SE530389C2 - Protonledande membran för en bränslecell eller en på bränslecellteknik baserad reaktor samt förfarande för framställning av membranet - Google Patents

Description

l5 530 389 konstrueras för en rad olika stationära eller mobila/portabla tillämpningar. Vidare är bränsleceller av DMFC-typ miljövänliga, endast vatten och koldioxid släpps ut, det bildas inga svavel- och kväveoxider.

Vid den i ovannämnda publikation beskrivna bränslecellen består anoden och katoden av grafit och båda är på sin ena yta försedda med ett kanalsystem eller dylikt, vid anoden för tillförsel av en vätskeformi g metanol-vattenblandning och vid katoden för tillförsel av syre, rent eller luftsyre. Mellan anoden och katoden finns ett protonledande membran och mellan membranet och anoden respektive katoden finns vad som kallas ett gasdiffusionslager. Vidare bär gasditfusionslagren eller membranet på anodsidan en katalysator av Pt och Ru och på katodsidan en katalysator av bara Pt. Gasdifftisions- lagren består av kolväv eller kolpapper. På anodsidan tar gasdiffusionslagret emot den C02 som bildats vid oxidationen av metanolen på anodkatalysatom och låter den diffundera uppåt till en övre ändyta där COg-bubblor bildas. På katodsidan går den tillförda syrgasen igenom gasdiffusionslagret och reagerar med elektroner och genom membranet passerande protoner till bildning av vatten. I likhet med membran för andra bränsleceller som drivs med direkt metanol består membranet här av NañonTM, en sulfonerad polymer av PTFE-typ. Katalysatorema anbringas på gasdiffilsionslagren eller på membranet i form av ett bläck av ett organiskt lösningsmedel, finfördelade katalysatorpartiklar och en lösning av NafionTM, varefter lösningsmedlet får avdunsta.

Ett nätverk av NafionTM anges vara nödvändigt för effektiv transport av protoner till membranet. Vidare används de sålunda preparerade gasdiffusionslagren som elektroder.

Det har emellertid visat sig att NafionTM inte har önskad beständighet mot metanol utan börjar lösas upp redan när det exponeras för 2 molar (ca 6 %) metanol. Vid kända bränsleceller av DMFC-typ har dessutom effekttätheten varit för låg, beroende på den långsamrna elektrokemiska oxidationen av metanol vid anoden och att metanol kunnat vandra igenom PEM-membranet (Polymer Electrolyte Membrane) till katoden, där metanolen oxiderats. Detta innebär inte bara en förlust av bränsle utan även att den vid katoden använda katalysatorn av platina förgiftas av bildad kolrnonoxid med åtföljande sänkning av verkningsgraden. Reaktionemas komplexitet har gjort det svårt att få ett tillfredsställande utbyte.

I US-Bl 6 444 343 (Prakash et al.) görs en genomgång av ett flertal olika PEM- membran med början redan 1959, då det föreslogs att för H2/O2-bränsleceller tillverka sådana membran genom kondensation av fenolsulfonsyra och forrnaldehyd. För membran i sådana bränsleceller kunde också partiellt sulfonerad polystyren användas, 5301 389 och även tillverkas från en tvärbunden styren-divinylbensen med inert fluorkolmatris, följd av sulfonering, eller från homopolymerer av u,ß,ß-trifluorostyrensulfonsyra Med hänsyn till angivna nackdelar hos dessa material, särskilt vid användning i bränsleceller av DMFC-typ, föreslås i '343 att tillverka membranet av tvärbunden polystyrensulfonsyra i en inert matris av polyvinylidenfluorid.

KORT REDOGÖRELSE FÖR UPPFINNINGEN Det är ett ändamål med föreliggande uppfinning att åstadkomma ett protonledande membran, som i DMFC-celler inte angrips av reaktantema och som är i huvudsak ogenomsläppligt för andrajoner än protoner/hydroxoniumjoner.

Vid det inledningsvis angivna membranet uppnås detta genom att membranßt i enlighet med uppfinningen består av sulfonsyramodifierad polyakrylamid. Ett Sådant membran angrips inte av reaktanterna i DMFC-celler, och sulfonsyror har lågt pKa, som medger translation av protoner/hydroxoniurnj oner genom gelen, medan andra joner passage av andra joner i huvudsak hindras.

Alla sulfonsyror som kan kopplas till arnidkväve kan användas, men exempelvis l-klor- tetrafluoroetylensulfonsyra ställer sig dyrbar, och klorsulfonsyra kan bilda en icke helt stabil produkt. Därför utgörs sulfonsyran av p-klorobensensulfonsyra.

Vidare uppnås det ovan angivna ändamålet vid förfarandet för framställning av ett protonledande membran av sulfonsyrarnodifierad polymer för en bränslecell eller en på bränslecellteknik baserad reaktor genom att i enlighet med uppfinningen akrylamid törsättes med p-klorobensensulfonsyra i vatten och värms till kokning under omrörning, varpå lösningen får svalna långsamt, en tvärbindare som ger en stabil rymdstruktur i den slutliga polymeren tillsätts när lösningen uppnått rumstemperatur, sj älva polymerisationen initieras genom tillsats av en hårdare, och den erhållna blandningen gjuts till ett membran innan blandningen härdat. Den p-klorobensensulfonsyra- modifierade polyakrylamiden löser problemet med att högre metanolhalter kan angripa membran av andra polymera material samt att metanol tenderar att vandra igenom membranet och därmed sänka cellens verkningsgrad. Finns det vätska på andra sidan om membranet, kan den spontana diffusionen av metanol igenom membranet av den närrmda modifierade polyakrylamiden nästan helt elimineras, varför denna typ av membran passar särskilt väl i celler med vätska i båda cellhalvorna. Vidare är akrylamid billig i inköp. 530 389 Företrädesvis används som tvärbindare N,N”-rnetylenbisakrylainid tillsammans med N,N,N°,N”-tetrametylendiarnin, som ger en stabil rymdstruktur i den slutliga polymeren, och som den härdare som initierar själva polymerisationen används ett peroxosalt, såsom exempelvis natriumperkarbonat, natriumperbensoat etc., men företrädesvis arnmoniumpersulfat.

Efter tillsats av härdare gjuts blandningen till ett membran, företrädesvis på plats i bränslecellen eller i den på bränsleeellteknik baserade reaktorn. Gjutningen som alltså kan göras in situ i cellen är klar på kort tid, ca 40 sekimder. I jämförelse med separat framställda membran som byggs in i en bränslecell eller reaktor, ger denna utförings- form bättre tätning samt eliminerar risk för skador på det tunna membranet vid monteringen, och katalysatorn ”kryper” in i membranväggen på ett bättre sätt än vid pressning.

KORTFATTAD BESKRIVNING AV DE BIFOGADE RITNINGARNA I det följ ande kommer uppfinningen att beskrivas närmare med hänvisning till föredragna utföringsfonner och de bifogade ritningarna.

Fig. 1 är ett principiellt flödesschema som visar en bränslecellenhet av DMFC-typ, i vilken vätskeforrnig metanol oxideras stegvis i bränsleceller till koldioxid och vatten.

Fig. 2 är en tvärsnittsvy av bränslecellenheten enligt figur 1 och visar ett föredraget arrangemang av elektroder, mellanliggande membran och flödeskanaler.

F ig. 3-4 är planvyer av olika några flödesmönster som reaktantema kan ledas i inuti varje cell.

Fig. 5 är en förenklad tvärsnittsvy av en cell som är förberedd för gjutning av ett protonledande membran mellan elektroderna.

DETALJERAD BESKRIVNING AV FÖREDRAGNA UTFÖRINGSFORMER I den bränslecellenhet av DMFC-typ som visas i det principiella flödesschemat i figur l, oxideras vätskeformig metanol stegvis i bränsleceller till koldioxid och vatten. Den visade bränslecellenheten innefattar tre flödesmässigt seriekopplade bränsleceller 1, 2 och 3 för genomförande av den stegvisa oxidationen i tre separata steg. Varje bränsle- cell innefattar en anod 11, en katod 12 och ett dem åtskilj ande, mellanliggande 530 389 membran 13. På anodsidan oxideras i det första steget 1 metanol till fonnaldehyd, i det andra steget 2 oxideras den erhållna formaldehyden till myrsyra, och i det tredje steget 3 oxideras den erhållna myrsyran till koldioxid. På katodsidan reduceras i varje steg 1-3 nytilltörd väteperoxid till vatten. Tillförseln av oxidant till de olika stegen regleras lämpligen så, att reaktionerna på anod- och katodsidan är i stökiometrisk balans med varandra i varje enskilt steg. Därigenom kan reaktionema säkrare renodlas och styras så att utbytet ökas.

De tre bränslecellema 1, 2 och 3 är också elektriskt seriekopplade. Två elektroner går från anoden 111 i steg ett via en belastning 15, visad som en glödlampa, till katoden 123 i steg tre, två elektroner från anoden 113 i steg tre går till katoden 122 i steg två, och två elektroner från anoden 112 i steg två går till katoden 121 i steg ett. I alla tre cellerna 1, 2 och 3 går bildade protoner/hydroxoniumjoner från anoden 11, genom membranet 13 till katoden 12.

Figur 2 är en tvärsnittsvy av bränslecellenheten enligt figur 1 och visar ett föredraget arrangemang av elektroder 11, 12, mellanliggande membran 13 och flödeskanaler 16.

Anoderna 11, katoderna 12 och membranen 13 utgörs av mot varandra fästa tunna plattor eller skivor för bildning av ett paket eller en stapel. I konventionella bränslecellenheter kan samrnanfogningen ske mekaniskt, exempelvis med icke visade dragstänger, eller alternativt används icke visade fogar av ett lämpligt lim, exempelvis av silikontyp, för att hålla samman plattorna/skivorna mot varandra. Mellan membranet 13 och anoden 11 och mellan membranet 13 och katoden 12 är en ytstruktur 16 anordnad, som ger en optimerad vätskeströmning över i huvudsak hela plattsidan. De i figur 1 visade flödesledningarna mellan de enskilda bränslecellerna 1, 2 och 3 utgörs av flödesfórbindelser som är utformade i plattpaketet/-stapeln, men som också i figur 2 visas som exteriört belägna.

Enligt uppfinningen består membranet 13 av sulfonsyramodifierad polyakrylarnid som medger vandring av protoner/hydroxoniumjoner från den ena sidan av membranet 13 till den andra. Sulfonsyramodifieringen av polyakrylarniden förstör inte i någon nämnvärd omfattning stabiliteten i polymeren, den klarar angrepp från många lösningsmedel och även väteperoxid. Också elektriskt har materialet goda egenskaper, såsom hög resistens (gentemot elektroner), hög protonperrneabilitet och det klarar höga spänningar. Sulfonsyror har lågt pKa, som medger translation av protoner/hydroxoniumj oner genom gelen, medan passage av andra joner i huvudsak hindras. Genom sulfonsyramodifieringen erhålles således ett protonledande membran, l5 530 389 som i celler av DMFC-typ inte angrips av reaktanterna och som är i huvudsak ogenom- släppligt för andra joner än protoner/hydroxoniuinj oner.

Alla sulfonsyror som kan kopplas till amidkväve kan användas, men företrädesvis utgörs sulfonsyran av p-klorobensensulfonsyra. Exempelvis l-klor- tetrafluoroetylensulfonsyra ställer sig dyrbar, och klorsulfonsyra kan bilda en icke helt stabil produkt. Vidare hindrar den sulfonsyramodifierade polyakrylamidfin i SïOIï SGÜ passage av andra joner och molekyler, exempelvis metanol, och är ej elektriskt ledande, varför elektroner ej kan passera från katoden 12 igenom membranet 13 och till anoden 11. Någon nämnvärd metanolvandring från anoden 11 till katoden 12 kan således ej ske, varför det inte uppstår någon av metanolvandring orsakad nämnvärd bränsleförlust och inte heller någon kolmonoxidutveckling vid katoden 12, vilket kunde sätta ner effekten av där eventuellt använd platinakatalysator.

Vid den i figur 2 visade föredragna utföringsformen har anoden 11 och katoden 12 en tjocklek av mindre än 1 mm och membranet 13 en tjocklek av mindre än 5 mm, företrädesvis av storleksordningen 3 mm. Anoden 11 och katoden 12 har en plan sida, och den nämnda ytstrukturen 16, som ger en optimerad vätskeströmning över i huvudsak hela plattsidan, är anordnad på anoden 11 och katoden 12, medan det mellanliggande membranet 13 har båda sidor plana. Den plana sidan på katoden 121 i cell 1 i den i figur 1 visade bränslecellenheten är då i anliggningskontakt med den plana sidan på anoden 112 i cell 2, osv. Katoden 12, i cell 1 och anoden 112 i cell 2, osv. kan självfallet utgöras av en enda platta, som om så önskas kan vara försedd med ytstrtiktiiren 16 på den ena eller på båda sidorna.

Anoden 11 och katoden 12 utgörs lämpligen av tunna metallplåtar av elektriskt ledande och mot reaktanterna beständigt material, exempelvis rostfritt stål, med en tjocklek från i storleksordningen 0,6 mm ned till 0,1 mm, företrädesvis 0,3 mm. Ytstrukturen i anoden ll och katoden 12 kan utgöras av kanaler 16 med vågfonnigt tvärsnitt.

Kanalerna 16 har lämpligen en bredd i storleksordningen 2 mm upp till 3 mm och ett djup från i storleksordningen 0,5 mm ner till 0,05 mm. Ytstrukturen 16 i anod- och katodplåtama 11, 12 framställs företrädesvis genom adiabatisk formning, också kallad höghastighetsfonnriing (eng. ”High Impact Fonning”). Ett exempel på sådan formning visas i US-B2-6 821 471.

Mellan anoden 11 och membranet 13 samt mellan katoden 12 och membranet 13 finns det en turm, porös katalysatorbärare 14, företrädesvis i form av en kolfiberfilt, i vilken 530 389 den för den önskade reaktionen i cellen anpassade katalysatom är anbragt. På så vis underlättas uppbyggnaden av en kompakt stapel av bränsleceller 1, 2, 3 med elektroder 11, 12 av samma tunna skivfonri med en plan sida och en ytstrukturerad sida, varigenom en hög effekttäthet kan uppnås.

Figurema 3 och 4 visar några olika ytstriikturer eller flödesmönster, som ger en optimerad vätskeströmníng över i huvudsak hela plattsidan. I figur 3 har parallella kanaler 16 upprepat brutits igenom i sidled, så att hela ytstrukturen utgörs av i ett rutmönster ordnade klackar, som bildarett gallerforrnígt mönster av kanaler 16.

Slutligen visar figur 4 att också meanderformigt löpande parallella kanaler 16 kan användas. I samtliga fall med olika möjliga strömningsvägar bör man eftersträva att de blir lika långa från inlopp till utlopp.

Om så önskas kan membranet på känt sätt gjutas till ett ark eller en skiva med plana sidor, men man kan också gjuta membranet 13 i en form, som förser den ena eller båda sidoma med en ytstruktur 16, som motsvarar den som beskrivits ovan för elektrodema 11, 12. I båda fallen monteras membranet i cellen efter gjutningen. Ett på detta sätt framställt membran löper dock risk att skadas vid monteringen i cellen, och det uppstår även lätt problem med tätningen mot elektroderna.

I en föredragen utföringsform av uppfmningen framställs membranet 13 därför genom gjutning på plats mellan anoden 11 och katoden 12 i cellen. Detta visas mera i detalj i figur 5, som är en tvärsnittsvy av en cell i en bränslecellenhet, som förberetts för gjutning av membranet 13 på plats mellan anoden 11 och katoden 12. För att bättre åskådliggöra uppfinningen har elektroderna 11, 12 och det mellanliggande utrymmet för det membran 13 som ska gjutas ritats med starkt överdriven tjocklek. I den visade cellen i bränslecellenheten är de två elektroderna 11, 12 på sin mot varandra och mot utrymmet för membranet vettande sida försedda med ytstrtiktur 16 i form av kanaler.

Mot den med ytstrtiktiir 16 försedda sidan av båda elektroderna 11, 12 anligger den porösa katalysatorbäraren 14, företrädesvis i forrn av en kolfiberfilt, i vilken en katalysator, som är optimerad för den önskade reaktionen i cellen, är anbragt.

Mellan och i tätande kontakt med anoden ll och katoden 12 i varje cell är en uppåt öppen, i huvudsak U~formig distansram 17 anordnad, vilken har en tjocklek som definierar tjockleken på det membran 13 som ska gjutas på plats i cellen. Materialet i distansramen 17 kan väljas bland en rad olika material, men företrädesvis används polyakrylat. Den stapel 11, 12 av elektroder och distansramar 17 som bildar grunden 530 389 till bränslecellenheten kan hållas samman genom limning, men vid den i figur 5 visade uttöringsforrnen används fyra genomgående bultar 18 (varav två visas), en i varje hörn av elektrodplattorna. Mellan de två katalysatorbärama 14 i en cell bildas det alltså ett i sidled och djupled av distansramen 17 avgränsat, uppåt öppet utrymme, i vilken membranet 13 ska gjutas.

För framställning av membranet 13 försättes akrylamid med sulfonsyra varefter tvärbindare tillförs, sj älva polymerisationen initieras genom tillsats av en härdare, och den erhållna blandningen gjuts till ett membran på plats i det uppåt öppna utrymmet mellan anoden och katoden 11, 12.

Sulfonsyror har lågt pKa, som medger translation av protoner/hydroxoniumj oner genom gelen, medan passage av andra joner i huvudsak hindras. Alla sulfonsyror som kan kopplas till aniidkväve kan användas, men företrädesvis utgörs sulfonsyran av p-klorobensensulfonsyra. Exempelvis 1-klor-tetrafluoroetylensulfonsyra ställer sig dyrbar, och klorsulfonsyra kan bilda en icke helt stabil produkt.

Företrädesvis innefattar framställningstörfarandet att som sulfonsyra används p-klorbensensulfonsyra, akrylamiden försättes med p-klorobensensulfonsyran i vatten och värms till kokning under omrörning, varpå lösningen får svalna långsamt, och tvärbindaren tillsätts när lösningen uppnått rumstemperatur. Tvärbindaren kan också tillsättas tidigare, om så önskas. Den p-klorbensensulfonsyramodifierade polyakrylamiden löser problemet med att högre metanolhalter kan angripa membran av andra polymera material samt att metanol tenderar att vandra igenom membranet och därmed sänka cellens verkningsgrad. Finns det vätska på andra sidan om membranet, såsom i celler av DMFC-typ, kan den spontana diffusionen av metanol igenom membranet av den nämnda rnodifierade polyakiylarniden nästan helt elimineras, varför denna typ av membran passar särskilt väl i celler med vätska i båda cellhalvoma.

Vidare är akrylarnid billig i inköp.

Som tvärbindare används företrädesvis N,N”-metylenbisakrylarnid tillsammans med N,N,N°,N°-tetrametylendiarnim som ger en stabil rymdstruktur i den slutliga polymßffin, och som den hårdare som initierar sj älva polymerisationen används ett peroxosalt, såsom exempelvis natriumperkarbonat, natriumperbensoat etc., men företrädesvis arnmoniurnpersulfat. 530 389 Efter tillsats av hårdare giuts blandningen till ett membran, företrädesvis på plats i bränslecellen eller i den på bränslecellteknik baserade reaktorn. Gjutningen som alltså kan göras in situ i cellen är klar på kort tid, ca 40 sekunder. I järnförelse med prefabricerade membran som byggs in i en bränslecell eller reaktor, ger denna utföringsform bättre tätning samt eliminerar risken för skador på det tunna membranet vid monteringen, och katalysatorn ”kryper” in i membranväggen på ett bättre sätt än vid pressning.

Optimering av katalysatorerna för den i figur l visade metanoldrivna bränslecellenheten ger exempelvis som resultat att den närrmda första katalysatorn kan utgöras av 60-94 % Ag, 5-30 % Te och/eller Ru, samt 1-10 % Pt ensamt eller tillsammans med Au och/eller TiOz, företrädesvis i förhållandena ca 90:9:1 för reaktionen CHgOH <- HCHO + 2 H* + 2 e' av SiOg och TiOz tillsammans med Ag för reaktionen HCHO + H20 <-+ HCOOH + 2 H* + 2 e' och av Ag ensamt eller tillsammans med TiOz och/eller Te för reaktionen HCOOH f» C02 + 2 H+ + 2 e' Den nämnda andra katalysatorn utgörs då exempelvis av kolpulver (kirnrök, eng. ”carbon black”), antrakinon samt Ag och fenolharts för reaktionen H2O2+2H++2e'<->2H2O Som nämnts ovan utgörs den optimerade katalysatom för det andra steget lämpligen av slÛg, TlÛg OClfl Ag.

Antrakinon (CAS-nr 84-65-1) är ett kristallint pulver med en smältpurikt av 286 °C, som är olösligt i vatten och alkohol men lösligt i nitrobensen och anilin. Katalysatom kan framställas genom att kolpulver (kirnrök, eng. ”carbon black”), antrakinon och silver blandas med exempelvis fenolharts och giuts och får stelna. Den gjutna produkten lossas sedan från underlaget, krossas och finmals, varefter det erhållna pulvret slarnrnas upp i ett lämpligt lösningsmedel, anbringas på önskad plats och lösningsmedlet får avdunsta.

Exempel 8 g akrylamid försattes med 2 g p-klorobensensulfonsyra (p-CBSA) i 80 ml vatten och värmdes på en el-platta till kokning under omröring, varpå lösningen fick svalna långsamt på plattan. Härvid bildades en kopplingsprodukt mellan akrylamiden och p-CBSA via amidkvävet i akrylamiden, och det bildades även HCl som gasades bort (a) (b) (O) (d) 530 389 under kokningen. När lösningen var rumstempererad tillsattes en tvärbindare, i detta fall 2 g N,N°-metylenbisakrylarnid tillsammans med 0,5 ml N,N,N'Nïtetrametylendiamin, som gav en stabil struktur i den slutliga polymeren. För gjutning av ett membran togs en fjärdedel av den erhållna produkten ut, och själva polymerisationen initierades med ett peroxosalt, i detta fall ammoniurnpersulfat, varav en spateludd var tillräckligt.

Polymerisationen startade efter 40 sekunder, så det fanns gott om tid att överföra produkten till den redan fárdigmonterade bränslecellen, där gjutningen av membranen skedde i stående position. De gjutna membranen i bränslecellen visade sig ge en oklanderlig tätning. Vidare visade det sig att katalysatom ”kröp” in i membranväggen på ett bättre sätt än vid pressning, och några skador i membranet förekom ej.

I en bränslecell av DMFC-typ fungerade det platsgjutna membranet utmärkt.

Membranet löstes ej av metanol, effekttätheten var hög, och förlust av bränsle genom vandring av metanol genom membranet var inget problem, varför verkningsgraden behölls på en hög nivå och utbytet var tillfredsställande.

Ehuru uppfinningen ovan beskrivits med hänvisning till en föredragen och på ritningama visad utföringsfonn är det klart att en fackman lätt och utan uppfinnings- arbete kan tänka sig ett flertal modifikationer av uppfinningen inom ramen för de efterföljande patentkraven. Exempelvis kan en lämplig katalysator, om så önskas, föras in i membranmaterialet före gjutningen, och vid användning av ett prefabricerat ark- eller skivformigt membran kan detta vara försett med strömningskanaler eller motsvarande ytstruktur på den ena eller båda sidorna.

Claims (7)

10 15 20 25 30 530 385 ll PATENTKRAV

1. Protonledande membran for en bränslecell eller en på bränslecellteknik baserad reaktor, vilket membran (13) består av en tunn skiva av sulfonsyramodifierad polyakrylarnid, som medger vandring av protoner/hydroxoniumjoner från den ena membransidan till den andra, k ä n n e t e c k n at a v att sulfonsyran är p-klorobensensulfonsyra.

2. Membran enligt krav 1, k ä n n e t e c k n at a v att membranet (13) av sulfonsyramodifierad polyakrylamid är gjutet på plats i bränslecellen eller den på bränslecellteknik baserade reaktorn.

3. Förfarande för framställning av ett protonledande membran (13) av sulfonsyramodifierad polymer fór en bränslecell eller en på bränslecellteknik baserad reaktor, kännetecknat av att - akrylamid försättes med p-klorobensensulfonsyra i vatten och värms till kokning under omrörning, varpå lösningen får svalna långsamt, - en tvärbindare som ger en stabil rymdstruktur i den slutliga polymeren tillsätts när lösningen uppnått rumstemperatur, - själva polymerisationen initieras genom tillsats av en hårdare, och - den erhållna blandningen gjuts till ett membran (13) innan blandningen härdat.

4. Förfarande enligt krav 3, k ä n n e t e c k n at a v att som tvärbindare används N,N”-metylenbisakrylarnid tillsammans med N,N,N”Nïtetrametylendiamin.

5. Förfarande enligt krav 3 eller 4, k ä n n e t e c k n at a v att som hårdare används ett peroxosalt.

6. Förfarande enligt krav 5, k ä n n e t e c k n a t a v att peroxosaltet är ammoniumpersulfat.

7. Förfarande enligt något av kraven 3-6, k ä n n e t e c k n at a v att blandningen efter tillsats av hårdare gjuts till ett membran (13) på plats mellan en anod (11) och en katod (12) i bränslecellen eller den på bränslecellteknik baserade reaktorn.