SE469865B - Sätt att etablera samarbete med en funktionalitet samt anordning för utövande av sättet - Google Patents

Description

10 15 20 25 30 35 469 865 2 överföring, överföring, synkron-, multiplex eller asynkron multiplex överföring, ATM etc. Den gjorda uppräkningen är enbart exemplifierande och avser inte att begränsa upp- digital finningen.

Med funktionalitet avses förmågan att kunna utföra något i ett telekommunikationsnät. Exempel på funktionalitet är aktiviteter och tjänster. Exempel på funktionaliteter är förmågan att uppställa förbindelseväg mellan två parter, sifferanalys, taxering. Funktionaliteten är ofta implementerad i form av programvara som samverkar med hårdvaran. Funktionaliteten kan, men behöver ej, innebära att dedicerad utrustning måste finnas tillgänglig för funktionalitetens utförande. Är funktionaliteten t.ex. mottagning av toner och analysering av toner måste en ton- mottagare finnas tillgänglig. Andra exempel på funktionaliteter är röststyrda talbesked, ferenssamtal. Funktionaliteten kan också vara förmågan att kunna nummeröversättningstjänsten, kon- välja bland flera alternativ. Ännu andra exempel på funktionali- tet är de funktionaliteter som beskrivs i nämnda fem svenska patentansökningar, nämligen kommunikation i form av ett möte, personsökning, intelligenta nättjänster, mötande förbindelse- etablering samt kommunikation via mellanhand.

Med förbindelse avses kretskopplad förbindelse.eller'paketkopplad förbindelse. Att etablera en förbindelse avser i det kretskoppla- de fallet att en kretskopplad förbindelse uppställs mellan två hårdvaru-ändutrustningar och i det paketkopplade fallet att en paketkopplad förbindelse skapar relationer mellan logiska.kanaler på fysiska länkar som förbinder noder med varandra. Med uttrycket oriqinera resp. terminera en förbindelse avses i det kretskoppla- de fallet att ansluta originerande resp. terminerande utrustning till en kretskopplad förbindelse och i det paketkopplade fallet att skapa en session mellan applikationer i originerande resp. terminerande nod.

Med användare avses i det följande en mänsklig användare eller en datorbaserad applikation, som utnyttjar kommunikationstjänster.

Applikationen kan vara realiserad i form av hårdvara, mjukvara 10 15 20 25 30 3 469 865 och kombinationer därav. En synonym till användare är ordet part.

Med terminal avses utrustning som är ansluten till ett tele- kommunikationsnät och som gör nätets telekommunikationstjänster tillgängliga för en användare.

Med pggt avses antingen en accessport eller en transitport. En accessport är en plats där en dedicerad terminal är ansluten till ett telekommunikationsnät. En accessport är förknippad med en destinationsadress, som går till en slutanvändare. I det vanliga telefonnätet finns accessporten i en telefonstation. I ISDN-nätet och i. mobiltelefonnätet finns accessporten i. en terminal. En transitport är en port i en förbindelse mellan noder. En transitport är inte förknippad med någon enskild destinationsad- ress utan utnyttjas för etablering av valfri förbindelse mot en slutdestination.Slutdestinationenangesaurdestinationsadressen.

En transitport kan vidarebefordra anrop mot en annan nod eller kan mottaga anrop från en annan nod.

Ett ggggp har som slutdestination en terminal vilken identi- fieras av en destinationsidentitet. Terminalen kan finnas i samma nod som en transitport eller i någon annan nod dit anropet skall vidarekopplas.

Ett grundläggande särdrag med dagens kommunikationstjänster är att när en part, nedan kallad A, önskar kommunicera med en annan part, nedan kallad B, då sänder A ett anrop mot B, varvid en förbindelse etableras från A till B. Anropet och uppställning av förbindelseväg är ett kopplat förlopp. Med detta menas att den information som A använder vid anropet, vanligen en identifika- tion för B:s accessport i telekommunikationsnätet, utlöser upp- ställning av förbindelseväg mellan parterna. Förbindelsen kan vara kretskopplad eller, vid icke kontinuerligt transmiss- ionssätt, en s.k. virtuell förbindelse, t.ex. paketkopplade nät, ATM-nät (gsynkron transfer mode) etc. Traditionellt etableras en förbindelse genom uppställning av väg från ett ursprung till en destination.Förbindelsevägengenmntelekommunikationsnätetstyrs 10 15 20 25 30 35 469 865 4 av fasta s.k. routingtabeller som görs upp när nätet konfigureras Ibland kan alternativval baserade på lokal framkomlighetsinformation. eller routingtabellerna medge omkonfigureras.

Nackdelarna med detta traditionella kommunikationssätt är flera.

Ett problem gäller hantering av kommunikationsnätets resurser.

För det första är kommunikationsnätet i sig en resurs som med det traditionella sättet att utforma kommunikationstj änster utnyttjas oekonomiskt. Om t.ex. part A anropar part B, varvid en för- bindelse uppställs genom nätet från A till B, och part B inte accepterar anropet, då har nätresurser tagits i anspråk i onödan.

Samma sak gäller om part B är upptagen.

Fallet är så beroende på att dagens nät till övervägande del utnyttjar kanal-associerad signalering. Detta innebär att en förbindelse uppkopplas för signalering. Samma förbindelse används sedan för tal. Med gemensam.kanal-signalering, som används främst i långdistansnätet, sker signalförbindelsen med hjälp av datapaket medan talförbindelsen, den dyra delen av kommunikatio- nen, uppkopplas först vid B-svar. I lokala nät används knappast gemensam kanal-signalering. För det andra kräver en majoritet av alla etablerade förbindelser inte att part B omedelbart tar hand om den information som A vill överföra.

I de uppräknade fallen utnyttjas nätresurserna antingen i onödan eller utnyttjas de i realtid fastän ett senarelagt utnyttjande skulle vara möjligt.

En annan nackdel med de kända telekommunikationsnäten är att när part A önskar kommunicera med B måste part A rikta anropet till nätet eftersom nätet måste aktiveras för att etablera för- bindelsen med part B. Detta kräver i sin tur att nätet måste ha kunskap om Bzs accessport i nätet. Vidare måste telekommuni- kationsnätet välja förbindelsevägen mellan part A och B. Detta sker med hjälp av routingtabellerna. De fasta routingtabellerna är emellertid en olägenhet exempelvis i det fall när ett stort antal användare som befinner sig inom ett begränsat lokalt, geo- grafiskt område samtidigt anropas via telekommunikationsnätet, varvid spärr uppstår på vissa trunkledningar som leder till detta lokala område. Normalt har noden vid ett sådant tillfälle flera 19 10 15 20 25 30 35 5 ' 469 865 outnyttjade trunkledningar från andra geografiska områden.

Routingtabellerna tillåter emellertid inte att dessa outnyttjade trunkledningar tillfälligt utnyttjas för att avverka trafiken till det lokala området. Som exempel på tillfälliga geografiska trafikkoncentrationer kan nämnas bl.a. stora sportevenemang av temporär karaktär.

Sett ur B:s synpunkt är dagens telekommunikationsnät också rigida till sin struktur och tröga i sin omdirigering av anropet till B i det fall B flyttar från sin accessport i telekommunikations- nätet. Detta problem är exempelvis i dagens telefonnät löst med tjänster som "medflyttning" eller "omstyrning“. Om B emellertid måste byta accessidentitet permanent så kvarstår dock problemet att den som vill nå B måste meddelas den nya accessidentiteten.

Mobiltelefonin klarar detta problem men till priset att nätet ständigt måste registrera var B (eller B:s terminal) kan nås.

TEKNIKENS s-I-ÅNDPUNKT Den europeiska patentansökan EP 91850106-5 med titeln “Apparatus and Method for Directing Calls to Mobile Telephone Subscribers" (Erisson Dooket LM 4892) av samma sökande som för föreliggande uppfinning beskriver ett mobilt kommunikationssystem i vilket hemmaväxeln för en mobil abonnent vet var abonnenten förmodligen uppehåller sig. Vid mottagning av ett anrop anmodar hemmaväxeln den växel där den mobila abonnenten förmodligen är att söka abonnenten med paging och att ansluta abonnenten till en talkanal. Först sedan denna process genomförts framgångsrikt rapporteras detta till hemmaväxeln och hemmaväxeln beordrar därefter uppställning av en förbindelse från A till B genom nätet.

Därigenom undviks onödig uppkoppling av en samtalsförbindelse från A till hemmaväxeln, vilket var den metod som användes tidigare, och istället har endast en signalering genomförts mellan A och hemmaväxeln. Signaleringen kan ske via t.ex. CCITT signalsystem nr 7.

Den europeiska patentansökan EP 92 850086-7 med titeln “A Communications System for Integrating a Paging System with 10 15 20 A25 30 35 469 865 6 Cellular Radio Telephones" (Ericsson docket LM 5456) av samma sökande som föreliggande uppfinning beskriver ett cellullärt mobiltelefonisystem med mobiltelefoner som har inbyggd sökare. Om mobiltelefonen är frånkopplad men sökaren är aktiv inträffar, när ett inkommande anrop görs mot mobiltelefonen, att ett bredtäckan- de pagingnät sänder ut en söksignal som mottas av mobiltelefonens sökare, vilken som gensvar härpå "väcker" mobiltelefonen och bringar denna att registrera sig. Därefter styr nätet om samtalet till mobiltelefonen genom att upprepa sökningen, men nu via det cellullära mobiltelefonnätet.

I det beskrivna systemet finns en samverkan mellan det fasta telefonnätet, pagingnätet och mobiltelefonnätet.

Den europeiska patentskriften 140 351 beskriver ett system för att öka räckvidden av trådlösa telefoner. En trådlös telefon samverkar via en radioförbindelse med en fast telefon, som har access till telefonnätet. Den trådlösa telefonen har en räckvidd som är begränsad till närområdet runt den fasta telefonen. För att öka räckvidden så att en mobil trådlös telefon A-MOBIL som befinner sig inom räckvidden för sin fasta telefon A-FIX skall kunna etablera förbindelse med en annan mobil trådlös telefon B- MOBIL, inte övertäcker räckvidden för A-FIX föreslås att de fasta telefonerna A-FIX och B-FIX båda förses med en tillsatsenhet som via en växel i telefonnätet samverkar med ett personsöknings- system med en räckvidd som når både A-TEL och B-TEL. Förbindelse från A-MOBIL till B-MOBIL etableras genom att A-MOBIL gör ett anrop och anger B-MOBIL:s telefonnummer. A-MOBIL:s fasta telefon A-FIX adderar till B-telefonnumret en A-FIX-ID som går till som har en egen fast telefon B-FIX med en räckvidd som växeln och därifrån till personsökningssystemet. Därefter ledigställer A-FIX sin förbindelse mot växeln. Den pagingsignal som B-MOBIL mottar innehåller A-FIX-ID. Den person som betjänas av B-MOBIL kan därefter göra ett anrop, via. en annan FIX- terminal, här kallad X-FIX, och därvid ange A-FIX-ID som destination. Anropet går från B-MOBIL, via X-FIX, via växeln.till den ledigställda A-FIX och kontakten mellan parterna är etable- rad. Det i patentet beskrivna kommunikationsförfarandet kan.grovt sett beskrivas som konventionell A-nummeröverföring där A-numret 10 15 20 25 30 35 7 469 865 överförs via pagingnätet. En nackdel med detta kända system är att A-FIX måste ledigställa sin förbindelse med växeln för att kunna motta samtal från B-MOBIL. Detta innebär den ytterligare nackdelen att vem som helst kan ringa in mot A-FIX sedan A-FIX ledigställt sin förbindelse mot växeln. Fastän A-MOBIL beställt samtal med B-MOBIL kan en tredje part alltså ringa A-MOBIL.

Växeln kan inte avgöra vilka inkommande samtal till A-FIX som skall släppas igenom. Växeln vet överhuvudtaget inte om att det råder en relation mellan A-FIX och B-FIX, än mindre kan växeln hantera en sådan relation. Ännu en nackdel med detta system är att alla fasta telefoner och alla mobiltelefoner samt paginsyste- met måste vara specialkonstruerade för att fungera tillsammans.

Detta innebär mycket stora investeringskostnader för att få systemet att fungera.

I Taiwan används ett kommunikationsförfarande som innebär, att när en abonnent A önskar samtala med en person B, som har en mobiltelefon, beställer A personsökning av B och uppger sitt A- nummer. Därefter ledigställer sig A. Vid personsökningen överförs A-numret till Bzs personsökningsapparat. Abonnent B ringer nu A- numret på sin mobiltelefon. En förbindelse uppställs således från B till A. En nackdel med detta förfarande är att den till B överförda referensen, dvs. A-numret, pekar på hårdvara, dvs. Azs telefonapparat och att A måste ledigställa sig för att en förbindelse från B skall kunna kopplas upp mot A. En annan nackdel är också, att A inte med säkerhet vet, att det är B som ringer när det ringer i Azs telefon. Någon annan abonnent kan nämligen hinna ringa A innan B ringer. nEnoGöRELsE FÖR UPPFINNINGEN Kommunikationstjänsten.enligt den grundidé på vilken uppfinningen är baserad indelas i en separat förhandlingsfas och en för- bindelseetableringsfas. Förbindelseetableringsfasen initieras först när båda parterna accepterat att kommunikation skall ske och när parternas resp. accesspunkter blivit kända för parterna.

Med separat avses här att det nämnda kopplade förloppet mellan anrop och uppställning av förbindelseväg bryts både i tid och i rum. Att det kopplade förloppet bryts i tiden innebär att för- handlingsfasen av en kommunikationstjänst skiljs från upp- 10 l5 20 25 30 35 469 865 s rättandet av förbindelseväg. Upprättandet av förbindelseväg sker först vid en tidpunkt när båda parterna är överens om att förbindelsens kommunikationsfas skall äga rum. På detta sätt kommer tidpunkten för upprättande av förbindelseväg att fördröj as i förhållande till tidpunkten för anropet men uppfinningen utesluter inte att tidpunkten för uppställandet av förbindelseväg sker i direkt anslutning till tidpunkten för anropet förutsatt att vissa villkor är uppfyllda.

Att det kopplade förloppet bryts i rummet innebär att för- bindelsevägen mellan parterna inte nödvändigtvis behöver ske över samma telekommunikationsnät över vilket eller vilka förhandlings- fasen sker. Uppfinningen utesluter emellertid inte att den rumsliga kopplingen bibehålls, dvs. att samma telekommunikations- nät över vilket eller vilka anropet skedde även används vid kommunikationen mellan parterna.

Genom att splittra det kopplade förloppet kommer en förbindelse nu inte att betraktas som en uppställning av väg från ett ursprung till en destination utan en förbindelse kommer att betraktas som en uppställning av väg mellan två likvärdiga parter varvid en väg kan uppställas från A till B, eller från B till A, eller från A till en mellanliggande punkt M(IA(A)) och från B till en mellanliggande punkt M(IA(B)) varefter M(IA(A)) förbinds med M(IA(B)). De mellanliggande punkterna M(IA(A)) och M( IA(B)) är förlagda till ett telekommunikationsnät som kan nås av båda parterna. Uppsplittringen av det kopplade förloppet innebär också att ett anrop betraktas som en beställning av en tjänst.

Traditionellt betraktas ett anrop som en beställning av upp- ställande av en förbindelseväg till en destination. Med det nya synsättet innebär t.ex. nummertagning på t.ex. en telefonapparat enbart att part A beställer en kommunikationstjänst. Tjänsten kan, men behöver inte vara förknippad med uppställning av kopplingsväg .

När uppfinningsidén tillämpas vid förbindelseetablering mellan två parter, varvid en första part, part A, som finns i en nod X, via ett signalnät beställer en förbindelse med den andra parten, part B, som finns i nod Y, frigörs förbindelsebeställningen från 10 15 20 25 30 35 9 469 865 att vara kopplad till uppställning av kopplingsväg. Förbindelse- beställningen innehåller uppgifter om de funktionaliteter som skall förbindas med varandra. Initiativet till att uppställa förbindelsen, dvs. initiera uppställning av kopplingsväg, kan tas av den anropade parten, eller beroende på omständigheterna av den anropande parten. De nät genom vilka kopplingsvägen går behöver på detta sätt inte ha kunskap om vilken funktionalitet eller tjänst som utbyts mellan parterna. Det enda dessa mellanliggande nät behöver kunna är att etablera förbindelseväg samt, givetvis, tjäna som bärare för den information som utväxlas mellan parterna.

Tillämpas det ovan beskrivna sättet att etablera förbindelse mellan parterna vid intelligenta nättjänster behöver, såsom just nämnts, de nät genom vilka kopplingsväg uppställs mellan parterna inte besitta kunskap om den telekommunikationstj änst tjänsteleve- rantören levererar över kopplingsvägen. Detta innebär bl.a. att tjänsteleverantören själv tillåts välja det sätt på vilket han önskar leverera den beställda tjänsten. Tjänsteleverantören kan själv äga den utrustning han använder för att leverera tjänsten och utrustningen behöver bara följa nätoperatörens signalerings- protokoll för access till den grundläggande kommunikationstjän- sten, dvs. standardiserade nätprotokoll för koppling av för- bindelser. Inga protokoll för avancerade tjänster i nätet behövs.

Detta är föremål för vår samtidigt inlämnade patentansökan 9200470-4.

Uppfinningen avser att åstadkomma en grundläggande mekanism för åstadkommande av ett samarbete mellan två funktionaliteter som förekommer i varsin nod, X resp. Y, genom att den nod X som beställer en för samarbetet erfordrad förbindelse med den andra noden Y tilldelar förbindelsen en temporär referens som är knuten till det aktuella önskade samarbetet. Ännu ett ändamål med uppfinningen är att åstadkomma ett kommu- nikationssätt enligt vilket den temporära referensen (a) tillkännages endast för den nod Y som skall leverera förbindel- sen, kallad leverantör, och (b) används av leverantören som 10 15 20 25 30 469 865 10 destinationsadress vid uppställning av en förbindelse som originerar från nod Y och terminerar i nod X.

Ett annat ändamål med uppfinningen är att åstadkomma ett kommunikationssätt som medger att en nod kan identifiera ett inkommande anrop, som använder den temporära referensen, med ledning av den nämnda referensen. Ännu ett ändamål med uppfinningen är att åstadkomma ett kommu- nikationsförfarande som medger användning av befintlig utrustning i existerade kommunikationsnät.

Ett annat ändamål med uppfinningen är att åstadkomma ett kommunikationssätt som medger att uppställning av kopplingsväg mellan en förbindelsebeställare och en förbindelselevrantör kan ske genom ett eller flera nät eller inom en och samma nod, utan att näten resp. noden behöver besitta kunskap om den tjänst som skall överföras på förbindelsen. Ännu ett ändamål med uppfinningen är att åstadkomma ett kommuni- kationssätt enligt 'vilket förbindelsebeställningen är trans- fererbar, på initiativ från antingen förbindelsebeställaren eller förbindelseleverantören, till en förbindelseunderleverantör. Ännu ett ändamål med uppfinningen är att åstadkomma ett kommuni- kationssätt som medger att den nämnda referensen är kompletterad med ett lösenord med vilken leverantören identifierar sig hos beställaren.

Ovanstående syftemål kan ernås t.ex. genom att den nämnda referensen.väljs i en förutbestämd destinationsadresserie som hör till den nod som utdelar referensen. Är nätet t.ex. ett tele- fonnät anges destinationsadress av ett telefonnummer som är valt ur en förutbestämd nummerserie.

FIGURBESKRIVNING Olika utföringsformer av uppfinningen kommer att beskrivas närmare nedan i anslutning till de bifogade ritningarna, i vilka lO 15 20 25 fig. 1 fig. 2 fig. 3 fig. 4 fig. 5 fig. 6 fig.? fig.8 fig. 9 fig. 10 fig.ll 11 469 865 är en översiktsvy som visar ett känt konventionellt telekommunikationsförfarande, är en översiktsvy som 'visar ett känt konventionellt telekommunikationsförfarande, är en översiktsvy av ett känt konventionellt kommuni- kationsförfarande vid förbindelseetablering med hjälp av mellanliggande noder, är en översiktsvy liknande fig. 3, varvid fig. 4 visar ett tänkbart kommunikationsförfarande som avviker från det kända men som inte utgör föreliggande uppfinning, är en översiktsvy som illustrerar kommunikationssättet enligt uppfinningen, är en översiktsvy som visar ett utförande av kommuni- kationssättet enligt uppfinningen, är en översiktsvy som visar kopplingsvägen för en förbindelse mellan. A och B när sättet enligt fig.6 utnyttjas, är en översiktsvy som visar ett alternativt utförande av kommunikationssättet enligt fig. 6, är en översiktsvy som visar kopplingsvägen för en förbindelse mellan. A och B när sättet enligt fig.8 utnyttjas, visar ännu en modifierad utföringsform av kommunika- tionssättet enligt uppfinningen, är ett tillståndsdiagram som visar de aktiviteter som förekommer vid kommunikationssättet enligt fig. 6, 10 15 20 25 30 469 865 12 fig. 12 visar ett exempel på kommunikationssättet enligt upp- finningen, varvid flera telekommunikationsnät samverkar med varandra, fig. 13 är ett flödeschema som illustrerar kommunikationssättet enligt fig. 12, fig. 14 är ett blockschema visande en förbindelsebeställare som används vid kommunikationssättet enligt uppfinningen, och fig. 15 är ett blockschema visande en förbindelseleverantör, som används vid kommunikationssättet enligt uppfinningen, fig. 16 visar ett exempel på uppfinningen när denna tillämpas för flera samverkande nät, fig. 17 visar ett annat exempel på uppfinningen när denna tillämpas vid intelligenta nättjänster, och fig. 18 visar ännu ett exempel på uppfinningen när denna till- lämpas vid kopplingsstationer i ett telekommunikations- nät.

DETALJERAD BESKRIVNING Innan uppfinningen beskrivs är det lämpligt att förklara vissa grundläggande begrepp och att i samband därmed införa några nya begrepp vilka används för att beskriva uppfinningen. Sedan dessa begrepp har definierats är det tekniska problem som ligger till grund för föreliggande uppfinning, att etablera förbindelse mellan tvâ parter, lätt att definiera med utgångspunkt från parternas kommunikationsbehov. Detta synsätt: på. hur en för- bindelse skall etableras skiljer sig från det synsätt som tillämpas idag där förbindelseetableringen betraktas ur telekom- munikationsnätets synvinkel. En kommunikationstjänst bör vara en kommunikation mellan användare och inte, såsom idag, betraktas såsom en kommunikation mellan utrustningar vilka är anslutna eller kan anslutas till ett nät och över vilka nätet bestämmer. 10 l5 20 25 30 35 13 469 865 Med det nya synsättet betraktas näten istället som hjälpmedel för att etablera förbindelser.

I fig. 1-4 beskrivs enheter och begrepp som är typiska i samband med förbindelseetablering via telekommunikationsnät. Tele- kommunikation betyder kommunikation på avstånd. För att sådan kommunikation skall kunna genomföras behövs utrustning. Ut- rustningarna tillsammans bildar ett telekommunikationsnät. Inom detta nät finns det noder. En nod kan vara en väljare, ett undernät, ett LAN (Local Area Network el.dyl.) och består av en lokal samling utrustningar eller av en enda lokal utrustning. Ut- rustningen ifråga har den funktionalitet, dvs. kan utföra den funktion, som krävs för att utrustningen skall kunna leverera en lokal tjänst inom noden.

Fig. 1 visar ett lokalt nät med en nod X, en nod Y och en schematiskt visad förbindelse 1 mellan noderna. Noden X kan som exempel vara en lokal växel såsom t.ex. en PABX-växel (Private Automatic Branch Exchange). I en stor infrastruktur finns det många noder och förbindelser mellan dessa. När noderna knyts ihop skapas ett nät av noder. Användare i olika noder får då möjlighet att kommunicera med varandra. För att detta skall kunna ske krävs att funktionaliteter i båda användarnas noder samarbetar med varandra. Föreliggande uppfinning är inriktad på det sätt ett sådant samarbete går till. Uppfinningen utgår från att det finns noder, funktionalitet, förbindelser och utrustning. Dessa begrepp har visats i fig. 1 där F betecknar funktionalitet och U be- tecknar gtrustning. X resp. Y betecknar noder som har funktiona- litet och utrustning, medan hänvisningssiffran 1 symboliserar förbindelsen mellan noderna X och Y.

Fig. 2 visar hur ett konventionellt lokalt nät fungerar. När en användare A vill skapa kontakt med en annan användare B är parten A den part som tar initiativet till förbindelsen och som med hjälp av funktionaliteten i sin nod X beställer kommunikation med part B i noden Y. A kallas originerande användare och B kallas terminerande användare. Bland den utrustning som finns i noden X finns utrustning som styr uppställning av en förbindelse 1 från X till Y. Användaren A resp. B kan vara en person en dator eller 10 15 20 25 30 35 469 865 14 ett annat nät som använder nätet i fig. 2. Under alla för- hàllanden är en användare en part som vill utnyttja den funktio- nalitet som finns i en nod. Traditionellt kopplas en förbindelse från den originerande användarens A nod X till den terminerande användarens B nod Y. Den terminerande noden Y har en funktionali- tet och utrustning som den terminerande användaren B kan använda.

Den originerande noden X uppvisar aktiviteter gentemot noden Y och noden Y har aktiviteter gentemot noden X. Dessa aktiviteter måste koordineras med varandra, dvs. en interaktion måste förekomma mellan nodernas aktiviteter. Denna interaktion visas schematiskt vid den streckade linjen 2. Gäller det ett tele- fonsamtal är aktiviteterna t.ex. avkänning av att telefonluren lyfts av resp. lagts på, påringning, uppställning och rivning av kopplingsväg, taxering etc. dvs. aktiviteter som måste koordine- ras i tidsföljd efter varandra för att ett telefonsamtal skall kunna genomföras.

Fig. 3 visar ett större nät där det inte finns direkta för- bindelser mellan den originerande noden X och den terminerande noden Y. När A i den originerande noden X önskar förbindelse med B i den terminerande noden Y kopplas förbindelsen via ett antal mellanliggande noder 3, «4 5. Dessa mellanliggande noder har ingenting med användarna A och B att göra utan skall endast hjälpa till med förbindelsen. Noderna 3-5 kan. med den nya terminologin betecknas som förbindelseförmedlande noder. Vi har alltså nu tre typer av noder, nämligen originerande nod, terminerande nod och förbindelseförmedlande nod. De förbindelse- förmedlande noderna har inget med kommunikationstjänsten att göra. Den tjänst som användaren. A. beställt hanteras av den originerande noden X och den terminerande noden Y. Rollför- delningen är således nu fastställd. I nätet i fig. 3 behövs även signalering mellan noderna. Signaleringen behövs för att funktionaliteten i en nod skall samarbeta eller koordinera med funktionaliteten i en annan nod. Sådan koordinering kallas med terminologin i fig. 2 för interaktion och visas vid de streckade pilarna 2 i fig. 3. Interaktionen mellan de förbindelseförmed- lande noderna och mellan en förbindelseförmedlande nod och en originerande eller terminerande nod är vanligen inte identisk ehuru de streckade pilarna markeras med samma identiska hän- 10 15 20 25 30 35 15 469 865 visningsbeteckning 2. Traditionellt styrs interaktionen och tjänsten via samma fysiska ledningar. Vid t.ex. avlyftning av luren ändras motståndet i ledningarna vilket är signalen till att något skall hända. I moderna kommunikationssystem har man skilt på sådan signalering och på förbindelseledningarna. Det finns en förbindelse som går på en ledning och på andra ledningar går signaler som koordinerar nodernas aktiviteter med varandra och som är relaterade till den aktuella förbindelsen. Signalerna behöver emellertid inte gå samma väg som förbindelsen går. Om man betraktar förbindelsen funktionsmässigt gäller emellertid att signalerna går från nod till nod till nod parallellt med förbindelsen 1. Signaleringen initieras traditionellt alltid från den originerande noden X.

Fig. 4 visar ett nät som är modifierat i förhållande till det i fig. 3 visade. Fig. 4 visar hur ett nät skulle kunna se ut med utgångspunkt från de idéer som ligger till grund för uppfin- ningen. Den originerande noden X och den terminerande noden Y intar en särställning. Det är dessa noder som skulle behöva "tala" med varandra om tjänsten, dvs. dessa noder skulle behöva inbördes interaktion för att förhandla om den av användaren beställda tjänsten. Liksom i fallet:med de förbindelseförmedlande noderna 3-5 behöver de förbindelseförmedlande noderna 6, 7, 8 i fig. 4 också "tala" inbördes men då endast om själva förbindel- sen. En förbindelseförmedlande nod har till uppgift att se till att en förbindelse som inkommer på en fysisk port skall skickas vidare till förbindelsens destinationsport. Vi skiljer således här på interaktion av två typer, nämligen å ena sidan en kommunikationstjänstinteraktion som enbart har med tjänsten att göra och å andra sidan en förbindelsetjänstinteraktion som endast har med uppställandet, d.v.s. kopplingen, av förbindelsen att göra. De signaler som används till förbindelsetjänstinteraktionen behöver endast ange förbindelsens destination. Detta kan varje befintligt nät utföra oavsett vad slag kommunikationstjänster näten är avsedda för. Den grundläggande förmågan som ett telekommunikationsnät har idag är att etablera en förbindelse från en originerande punkt, med hjälp av en destinationsadress, mot en terminerande punkt. Destinationsadressen kan uttryckas antingen med siffror eller annan alfanumerisk information. 10 15 20 25 30 35 469 865 16 När en förbindelse kopplas från förbindelsenod till förbindelse- nod behöver förbindelsen inte ha kunskap om de eventuella tjänster eller funktionaliteter som finns i de olika förbindelse- noderna. Kopplingsuppställningen har inget med själva kommunika- tionstjänsten att göra. När förbindelsen hanteras i förbindelse- noderna görs detta på ett sätt som inte har något samband med det ändamål för vilket förbindelsen skall användas utan hanteringen sker bara med utgångspunkt från att förbindelsen skall åstadkom- mas. Vad förbindelsen skall användas till avgörs av kommunika- tionstjänsten. I fig. 4 är det den som tar initiativ till för- bindelsen, dvs. den originerande noden X som skulle kunna förhandla med den terminerande noden Y om villkoren för kommuni- kationstjänsten, vilket visas av den streckade interaktionspilen 9. Exempel på. villkor för kommunikationstjänsten är typ av tjänst, behörighet, debitering och alla övriga uppgifter som har med tjänsten att göra. De förbindelseförmedlande noderna 6-8 har ingenting med denna förhandling att göra ty dessa noder har enbart till uppgift att koppla förbindelsen mellan noderna X och Y.

Enligt det traditionella sättet att uppställa en förbindelse är det den som tar initiativ 'till förbindelsen som också styr uppställningen av kopplingsväg genom att etablera förbindelsen framåt mot slutdestinationen. Så är det alltid i alla före- kommande nät.

Det är emellertid lika uppenbart att när noderna X och Y förhandlat färdigt om kommunikationstjänsten skulle förbindelse- tjänsten lika gärna kunna origineras från den terminerande noden Y, varvid förbindelsen skulle kopplas från.Y till X. Föreliggande uppfinning tar fasta på detta förhållande och utvecklar detta vidare såsom framgår ur fig. 5-7.

Fig. 5 visar ett nät som utnyttjar kommunikationssättet enligt uppfinningen. I fig. 5 förekommer två ändnoder X och Y vilka båda är överens om att de skall ha en förbindelse med varandra. Hur noderna X och Y kommit i kontakt med varandra utgör inte någon del av föreliggande uppfinning. Det sätt på vilket ändnoderna kommer i kontakt med varandra kan ha skett på olika sätt och med 10 15 20 25 30 35 17 469 865 användande av ett nät som är skilt från det i vilket förbindelsen uppställs. I varje ändnod finns varsitt program som har etablerat kontakt med varandra och kommit fram till att en förbindelse skall etableras. Ändnoderna förhandlar med varandra för villkoren för förbindelsen i enlighet med ovan och dessutom, vilket är det nya, kommer noderna överens om vem som skall ha rollen som förbindelseleverantör och vem som skall ha rollen som för- Enligt föreliggande uppfinning är för- förbindelsen skall bindelsebeställare. bindelseleverantören den nod varifrån uppställas mot den nod som har rollen som beställare av för- bindelsen. Beroende på vad ändnoderna skall göra och beroende på vilka förutsättningar resp. ändnod har, väljs i samarbete mellan noderna X och Y vem som skall vara beställare och vem som skall vara leverantör. De kriterier som härvid används för rollfördel- ningen mellan parterna är t.ex. att leverantör väljs i den nod som är valbar bland flera.

I en situation där ena parten är given på förhand, t.ex. en part som lyft på en telefonlur och som finns på ett visst ställe och vill ha förbindelse nu, är det naturligt att denna part skall vara beställare av förbindelsen medan den som skall betjäna förbindelsen, t.ex. en resurs som finns på många ställen i nätet, är den som skall ha rollen som leverantör av förbindelsen. Den part som är outbytbar och som t.ex. finns på endast ett ställe i nätet är således den som skall ha rollen av beställare medan leverantören är den som kan finnas på flera ställen i nätet, den som kan vara Valbar, den som kan flytta, vara mobil, portabel eller på annat sätt röra sig inom nätet.

I analogi med att skilja på kommunikationstjänst och förbindelse- tjänst är det möjligt att skilja på de funktionaliteter som berör kommunikationstjänsten. Kommunikationstjänsten uppdelas i en beställare av en förbindelse, kallad förbindelsebeställare, och i en leverantör av förbindelsen, kallad förbindelseleverantör. På likartat sätt kan funktionaliteten avseende förbindelsetjänsten uppdelas i en skapare av förbindelsen, kallad förbindelseskapare och en mottagare av förbindelsen, kallad förbindelsemottagare. 10 15 20 25 30 35 469 865 18 Efter att ha klarlagt rollfördelningen beställare-leverantör kan två fall uppstå, kommunikationen, är (a), beställare eller (b) leverantör. Dessa nämligen att den som tar initiativ till två fall illustreras i fig. 6 resp. 8.

I fig. 6 tänks funktionaliteten i den nod som initierar att kommunikation skall uppstå, den vänstra noden X i fig. 6, uppdelad i en förbindelsebeställare och en förbindelsemottagare medan funktionaliteten i den nod som mottar anropet, noden Y i fig. 6, uppdelas i en förbindelseleverantör och en förbindelses- kapare. Förbindelsebeställaren.betecknas 10, förbindelseleveran- tören ll, förbindelsemottagaren 12 och förbindelseskaparen 13.

Med den nya terminologin är den tjänst som förbindelsebeställaren begär "förbindelseetablering". Förbindelsebeställaren beställer således tjänsten förbindelse. Problemställningarna har nu renodlats. Således finns en förbindelsebeställare och en för- bindelseleverantör vilka bara har att göra med hur förbindelsen skall skapas och ingenting annat.

Förbindelsebeställaren innefattar programvara och utrustning som finns i noden X. Programmet och dess utrustning kan via ett signalnät 14 interagera med en förbindelseleverantör i noden Y.

Förbindelseskaparen består likaledes av programvara och av utrustning som kan interagera med förbindelsemottagaren via ett telekommunikationsnät 15, som enbart tjänar som kopplingsnät. För varje förbindelsebeställning som inkommer från en ej visad användare, som vanligen är realiserad i form av programvara, skapar förbindelsebeställaren en förbindelsebeställarindivid och en förbindelsemottagarindivid, medan förbindelseleverantören för varje mottagen förbindelsebeställning fràn förbindelsebeställaren skapar en förbindelseleverantörsindivid och en förbindelseskapa- reindivid. Alla dessa individer är företrädesvis dataposter innehållande ett antal fält med uppgifter om förbindelsen och om referenser till program och utrustning. Via programmen samarbetar individerna med varandra för skapande och rivande av förbindel- Serna .

Enligt föreliggande uppfinning ankommer det på den nod, som har rollen.av förbindelsebeställare att skapa en.förbindelsebeställa- 10 15 20 25 30 35 19 469 865 re 10 som.via interaktionssignaler 2, vilka överförs på signalnä- tet 14, signalerar till förbindelseleverantören ll och hos denna beställer en förbindelse. Noden med förbindelsebeställaren 10 skall samtidigt fungera som förbindelsemottagare 12. Noden med förbindelseleverantören ll skall samtidigt fungera som för- bindelseskapare 13. För att förbindelsebeställaren 10 skall kunna referera till den beställda förbindelsen tilldelas förbindelsen en referens.

Referensen refererar till en destination i förbindelsebeställa- rens nod. Närmare bestämt ingår referensen i. adresserien för beställarnoden så att omgivande noder "tror" att det finns en abonnent i beställarnoden. Vidare är de som referens använda adresserna i adresserien.valda bland sådana adresser som inte har någon utrustning knuten till beställarnoden. Såsom adress kan telefonnummer, elektronisk-post adress, datakommunikationsadress etc. användas. I fortsättningen kallas referensen för ett IA- nummer (lntergktions-nummer) eller en IA-identitet. IA-numret kan bestå av siffror, alfanumeriska tecken och andra symboler såsom *, # etc. och är återanvändbar. Det bör observeras, att ett IA- nummer kan men behöver inte vara förknippat med en accessport i den nod som utdelar ett IA-nummer. I utförandet enligt fig. 6 överförs IA-numret över signalnätet 14 och sedan, i samband med förbindelseuppkopplingen över nätet 15 såsom en referens.

I fig. 6 antas, att A gör ett anrop mot B. A kopplas till noden X, där anropet kommer in på en port, markerad med en liten ring.

Anropet parkeras på denna port och noden X gör B-nummeranalys och finner att det anropade B-numret ligger i nod Y. Förbindelsebes- tällaren 10 i nod X skapar nu en förbindelsebeställarindivid och tilldelar IA-nummer. En förbindelsebeställning innehållande bland annat IA-numret sänds över signalnätet 14 till noden Y. Samtidigt med att förbindelsebeställare 10 sänder iväg förbindelsebeställningen till förbindelseleverantören ll, sänder anropet ett förbindelsebeställaren2H)över~IA-numret till förbindelsemottaga- ren 12 tillsammans med en uppgift om för vilket ändamål IA-numret utdelats, dvs. i detta fall ändamålet "förbindelseetablering med den port på vilken anropet från A inkommit". Förbindelsemottaga- ren 12 känner alltså i förväg till IA-numret. Förbindelseleveran- 10 15 20 25 30 35 469 865 20 tören skapar som gensvar på mottagningen av förbindelsebeställ- ningen en förbindelseleverantörsindivid och en förbindelseskapar- individ. Förbindelseskaparindividen initierar uppkoppling av en förbindelse dels mot destinationen.B genom användande av B-numret och dels en förbindelse mot noden X, genom kopplingsnätet 15, med användande av IA-numret som adress till X. När förbindelsen från Yzs förbindelseskaparindivid inkommer på någon av X-nodens, dvs. beställarnodens, ingângsportar vet förbindelsemottagaren 12 för vilket ändamål IA-numret utdelades och förbinder den parkerade förbindelsen från A med den inkommande förbindelsen från B.

Förbindelsen skapas således från leverantören av kommunikations- tjänsten. Det bör observeras att IA-numret inte anger inkommande port i noden X utan en adress som har noden som destination och ett löpnummer, eller hänvisningstal som är förenligt med nummerplanen/adressplanen, som referens till beställningen. En levererad förbindelse som kopplas fram till noden X kan t.ex. komma in på vilken som helst bland kanske tusentals portar. Det gör detsamma på vilken port förbindelsen kommer in. De inkommande portarna är bara till för att ta emot levererade förbindelser.

Genom att den levererade förbindelsen emellertid har använt IA- numret som adress, vet förbindelsemottagaren att den förbindelse som kommit in på en ingångsport och som har använt IA-numret som adress skall hanteras på ett särskilt sätt. Förbindelsemottagaren kontrollerar för vilket ändamål IA-numret utdelades och vidtar därefter erforderliga åtgärder.

När förbindelsen väl är uppställd från förbindelseskaparen till förbindelsemottagaren går förbindelsen den väg som illustreras i fig. 7 och förbindelsens uppställning administreras av de förbin- delseförmedlande noderna 6, 7, 8.

När förbindelsen mellan A och B skall brytas kopplas förbindelsen ned, annulleras förbindelsebeställaren 10, förbindelsemottagaren 12, förbindelseleverantören 11 och förbindelseskaparen 13 samt friställs IA-numret. Samma IA-nummer kan sedan utdelas på nytt för en annan förbindelsebeställning. 10 15 20 25 30 35 21 469 865 Fig. 8 visar det alternativa fallet (b) ovan, dvs. när den nod som tar initiativet till kommunikationen är den nod som utses att ha förbindelseleverantören. I detta fall utses nod X till att ha leverantören och nod Y till att ha förbindelsebeställaren. I nod Y tilldelas förbindelsen ett IA-nummer som nu väljs bland nodens Y för detta ändamål disponibla IA-nummer. IA-numret sänds över till förbindelseleverantören 11 och till förbindelsemottagaren 12. Därefter ställs förbindelsen upp från förbindelseskaparen 13 till förbindelsemottagaren 12 och när förbindelsen skall kopplas upp sker det med den riktning som anges av pilarna i fig. 9.

För både figur 6 och figur 8 gäller att om förbindelsebeställare 10 och förbindelsemottagare 12 finns i olika noder måste förbindelsebeställaren 10 kommunicera med den nod i vilken förbindelsemottagaren 12 finns och av sistnämnda nod begära ett IA-nummer, som denne då sänder till förbindelsebeställaren.

Såsom förbindelsenät 15 kan vilket eller vilka nät som helst användas, vilka har funktionen att kunna förbinda en part med en annan part baserat på en adress/nummer. Internt får förbindelse- nätet/förbindelsenäten hantera förbindelsen på vilket för resp. nät lämpligt sätt som helst. Det enda som krävs av förbindelsenä- tet är att det skall kunna koppla eller, om det gäller paket- kopplade nät, kunna etablera en behöver däremot inte tillhandahålla några tjänster.

Såväl förbindelseskaparen som förbindelsemottagaren innefattar programvara och utrustning med vars hjälp förbindelseskaparen kommunicerar med förbindelsemottagaren via förbindelsenätet 15.

Signalnätet 14 skall kunna förmedla signaler och används enbart till att signalera medan telekommunikationsnätet 15 används till att uppställa kopplingsväg mellan ändnoderna Y och X, dvs. enbart såsom kopplingsväg.

Fig. 10 visar en modifierad utföringsform av uppfinningen som medger återanvändning av ett aktiverat, d.v.s. icke annullerat, IA-nummer. Fig. 10 är en översiktsvy som visar tre noder X, Y och Z där noderna X och Y motsvarar noderna X och Y i fig. 6 och där noden Z har utsetts till förbindelseskapare. Noden Z kan t.ex. ha 10 15 20 25 30 35 469 865 22 en extra funktionalitet som saknas i nod Y men som funktionalite- ten i X önskar samarbeta med.

På samma sätt som i exemplet i fig. 6 gör förbindelsebeställaren 10 i ändnoden X i fig. 10 en förbindelsebeställning och tilldelar denna beställning en referens, nämligen ett specifikt IA-nummer.

IA-numret förs över till noden Y via interaktion över signalnä- tet, representerat med interaktionspilen 2, och förbindelseleve- rantören ll i noden.Y överför IA-numret till en förbindelseskapa- re 13 i noden Y. Förbindelseskaparen initierar uppställning av kopplingsväg genom förbindelsenätet 15 fram till noden X.

Kopplingsvägen representeras av pilen 16 i fig. 10. Sedan förbindelsen etablerats inträder kommunikationsfasen. På initiativ från. endera av' de parter som då kommunicerar med varandra kan IA-numret överföras till noden Z, representerat av interaktionspilen.l7. Således byts förbindelseleverantörsnod från noden Y till noden Z och sedan kan den nya noden Z ansluta sig till noden X genom att använda IA-numret. Den kopplingsväg som därvid uppställs representeras av pilen 18 i fig. 10. För att det ovan beskrivna sättet skall kunna utföras behöver noden X endast bryta kopplingsvägen 16 mot den ursprungliga leverantörsnoden Y utan att annullera IA-numret. Noden X parkerar således det från användaren inkommande anropet och när förbindelseskaparen i nod Z anropar med användande av samma IA-nummer som tidigare identifierar noden X detta anrop, upptäcker att IA-numret är utdelat i ett visst syfte och förbinder den från Z levererade förbindelsen med det parkerade anropet från.A. När kommunikatio- nen mot noden Z är avslutad rivs förbindelsen 18. Z kan antingen ha övertagit leverantörsrollen från Y, varvid funktionaliteten i Z svarar för att ansluta interaktionen med X, eller kan Z vara "underleverantör" till Y, varvid Z återlämnar kontroller till Y sedan begärda aktiviteter avslutats.

Sättet att överflytta IA-numret från en nod till en annan kan upprepas så att nod Z i fig. 10 i sin tur kan överföra IA-numret till ännu en nod med en funktionalitet som nod X önskar samarbeta med. Nod X behöver inte koppla ned mot användaren A vid byte av förbindelseleverantör vilket betyder att sett ur Azs synpunkt 10 15 20 25 30 35 23 469 865 tillhandahåller nod X den funktionalitet som finns i noderna Y, Z.... Med andra ord är noderna Y,Z.. transparenta gentemot A.

Fig. ll visar ett tillståndsdiagram för nod X. Nod X intar ett tomgångstillstånd 19 i vilket Från detta tillstånd 19 kan noden övergå till ett tillstånd när noden intar rollen som beställare, tillståndet 20 i vilket noden också intar ett tillstånd av väntan i avvaktan på leverans av tjänsten. Från beställartillståndet 20 går' noden X till tillstånd 21 som innebär att leverans av kommunikationstjänsten pågår, dvs. att förbindelsen är etablerad. Från tillståndet 21 med förbindelsen uppkopplad kan noden X återgå till tomgångstillståndet, pil 22, eller kan noden X inta ett nytt tillstånd 23 som innebär väntan på en förbindelse från en ny leverantörsnod. När kommunikationen ingenting sker. med den nya leverantörsnoden är avslutad återgår noden X till tomgångstillståndet såsom representeras av pilen 24.

En förbindelseleverantör utnyttjar IA-numret vid anrop. Nu kan den situationen tänkas uppstå att en användare, vem som helst, av misstag utnyttjar ett aktivt IA-nummer vid ett anrop. Användaren skulle då anslutas till beställaren, vilket vore felaktigt, eftersom användaren inte är IA-numrets förbindelseleverantör.

Felaktigheter och förväxlingar skulle därvid sannolikt uppstå.

För att förhindra att detta inträffar kan förbindelsebeställaren 10 komplettera förbindelsebeställningen med ett lösenförfarande.

Förbindelsemottagaren kan vara försedd med t.ex. en kodmottagare som identifierar lösenordet vilket då lämpligen sänds i form av tonkoder. Datakommunikationsförbindelser kan identifieras med speciella datasekvenser via den etablerade förbindelsen.

Om ett lösenförfarande används i kombination med ett IA-grupp- nummer kan olika lösenförfaranden vardera vara förknippade med varsitt separat IA-gruppnummer.

Ett IA-nummer tas ut när förbindelsen skall etableras mellan tjänstebeställare och tjänsteleverantör. Förbindelsen etableras med hjälp av IA-numret. När förbindelsen är etablerad vet vardera parten på vilken resp. port förbindelsen inkommer och kan i fortsättningen referera till den resp. kända porten. IA-numret 10 15 20 25 30 469 865 24 kan då friställas och finns tillgänglig för förnyad användning vid etablering av nya förbindelser.

Ett IA-nummer är ej associerat vid någon utrustning utan är associerat till ett anrop som beställer en tjänst. Programmet kan emellertid samverka med utrustning.

En tjänstebeställare kan samtidigt ta ut flera IA-nummer om flera tjänsteleverantörer samtidigt skall kopplas upp mot tjänstebe- ställaren.

I exemplet i fig. 6 bestod IA-numret av en nodadress plus ett hänvisningstal som var valt ur nodens X nummerserie. Hänvis- individ, ningstalet representerar då en unik nämligen en tjänstebeställning av användaren A.

Ett IA-nummer kan användas som gruppnummer mot förbindelsebes- tällare. Två olika typer av gruppnummer finns, nämligen vanligt gruppnummer och indexerat gruppnummer. Ett vanligt gruppnummer är ett enda IA-nummer som utdelas till en grupp av beställare. IA- gruppnumret används då samtidigt av flera beställare. Leverantör- en förutsätts i detta fall samtidigt kunna motta flera inkommande anrop och samtidigt leverera tjänster på de olika inkommande förbindelserna.

Som exempel på ett vanligt gruppnummer kan nämnas ett gruppnummer till ett flygbolags bokningscentral. På bokningscentralen sitter ett antal kundordermottagare. Till bokningscentralen ringer en stor grupp människor, vilka alla använder det vanliga gruppnum- ret. Samtalen från beställarna betjänas av kundordermottagarna.

Så fort en kundordermottagare levererat en tjänst plockar han upp ett nytt samtal från den väntande gruppen av beställare. Ingen speciell koppling finns mellan kundordermottagare och beställare utan individerna i de båda grupperna kundordermottagare resp. - beställare blandas kors och tvärs. Gruppnumret kan här sägas referera till en grupp-till-grupp-koppling.

Indexerade gruppnummer förekommer i en situation där många användare anropar nod X med begäran om att få bli kopplade till 10 15 20 25 30 35 25 469 865 olika destinationer B, och där man ej vill allokera ett så stort antal IA-nummer som individuella IA-nummer skulle kräva därför att tillgängliga IA-nummer i nod X inte skulle räcka till för att ge varje användare ett individuellt löpnummer. I detta fall utnyttjas ett indexerat gruppnummer som består av ett enda IA- nummer som används som en nodadress plus ett index. Indexet används för att identifiera beställaren. Förbindelseetableringen mellan B och en användare som söker B med ett indexerat grupp- nummer kan enligt ett modifierat sätt av uppfinningen nu uppdelas i två faser.

I den första fasen överför beställaren det indexerade gruppnum- ret, dvs. nodadress plus index, till förbindelseleverantören i nod Y. signalnätet 14.

Det indexerade gruppnumret överförs i denna fas på Enförbindelsebeställarindivid,enförbindelsemottagarindivid,en förbindelseleverantörsindivid och en förbindelseskaparindivid alstras också under den första fasen på liknande sätt som beskrivits ovan i samband med fig. 6. Förbindelseskaparindividen initierar, fortfarande i den första fasen, uppställning av kopplingsväg mot förbindelsemottagaren tionsnätet 15 genom att som destinationsadress använda det genom telekommunika- indexerade IA-gruppnumrets nodadress enbart. Förbindelsen från B inkommer nu på en port i nod X men nod X vet ännu inte till vilken av portarna med de parkerade anropen den port som har förbindelsen från Y skall kopplas.

I den andra fasen överför, via den uppställda förbindelsen från Y till X i kopplingsnätet 15, förbindelseskaparindividen i nod Y det nämnda indexet som utdelades av förbindelsebeställaren i nod X. Gäller det paketkopplade förbindelser sker indexöverföringen i ett antal inledande datasekvenser, gäller det kretskopplade förbindelser sker indexöverföringen t.ex. genom signalering med användande av en tonkodsändarutrustning i nod Y och en tonkod- mottagarutrustning i nod X. Vid mottagning av indexet får nod X uppgift om den port på vilken den parkerade förbindelsen till användaren finns och ansluter förbindelsen från B till denna port. Nu är förbindelsen mellan användaren och B etablerad. 10 15 20 25 30 35 469 865 26 Metoden med indexerade gruppnummer lämpar sig särskilt för datanät där två processorer skall etablera ett samarbete.

Om ett IA-nummer jämförs med ett indexerat gruppnummer finner man att IA-numret anger nodadress plus en individ, medan det indexerade gruppnumret anger enbart nodadress genom ett IA-nummer plus användning av en metod som genom signalering av ett index över den mellan noderna uppställda förbindelsen pekar ut en individ.

Figur 12 visar ett exempel pà flera samverkande nät, vilka utnyttjar sättet enligt uppfinningen vid uppkoppling av' ett telefonsamtal från en abonnent A i det vanliga telefonnätet PSTN till en abonnent B i ett mobiltelefonnät. Hänvisningssiffran 25 betecknar en telefonväxel i PSTN till vilken A:s anrop inkommer.

Den mobilservicetelefonstation som ligger närmast telefonväxeln 25 betecknas 26. Abonnent B:s hemma-mobilservicetelefonstation i mobiltelefonnätet betecknas 27. En personsökningscentral i ett personsökningsnät med brett täckningsområde (s.k. wide area paging) betecknas med 28. Abonnent B, som i exemplet är mobil, har en mobiltelefon 29 som är ihopbyggd med en personsöknings- apparat 29A på ett sätt liknande det sätt som beskrivs i sökandens ovan, under rubriken teknikens ståndpunkt omnämnda amerikanska patentansökning 686600. För tillfället befinner sig B:s mobiltelefon 29 inom täckningsomrádet för en besöks-mobilser- vicetelefonstation 30.

Antag, att mobilservicetelefonstationen 30 ligger i ett land, t.ex. Spanien, medan hemma-mobilservicetelefonstationen 27 ligger i ett annat land, t.ex. Sverige.

Med ledning av rutorna i flödesschemat i fig. 13 beskrivs in- teraktionen mellan de olika enheterna i fig. 12. Rutorna i fig. 13 har nummer, som refererar till på motsvarande sätt numrerade pilar i fig. 12. I fig. 12 visas alla förbindelser som används för signalering med streckade pilar medan alla talförbindelser markeras med heldragna pilar. Ruta 31 i fig. 13 och således pilen 31 i fig. 12 symboliserar ett inkommande anrop från A med begäran att få tjänsten "samtal med B". A har på konventionellt sätt lyft 10 15 20 25 30 35 27 469 865 på telefonluren och valt mobiltelefonnumret till B. Telefonväxeln 25 sänder anropet med B:S mobiltelefonnummer som destination vidare, i detta fall via PSTN, visat i ruta 32. Efter routing i PSTN kommer anropet till den mobilservicetelefonstation 26 som geografiskt är belägen närmast telefonväxeln 25. Mobilservi- cetelefonstationen 26 mottar anropet, kontrollerar 33 med hemma- mobilservicetelefonstationen 27 var B finns, får besked 34 att abonnenten B finns i Spanien, parkerar 33 anropet från A och tilldelar anropet ett IA-nummer innehållande en adress som har mobilservicetelefonstationen 26 som destination. Därefter signalerar mobilservicetelefonstationen 26 till B:s hemma- mobilservicetelefonstation 27 och överför Bzs mobiltelefonnummer samt Bzs IA-nummer, ruta 33. Hemma-mobilservicetelefonstationen 27 kvitterar mottagandet av dessa nummer, ruta 34, samt signale- rar sedan till personsökningscentralen 28 i. Spanien och be- ställer, ruta 35, personsökning av B samt uppger B:s mobiltele- fonnummer och det utdelade IA-numret. Beställningen skickas över PSTN. Därefter, ruta 36, sänder personsökningscentralen 28 ut ett sökmeddelande i rundsändning över personsökningsnätet i Spanien.

Sökmeddelandet innehåller B:s nummer och IA-numret. Sökmed- delandet uppfångas av B:s personsökningsapparat 29A, som väcker mobiltelefonen 29 vilken då automatiskt gör ett anrop i mobilte- lefonnätet, över gäst-mobilservicetelefonstationen 30, ruta 37.

Som destinationsadress anger mobiltelefonen IA-numret. Gäst- mobiltelefonstationen 30 sänder anropet vidare, via PSTN, till den närmast A belägna mobilservicetelefonstationen 26 , ruta 38, som nu mottar ett anrop, vilket som destinationsadress har IA- numretn Mobilservicetelefonstationen 26 upptäcker att numret var ett IA-nummer som utdelats i syfte att förbinda det parkerade anropet från A med B, i detta fall en talförbindelse. Således kopplar mobilservicetelefonstationen 26 samman talförbindelsen fràn B med den port på vilken Azs samtal är parkerat. För- bindelsen från B till A är nu etablerad och debiteringen av samtalet startar, ruta 39. När endera parten kopplar ner fris- tälls talkanalen och mobilservicetelefonstationen 26 friställer IA-numret. Detta IA-nummer står därefter på nytt till förfogande för återanvändning. Observera att "sökmobilen" 29/29A skiljer sig något från den som beskrivits i den refererade amerikanska 10 15 20 25 30 35 469 865 28 patentansökningen.genom att "sökmobilen" efter sin väckning själv ringer ut i stället för att bli uppringd.

Fig. 14 visar ett blockdiagram över förbindelsebeställaren/för- bindelsemottagaren, vilken innefattar en dator 40 som styrs av schematiskt visade program 41 vilka tjänar till att skapa förbindelsebeställarindividen och förbindelsemottagarindividen.

En schematiskt visad utrustning 42 sänder iväg och mottar kvittens för förbindelsebeställningen och IA-numret som hör ihop med denna förbindelsebeställning. En tillkommande utrustning 43 finns för mottagning och kvittens av den inkommande förbindelsen.

Fig. 15 visar ett blockschema över förbindelse1everantören/för- bindelseskaparen 'vilken innefattar en dator 44 som samverkar med schematiskt visade program 45 vilka skapar förbindelseleve- rantörsindividen och förbindelseskaparindividen. Vidare finns utrustning 46 för mottagning och kvittens av förbindelsebe- ställningar och utrustning 47 för leverans och kvittens av tjänsten "förbindelseetablering". Program finns även för vidarebefordring av IA-numret till en annan nod. Programvaran 45 innefattar även den ovan nämnda möjligheten att nod Y håller kvar förbindelsen 16 med nod X efter det att IA-numret överförts till nod Z och nod Z i sin tur etablerat förbindelsen 18 till nod X varefter förbindelsen 18 bryts när tjänsteleveransen från nod Z är slut och nod Y överordnad till sist beordrar nedkoppling av förbindelsen 16. En nod, t.ex. X, spelare ibland rollen som förbindelsebeställare/mottagare ibland som förbindelseleveran- tör/skapare, varför utrustningen i fig. 14 och 15 normalt finns integrerad i samma nod (samma dator).

Fig. 16 visar det för närvarande föredragna exemplet på upp- finningen tillämpad i multinät-miljö. Användaren A önskar kommunicera med användare B via det publika telefonnätet, som betecknas med 50. Användaren B förfogar över en persondator 51 som har ett gränssnitt 52 mot en telefon 53, vilken har ett manöverbord 54 med knappar nummertagning och knappar special- funktioner som beskrivs nedan. Manöverbordet har även status- indikerande lysdioder och kretsar för ringtonsalstring. En 10 15 20 25 30 35 29 469 865 företagsväxel 55 betjänar ett stort antal användare som vardera har samma utrustning 51-54 som användaren B. Denna utrustning är konventionell med undantag för gränssnittet 52 som är så beskaffat, att det medger, att alla val som en person kan göra genom att trycka på knapparna på manöverbordet 54, också kan göras från persondatorn. Gränssnittet är implementerat i form av programvara i den i övrigt konventionella persondatorn. Före- tagsväxeln är en konventionell PABX av typen Ericsson MDllO.

Denna företagsväxel erbjuder bl.a. att telefonen 53 kan hantera två oberoende accessportar, vilket ger tillgång till tjänster såsom: (a) under pågående samtal på ena accessporten kan inkommande anrop på den andra accessporten mottas, (b) parkering av pågående samtal på ena accessporten samt uppställning av utgående samtal på den andra accessporten, (c) konferenssamtal, (d) transfer av samtal så att part i samtal som terminerar på den ena accessporten kan kopplas samman med part i samtal som terminerar på den andra accessporten samtidigt som den egna telefonapparaten ledigställs och kan användas för t.ex. mottag- ning av ett inkommande samtal eller ett nytt utgáende samtal. De två accessportarna medger dessutom att den egna telefonapparaten tilldelas två skilda PABX-nummer för skilda kategorier av anrop.

I exemplet enligt uppfinningen är den ena accessporten det telefonnummer som 1 har publicerat i. telefonkatalogen, nedan kallat katalognummer, medan den andra accessporten är "hemlig" och är känd endast för B.

Abonnent A gör ett anrop mot abonnent B med B:s katalognummer, den heldragna pilen 56, ooh kommer in på telefonens ena access- port, betecknad 57. Datorn 51 "besvarar" anropet och parkerar "samtalet". B finns inte vid datorn utan är mobil. B har i detta fall valt att ställa in datorn 51 på ett programavsnitt som innebär att datorn skall söka B via ett personsökningsnät med stort täckningsområde. Sedan datorn 51 parkerat anropet anropar datorn via telefonens andra accessport, betecknad 58, en personsökningscentral 59 och beställer personsökning av B samt uppger B:s nummer i personsökningsnätet. Beställningen visas med den streckade pilen 60. Därefter ledigställer datorn accessporten 58. Nu sker personsökning i personsökningsnätet. Denna process illustreras av' den streckade pilen 61. B har en “sökmobil" 10 15 20 25 30 35 469 865 30 liknande den i fig. 12 beskrivna. Sökmobilen innefattar en personsökningsapparat 62 och en mobiltelefon 63 som väcks av personsökningsapparaten 62 och gör ett utgående samtal med det "hemliga" telefonnumret till den andra accessporten 58 som destination. markerat med pilen 64, går till en basstation 65 i mobiltelefonnätet och därifrån, via telefonnätet Anropet, 50 och företagsväxeln 55 till accessporten 58. Detta anrop visas med den streckade pilen 66. Eftersom enbart B är behörig användare av accessporten 58 beordrar datorn, nu “transfer", varvid talförbindelsen från B, betecknad med den heldragna pilen 67, knyts samman, pil 68, med den parkerade talförbindelsen 56 från A. För A är hela proceduren med paging, mobiltelefonanrop d.v.s. A märker inget av detta. och transfer transparent, Parterna kan nu samtala med varandra och när samtalet är slut kopplas talförbindelsen ned av företagsväxeln pà konventionellt sätt.

Det i fig. 16 beskrivna, i laboratoriet provade utförandet av uppfinningen är rudimentärt. Signaleringen.mellan.B och.B:s dator är resurskrävande ty den tar en accessport i anspråk och denna accessport måste hållas hemlig. I stället skulle lösensignalering kunna tillämpas, varvid datorn, t.ex. med användande av kon- ventionell talbeskedsutrustning, ber den som ringer in på accessporten 58 att identifiera sig genom att sända en viss tonkodskombination. Med en tonkodsmottagare identifierar sedan datorn den översända tonkodskombinationen och om denna motsvarar användaren B kopplas accessportarna 57 och 58 samman med varandra. Använder någon ett IA-nummer obehörigt och uppger falsk lösen kan anropet avvisas. Likaså saknar exemplet en nod som utdelar ett IA-nummer, eftersom datorn 51 betjänar endast en abonnent, i detta fall B. I ett fullt utbyggt system skulle en IA-nummerutdelande nod bestå ev en konventionell växel i telefonnätet 50 samt av en dator i telefonnätet 50, liknande datorn 51 i telefonnätet 50, fast snabbare och med större kapaci- tet, och programvara, som hanterar flera abonnenter och som till varje inkommande anrop, från abonnenter motsvarande A, tilldelar anropet ett IA-nummer som är valt ur nodens nummerserie och som är "hemligt" för alla användare utom den abonnent B till vilken IA-numret sedan överförs på signalnätet. 10 15 20 25 30 35 31 469 865 Emellertid visar det rudimentära exemplet grunddragen med föreliggande kommunikationssätt, däribland att alla enheter som deltar i processen kan vara standardenheter som inte på något sätt behöver ombyggas för att kunna delta i kommunikationssättet.

I exemplet i fig. 16 råkade B dyka upp i mobiltelefonnätet, men han skulle lika gärna kunna befinna sig i något annat nät och etablera talförbindelse med A med utnyttjande av samma princip.

Hade datorn 51 samverkan med konverteringsutrustning för signalering över andra nät samt hade datorn funktioner som en elektronisk sekreterare av det slag som 'vi beskriver i vår samtidigt härmed inlämnade patentansökning 9200465-4 skulle B kunna dyka upp i vilket telekommunikationsnät som helst och etablera förbindelse med A. A skulle inte heller behöva vara en person, utan skulle lika gärna kunna vara en funktionalitet eller ett program som söker samverkan med B. B skulle också kunna vara en funktionalitet eller ett program.

Likafullt visar exemplet i fig. 16 de grundläggande särdragen med kommunikationssättet enligt uppfinningen, nämligen parkering av ett inkommande anrop som använder ett katalognummer, upptaget- markering av den anropande för alla utom för den som tilldelats ett "hemligt" nummer (IA-nummer), överföring av IA-numret till den anropade (i detta fall gjort på förhand), anrop från den anropade med användande av IA-numret samt hopkoppling av anropande och anropad, varigenom endast den anropade kommer fram till det parkerade anropet. Likaså visar exemplet, att telenätet endast används för koppling av förbindelser, pagingnätet endast används för paging, mobiltelefonnätet endast för mobiltelefoni, d.v.s varje nät används endast för den tjänst nätet en gång i tiden konstruerades för. Den tjänsten är nätet också bra på att effektuera. Jämför såsom motsats härtill det inledningsvis anförda EP-84112925.7 där ett från början bra cordless-system, avsett att användas inom en nära omgivning till en fast kon- ventionell telefonapparat, modifieras till ett hybrid-system som visserligen ger större räckvidd för cordless-telefonerna (och därmed söker efterlikna ett mobiltelefonsystem) men detta på bekostnad av cordless-telefonerna blir besvärligare attlnanövrera och på bekostnad av en tillsatsapparat vid varje enskild konventionella telefonapparat. Tillsatsapparaterna i sin tur 10 15 20 25 30 35 469 865 32 måste modifieras för att passa alla existerande konventionella telefonapparater. För att hybrid-systemet skall fungera krävs således, att alla enheter i systemet är anpassade till varandra.

Med kommunikationssättet enligt uppfinningen kan konventionella enheter användas, de behöver inte anpassas till varandra, de används alla för att fullgöra de uppgifter de ursprungligen endast tillkommande programvara konstruerats att fullgöra, behövs.

Fig. 17 visar ett annat exempel på kommunikationssättet enligt uppfinningen. Grunduppställningen är densamma som tidigare. Det finns två funktionaliteter eller resurser, betecknade X och Y. X har rollen av beställare av en tjänst och Y rollen av leverantör av den beställda tjänsten. En resurs är vanligen ett program och i detta exempel antas X och Y ha motsvarande program. Såväl X som Y är noder dels i ett kopplingsnät l, dels i ett signalnät 9. I detta fall är signalnätet ett paketkopplat nät för uppställning av virtuella förbindelser, även kallade paketkopplade för- bindelser. Kopplingsnätet 1 medger uppställning av kretskopplade förbindelser.

Beställaren i nod X får en tjänstebeställning från en användare A.i kopplingsnätet l. Tjänstebeställningen är manifesterad i form av en destinationsadress i kopplingsnätet, ett tele- fonnummer om kopplingsnätet är PSTN. I exemplet i fig 17 antas, att beställaren i nod X inte har kunskap om den nod i kopp- lingsnätet 9 varifrån den. beställda tjänsten. kan levereras.

Beställaren i nod X parkerar den kretskopplade förbindelsen mot A, tilldelar tj änstebeställningen ett IA-nummer, upptagetmarkerar t.ex.

A för alla utom för den som anropar A med användande av IA- numret, samt vidaresänder, representerat av pilen 70, tjänste- beställningen och IA-numret, i paketnätet till en tjänsteför- medlingsnod 71. Tjänstebeställningen kompletteras med ett "IA- nummer" som används i signalnätet enbart. Detta "IA-nummer" kallas nedan IA-S och är av det slag som beskrivs i vår nämnda patentansökan 9200470-4. Tjänsteförmedlingsnoden antas i detta exempel inte kunna leverera den beställda tjänsten utan skickar beställningen vidare till en tjänstevidarekopplingsnod 72, som i detta exempel utser' en leverantör 73 att leverera tjänsten. 10 15 20 25 30 35 33 469 865 Leverantören väljer i sin tur ut en underleverantör, i detta fall Y, till att leverera den beställda tjänsten. Leverantören 73 sänder tjänstebeställningen och IA-numret till underleverantören Y. Underleverantören Y måste i detta exempel konferera med X om den beställda tjänsten, t.ex. angående taxering, angáende tid- punkten för nedkoppling av' den parkerade kretskopplade för- bindelsen , tidpunkter för in- och urkoppling av utrustning som finns hos leverantör och beställare, synkronisering av aktivite- ter etc. I stället för att konferera om detta via den långa vägen X-70-71-72-73-Y i paketnätet 9 anropar nu leverantören Y be- ställaren X i paketnätet. Detta anrop visas vid pilen 74. Som destinationsadress använder leverantören Y det av beställaren X angivna IA-S-numret, vilket anges som destinationsadress i det paketkopplade nätet 9. När den nämnda konferensen sedan är slut, anropar leverantören Y beställaren X i det kretskopplade nätet l med användande av IA-numret och den kretskopplade förbindelsen från Y till X uppställs, vilket markeras med pilarna 75. Sedan leveransen är slut rivs den kretskopplade förbindelsen 75 och även den paketkopplade förbindelsen 74. I det beskrivna exemplet sker anrop från Y till X såväl i kopplingsnätet 1 som i signalnä- tet 9.

Många modifieringar av exemplet i fig. 17 är tänkbara, exempelvis byte av leverantör såsom beskrivits i figur 10.

Fig. 18 visar ett exempel på hur uppfinningen kan tillämpas vid växlar i ett telekommunikationsnät. Alla växlar i telekommuni- kationsnätet ser ut på samma sätt och har samma funktionaliteter.

För att belysa uppfinningen visas endast två växlar 76, 77 var och.en "försedd" med tre "likadana" hàrdvaruutrustningar. Närmare bestämt har växeln 76 en hårdvaruutrustning 78, t.ex. tonkod- mottagningsutrustning, och växeln 77 en hårdvaruutrustning 81, som är likadan som den i växeln 76. “Hårdvaruutrustningen" 79 i växeln finns inte i verkligheten utan är virtuell och visas med den.streckade rektangeln. Motsvarande hårdvaruutrustning 82 finns däremot i växeln 77. Det kan t.ex. här vara fråga om en dyr hårdvaruutrustning såsom t.ex. utrustning för talstyrda röstbe- sked. Växeln 76 programmeras emellertid som om den innehöll utrustning 79 för talstyrda röstbesked. 10 15 20 25 30 35 469 865 34 På samma sätt förhåller det sig med utrustningen 80, som är virtuell och därför visas med en streckad rektangel. Samma utrustningen finns emellertid realiserad i verkligheten i växeln 77 och visas vid hänvisningssiffran 83. Om nu ett samtal i växeln 76 kräver inkoppling av talbeskedsutrustning tar programvaran i växeln 76 ut ett IA-nummer och sänder detta, jämte en beställning av tjänsten "gör ett originerande anrop med användande av IA- numret och anslut talbeskedsutrustningen". Denna beställning sänds över ett signalnät, som visas med den streckade pilen 84.

Som gensvar på beställningen ställer växeln 77 upp kopplingsväg mot växeln 76, schematiskt visas med den heldragna pilen 85, och ansluter sin talbeskedsutrustning 82. I växeln 76 identifieras det inkommande samtalet och befinns referera till ett IA-nummer.

Växeln 76 ser efter för vilket ändamål IA-numret utdelats och förbinder nu förbindelsen 85 med det anrop som krävde talbe- skedsutrustningen. Växeln 76 lånar således utrustning från växeln 77.

Skulle t.ex. existerande utrustning 78 i växeln 76 gå sönder kan växeln låna motsvarande funktionalitet 81 i växeln 77 med ett liknande IA-nummerförfarande som just beskrivits. Ännu en fördel med virtuella utrustningar är att för förbindelsen 85 används telekommunikationsnätets standardiserade protokoll medan nätoperatören kan använda ett eget signalprotokoll för signalförbindelsen 84.

Med den nya terminologin skaffar vi oss verktyg att entydigt beskriva situationer som konventionell terminologi inte kan hantera. Vidare medger implementeringen av uppfinningen att kommunikation kan upprättas mellan två människor och inte såsom nu, vilket är konventionellt, mellan två utrustningar som styrs av nätet. Såsom exempel på detta kan det enkla fallet omnämnas där abonnent A önskar ringa ett telefonsamtal till abonnent B.

Abonnent B har emellertid begärt tjänsten "medflyttning" som i detta fall innebär att B ställt om sin telefon till sin sekrete- rare S. Alla samtal som riktas mot B kommer således att hamna hos S. Antag vidare, att sekreteraren S sitter upptagen i ett samtal när A ringer. A får en upptagetton och begär då tjänsten 10 15 20 35 469 865 "återuppringning“ vilket innebär att när S avslutat sitt samtal och lägger på luren kommer A att bli kopplad till S. Men det var ju inte detta A ville, A ville tala med B. Som användare kan A inte meddela vad han vill, han kan bara slå ett nummer. Det numret vet inte abonnent A vart det går till, dvs. om det går till B, till B:s sekreterare, till ett medflyttat nummer, till en telefonsvarare eller till någon annan utrustning. Som användare är nämligen abonnent B endast en utrustning. Med den nya terminologin och det nya förfaringssättet är B emellertid att betrakta som den person B som skall leverera förbindelsen till A.

I det fall B önskar begagna sig av en elektronisk sekreterare kan sekreteraren tjänstgöra såsom en.mellanhand och B kommunicera med mellanhanden på det sätt som beskrivs i vår ovan nämnda patentan- sökning med sökandens referens E 7286 med titeln "Sätt att stödja kommunikation". Med det nya förfaringssättet blir det således personen B som. kommer att etablera kontakt med personen. A.

Rollfördelningen mellan de inblandade personerna är entydig, dvs. uppdelningen i förbindelsebeställare, förbindelseleverantör, förbindelseskapare och förbindelsemottagare är entydig, även i det fall mellanhänder inblandas.

Claims (10)

10 15 20 25 30 35 469 865 36 PATENTKRAV

1. Sätt för en första nod (X) i ett första telekommunikationsnät, att andra. nod (Y) i ett andra telekommunikationsnät, etablera samarbete med en funktionalitet, som förekommer i en vilket är möjligt att sammanknyta med det första telekommunikationsnätet via k ä

2. k ä ett tredje telekommunikationsnät, n n e t e c k n a t av att det önskade samarbetet mellan noderna (X,Y) tilldelas ett temporärt interaktionsnummer (IA) som är förknippat med det önskade samarbetet, att det temporära interaktionsnumret överförs till den andra noden (Y), att den andra noden (Y) initierar uppkoppling, av en förbindelse mot den genom det tredje telekommunikationsnätet, första noden (X) med användande av det temporära interak- tionsnumret (IA). Sätt enligt krav l, n n e t e c k n a t av att den första noden (X) upptagetmarkerar den berörda funktionaliteten (A) i den första noden för alla utom för den som anropar den första noden och vid anropet använder det temporära interaktionsnummer som reserverats för det önskade samarbetet avseende den berörda funktionaliteten (A).

3. Sätt enligt patentkrav 1, k å 4G k å n n e t e c k n a t av att det temporära interaktionsnumret innefattar en nodadress plus ett hänvisningsnummer, och att hänvisningsnumret väljs i en rnnmmerserie som är intern för noden och hålls okänd gentemot ej berörda an- vändare.

Sätt enligt krav 1, n n e t e c k n a t av att det temporära interaktionsnumret är ett gruppnummer som utdelas till en grupp användare, vilka alla erhåller samma gruppnummer. 10 15 20 25 30 35 37 469 865

5. Sätt enligt patentkrav 1, k ä n n e t e c k n a t av att det temporära interaktionsnumret är ett gruppnummer innefattande en nodadress plus ett index, att nodadressen överförs till destinationsnoden över ett indexerat signalnät, att den andra noden (Y) etablera en förbindelse med den första noden (X) via det utnyttjar nodadressen för att tredje kommunikationsnätet, och att nämnda index överförs, via den förbindelse som etableras via det tredje kommunikationsnätet, från den andra noden (Y) till den första noden (X).

Sätt enligt patentkrav l, ' n n e t e c k n a t av att steget att den andra noden (y) initierar uppkoppling av en förbindelse med användande av det temporära interak- tionsnumret kompletteras med ett lösenförfarande.

Sätt enligt patentkrav 1, ' n n e t e c k n a t av att den andra noden överlämnar det temporära interaktions- numret till en tredje nod och att den tredje noden initierar uppkoppling av en förbindelse mot den första noden med användande av det överförda, temporära interaktionsnumret.

8. Sätt enligt patentkrav l-7, k ä

9. k ä n n e t e c k n a t av att de första, andra och tredje telekommunikationsnäten är ett och samma telekommunikationsnät. Sätt enligt patentkrav 8, n n e t e c k n a t av att den första noden (X) virtuell hàrdvaruutrustning (79) som finns realiserad i den programmeras att innehålla en andra noden (Y), att den första noden (X) allokerar ett IA-nummer till sin virtuella hårdvaruutrustning och sänder IA-numret till den andra noden, och 10 15 20 25 30 35 469 865 38

10. k ä ll. k ä 12. k ä 13. att den andra noden (Y) dels etablerar en förbindelse (85) med den första noden (X) med användande av IA-numret och dels ansluter sin motsvarande hårdvaruutrustning (82) till denna förbindelse (85). Anordning för utövande av sättet enligt patentkrav l, n n e t e c k n a d av att en första nod (X) innefattar en programstyrd dator (40) programmerad att utföra (a) utdelning av ett temporärt interaktionsnummer (IA) valt bland förutbestämda adresser till noden, (b) sändning av en funktionalitetsbeställning jämte det temporära interaktionsnumret (IA) via ett signalnät (9) till en andra nod (Y). Anordning enligt patentkrav 10, n n e t e c k n a d av att den andra noden (Y) innefattar en programstyrd dator (44) programmerad att utföra (a) uppkøppling, (X) med användande av det temporära interaktionsnumret av en förbindelse mot den första noden (IA) som destinationsadress. Anordning enligt patentkrav ll, n n e t e c k n a_d av att den andra nodens (Y) programstyrda dator (44) innefattar ett minne innehållande uppgifter om vilka funktionaliteter som finns tillgängliga i det andra telekommunikationsnätet och destinationsadresserna till de noder vid vilka dessa funktionaliteter finns och att den programstyrda datorn (44) är programmerad att som gensvar på funktionalitetsbeställningen genomsöka minnet efter den önskade funktionaliteten och att när datorn (44) vid minnessökningen.påträffar den nod som har den önskade funktionaliteten, kallad målnoden, är programmerad att till målnoden sända funktionalitetsbe- ställningen jämte det temporära interaktionsnumret (IA). Anordning enligt patentkrav 10, innefattande 10 15 20 25 30 (a) (b) (G) (d) (e) 39 469 865 en företagsväxel (55) med ett antal manöverenheter (54), var och en med funktioner för styrning av varsin telefon (53) samt var och en med två accessportar (57,58) mot telefonnä- tet, innefattar parkering av in- kommande samtal, vilka funktioner bl.a. ledigställning, transfer av inkommande samtal, en personsökningscentral (59) i ett personsökningsnät med stort täckningsområde, ett antal mobilenheter vardera innefattande en personsökappa- rat (66) kombinerad med en normalt sovande mobiltelefon- apparat (62), vilken personsökningsapparat är så beskaffad att den, när den adresseras av ett anrop från sökcentralen, väcker mobiltelefonapparaten, varvid mobiltelefonen över mobiltelefonnätet anropar ett förutbestämt telefonnummer i det vanliga telefonnätet, " n n e t e c k n a d av ett gränssnitt (52) mellan en dator (51) och en manöverenhet (54), vilket gränssnitt medger att alla funktioner som man- överenheten (54) kan utföra också kan utföras från datorn (51), varvid datorn innehåller tillkommande programvara så beskaffad, att ett inkommande samtal på ena accessporten (57) till en manöverenhet utlöser följande operationer: parkering av det inkommande samtalet, från datorn till personsökningscentralen, (B) som normalt sändning, av en beställning av personsökning av den person betjänar manöverenheten, vilken beställning görs på man- överenhetens andra accessport (58), ledigställning av den andra accessporten, mottagning av' mobiltelefonapparatens anrop på den andra accessporten (58), transfer av det parkerade anropet på den första accessporten till den andra accessporten, varvid den första accessporten ledigställs.