SE466157B - Saett att bestaemma glukoshalten hos helblod samt engaangskuvett foer detta - Google Patents

Description

466 157 10 15 20 25 30 35 2 och kan därför orsaka förvirring i den medicinska diag- nostiken på grund av olika referensområden.

De flesta idag använda specifika bestämningsmetoder för glukos är baserade på reagens innehållande enzym eller enzymsystem. Tre olika enzymsystem dominerear, nämligen glukos-oxidas, hexokinas och glukos-dehydrogenas (GDH). ' Föreliggande uppfinning utnyttjar företrädesvis reagens med glukos-dehydrogenas (GDH). Tidigare kända bestämningsmetoder med GDH finns beskrivna i US 4 120 755 och US 3 964 974. De angivna kända bestämningsmetoderna utnyttjande GDH är traditionella våtkemiska metoder.

Ingen av de nämnda bestämningsmetoderna är lämpliga för att bestämma glukos i outspätt helblod. I exempel 7 i US 3 964 974 finns en helblodsglukosmetod beskriven.

Denna metod arbetar dock med utspädning och protein- fällning alternativt separat hemolys av blodprovet.

EP 84ll2835.8 visar en helblodsglukosmetod för outspätt blad; Den kemiskfiwanvända:enzymneakfifionenaär;rf* baserad på glukos-oxidas"ocH”en optisk reflektïbnsmätníhg utförs på en våglängd större än 600 nm. Det är väl känt att hemoglobin interfererar med oxidas-reaktioner. Des- sutom kräver oxidas-reaktioner tillgång till fritt syre.

Det innebär därför stora svårigheter att i en mikrokuvett utföra en helblodsglukosbestämning med glukosoxidas- systemet i outspätt blod.

Genom US 4 088 448 är en mikrokuvett tidigare känd, vilken kan användas för hemoglobinmätning (HB-mätning) av blod. Kuvetten är förpreparerad med ett reagens, så att vid insugning av ett blodprov i kuvetten de röda blodkropparnas cellväggar löses upp och en kemisk reaktion startar, vars resultat möjliggör HB-bestämningen genom absorptionsmätning direkt genom kuvetten, som för detta ändamål har en noggrant bestämt spaltbredd.

En tillämpning av detta förfarande enligt US 4 088 448 för HB-bestämning på glukos låter sig ej enkelt göras, eftersom en absorptionsmätning för bestämning av glukos- 10 15 20 25 30 35 ^ vi? 466 157 3 innehållet kraftigt störes av den absorption som är en följd av hemoglobinet. variationer i hemoglobinkon- centrationen kommer därmed att kraftigt störa glukos- bestämningen.

För närvarande utnyttjade metoder är således om- ständiga, kräver ofta en spädning av blodprovet eller utför endast en glukosbestämning vad gäller blodplasmat utan hänsynstagande till glukosinnehållet i de röda blodkropparna.

Det är därför uppenbart att en enkel, tillförlitlig och snabb metod för att kvantitativt bestämma halten glukos i outspätt helblod skulle vara ett viktigt hjälp- medel i diagnostik och uppföljning av diabetes.

Ett syfte med föreliggande uppfinning är att åstad- komma ett sätt att kvantitativt bestämma totalhalten glukos i outspätt helblod medelst transmissionsfotometri.

Ett annat syfte är att åstadkomma en kuvett och en foto- meter för denna bestämning.

Generellt löses nämnda problem medmstörningdfràn, hemoglobininnehållët på”föYjände sätt enligt uppfiñníngen:"” Genom utnyttjande av ett lämpligt reagens fås för det första de röda blodkropparnas cellväggar att upplösas, och därefter åstadkommes en kemisk reaktion mellan blod- provets totala innehåll av glukos och reagenset, vilken reaktion resulterar i på glukosen baserade kemiska fö- reningar, vilkas absorptionsområde våglängdsmässigt ligger åtminstone delvis utanför våglängdsområdet för hemoglobinets absorptionsområde. Därmed kan genom absorp- tionsmätningar vid lämpligt valda våglängder hemoglobinets inverkan på mätresultatet helt elimineras och en mycket snabb glukosbestämning uppnås.

Således åstadkommes enligt uppfinningen ett sätt att bestämma glukoshalten hos helblod, varvid ett prov av helblod bringas i kontakt med ett reagens som genom en kemisk reaktion med glukos i provet resulterar i en hos provet detekterbar färgkoncentrationsförändring, vars storlek bestämmes som ett mått på glukoshalten, 466 157 10 15 ¿Ü'd 25 30 35 4 vilket sätt kännetecknas av att provet införes outspätt i en mikrokuvett med åtminstone en provet mottagande hålighet, vilken invändigt är förpreparerad med reagenset i torr form och i vilken den kemiska reaktionen därvid äger rum, att det som aktiva komponenter ingående i reagenset väljes åtminstone dels ett hemolyserande ämne för friläggande av i provets blodkroppar innehållet glukos för möjliggörande av en kvantitativ totalglukos- bestämning i ett helblodshemolysat, dels i den kemiska reaktion deltagande ämnen som åstadkommer att färkon- centrationsförändringen sker åtminstone i ett våglängds- omrâde utanför absorptionsområdet hos blodets hemoglobin, och att en absorptionsmätning utföres vid nämnda våg- längdsområde direkt på det i kuvetten befintliga provet.

Föredragna utföringsformer av det uppfinningsenliga sättet är upptagna i de osjälvständiga patentkraven 2-7.

Enligt en föredragen utföringsform av uppfinningen omfattar sättet stegenwattrttikföra.oubs3ätt~helbíød@~ 'till ett torrt reagens i en kuvett'med“kort skíktdfiup' inkluderande ett hemolysmedel, GDH, diaforas eller analog, NAD eller analog, detergent och en färgbildande substans samt att fotometriskt mäta koncentrationen bildad färg genom transmissionsmätning i en filterfotometer. Dia- forasanaloger är substanser med redoxegenskaper typ fenazine-mettrosulphate eller fenazine-ettrosulphate.

Dessa kan ersätta diaphorasesubstanser, men är olämpliga ur toxsynpunkt.

Glukos-dehydrogenas-metoden är specifik för B-glukos.

I blodet förekommer u-glukos och 6-glukos i en temperatur- avhängig jämvikt. Vid en sänkning av temperaturen på ett blodprov förskjuts jämvikten mot en större proportion a-glukos. Förändringen av jämvikten är långsam. Glukos- dehydrogenas-metodens reaktionshastighet påverkas av enzymet mutarotase och därmed jämvikten a-glukos/B-glukos.

Vid blodglukosbestämning är det viktigt att analysen utförs snarast för att hindra egenmetabolism i provet. 10 15 20» 25 30 35 466 157 5 Eftersom den spontana u+ß-reaktionen går mycket långsamt och kroppstemperaturen är tillräckligt konstant för att säkerställa jämvikten a/B, kan man med fördel utesluta mutarotas vid direkt provtagning på kroppsvarmt blod och ända kalibrera fotometern i totalglukos. Fördelarna är, frånsett prissänkningen, att reaktionstiden minskar och det analytiska området ökar. Nackdelen är att kali- brerings- och kontrollösningar bör tempereras i minst 1 timme.

Ett reagenssystem av typen glukos-dehydrogenas består enligt en föredragen form av uppfinningen av ett hemolysmedel för att slå sönder de röda blodkropparna och frigöra hemoglobin, GDH-diaforas eller analog för att göra NADH-reaktionen synlig, NAD eller analog, deter- gent och en färgbildande substans, t ex taget ur gruppen tetrazoliiumföreningar. Förutom dessa aktiva substanser kan andra kemiska substanser utnyttjas som produktions- mässiga hjälpmedel.

Absorbansen från det.vid hemolyseringen.frig1orda»,U «hemoblobínet”bëlyses'i"E2 Jï~van”Kampen och W1“G; Zfjïstra (1965): "Determination of hemoglobin and its derivations" i Adv. Clin. Chem. 8, 141-187, sidan 165, fig 12. Man ser i figuren att därest en absorptionsmätning sker på våglängd större än 645 nm så minimeras effekten av något hemoglobinderivat.

En annan typ av interferens vid absorptionsmätningar är t ex partikelspridning av ljuset från celler, fett, damm eller andra ofullkomligheter. Genom att man mäter vid en annan våglängd ofta större än primärmätvåglängden, där varken hemoglobin eller bildad färg har störande absorbans, kan denna bakgrundsabsorbans bortkompenseras.

Glukos-dehydrogenas-systemets reaktionsförlopp är välkänt och beskrivet i US 3 964 974. I samma skrift redogörs för ett reaktionsförlopp innefattande tetra- zoliumsalt med absorption i det synliga området.

En väsentlig punkt i sättet enligt uppfinningen är att använda en glukos-dehydrogenas-reaktion som går 466 157 10 15 25 30 35 6 till "end-point" både kemiskt och absorptionsfotometriskt.

Säkethets- och tillförlitlighetsmässigt är en sådan reaktion att föredra ur användarsynpunkt.

Optiska metoder för kvantitativ bestämning av koncen- trationen av ett kemiskt ämne i en lösning är välkända och väldokumenterade. Absorptionsfotometri är en optisk bestämningsmetodik. Teorin bakom absorptionsfotometri och konstruktionen av en fotometer finns beskrivet i Skoog and West: "Fundamentals of Analytical Chemistry", Second Edition, kapitel 29. En fotometer består i princip av tre delar, en optisk del, en mekanisk del och en elektronisk del. Den optiska delen består av ljuskälla med monokromator eller interferensfilter och ljusdetektor samt i vissa fall ett system av linser. Den mekaniska delen är upphängningen av den optiska delen samt transport av kuvetter med kemisk lösning. Elektronikdelen hanterar styrning och kontroll av ljuskälla och mätsignaler från ljusdetektorer, behandlade så att nyttjaren kan avläsa ett siffervärde som står i relation.tiLL elleafutgön f denfluppmätta kemiska koncentrationen. Q En sådan fotometerkonstruktion beskrivs i US 4 357 105. Detta patent beskriver en fotometer för be- stämning av hemoglobin i blod och optimerar med kända komponenter så att den fotometriska bestämningen sker så nära mätvåglängden 540 nm som möjligt. Anpassningen till mätvåglängden 540 nm sker genom användning av en lysdiod och ett ljusfilter typ didymium-oxidglas. I ett alternativt utförande används en lysdiod inom det infraröda området för mätning av turbiditeten i den kemiska lösningen. Denna kända fotometer är avsedd att användas för normala våtkemiska bestämningsmetoder för hemoglobin, där man har en utspädningsgrad av l/200 och större mellan blod och reagens.

En fotometer för bestämning av glukoshalten i helblod enligt det beskrivna sätet, tillförsel av torrt glukos- reagens till outspätt blod och en fotometrisk tvåvåg- längdsmätning på en mikrokuvett, måste vara enkel, till- 10 15 2 of 25 30 35 466 157 7 förlitlig och tillgänglig till lågt pris. Då kuvetten innehåller ett torrt glukosreagens är kuvetten av en- gånstyp, och transporten av kuvetten efter fyllning med outspätt blod måste vara enkel och minimera effekten av ströljus. Användningsmässigt måste fotometern vara fotometriskt stabil och ha ett minimum av reglage.

För genomförande av det uppfinningsenliga sättet åstadkommes även en med torrt reagens förpreparerad engångskuvett enligt patentkravet 8.

En fotometer för genomförande av det uppfinnings- enliga sättet att mäta helblodsglukos i små volymer hos outspätt blod med en mikroprocessor för kontroll, styrning och aritmetisk beräkningskapacitet samt lysdioder med interferensfilter ger en konstruktion som är an- vändarmässígt enkel, tekniskt stabil, helt igenom kisel/ elektronik, som har låg strömförbrukning och hög till- förlitlighet och som kan tillverkas till låg kostnad.

Utformnas den mekaniska delen, ytterkåpa och botten samt.kuvettransportdelen.ilformsprutadWplastlinklusimefl den deh där de optiska~delarnanfästsätts blir total-^ produktionskostnaden för fotometern låg.

En mikroprocessorutrustad fotometer kan styra alla processer och utföra alla beräkningar inklusive loga- ritmiska transformeringar. Lysdioderna hos en fotometer för tvålängdsmätning pulsas via mikroprocessorn så att endast en lysdiod lyser åt gången. Lysioder har en stor fördel då någon efterlysning ej finns. För att säkerställa att lysdioderna ej tappar sin ljusintensitet genom åldring utformas fotometern så att maximal ljusintensitet, som motsvarar 100% ljus, regelbundet mätes mellan olika kuvettmätningar. Genom att utforma den mekaniska kuvett- transporten så att fotometern kan avkänna om kuvett skall mätas eller om totalintensitet, 100% ljus, skall mätas kan fotometern arbeta med en kompensation för ljusintensiteten. Möjlighet att säkerställa om uppmätt 466 157 10 15 25 30 35 8 värde är ett kuvettvärde eller ett blankvärde, lO0% transmission, gör att fotometern genom sin mikroproces- sorutrustning kan arbeta utan logaritmetiska analoga förstärkare. Frånvaro av logaritmetiska analoga för- stärkare ökar fotometerns tillförlitlighet och stabilitet samtidigt som godtycklig noggranhet i logaritmering uppnås genom en logaritmalgoritm i mikroprocessorns program. En ytterligare fördel med en mikroprocessor- baserad fotometer är att olika former av aritmetiska kurvanpassningar av kalibreringskurvor eller linjea- riseringar enkelt kan införas i programmet. Mikroproces- sorfunktionen gör att det också går att använda olika former av "end-point-rutiner", dvs programmet kan själv avgöra när "end-point" har uppnåtts och detta kan ske med olika noggranheter vid olika koncentrationsnivåer där så är önskvärt.

Uppfinningen skall nu beskrivas närmare genom ut- föringsexempel under hänvisning till medföljande rit- ningar.

Fig 1 visar ett diagram i vfükëttabsorbänswärfiavsattf'“ mot våglängd dels för en mix av hemoglobinderivat, dels för ett färgbildande ämne ingående i ett glukosreagens.

Fig 2A, 3A och 4A visar tre olika utföringsformer av en fotometer.

Fig 2B, 3B och 4B svarar mot utföringsformerna i fig 2A, 3A resp 4A, men innefattar en separat loga- ritmisk förstärkare.

Fig 5 visar schematiskt en utbruten sektion av ett utförande av optikdelen hos en fotometer.

I fig l visas dels med en heldragen linje 10 ett absorptionsspektrum för ett tetrazoliumsalt, 3-(4,5- dimethylthiazolyl-l-2)-2,5-diphenyltetrazolium bromide (MTT), dels med en streckad linje 12 ett absorptions- spektrum för ett hemolyserat blod. Man ser att över 600 nm finns ett våglängsområde där MTT kvantitativt 10 15 20 25 30 35 466 1527 9 kan bestämmas med ett minimum av interferens från hemo- globin. Det framgår också att kompensation för bakgrunds- störningar kan ske på högre våglängder. Vid tvåvågs- längdsmätningar i absorption är det väsentligt att använda våglängder som är distinkt åtskilda för att de ej skall interferera med varandra. Använda interferensfilter i filterfotometern definieras våglängdsmässigt av den våglängd där maximalt ljusgenomsläpp erhålls. Därtill kommer att ett interferensfilter har en halvbandsbredd definierad där 50% max av ljusgenomsläppet erhålls.

I fig ZA, 3A, 4A resp 2B, 3B, 4B visas olika ut- föranden av en i mikroprocessorutrustad fotometer. Version "A" i dessa figurer visar en fotometer utan logaritmetisk förstärkare, varvid logaritmering sker i mikroprocessorns program. Version "B" i dessa figurer, använder en separat logaritmisk förstärkare 19. Användande av en separat logaritmisk förstärkare 19 ger enklare program i mikro- processorn men sämre tekniska egenskaper hos fotometern.

Fig 2A,.2B och 3A, 3B skiljer sig genom att i.fig 3A, 3B används»en»digital-analogomvandïare~46~vidWövergáng från analog till digital form. Fördelen med detta enga- gemang är att konstruktionen är ekonomisk, men har sämre stabilitet genom att kringkomponenter erfordras.

Fotometern i fig 2-4 består fysiskt av två byggblock: ett optikhus och ett elektroniskt kretskort 16. Det elektroniska kretskortet är av standardtyp där använda komponenter anbringas genom ytmontering eller fastlöds på vanligt sätt i ett borrat laminatkort. I vissa fall kan ett kretskort som använder en blandning av olika monteringssätt användas.

Utföringsformen i fig ZA skall nu beskrivas närmare.

Ett i fotometern ingående kretskort 16 visas schematiskt med streckprickade linjer och innehåller en mikroprocessor 18, en analog-digitalomvandlare 20, en multiplexor 22, en potentiometer 24, en LDC-drivenhet 26, en LDC-visnings- enhet 28, en lysdioddrivkrets 30, en nätlikriktare 32, en batteriladdningskrets 34 samt ej visade kringskompo- 466 10 15 25 30 35 157 10 nenter av för fackmannen känt slag.

Kretskortet 16 är anslutet till fotometerns andra del, som innefattar ett kuvetthus 36, två lysdioder 38, en ljussensor 40 samt strömställare 42.

Vid drift mottager multiplexorn 22 analoga signaler från ljussensorn 40, från batteriladdningskretsen 34 samt från potentiometern 24 och överför i enlighet med styrinstruktioner 44 från mikroprocessorn 18 en av dessa signaler till analog-digitalomvandlaren 20. Denna om- vandlar signalen till en av processorn 18 hanterbar form, som i beroende av vilken signal som mottages vid- tager olika åtgärder.

Processorn 18 mottager signalen från den av an- vändaren inställbara potentiometern 24, när fotometern kalibreras med hjälp av ett prov med känd glukoshalt.

Därigenom fastställes en konstant i den algoritm med vilken glukoshalten beräknas utifrån uppmätt transmittans.

Processorn 18 mottager signalen från batteriladd- ningskretsen.34h.nän processorn«l8askalllkompenserarv 'för“varferande'batteriläddníngï Processorn 18 mottager den digitaliserade mätsignalen från ljussensorn 40 dels vid mätning av 100% transmittans som referens, dels vid transmittansmätning genom blod- provet i en engångskuvett införd mellan lysdioderna 38 och ljussensorn 40.

Processorn 18 beräknar med hjälp av en förprogram- merad algoritm provets glukoshalt och utmatar resultatet till LDC-drivkretsen 26, som i sin tur åstadkommer att resultatet visas på LDC-displayen 28 för användaren.

I de övriga figurerna 2B, 3A och 3B samt 4A och 4B är lika delar som i fig 2A representerade med samma hänvisningsbeteckningar.

I varianten i fig 3A är analog-digitalomvandlaren i fig 2A borttagen och i stället realiserad med en kombi- nation bestående av en komparator 45, en digital-analog- omvandlare 46 samt själva mikroprocessorn 18. Processorn 18 avger till omvandlaren 46 ett digitalt värde, som 10 15 20 25 30 35 466 157 ll omvandlas till analog form och som av processorn 18 successivt ändras till dess att en nollsignal erhålles ut från komparatorn 44. För övrigt är funktionen densamma som i fig 2A.

Optikhusets principiella uppbyggnad framgår av fig 5. I denna konstruktion är två lysdioder 52, 64 placerade 90° mot varandra. För uppnående av en likartad optisk axel bör lysdioderna justeras före fastsättning.

En fotometer för glukos i outspätt blod kan ha sin mätvåglängd på 660 nm (vid 14 i fig 1). Till följd av mätning av absorbansflanken på den bildade färgen måste mätvåglängdens halvbanbredd definieras väl. Bak- grundsvåglängd för mätning av glukos i outspätt blod bör ligga över 700 nm. Lämpligt val av bakgrundsvåglängd är där kommersiella lysdioder kan erhållas, t ex 740-940 nm.

I fig 5 ses hur en ljusstråle 50 från en röd lysdiod 52 passerar ett interferensfilter 54, som har maximalt ljusgenomsläpp på 660 nm och en halvbandbrédd,mindrefi än 15 nm, och genom en spegel placerad i 45-gradíg vinkel.

Efter det att ljusstrålen 50 passerat interferensfiltret 54 och spegeln 56, passerar den kuvettens 58 kavitet 60, som innehåller outspätt blod, glukosreagens eller glukosreagensprodukter, och når ljusdetektorn 40 via en öppning 53 i en kuvetthållare 55. Ljusdetektorn 40 kan ha en liten samlingslins 62.

Ljusstrålen från den infraröda lysdioden 64 reflek- teras på baksidan av den 45-gradiga spegeln 56, passerar kuvettens 58 kavitet 60 och når detektorn 40. Mätning av den infraförda bakgrundsvåglängden sker med den andra lysdioden 64 och på en plan absorbansnivå (t ex vid 15 i fig 1), varvid infraröda lysdiodens 64 halvbandbredd har liten betydelse.

Om man förser kuvetttransportanordningen 55, t ex en slädkonstruktion, med ett element som kan avkännas av en stationärt placerad avkännare, kan mikroprocessorn 18 lätt nås av information 43 om i vilket läge kuvetten 466 157 10 15 25 30 35 12 kuvetten 58 befinner sig. Används en släde 55 som kuvett- transportör, kan denna ha en magnet som avkänns av två fixerade magnetiska tungelementreläer 42. När släden är i utdraget läge för iläggning av kuvetten 58 mäts därvid maximalt ljus, 100% ljus.

Maximalt ljus mäts för både mätvåglängd och bak- grundsmätvåglängd. Genom att kontinuerligt beräkna kvoten i procent mellan mätvärde, kuvett i mätposition och maximalt ljus erhålls i transmittansmätning god kompen- sation på åldringsfenomen i ljuskällorna 52, 64. Loga- ritmering av transmissionsvärdet sker i mikroprocessorn 18 alternativt i en separat krets (se version "B") för erhållande av ett absorbansmått.

Ljusdetektorns 40 ström når en operationsförstärkare som omvandlar ström till spänning för enkel hantering av signalerna på kretskortet 16. Mikroprocessorn 18 kontrollerar även om mörkerströmmen från detektorn 40 är låg samt kompenserar bort mörkerströmmens påverkan genom att ta hänsyn.tiLL detta i använda beräkningar- formler.

I fig 2-4 finns endast en rörlig del, nämligen potentiometern 24. Denna potentiometer 24 är den enda komponent som användaren kan påverka på kretskortet 16. Potentiometern 24 används för att mot ett blod med känd glukoshalt kalibrera fotometern. I fotometerns konstruktion används i övrigt företrädesvis fasta kompo- nenter för att uppnå maximal stabilitet.

Mikroprocessorval är av ekonomiska skäl en "one-chip" processor. Sifferfönster är av LCD-typ för energibe- sparing, och fotometern energiförsörjs via nättrans- formator eller batteri.

Fig 4A visar ett annat utförande. I denna version ut- nyttjas programmeringsmöjligheterna i mikroprocessorn l8 för att tillverka en fotometer som förenklar intrimning av fotometern samtidigt som fotometerns stabilitet för- bättras. Detta uppnås genom att styrningen av strömmen till de två lysdioderna 38 sker via en digital-analog- 10 15 20,,, 25 30 35 466 157 13 omvandlare 70, som ligger programmeringsmässigt i feedback med mätsignalen. Man uppnår då att blankvärdet, 100% transmission, kan mätvärdesmässigt hållas på en konstant nivå. Denna konstanta nivå bestäms elektroniskt av upp- lösningen (antal bitar) i D/A-omvandlingen.

Exempel .

En mikrokuvett 58 av den typ som beskrivs i nämnda US 4 088 448 försågs genom frystorkning med ett torrt reagens för bestämning av glukos i helblod. Laddningen av torrt reagens i mikrokuvetten utfördes genom att man i första steget producerade en vattenlöslig reagenskomposition.

Den vattenlösliga glukosreagenskompositionen bestod av (volym l ml): 100 enheter GDH, glukoshydrogenas 20 enheter diaforas 22 umol NAD 30 umol MTT 25 mg White Saponin l mL jonbytüïvatten~ _ I steg 2 fylldes mikrokuvetten, varvid avståndet mellan väggarna i provuppsugningskaviteten 60 som även utgör analyskavitet var ca 0,14 mm med ca 5 ul reagens- kompositionslösning.

I steg 3 frystorkades mikrokuvetten. Efter steg 3 innehöll mikrokuvetten ett torrt reagens för bestämning av glukos i outspätt blod uniformt fördelat i kaviteten 60. Mikrokuvetten var därmed klar för analys.

En fotometer av ovan beskrivet slag och med en mikroprocessor 18 av typ Intel 8751 försågs med ett lämpligt program för bestämning av glukos i helblod.

Fotometern programmerades för att i "end-point" ge re- sultat på glukos i helblod uttryckt i mmol/l. Pulsningen av lysdioderna 38 skedde var 15:e sekund och lysdioden var tänd 5 ms.

I nedanstående tabell redovisas erhållna resultat från helblod som "spikats" med glukos för uppnående 466 157 10 15 25 14 av olika glukosnivåer. Referensmetod var ett glukos- dehydrogenas-testsystem, fabrikat Merck, Cluc-DH metod, typ 13886, 13887. Spektrumfotometri gjordes i referens- metoden i UV-området, dvs ca 340 nm i enlighet med bipack- sedelsinstruktion till Gluck-DH metoden. Referensmetoden är av typ våtkemisk analysmetod.

Glukoshalten i de "spikade" blodproven bestämdes med referensmetoden i triplikat. Pâ varje glukosnivå tylldes tio förpreparerade mikrokuvetter med outspätt blod och analyserades enligt uppfinningen vid mätvåg- längden 660 nm och bakgrundsvåglängden 880 nm. Erhållna resultat redovisas i nedanstående tabell.

Metod enligt uppfinningen Nivå mmol/1 CV % Tid till "end-point"(sek) 3,8 3,3 53 6,1, 215 " 711 876_ 2;4 w 77% 13,0 2,0 99 17,7 1,5 119 21,8 1,5 145 CV = "Coefficient of Variation" (Variationskoefficient)

Claims (8)

10 15 20 25 30 466 157 15 PATENTKRAV

1. l. Sätt att bestämma glukoshalten hos helblod, varvid ett prov av helblod bringas i kontakt med ett reagens som genom en kemisk reaktion med glukos i provet resulterar i en hos provet detekterbar färgkoncentrations- förändring, vars storlek bestämmes som ett mått på glukos- halten, k ä n n e t e c k n a t av: att provet införes outspätt i en mikrokuvett med åt- minstone en provet mottagande hålighet, vilken invändigt är förpreparerad med reagenset i torr form och i vilken den kemiska reaktionen därvid äger rum, att det som aktiva komponenter ingående i reagenset väljes åtminstone dels ett hemolyserande ämne för fri- läggande av i provets blodkroppar innehållet glukos för möjliggörande av en kvantitativ totalglukosbestämning i ett helblodshemolysat, dels i den kemiska reaktion deltagande~ämnen som åstadkommer att färgkoncentrations-- förändringen sker åtminstone f ett våglängdšbmrådë”utanför absorptionsområdet hos blodets hemoglobin, och att en absorptionsmätning utföres vid nämnda våglängds- område direkt på det i kuvetten befintliga provet.

2. Sätt enligt kravet 1, k ä n n e t e c k n a t av att det för den kemiska reaktionen användes en glukos- dehydrogenas-metod.

3. Sätt enligt kravet 2, k ä n n e t e c k n a t av att som aktiv komponent ingående i reagenset även väljes diaforas.

4. Sätt enligt något av kraven 1-3, k ä n n e - t e c k n a t av att som aktiv komponent ingående i reagenset även väljes mutarotas.

5. Sätt enligt något av kraven l-4, k ä n n e - t e c k n a t av att det utöver nämnda absorptionsmät- ning i nämnda våglängdsområde i vilket färgkoncentrations- förändringen sker även utföres en sekundär absorptions- mätning vid ett högre våglängdsområde för åstadkommande 466 10 15 20 25 30 157 16 av en kompensation för bakgrundsstörningar.

6. Sätt enligt kravet 5, k ä n n e t e c k n a t av att det förstnämnda våglängdsområdet, vid vilket nämnda färgkoncentrationsförändring sker, ligger över 650 nm och att det sekundära våglängdsområdet, vid vilket nämnda kompensationsmätning sker, ligger över 700 nm, företrädesvis i intervallet 740-940 nm.

7. Sätt enligt något av kraven l-6, k ä n n e - t e c k n a t av att nämnda kemiska reaktion är en "end-point-reaktion", varvid absorptionsmätningen ut- föres först när färgkoncentrationsförändringen är väsent- ligen avslutad.

8. Engångskuvett (58) för användning vid genomförande av en sådan bestämning av glukoshalten i helblod där ett prov av helblod bringas i kontakt med ett reagens, som genom en kemisk reaktion med glukos i provet resul- terar i en hos provet detekterbar färgkoncentrations- förändning, vars storlek bestämmes som ett mått på glukos- halten, k ä-n-n-e t e-c k n a-d--av att kuvetten (5&% har åtminstone"en provet mottagande hålighet (60), vilken invändigt är förpreparerad med reagenset i torr form och i vilken den kemiska reaktionen är avsedd att äga rum efter införande av provet i outspädd form, att aktiva komponenter ingående i reagenset hos kuvetten innefattar åtminstone dels ett hemolyserande ämne för friläggande av i provets blodkroppar innehållet glukos för möjlig- görande av en totalglukosbestämning, dels i den kemiska reaktionen deltagande ämnen som åstadkommer att färg- koncentrationsförändringen sker åtminstone i ett våg- längdsområde som ligger utanför absorptionsområdet hos blodets hemoglobin, och att kuvetten är åtminstone delvis transparent för möjliggörande av en absorptionsmätning direkt på det i kuvettens hålighet befintliga provet vid nämnda våglängdsområde.