionen på sätt som kommer att beskrivas närmare nedan i reserverade dataareor i styren- heten. Sådan informationslagring sker i det steg som repre- 10 15 20 25 30 35 I 'x , . _..

'~J rn ,- ._ »..- 1 45 senteras av rutan 102. På samma sätt som vid övriga delfunk- tioner lägger styrenheten upp dataareor för varje brytpunkt som den egna gränssnittsfunktionen har, närmare bestämt en första grupp av dataareor för modifierande analys och en andra grupp av dataareor för kompletterande analys. Sådan reservering sker i ruta 103.

Gränssnittsdelfunktionen är nu inkopplad, ruta 104, och sty- renheten meddelar detta till gränssnittsdelfunktionen såsom markeras med den streckade linjen 105. Gränssnittsdelfunk- tionen erhåller besked om att den är inkopplad, ruta 106, och en svarsutskrift sker vilken bekräftar att inkopplingen är utförd, ruta 107.

Fig. 17 visar schematiskt de olika dataareor som styrenheten 15 alstrar vid inkoppling av en delfunktion. Figuren anger också den information som lagras i de olika dataareorna. I en första dataarea 107 lagras namnet, DF _ namn, på den under inkoppling varande delfunktionen. Fig. 17 kan upp- fattas som en datapost avseende den delfunktion vars namn finns angivet i dataarean 107. I en annan dataarea 108 lagrar styrenheten all information som den erhållit från delfunktionen vid dess inkoppling. I denna dataarea 108 lagras bl.a. delfunktionens egna analyssteg och brytpunkter i andra delfunktioner som den egna delfunktionen kräver. Med den egna delfunktionen avses således den delfunktion som finns angiven i dataarean 107. En delfunktion kan, men behöver inte, uppvisa egna brytpunkter, BP_Namn1, BP_Namn2, BP_Namn3 ..., vid vilka andra delfunktioner önskar komma in och avbryta den egna delfunktionens analys. För varje sådan egen brytpunkt BP_Namn1, BP_Namn2, BP_Namn3 ..., reserverar styrenheten en dataarea 109. Har den egna delfunktionen tre egna brytpunkter BP_Namnl, BP_Namn2, BP_Namn3 reserveras tre dataareor 109:l, l09:2 och 109:3, en för vardera brytpunk- ten. I varje dataarea 109:n (n=l, 2, 3) lagras namnet, DF- Namn, på den eller de andra delfunktioner som är intressera- de av att komma in och avbryta analysen i den egna under 107 šfl 35 ...Fa v.__"I i off-v. k... âr: ß LIV 46 angivna delfunktionen. När således en ny delfunktion inkopp- las och den nya delfunktionen kräver att få komma in och avbryta analysen i den delfunktion som finns angiven i dataarean 107 kommer namnet på den under inkoppling varande delfunktionen att skrivas in i motsvarande dataarea 109. När ännu en annan delfunktion, skild från den föregående nämnda, kopplas in till styrenheten och anger att den vill komma in och avbryta analysen vid någon brytpunkt i den delfunktion som anges under dataarean 107 då kommer denna nya delfunk- tions namn att fyllas på i dataarean svarande mot den aktu- ella brytpunkten. Till slut kan det således stå ett antal olika namn i dataarean lO9:l, ett annat antal och andra olika delfunktionsnamn i dataarean lO9:2 etc. Denna påfyll- ning av dataarean efter hand som nya delfunktioner kopplas in illustreras med pilen 110. Den egna delfunktionen kan också ha brytpunkter där andra delfunktioner vill komma in och göra kompletterande analys. För varje sådan brytpunkt reserverar styrenheten ett motsvarande stort antal dataareor 111. När en ny delfunktion sedan kopplas in till anordningen och önskar utföra kompletterande analys i den delfunktion som anges i dataarean 107 då får denna delfunktion ange vilka brytpunkter den är intresserad av att använda för den kompletterande analysen och styrenheten lagrar då den nya delfunktionens namn i de aktuella brytpunkternas dataareor.

På detta sätt kommer, efter hand som nya delfunktioner läggs till, de intresserade delfunktioneras namn att fyllas på i de aktuella brytpunkterna. Denna successiva inläsning av nya delfunktioners namn markeras med pilen 112. De i fig. 17 visade hakparenteserna innebär att dataareorna kan men inte behöver förekomma. Om den under inkoppling varande delfunk- tionen, vars namn lagras i dataarean 107, är en interak- tionsfunktion reserverar styrenheten en dataarea 113 i vilken namnen, DF_namn, på de med varandra interagerande delfunktionerna lagras. Uppgifterna i dataarean 113 används av styrenheten 15 för att bland de inkopplade delfunktioner- na kontrollera om det finns någon interaktionsfunktion som löser den konflikt som uppstår när två eller flera delfunk- 10 15 20 25 30 35 r" v .. -_ ..\ rf 'g 'l ' |~ I: x-. ' 'if I ii LJ' LT m.) 47 tioner samtidigt önskar överta analysen i en och samma brytpunkt i en delfunktion.

Fig. 18 visar hur en delfunktion enligt uppfinningen är strukturerad. Det är lämpligt att lägga fig. 17 bredvid fig. 18 för att se hur olika uppgifter från en delfunktion lagras i andra existerande delfunktioner i samband med att den i fig. 18 visade delfunktionen kopplas in av styrenheten 15.

Hakparenteser i fig. 18 visar, på samma sätt som i fig. 17, att angivna enheter kan, men inte behöver, förekomma.

I en första dataarea 114 finns den enskilda delfunktionens namn angivet. Beroende på vilken den aktuella delfunktionen är förekommer dessutom minst en av följande uppgifter: a) Egna analyssteg som delfunktionen utför och bryt- punkterna för dessa. Brytpunkterna anges med namn BP_namn.

Dessa uppgifter symboliseras av en dataarea 115 omgiven av hakparenteser. b) Namn på andra delfunktioner som den egna, under dataarean 114 namngivna, delfunktionen kräver. Dessa upp- gifter lagras i en dataarea 116 som också den är omgiven av hakparentes. Dessa uppgifter används främst i samband med den ovan beskrivna rimlighetskontrollen som företas när delfunktionen kopplas in med hjälp av styrenheten 15. c) Brytpunkter i andra delfunktioner, vilka den egna delfunktionen kräver. Dessa brytpunkter är avsedda att an- vändas för modifierande analys. De aktuella brytpunkterna anges med namn BP_namn. Dessa uppgifter är lagrade i en dataarea 117. Det är dessa uppgifter som kopieras över till dataareorna 109 i fig. 17 i samband med att den under dataa- rean 114 angivna delfunktionen koppas in. Kopieringen sym- boliseras med pilen 110 i fig. 18, vilken pil 110 således motsvarar pilen 110 i fig. 17. d) Brytpunkter i andra delfunktioner vilka den egna O 48 delfunktioner kräver. Närmare bestämt avses de brytpunkter som användas för kompletterande analys. Dessa uppgifter är lagrade i en dataarea 118 och kopieras över till dataareorna 111 i fig. 17 i samband med att den egna, under dataarean 114 namngivna, delfunktionen inkopplas. Denna kopiering eller överföring symboliseras i fig. 18 med pilen 112 som motsvarar pilen 112 i fig. 17.

En grundfunktion kan per definition inte ha data av det slag som symboliseras av hakparenteserna runt dataareorna 116 och 117. Däremot förekommer alltid logik för att utföra analys och operationer. Sådan logik finns lagrad i en dataarea 119.

Egna analyssteg finns lagrade i dataarean 115.

En tillvalsfunktion har alltid egna analyssteg och kräver per definition, alltid andra delfunktioner. Således före- kommer alltid uppgifterna i_dataareorna 116. Uppgifter finns antingen i dataarean 117 eller i dataarean 118 eller i båda.

En interaktionsfunktion har alltid uppgifter enligt hak- parentesen 116 och 117.

En gränssnittsfunktion har, förutom namnet bara data enligt hakparentesen 115.

Närmast skall styrenhetens allmänna funktion beskrivas i samband med fig. 19A-I. Figurerna 19 A-I är flödesscheman.

Såsom förutsättning gäller att en eller ett antal delfunk- tioner har inkopplats. Varje flödesschema beskriver en sekvens av händelser som utspelar sig i antingen en delfunk- tion eller styrenheten.

De inkopplade delfunktionerna intar vid en viss tidpunkt ett visst tillstånd. Detta tillstànd är uppdelat på partialtill- stånd i de olika delfunktionerna. En av delfunktionerna antas i fig. 19 A erhålla ett vttre stimulus, kallad in- signal, visad vid ruta 120. När denna delfunktion erhåller 10 15 20 25 3C -Fx -~1 .i 01 J* s 49 insignalen startas en kombinerad analys av insignal och partialtillstànd, ruta 121. Ruta 121 illustrerar det första steget i analysen efter insignalens mottagande och är det analyssteg som innebär att minsta mängden av partialtill- stånd i kombination med insignal analyseras för att ge ett analysresultat. När det första analyssteget är slutfört i den egna delfunktionen sänds en signal, ruta 122, till styrenheten som mottar analysresultatet. Signalen innehåller ett eller flera analysresultat. Programläget L9, spärrut- gången från ruta 121, intas enbart i det fall när partial- tillstánden har åsatts skydd och en kollision med andra analyssekvenser föreligger. När analysresultatet via gräns- snittet 16 kommer till styrenheten, ruta 123, startas i styrenheten en programsekvens som håller reda på vilken eller vilka delfunktioner som blivit avbrutna. I det aktuel- la fallet har den egna delfunktionen avbrutits. Den avbrutna delfunktionen läggs på en stack, ruta 124, för avbrutna delfunktioner. Det kan förekomma flera avbrutna delfunktio- ner i stacken eftersom avbrott sker successivt. Den avbrutna delfunktionens analysresultat sparas också, ruta 124.

Summan av alla analysresultat skall till sist avgöra den åtgärd som styrenheten skall vidta. Styrenheten övergår därefter till den process som innebär att styrenheten tar reda på vilka andra delfunktioner som är potentiellt in- tresserade av att avbryta den egna delfunktionen. För detta ändamål går styrenheten 15 till sin tabell 109, fig. 17, och hämtar listan över de potentiellt intresserade delfunktio- nerna. Detta sker i ruta 126. Därmed är programläge Ll uppnått. Från programläge Ll i fig. l9B övergår styrenheten 15 till att undersöka om det finns någon delfunktion som är potentiellt intresserad av att bryta av den egna delfunk- tionens analys, valruta 127. Vid "nej", d v s när tabellenz 109 är tom, sker övergång till programläge L2 som beskrivs i fig. l9D för att se efter om det finns någon delfunktion som är potentiellt intresserad av utföra kompletterande analys.

Om det fanns någon delfunktion som var potentiellt intresse- rad av bryta av analysen i den egna delfunktionen tar sty- (_11 J' w \ 4 f-fl Lz f 'I 'v- ...Ü v L1 50 renheten fram denna delfunktion, ruta 128, ur sin lista 109 och kontrollerar, valruta 129, om delfunktionen verkligen vill bryta av genom att gå ut med en signal och fråga den potentiellt intresserade delfunktionen.Styrenheten kan då få. antingen få svaret ja eller nej. Svarar delfunktionen "ja" markerar styrenheten att den tillfrågade delfunktionen verkligen vill avbryta den egna delfunktionens analys, valruta 130. Därefter frågar styrenheten om det finns ytter- ligare delfunktioner i listan 109 som är intresserade av att avbryta, ruta 131. Finns sådana tas nästa potentiellt in- tresserade delfunktion fram av styrenheten, ruta 132. På detta sätt fortsätter styrenheten ända tills alla potenti- ellt intresserade delfunktioner avverkats i tabellen. Spärr, programläget L9, kan inträffa om vissa partialtillstånd är skyddade, d v s om dessa partialtillstånd redan ingår i en annan pågående analys. När alla delfunktioner i listan 109 avverkats kontrollerar styrenheten om någon av de potenti- ellt intresserade delfunktionerna verkligen vill bryta av, ruta 133. Tre fall kan nu förekomma. Antingen vill ingen delfunktion bryta av och då sker övergång till programläge L2, fig. l9D. Vill någon delfunktion avbryta analysen testas vid valruta 134 om det är en eller flera delfunktioner som vill avbryta. Är det bara en delfunktion som önskar avbryta sker övergång till programläge L3 som beskrivs i fig. l9E varvid styrenheten 15 tar fram analysresultat och avbruten delfunktion (från steg 124-125), ruta 135 i fig. l9E.

Från ruta 135 i fig. l9E övergår styrenheten till att sända en signal, ruta 136, till den delfunktion som är intresserad av att överta analysen från den egna delfunktionen. Den intresserade delfunktionen startar nu egen analys, ruta 137, och därvid sker samma processer som beskrivits i samband med ruta 121 i fig. 19A. Signalen 136 motsvarar pilen 20 i fig. 13. När analysen startar i den nya delfunktionen sker en kombinerad analys av insignal och partialtillstånd, ruta 138. I ruta 139 kontrolleras om delfunktionen har ytterliga- re en egen brytpunkt. Om så är fallet skickas analysresulta- 10 15 20 25 30 sv-ofi »nn ëkü Ska 51 ten till styrenheten för kontroll, ruta 141. Därifrån sker övergång till programläge LlA i fig. 19A, varvid samma typ av kontroll som beskrivits i samband med rutorna 124-126 genomförs. Därmed intas programläge Ll i fig. 19A varifrån övergång sker till programläge Ll i fig. l9B. Den fortsatta processen från programläget L1 har beskrivits ovan. Om den nya delfunktionen inte har egen brytpunkt, "nej" vid valruta 139 sker övergång till programläge L8, fig. 19H.

Betrakta fig. 19B. Om det fanns flera delfunktioner än en vilka var intresserade av att överta analysen av den egna delfunktionen är det således fråga om ett interaktionsfall och styrenheten övergår till att söka fram den interaktions- funktion som löser konflikten, ruta 143, mellan de delfunk- tioner som önskar komma in och avbryta. Övergång sker nu till programläge L4 som beskrivs närmare i samband med fig. 19C. Aktuell interaktionsfunktion tas fram av styrenheten, ruta 144, genom att söka efter den aktuella kombinationen av interagerande funktioner bland dataareorna 113 (fig. 17).

Hittas en interaktionsfunktion som hanterar den aktuella kombinationen av interagerande delfunktioner tar styrenheten fram den avbrutna delfunktionen och dess analysresultat, ruta 145, och de delfunktioner som interagerar samt aktuell interaktionsfunktion, ruta 146. Därefter initieras start av analys i interaktionsfunktionen, ruta 147, genom att all framtagen information sänds till interaktionsfunktionen med hjälp av en signal 148. Därefter startar analysen i delfunk- tionen. Nu finns det ytterligare tre fall som kan inträffa.

Interaktionsfunktionen kan antingen ge en av de interage- rande delfunktionerna prioritet, ruta 150, och interaktions- funktionen sänder då en signal till styrenheten. Denna signal till styrenheten innehåller en referens till den prioriterade delfunktionen, ruta 151, varefter styrenheten övergår till programläge L3 som just beskrivits ovan. Den prioriterade delfunktionen får nu utföra egen analys, ruta 137. p 52 Det andra fallet är att interaktionsfunktionen kan priorite- ra bort alla de interagerande delfunktionerna och gå till- baka till den avbrutna delfunktionen, ruta 152. Eftersom alla interagerande delfunktioner skall prioriteras bort är det inte längre fråga om någon modifierande analys utan analysen skall fortsätta i den avbrutna delfunktionen. Den signal som interaktionsfunktionen sänder till styrenheten i detta fall innehåller då en referens till den avbrutna delfunktionen och övergång sker nu till programläge L2 som innebär att styrenheten tar fram en lista på alla delfunk- tioner som önskar utföra kompletterande analys, ruta 159.

Det tredje fallet innebär att det inte finns någon enkel prioritet mellan de interagerande delfunktionerna och i så fall innehåller interaktionsfunktionen en egen analysgren. I detta fall uppträder interaktionsfunktionen som en vanlig delfunktion och interaktionsfunktionen väljer då en gren 154 som innebär övergång till ett programläge L5 som finns på den visade platsen i fig. l9E varefter analysen fortsätter på det sätt som beskrivits i samband med fig. l9E. Interak- tionsfunktionen beter sig då som en vanlig delfunktion som brutit av en annan delfunktion och en kombinerad analys av insignal och partialtillstånd startar. Interaktionsfunktio- nen kan således, i likhet med en vanlig delfunktion, ha egna analyssteg som i sin tur kan avbrytas av andra delfunktio- ner. Ruta 155 i fig. l9C är en standardsymbol för val och valalternativen är i detta fall de tre ovannämnda fallen 150, 152, 154.

Om ingen interaktion hittas av styrenheten vid ruta 144 har styrenheten givetvis möjlighet att slumpvälja, valruta 156, vilken av de interagerande delfunktionerna som skall ges företräde över de övriga, ruta 157. Det kan ju vara så, att det inte spelar någon roll vilken av de interagerande funk- tionerna som skall ges prioritet. I detta fall sker övergång till programläget L3 och analysen fortsätter i den slump-- valda delfunktionen såsom beskrivits i samband med fig. l9E. 10 15 20 25 30 w m _f'* s f* ~....

L* T r n 53 Alternativt tillåts inte slumpval och eftersom det inte heller finns någon interaktionsfunktion är det tydligt att ett fel föreligger, varvid analysen avbryts och felutskrift sker, ruta 158. I felutskriften ingår ett meddelande till en operatör, vilket meddelande anger att interaktionsfunktion saknas för de identifierade delfunktionerna.

Fig. l9D är ett flödesschema som visar styrenhetens funktion vid kompletterande analys. Styrenheten 15 undersöker om kompletterande analys skall företas i den avbrutna delfunk- tionen genom att titta i listan 111 i fig. 17. Detta visas vid ruta 159. Finns det några delfunktioner som vill utföra kompletterande analys, valruta 160, tas den första delfunk- tionen fram, ruta 161, samt sänds en signal, ruta 162, till denna delfunktion att starta en subanalys, ruta 163, i den avbrytande tillvalsfunktionen. Därvid startar en ny analys- gren, 210 i fig. l4B, som är avgrenad från den ursprungliga analyssekvensen 220. I den nya analysgrenen sker kombinerad analys av insignal och partialtillstånd, ruta 164. När denna analys är klar, ruta 165, sänds en signal till styrenheten att subanalysen är slut, ruta 166. Signalen innehåller också analysresultatet från den kompletterande analysen och denna information kompletterar analysresultatet, såsom visas vid ruta 167. Finns det flera delfunktioner i tabellen lll, vilket undersöks vid valruta 168, tas nästa delfunktion fram, ruta 169 och en ny subanalays startas vid ruta 162.

Detta innebär, att ännu en ny analysgren, också den avgrenad från den ovan beskrivna ursprungliga analyssekvensen 220, startar i samma brytpunkt som den ovan nämnda avgreningen 210. Detta illustreras med den streckade analyssekvensen 230 i fig. l4B. Finns inga flera delfunktioner som vill göra kompletterande analys sker övergång till programläge L6.

Detta innebär att styrenheten går tillbaka till stacken och tar fram den avbrutna delfunktionen, vilket beskrivs närmare i samband med fig. 19F. Som framgår vid markeringen vid ruta 164 i fig. l9D kan varje ny analysgren i sin tur innehålla analyssteg. Varje sådant analyssteg uppför sig på samma sätt i: = G1 P1 \ 'l C.) (_11 -Fx UI 54 varje annat analyssteg, vilket blAa innebär att det kan finnas andra tjänster som vill komma in och modifiera och/- eller komplettera analysen i den nya analysgrenen. Detta beskrivs inte närmare i fig. 19D eftersom ett likartat förfarande redan har beskrivits i samband med fig. l9E. Har någon annan analyssekvens hunnit före den som startar vid ruta 163 och då skyddat partialtillstånden inträffar spärr, programläge L9 och den nya analysgrenen kan inte fortsätta sin analys. Spärr åtföljs alltid av omstart av den spärrade analyssekvensen, i detta fall genom att omstart sker från ruta 162 och förhoppningsvis sker därefter ingen förnyad spärr tack vare att de tidigare skyddade partialtillstànden är avskyddade och att ingen annan analyssekvens har kommit före.

Fig. l9F visar styrenhetens funktionssätt sett när modifie- rande och kompletterande analys är klar och programläge L6 intas. Den egna tidigare avbrutna delfunktionen tas fram ur stacken med avbrutna delfunktioner, ruta 170, och styren- heten sänder en signal, ruta 171 till den tidigare avbrutna, nu framtagna delfunktionen att analysen skall fortsätta i denna, ruta 172. Den avbrutna delfunktionen börjar med att undersöka om ytterligare analysresultat finns att hämta, valruta 173. Finns inga ytterligare analysresultat kan den tidigare avbrutna delfunktionen nu dra den bestämda slutsat- sen att analysen är slut, ruta 174 och delfunktionen sänder över detta analysresultat i form av en signal till styren- heten. Styrenheten mottar denna signal, ruta 175 och över- gång sker nu till programläge L7. Analysen är således slut i den avbrutna delfunktionen men det är inte säkert att all analys är avslutad. Finns ytterligare analysresultat, "ja" vid valruta 173, fortsätter en kombinerad analys av insignal och ett utökat partialtillstånd, ruta 174 och den avbrutna delfunktionen kan nu ha nya brytpunkter eller ej, vilket avgörs vid valruta l75. Finns nya brytpunkter, "ja" vid valruta 175, sänder den avbrutna delfunktionen analysresul- tatet vid den nya brytpunkten till styrenheten, ruta 176. 10 15 20 25 30 J* “J Ü U1 J:\ 55 Styrenheten mottar det nya analysresultatet, ruta 177 och övergång sker till programläge LlA i fig. 19A, varvid samma typ'av kontroll som beskrivits i samband med rutorna 124-126 genomförs. Därmed intas programläge L1 i fig. 19A varefter den process som beskrivits i samband med fig. l9B, C, D och E upprepas.

Har den avbrutna delfunktionen inte några nya brytpunkter, alternativ "nej" vid valruta 175 sker övergång till program- läge L8.

Fig. 19 G beskriver styrenhetens funktion när analysen avslutats i den avbrutna delfunktionen. Styrenheten vet i detta ögonblick inte om delfunktionen har fler analysresul- tat att komma med. Analysen kan nämligen vara utspridd över flera grenar såsom förklarats ovan. I vänteläget, ruta 179, inväntar styrenheten att analys i alla analysgrenar skall avslutas. När analys i alla analysgrenar är avslutad samlar styrenheten ihop de slutgiltiga analysresultaten, ruta 180 och dessa kan medföra att två fall kan inträffar, nämligen att en tillståndsförändring och/eller utsignal skall in- träffa respektive att ingen tillståndsförändring eller utsignal skall inträffa d.v.s. att det gamla tillståndet skall bibehållas. Detta avgöras i valruta 181. Skall till- ståndsförändringar utföras, alternativ "ja" vid valruta 181 inträder operationsfasen 41 och styrenheten initierar de under analysfasen fastställda operationerna, vilka nu verk- ställer samtliga tillståndsförändringar och sänder alla erforderliga signaler, ruta 182. Skall inga tillståndsför- ändringar utföras, "nej" vid valruta 181, tas samtliga skydd bort, ruta 183, nämligen de skydd som satts på de partial- tillstånd vilka legat till grund för analysen. Analysen av 8 delfunktionen är nu avslutad, ruta 184, varefter styrenheten intar det ovan nämnda tillståndet som innebär att ingenting händer förrän en ny insignal inkommer till anordning.

Fig. 19H visar det fallet när den nya delfunktionen beskri- m LO 56 ven i fig. l9F inte har några ytterligare brytpunkter och återgång skall ske antingen till tidigare avbruten delfunk- tion eller till en helt ny delfunktion. Analysresultatet från ruta 174 blir det analysresultat som ges till nästa delfunktion, ruta 185, till vilken övergång skall ske.

Analysen i aktuella delfunktionen avslutas, ruta 186, och analysresultatet sänds till styrenheten, som mottar detta analysresultat, ruta 187. Styrenheten sparar detta analys- resultat, ruta 188. Analysresultatet kan då ange, att fort- sättning skall ske i annan delfunktion som avbrutits tidiga- re, "ja" vid valruta 189. Detta är normalfallet och då sker övergång till programläge L6 beskrivet i samband med fig. 19F. Om analysresultatet i ruta 188 anger att fortsättning av analysen skall ske i helt ny delfunktion, "nej" vid valruta 189, som den egna delfunktionen refererar till, då skall stacken med tidigare avbrutna delfunktioner raderas, ruta 190. Därefter tas analysresultaten för den nya delfunk- tionen fram, ruta 19OA, varefter signal sänds till den nya delfunktionen, ruta l9OB och 190C. Övergång sker nu till programläge L6B (fig. 19F).

Fig. 191 visar vad som inträffar i programläget L9, d V s att spärr inträffar. En annan analyskedja har då hunnit före och satt skydd på vissa data, däribland partialtillstånd.

Hur sådant skydd sätts är i och för sig känt. Har spärr inträffat, ruta 191, sänder styrenheten en signal till den berörda delfunktionen som då mottar ett meddelande om att analysen inte kan fortsätta, ruta 192. Delfunktionen tar då bort samtliga skydd av egna partialtillstånd, ruta 193, och intar ett vänteläge, ruta 194. I vänteläget 194 väntar delfunktionen tills den eller de kolliderande analyskedjorna avslutats och initierar därefter start av ny analyskedja, ruta 195. En motsvarande insignal sänds till styrenheten, ruta 196. När styrenheten mottar denna insignal, ruta 197 sker övergång till programläge L10. Programläge L1O beskrivs i fig. 19A och innebär att när insignalen fràn ruta 197 mottas startas en kombinerad analys av insignal och partial- 10 15 20 25 30 .ÜJ m JMs.

*J CD U1 T ~. 57 tillstånd, ruta 121.

Fig. 20 illustrerar vad som händer när spärr inträffar. Två insignaler, markerade 198 resp 199 startar var sin analysse- kvens, betecknad sekvens 1 resp sekvens 2. Varje analysse- kvens har ett antal partialtillstànd vilka markeras med X- tecken. I varje analyssekvens sätts skydd på partialtill- stånden. Partialtillståndet 200 finns i både analyssekvens 1 och i analyssekvensen 2. Analyssekvens 2 önskar ändra parti- altillstånd 200 till partialtillstànd 201 och kommer därvid i konflikt med analyssekvens 1 som bygger sin analyssekvens på partialtillstànd 200. När en sådan konflikt mellan ana- lyskedjor uppstår måste minst en av analyskedjorna stoppas och t.ex. efter viss tidsfördröjning starta om från början.

EXEMPEL I bifogade programlistning redovisas en realisering av en anordning och dess styrenhet. Anordningen är en programstyrd telefonväxel som har en grundfunktion telefoni, POTS, samt ett antal tillvalsfunktioner, interaktionsfunktioner och en gränssnittsfunktion. Experimentet har utförts med delfunk- tionerna på ett laboratorium och alla delfunktionerna har befunnits fungera tillfredsställande. Det använda programme- ringsspråket är ERLANG, ett av sökandens kollegor utvecklat processinriktat språk. Armstrong J.L and Virding S.R. "Er- lang an Experimental Telephony Programming Language", XIII International Switching Symposium - Stockholm, Sweden. May 27 - June l, 1990. självbärande utan bygger på vissa äldre experiment som utförts med en något annorlunda utförd äldre styrenhet och en speciell access-styrenhet. För att programlistningen skall bli självbärande fordras ytterligare bearbetning med att konvertera begrepp från den äldre styrenheten och den Den redovisade programlistningen är inte äldre access-styrenheten.

De namnkonventioner som används vid programlistningen och som förekommer överst på varje sida är de följande: 61 O 58 Namn_erl anger en “vanlig tillvalsfunktion", Namn_dts.erl anger tillvalsfunktionen "Namn" i en access med en digital telefon. Namn1_and_namn2 anger interaktionsfunktion för Namnl och Namn2. Namn_interface anger en gränssnittsfunktion med namnet "Namn".

Kodlistningen för styrenheten 15 anges på sidorna 1-9 av dokumentet med datumstämpeln 91-10-11. Programlistningen defs.erl av dokumentet med datumstämpeln 91-09-19 beskriver ett antal gemensamma delfunktioner. Därefter följer ett antal inkopplingsbara tillvalsfunktioner. Tillvalsfunktionen a_number_transmission.erl avser medsändning av A-numret till B-sidan. Detta är en i och för sig känd tillvalsfunktion.

Tillvalsfunktionen b_number_transmission.erl är en inom telefoni förekommande tjänst eller delfunktion som innebär att det verkliga B-numret, och således inte det nummer A- abonnenten slår, överförs till A-sidan. Har således med- flyttning begärts på B-sidan visas pà A-abonnentens telefon det nummer till vilket medflyttning skett.

Tillvalsfunktionen b_number_transmission_dts.erl med datum- stämpeln 91-10-10 beskriver samma sak som föregående till- valsfunktion med det tillägget att detta programavsnitt upptar den del som beror på att A-abonnenten har en digital telefon i stället för en analog telefon. Analoga telefoner har vanligen ej någon display. Denna tillvalsfunktion är således beroende av använd apparattyp.

Tillvalsfunktionen black_list.erl med datumstämpeln 91-08-09 anger en tillvalsfunktion som svartlistar anrop från förut- bestämda telefonnummer. Denna tillvalsfunktion kan användas för att hindra påringning från ej önskvärda personer.

Tillvalsfunktionen black_list_and_diversion.erl är en in- teraktiansfunktion som träder i kraft i det fall att tili- valsfunktionen black_list är aktiverad samtidigt som till- 10 15 20 25 30 72-. \_§ CÉ Ui .Pa 59 valsfunktionen medflyttning (diversion) är aktiverad. I detta fall har interaktionsfunktionen konstruerats så att tillvalsfunktionen black_list får prioritet över tillvals- funktionen medflyttning. Detta betyder att om B-abonnenten aktiverat medflyttning till ett medflyttningsnummer så kommer svartlistade A-abonnenter inte att kunna ringa fram till medflyttningsnumret, dvs. även telefonen på medflytt- ningsnumret skyddas mot anrop från de svartlistade abonnen- terna.

Tillvalsfunktionen call_back.erl innebär återuppringning.

Detta är en konventionell delfunktion.

Tillvalsfunktionen call_back_dts.erl är den del av funktio- nen återuppringning som beror på att en digital telefon används.

Tillvalsfunktionen conferens.erl medger konferenssamtal. A- abonnenten ringer B-abonnenten varefter parterna kommer överens om att de skall ha en konferens med en tredje part C. A-abonnenten parkerar B-abonnenten samt ringer C och gör en förfrågan om C vill delta i konferensen. När C vill delta i konferensen slår A en kod och parterna A, B och C träffas i en telefonkonferens.

Tillvalsfunktionen conferens_suppl.erl är en modifierad form av tillvalsfunktionen conferens.erl. När A-abonnenten och B-abonnenten kommer överens om att C skall kontaktas ligger B-abonnenten kvar i samtalsläge medan A-abonnenten ringer upp C och ber C delta i konferensen. Konferensen är därmed inledd.

Tillvalsfunktionen delete_feature.erl är en delfunktion som innebär att om man slagit ett telefonnummer och upptäcker att den sist slagna siffran är felaktig kan den sista siff- ran raderas varefter ny siffra inmatas. Denna tillvalsfunk- tion kan kombineras med den ovan beskrivna tillvalsfunktio- UI "P3 XN' CJ (_71 -ris U 1 60 nen b_number_transmission_dts.erl varvid man pá telefonens display kan se hur den sist inslagna siffran raderas. Till- valsfunktionen delete-feature.erl innebär också att man först kan ringa en B-abonnent och sen ta tillbaka dvs. annullera, anropet och göra ett nytt anrop med rätt B-num- mer .

Kodlistningen delete_feature_dts.erl är samma funktion som ovan men med den tillkommande kod som krävs om abonnenten har en digital telefon.

Tillvalsfunktionen diversion.erl innebär medflyttning.

Tillvalsfunktionen diversion_on_busy_erl innebär vidarekopp- ling vid upptaget.

Tillvalsfunktionen diversion_suppl.erl är en ny delfunktion som innebär att om B-abonnenten har medflyttning aktiverad kommer A-abonnentens display att visa de telefonnummer till vilken medflyttning sker. A-abonnenten kan nu fràn sin terminal styra, dvs. kontrollera, om han skall medge vid- arekoppling eller om han vill göra anrop på det ursprungliga numret.

Tillvalsfunktionen diversion_time out erl. är en delfunktion som innebär vidarekoppling vid ej svar.

Tillvalsfunktionen emergency_centre.erl innebär att B-sidan kan hålla en förbindelse uppkopplad även om A-sidan lägger på luren. Detta medger spárning av samtalet.

Tillvalsfunktionen free_on_second_line_dts.erl gäller enbart digitala telefoner. Grundfunktionen är så definierad att endast ett anrop kan antas på samma telefon, men med tillval av denna funktion free_on_second_line_dts.erl kan man på 'samma telefon, men på en annan access till denna, motta ännu _ ett anrop. Genom att välja att lägga denna delfunktion som 10 15 20 25 35 J' ~ ~ .1 co (fi 61 en tillvalsfunktion implementerad i form av programvara kan reglerna för när den digitala telefonen tar emot ett samtal på endera accessen ändras. Med andra ord ges större valfri- het beträffande tillvalsfunktionens utformning.

Tillvalsfunktionen hot_number.erl är en delfunktion som innebär att ett förutbestämt nummer rings automatiskt i och med att luren lyfts från telefonen. Det förutbestämda numret programmeras in i och med att tillvalsfunktionen inkopplas.

Tillvalsfunktionen intrusion.erl är en delfunktion som in- nebär att en abonnent som har denna delfunktion inkopplad kan bryta in i ett pågående samtal och lämna ett meddelande av typen "det är jag, XX, som ringer, var snäll och ring mig på numret 12345". Normalt sett är detta en delfunktion som används av telefonister.

Tillvalsfunktionen intrusion_dts.erl innebär samma funktion som ovan men innehåller de kompletteringar som behövs när tillvalsfunktionen används i samband med en digital telefon.

Tillvalsfunktionen parking.erl innebär att ett pågående samtal kan parkeras för att t.ex. starta ett nytt anrop.

Tillvalsfunktionen parking_dts.erl är samma funktion som ovan och innehåller de ytterligare programsteg som behövs i det fall telefonen är digital.

Tillvalsfunktionen pick-up.erl innebär att om det ringer på B-abonnentens ordinarie telefon och: (a) B-abonnenten inte befinner sig i samma rum som ordinarie telefonen samt (b) B: abonnenten finns i ett angränsande rum i vilket han hör att det ringer på sin ordinarie telefon och i vilket det finns en annan telefon, då kan B-abonnenten lyfta av telefonluren från telefonen i det rum i vilket han befinner sig, slå en kod och därefter flytta över samtalet till sistnämnda tele- fon. _ r (_11 10 L5 S0 -Pm \~.'l .Ö (_11 JN.

(J 1 62 Nästa tillvalsfunktion, pick-up_dts.erl, är samma funktion som ovan och innehåller programlistning för det fall att B- abonnenten har en digital telefon.

Nästa tillvalsfunktion, pots.erl, är grundfunktionen POTS dvs. plain ordinary telephone service. Observera att med den enligt uppfinningen föreslagna indelningen blir grundfunk- tionen telefoni förvánansvärt enkel att realisera i kodform.

Tillvalsfunktionen pots_dts.erl är samma grundfunktion som ovan men kompletterad med de programlistningar som behövs i det fall en abonnent har en digital telefon.

Tillvalsfunktionen short_number.erl är den konventionella kortnummertjänsten.

Tillvalsfunktionen subscriber_serivice_interface.erl är en gränssnittsfunktion som innehåller ett antal brytpunkter som är gemensamma för å ena sidan gruppen av abonnenttjänster och à andra sidan gruppen av administrativa tjänster. Bland dessa brytpunkter märks en som benämnts "initiate_feature- _attempt".

Gruppen av administrativa tjänster innefattar bl.a. tjänsten subscriber_maintanace.erl som är en mycket enkel admini- strativ tjänst vilken används för att koppla in abonnent- tjänster. Programsatsen "initiate_feature(Feature A_no.) kopplar in en enskild abonnenttjänst, närmare bestämt den som har namnet Feature. Denna tjänst skall kopplas in för en viss A-abonnent med telefonnumret A_no. Denna tjänst sub- scriber_maintanance.erl har den egna brytpunkten initiate_- feature_attempt och om nu exempelvis abonnenttjänsten med- flyttning, dvs. diversion, skall inkopplas hos A-abonnenten namnges denna tjänst och vissa andra parametrar, däribland A-numret. När den administrativa tjänsten vill koppla in medflyttning för den nämna abonnenten kommer gränssnitts- funktionen att vilja ta över den fortsatta exekveringen av 10 15 20 25 30 35 63 den administrativa tjänsten subscriber_maintanace när bryt- punkten initiate_feature_attempt uppnås. Gränssnittsfunktio- nen känner inte till att tjänsten medflyttning finns. Sty- renheten däremot har uppgifter om de tjänster som är poten- tiellt intresserade av att komma in och bryta av och ta över analysen vid brytpunkten initate_feature_attempt och går därför ut till de enskilda tjänsterna i denna grupp av potentiellt intresserade tjänster och frågar vilka som kan tänkas vara intresserade av att bli inkopplade. Den tjänst i gruppen av abonnenttjänster vilken känner igen tjänsten med namnet Feature, i detta fall diversion, tar hand om funk- tionsanropet initiate_feature_attempt från gränssnittsfunk- tionen och ser, efter analys i den egna funktionen, att abonnent A ej är inkopplad. Tillvalsfunktionen subscriber_- maintanace.erl begär då inkoppling av medflyttning på A- abonnenten med det angivna A-numret och när detta skett sker rapportering tillbaka till abonnenttjänsten att ett lyckat inkopplingsförsök har gjorts. Vad delfunktionen medflyttning därefter utför är i princip en ändring av partialtillstån- det, dvs. abonnenttjänsten säger i princip att det på det angivna A-numret har medflyttningstjänsten inkopplats från och med nu. Utsignalen från abonnenttjänsten diversion innebär en kvittens till nätoperatören att inkopplingen är avslutad.

Tillvalsfunktionen subsriber_statistics.erl är en statistik- funktion som är ett exempel på en tillvalsfunktion som kompletterar analysen i en modifierande tillvalsfunktion utan att påverka analyssekvensen i den senare.

Tillvalsfunktionen transfer.erl innebär transport, dvs. om abonnent K ringer abonnent A och abonnent A därefter ringer en annan abonnent B, t.ex. med en förfrågan, då kan abonnent A sedan lägga på sin lur, varvid abonnent K förbinds med abonnent B och abonnent A friställs.

Tillvalsfunktionen transfer_dts.erl är samma funktion som n -,..

G1 J -___1 CI (fl J LH 64 ovan med de tillägg som erfordras om abonnenten har en digital telefon.

Tillvalsfunktionen warm_number är en funktion som innebär att ett förutbestämt nummer rings efter det att en förutbe- stämd tid, t.ex. fem sekunder, gått till ända utan att någon siffra har mottagits. Tillvalsfunktionen är likartad hot- number-funktionen vilken fàs direkt vid lurlyft.

Claims (32)

10 15 20 25 65 PATENTKRAV

1. l. Sätt att uppdela en anordnings (3 i fig. 8) funktion i ett antal delfunktioner (A,B,C,D, B*C), företrädesvis en telekommunikationsanordnings funktion i ett antal deltjän- ster, k ä n n e t e c k n a t av - att uppdelningen i delfunktioner görs så, att varje delfunktion (A,B,C,D, B*C) motsvarar den minsta funktio- nella enhet som kan väljas till eller väljas från anord- ningen, - att därefter identifieras de logiska beroenden (B->A, C->A, D->B, B n C ->B*C, B*C-B, B*C+C) som finns mellan de delfunktioner som uppdelats på det nämnda sättet, - att varje mängd (A, AB, AC, ABC B*C, ABD, ABCD B*C) av delfunktioner som uppfyller de krav som följer av del- funktionernas identifierade beroenden är en potentiell möjlig uppsättning delfunktioner för en anordning, - varvid underlättas såväl återanvändning av delfunktio- ner mellan anordningar som komplettering av befintliga anordningar med nya delfunktioner.

2. Sätt enligt patentkrav 2, k ä n n e t e c k n a t av - att nämnda logiska beroenden innefattar bland annat identifiering av: (a) när en delfunktion som för att kunna utföras kräver (B->A, C->A, D->B, B*C+B, B*C-C) en eller flera bestämda andra delfunktioner, (b) när en delfunktion (A) som för att kunna utföras kräver åtminstone någon delfunktion vald bland en grupp (Fl u F2 u _.. u Fn) av bestämda andra delfunktioner (A -> Fl u FZ u u Fn).

3. ; Sätt att åstadkomma tillståndsförändringar i en anord- ning, vars funktion uppdelats med sättet enligt krav l, varvid det för varje potentiell möjlig uppsättning (A, AB, UI -Cm AC, '-.,,_ f CJ LT] J s U l 66 ABC B*C, ABD, ABCD B*C) av delfunktioner för en anord- ning (3) gäller att: (a) uppsättningen beskriver ett antal möjliga tillstànd (K,L,M,N, fig. 10) som anordningen kan intaga, vilka tillstånd i sin tur i det allmänna fallet innefattar en samling inbördes relaterade komponenter (aUk5,c1), varvid varje komponent benämns partialtillstànd , (b) det för varje tillstånd finns ett antal möjliga ex- terna stimuli (1) och ett antal potentiella externa responser, (c) det finns ett antal fördefinierade operationer (OPl) som antingen är lokalt definierade i en delfunktion eller gäller för samtliga delfunktioner, varvid en för- definierad operation (OPl) kan ha parametrar och åstad- komma en förutbestämd förändring av ett partialtillstànd (cl -> c3) eller avge en förutbestämd extern respons, (d) det för varje kombination av partialtillstànd och externt stimuli finns en process som: (i) alstrar ett nytt partialtillstànd, eller, be- roende på aktuell kombination, bibehåller samma partialtillstànd och (ii) alstrar åtminstone en extern respons, eller, beroende på aktuell kombination, inte alstrar någon extern respons, ' n n e t e c k n a t av att varje process uppdelas i en analysfas (40, fig. 14) och en operationsfas (41), att analysfasen såsom resultat kan ge: (a) att partialtillstàndet (cl) skall ändras, varvid analysresultatet anger de operationer (OPl) som åstad- kommer det nya partialtillstàndet eller (b) att partialtillstàndet skall bibehållas oförändrat, och att för vardera fallet (a) och (b) analysfasen såsom resultat ger: (c) att åtminstone en extern respons skall avges, varvid analysresultatet anger de operationer som alstrar nämnda externa respons, eller 10 15 20 25 30 \__f| CJ LW I 67 (d) att ingen extern respons skall avges, - och att operationsfasen (41) startas först sedan ana- lysfasen (40) avslutats.

4. Sätt enligt patentkrav 3, varvid analysfasen (40) startar med ett externt stimulus (1), k ä n n e t e c k n a t av - att analysen genomförs i en ordnad sekvens av steg (17, 23, 28, 32, 36, 37, 38, 39, fig. 14), - att varje steg ger åtminstone ett analysresultat, - att analysen startar i den delfunktion (A i fig. 1) som är förknippad med nämnda externa stimulus och fort- sätter i denna antingen tills den avslutas eller fort- sätter i en sekvens av delfunktioner (A,B,D,B,A, fig. 13), dock alltid i en delfunktion åt gången, ända tills den avslutas.

5. Sätt enligt patentkrav 4, varvid den ordnade sekvensen av analyssteg kallas en analysgren och den analysgren i vilken analysen startar kallas huvudgren (17, 23, 28, 32, 36, 37, 38, 39) k ä n n e t e c k n a t av - att en delfunktion (B), som är skild från den (A) i vilken analys i huvudgrenen pågår, har möjlighet att i varje analyssteg i huvudgrenen (220, fig. 14B) starta åtminstone en analysundergren (210) under förutsättning att de operationer, som fastställs såsom resultat av analys i en undergren (210), inte står i konflikt med någon operation i huvudgrenen (220) och inte heller med någon operation i någon annan undergren (230).

6. Sätt enligt patentkrav 5, k ä n n e t e c k n a t av - att analysen i en analysundergren (210) utförs i en annan delfunktion än den i vilken huvudgrenen startar eller i en sekvens av andra delfunktioner vilka är skil- da från den i vilken huvudgrenen startar. (_71 C11 68

7. Sätt enligt patentkrav 5, k ä n n e t e c k n a t av - att analysen i huvudgrenen baseras på en successivt utökad mängd av partialtillstànd (12, 13, 14, fig. ll) och - att analysresultat i senare analyssteg (t.ex. 11) bygger på en strikt utökad mängd av partialtillstànd (14) jämfört med varje analysresultat i tidigare steg (t.ex. steg 10, partialtillstànd 13), varigenom sekven- sen av analyssteg är entydigt fastställd.

8. Sätt enligt patentkrav 7, k ä att - varvid en delfunktion som inte kräver någon bestämd annan delfunktion kallas basfunktion, och en delfunktion som kräver en bestämd annan delfunktion eller flera bestämda andra delfunktioner kallas tillvalsfunktioner, n n e t e c k n a t av den nämnda uppdelningen leder till: - att basfunktionen inte kan referera till någon del- funktion och till - att en tillvalsfunktion kan referera till enbart den eller de bestämda andra delfunktioner som tillvalsfunk- tionen kräver.

9. Sätt enligt patentkrav 8, varvid delfunktionen är en basfunktion till vilken andra delfunktioner kan referera, k ä n n e t e c k n a t av - att en basfunktion (A, i fig. 13) uppvisar egna parti- altillstànd, - att en analysgren startas av antingen ett externt sti- mulus (k) som är knutet till basfunktionen och/eller - att en redan startad analysgren (23, 32) fortsätter i basfunktionen (A), - att basfunktionen (A) i båda fallen utför en sekvens av analyssteg (17, 36, 37, 38, 39) i en huvudgren och att efter varje sådant analyssteg erhålls åtminstone ett analysresultat (20), 10 15 20 25 30 35 J' ':. f “Û 69 - att varje analysresultat (20) framställer en tolkning av aktuellt stimulus i aktuellt tillstånd, och - att analysfasen (40) avslutas vid sekvensen slut, var- vid ett bestämt antal operationer har fastställts, vilka skall verkställas under den efterföljande operations- fasen (41).

10. Sätt enligt patentkrav 9, k ä n n e t e c k n a t av - att i det fall en redan startad analysgren fortsätter i basfunktionen (36, 37, 38, 39, fig. 13) övertar bas- funktionen tidigare analysresultat (35) från analysgre- Den .

11. ll. Sätt enligt patentkrav 10, varvid delfunktionen är en tillvalsfunktion, k ä n.n e t e c k n a t .av - att tillvalsfunktionen uppvisar egna partialtillstånd, vilka är länkade till partialtillstånd till de delfunk- tioner till vilka den egna tillvalsfunktionen refererar, - att en egen analyssekvens i den egna tillvalsfunktio- nen startas av antingen ett externt stimulus som är knutet till tillvalsfunktionen och/eller - att en redan startad analysgren fortsätter i tillvals- funktionen, - att tillvalsfunktionen i båda fallen utför en sekvens av analyssteg i den egna tillvalsfunktionen och att efter varje sådant analyssteg erhålls åtminstone ett analysresultat, - att tillvalsfunktionen, under förutsättning att förut- bestämda villkor är uppfyllda, är anordnad att övertaga analysen efter ett bestämt steg i en annan delfunktion, till vilken tillvalsfunktionen refererar, - att analysfasen slutar antingen i den egna tillvals- funktionen eller fortsätter i en annan delfunktion till vilken den egna tillvalsfunktionen refererar, varvid i det sistnämnda fallet resultat av analysen i den egna C J (J-"i r. H U1 -Fx J ...W _,

12. k ä

13. k ä

14. k ä

15. k ä C _ (f) I U I 70 tillvalsfunktionen överförs som första analysresultat till analysen i den refererade delfunktionen. Sätt enligt patentkrav ll, n n e t e c k n a t av - att för att fastställa om de förutbestämda villkoren är uppfyllda utförs kontroll som kan innefatta tillvals- funktionens (B i fig. 13) egna partialtillstånd, parti- altillstånden av den eller de delfunktioner (A) till vilka tillvalsfunktionen refererar och de analysresultat (20) som hitintills erhållits. Sätt enligt patentkrav 12, n n e t e c k n a t av - att när tillvalsfunktionen (B i fig. 13) övertar ana- lysen fortsätter tillvalsfunktionen aktuell analysgren (23, 32), nu i den egna tillvalsfunktionen och med av- seende på tillvalsfunktionens egna partialtillstánd. Sätt enligt patentkrav 13, n n e t e c k n a d av - att resultatet av analysen i tillvalsfunktionens egna analyssekvens (23, 32 i fig. 13) modifierar analysresul- tatet av det nämnda steget (17) i den delfunktion (A) från vilken tillvalsfunktionen övertog analysen och - att tillvalsfunktionen överlämnar den fortsatta analy- sen till den delfunktion fràn vilken tillvalsfunktionen övertog analysen. Sätt enligt patentkrav 14, n n e t e c k n a t av - att tillvalsfunktionen startar en ny analysgren (210 i fig. 14B) från ett förutbestämt analyssteg i en delfunk- tion till vilken tillvalsfunktionen refererar för kom- plettering av analysen i den refererade delfunktionen.

16. Sätt enligt patentkrav 15, 10 15 20 25 30 -IN > x ___1 CL.) (_71 _? C1 71 k ä n n e t e c k n a t av

17. k ä

18. k ä

19. - bildning av en särskild typ av tillvalsfunktioner, kallade interaktionsfunktioner (B*C i fig. 8), vilka är anordnade att lösa de konfliktsituationer som uppstår när åtminstone två tillvalsfunktioner (B, C) samtidigt, och efter kontroll av villkoren för att övertaga analy- sen, vill överta analysen. Sätt enligt patentkrav 16, n n e t e c k n a t av - att interaktionsfunktionen är anordnad att lösa samt- liga konflikter som uppstår: (i) mellan en bestämd grupp av tillvalsfunktioner till vilka interaktionsfunktionen refererar, eller (ii) mellan flera grupper av tillvalsfunktioner till vilken interaktionsfunktionen refererar. Sätt enligt patentkrav 17, n n e t e c k n a t av - att en interaktionsfunktion (B*C i fig. 8) löser den nämnda konflikten genom att antingen: (i) peka ut en (B) av de tillvalsfunktioner som är i konflikt med varandra och överlåta analysen till denna, eller (ii) bestämma att ingen av de tillvalsfunktioner som är i konflikt med varandra får överta analysen och att bestämma att analysen skall fortsätta i den delfunktion (A) som nämnda tillvalsfunktioner gemensamt refererade till, eller (iii) själv (B*C) ta över analysen. Styrsystem för en anordning, som är strukturerad enligt patentkrav 1, k ä n n e t e c k n a t av - ett enhetligt gränssnitt (16, fig. 12) för inkoppling av en delfunktion, vilket gränssnitt innefattar: (i) en referens (114, fig. 18) till den egna delfunktio-

20. k ä

21. 72 nen, och (ii) uppgift om egna analyssteg (115) i vilka andra delfunktioner erbjuds möjlighet att avbryta den egna delfunktionen. Styrsystem enligt patentkrav 19, n n e t e c k n a t av - att gränssnittet (16) innefattar referenser (118, fig. 18) till andra delfunktioner, jämte analyssteg i dessa, i vilka den egna delfunktionen önskar starta en undera- nalysgren för kompletterande analys. Styrsystem enligt patentkrav 20, varvid delfunktionen är en tillvalsfunktion, k ä

22. k ä

23. n n e t e c k n a t av - att gränssnittet (16) innefattar referenser (116, fig. 18) till alla delfunktioner som tillvalsfunktionen krä- Ver . Styrsystem enligt patentkrav 21, n n e t e c k n a t av - att gränssnittet (16) innefattar referenser (117, fig. 18) till sådana andra delfunktioner, jämte analyssteg (BP_Namn1, BP_Namn2, BP_Namn3) i dessa, i vilka den egna delfunktionen (114) är potentiellt intresserad av att avbryta analysen för att modifiera denna. Styrsystem enligt patentkrav 22, varvid delfunktionen är en tillvalsfunktion av interaktionstyp, k ä

24. k ä n n e t e c k n a t av - att gränssnittet (16) innefattar referenser (116, fig. 18) till de interagerande delfunktionerna vilkas kon- flikt med varandra interaktionsfunktionen kan lösa. Styrsystem enligt patentkrav 23, n n e t e c k n a t av - att en referens refererar: 10 15 20 25 30 35

25.

26. k ä

27. k ä

28. k ä -.. :I CD (H 73 (i) till en bestämd grupp av tillvalsfunktioner eller (ii) till flera grupper av tillvalsfunktioner. Styrsystem enligt patentkrav 24, " n n e t e c k n a t av - att det innefattar organ (15, fig. 12, 13) för kon- troll, efter varje analyssteg (17, 23, 28, 32, 36, 37, 38, 39) som avslutas i en delfunktion (A, B, D), av om det existerar någon annan delfunktion som är potentiellt intresserad av att ta över analysen. Styrsystem enligt patentkrav 25, n n e t e c k n a t av - att för varje potentiellt intresserad delfunktion (B, C, D, fig. 13) nämnda kontrollorgan (15) är anordnat att till den potentiellt intresserade delfunktionen överlåta kontroll (129, fig. l9B) av om i delfunktionen specifi- cerade villkor för att ta över analysen är uppfyllda, varvid nämnda villkor kan innefatta: (i) kontroll av den potentiellt intresserade delfunktio- nens egna partialtillstånd, (ii) kontroll av partialtillstånd i de delfunktioner till vilka den potentiellt intresserade delfunktionen refererar, och (iii) kontroll av tidigare erhållna analysresultat. Styrsystem enligt patentkrav 26, n n e t e c k n a t av - att nämnda kontrollorgan (15 i fig. 13) är inrättat att, om ingen delfunktion önskar ta över analysen, be- ordra att analysen fortsätter i nästa steg i analysse-, kvensen (36, 37, 38, 39) i den delfunktion (A) i vilken analysen pågår. Styrsystem enligt patentkrav 27, n n e t e c k n a t av - att nämnda kontrollorgan (15 i fig. 13) är inrättat .u w LO L5 20 Ü

29. k ä

30. k ä

31. k ä “” 1 CJ (_71 ...Vw (I l 74 att, om en delfunktion (B) önskar ta över analysen, temporärt stoppa analysen i den delfunktion (A) där analysen pågår och beordra att analysen fortsätter i den delfunktion som önskar ta över analysen. Styrsystem enligt patentkrav 28, n n e t e c k n a t av - att nämnda kontrollorgan (15 i fig. 13) är inrättat att, om mer än en delfunktion önskar ta över analysen (134, 143 i fig. l9B), (i) hämta en referens (113 i fig. 17) till den interak- tionsfunktion, som tar hand om den aktuella konflikten (113 och 109) och till (ii) överlàta analysen (145, 146, 147 i fig. 19C) till denna interaktionsfunktion. Styrsystem enligt patentkrav 29, n n e t e c k n a t av - att nämnda kontrollorgan (15 i fig. 13) är inrättat att efter varje analyssteg (17, 23, 28, 32, 36, 37, 38, 39) kontrollera om någon delfunktion önskar starta en ny analysgren (210 i fig. 14B), och om detta är fallet, bringa styrsystemet till att initiera start (162 i fig. l9D) av en ny analysgren för varje sådan delfunktion. Styrsystem enligt patentkrav 30, n n e t e c k n a t av - att kontrollorganet (15 i fig. 13) är inrättat att sedan analysen avslutats i en delfunktions analysgren verkställa, beroende av resultatet från delfunktionens analys, (1) att analysen avslutas i aktuell gren för delfunk- tion, (39 för delfunktion A) eller (2) att analysen återgår till en tidigare avbruten del- funktion (från 32 i delfunktion B till brytpunkt 18 i A), eller (3) att analysen fortsätter i en annan delfunktion. 10 ~J CU (31 är. QW 75

32. Styrsystem enligt patentkrav 31, k ä n n e t e c k n a t av - organ (179, 180 i fig. l9G) för övervakning av analys- slut i samtliga analysgrenar och ~ organ (181, 182) för initiering av start av opera- tionsfasen (41 i fig. 14) såsom gensvar pà att nämnda övervakningsorgan signalerar analysslut, under vilken operationsfas de under analysfasen slutgiltigt fast- ställda operationerna, vilka är fördelade på ett antal delfunktioner, exekveras av styrsystemet.