SE445496B - Elektrokromisk anordning - Google Patents

Description

'7901210-0 anordningar.

Den amerikanska patentskriften 3.971.624 uppenbarar använd- ning av en perfluorerad sulfonsyrapolymer som en elektrolyt för ëlektrokromiska anordningar även om det icke finnes någon beskrivning av hur en sådan polymer införlivas i en anordning.

Föreliggande uppfinning avser användning av specifika polymera elektrolyter som resulterar i förbättrade elektro- kromiska anordningar med längre varaktighet. De elektrolyter som användes är sampolymerer av en vinylmonomer och en syragrupphaltig monomer.

Uttrycket "beständigt elektrokromiskt material" definieras såsom det här användes som ett material som är känsligt för anbringning av ett elektriskt fält av en given polaritet för förändring från ett första beständigt tillstånd i vilket det är väsentligen icke-absorberande av elektromagnetisk strålning i ett givet våglängdsområde, till ett andra beständigt tillstånd vari det är absorberande av elektromagne- tisk strâlning i det givna våglängdsområdet, och när det en gång är i nämnda andra tillstånd, är känsligt för anbringning av ett elektriskt fält av den motsatta polariteten för åter- gång till sitt första tillstånd. Vissa sådana material kan även vara känsliga för ett kortslutníngstillstånd, i frånvaro av ett elektriskt fält, så att de återgår till det ursprung- liga tillståndet.

Med "beständigt" avses förmågan hos materialet att, efter avlägsnande av det elektriska fältet, förbli i det absorbe- rande tillstånd till vilket det är förändrat, till skillnad från en väsentligen ögonblicklig omkastning till det ur~ sprungliga tillståndet, såsom ifråga om Franz-Keldysch- -effekten.

De material som bildar de elektrokromiska materialen hos 7901210-0 anordningen är i allmänhet elektriska isolatorer eller halvledare. Sålunda är de metaller, metallegeringar och andra metallhaltiga blandningar som är relativt goda elektris- ka ledare uteslutna.

De beständiga elektrokromiska materialen karakteriseras vida- re som oorganiska substanser som är fasta under användnings- betingelserna antingen som rena element, blandningar eller kemiska föreningar, innehållande minst ett element av varier- bart oxídationstillstånd, dvs. minst ett element i det periodiska systemet som kan existera i mer än ett oxidations~ tinßuàfi fi¶utmnn0LL Uttrycket "oxidationstillstånd" definie- ras såsom det här användes i "Inorganic Chemistry", T. Moellen John Wiley & Sons, Inc., New York, 1952.

Dessa innefattar material innehållande ett övergångsmetall- element (innefattande lantanid- och aktinid-serieelement) och material innehållande icke-alkalimetallelement såsom koppar. Föreslagna material hos denna grupp är filmer av övergångsmetallföreningar vari övergångsmetallen kan existera i vilket som helst oxidationstillstånd från +2 till +8.

Exempel på dessa är: övergångsmetalloxider, övergångsmetall- oxisulfider, övergångsmetallhalogenider, selenider, tellurider, kromater, molybdater, volframater, vanadater, niobater, tantalater, titanater, stannater och liknande. Särskilt föredragna är filmer av metallstamrmer, oxider och sulfider av metallerna i grupperna (IV)B, (V)B och (VI)B i det perio- diska systemet och lantanid-seriemetalloxider och -sulfider.

Exempel på sådana är kopparstannat, volframoxid, ceriumoxid, koboltvolframat, metallmolybdater, metalltitanater, metall- niobater och liknande.

Ytterligare exempel på sådana föreningar beskrivas i den amerikanska patentskriften 3.52l.9ül som härmed införlivas genom hänvisning.

Under det att den exakta mekanismen för beständig elektro- 7901210-0 kromism är okänd visar sig färgningen inträffa vid det negativt laddade elektrokromiska skiktet. Fenomenet med beständíg elektrokromism antages vanligtvis inbegripa transport av katjoner, såsom väte- eller litium-joner, till den negativa elektroden där färgcentra bildas i det elektro- kromíska bildskiktet såsom ett resultat av laddningskompen- serande elektronflöde.

När de beständiga elektrokromiska materialen användes som filmer skall tjockleken lämpligen vara inom intervallet från 0,1 till 100 mikron. Eftersom emellertid en liten spänning kommer att tillhandahålla en enorm fältstyrka över mycket tunna filmer är de senare, dvs. 0,1-10 mikron, föredragna framför tjockare sådana. Optimal tjocklek kommer även att bestämmas av karaktären för den speciella förening som nedlägges som film och av filmframställníngsmetoden, eftersom den speciella föreningen och film-bildningsmetoden kan pålägga fysikaliska (exempelvis icke-enhetlig filmyta) och ekonomiska begränsningar på tillverkning av anordningarna.

När volframoxid användes som det elektrokromiska bildmateria- let och ett elektriskt fält anbringas mellan elektroderna inträffar en blå färgning av det tidigare färglösa elektro- kromiska skiktet, dvs. det beständiga elektrokromiska skiktet blir absorberande av elektromagnetisk strålning över ett band som från början omfattar den röda änden av det synliga spektret varigenom bildskiktet göres blått i utseende. Före anbringningen av det elektriska fältet är det elektrokromiska bildskiktet väsentligen icke-absorberande och sålunda färg- löst.

'De elektroder som här användes kan vara vilket som helst material som, i förhållande till den elektrokromiska filmen, är elektriskt ledande. Dessa elektriskt ledande material är vanligtvis belagda på ett lämpligt substratmaterial, såsom glas, trä, papper, plast, gips och liknande, innefattande transparenta, genomskinliga, opaka eller andra optiska ..._.._,....... »__ _. _ 7901210-0 kvalitets-material. Åtminstone en av elektrod-substratkombi- nationerna är transparent ehuru båda kan vara detta.

De sampolymerer som är lämpliga attanvända i föreliggande uppfinning är väsentligen hydrofila vinylhartser som har gjorts jonledandc genom införlivníng av kombinerbara monomerer som innehåller syragrupper. De resulterande sampolymererna kännetecknas av att de är hydrofila, väsentligen klara, mekaniskt sega och stabila, protonledande och elektron- isolerande. Sampolymererna kan eventuellt vara förnätade och/eller innehålla ett fuktighetsbevarande medel för förbättring av de hydrofila egenskaperna för sampolymeren. Sampolymererna är företrädesvis vattenolösliga eller göres sålunda medelst förnätning.

Denvinylmonomer som användes år företrädesvis ett hydroxi- lägre alkyl(Cl_4)-akrylat- eller-metakrylat, eller hydroxi- lägre alkoxi (Cl_u)-akrylat eller -metakrylat, exempelvis 2-hydroxietylakrylat, 2-hydroxietylmetakrylat, dietylenglykol-I monoakrylat, dietylenglykolmonometakrylat, 2-hydroxipropyl- akrylat, 2-hydroxi-propylmetakrylat, 3-hydroxipropylakrylat, 3-hydroxi-propylmetakrylat, dipropylenglykolmonometakrylat, dipropylenglykolmonoakrylat och 2,3-dihydroxipropylmetakrylat.

De mest föredragna monomererna är hydroxiaalkylakrylaterna och -metakrylaterna, i synnerhet Behydroximetylmetakrylat.

Man kan även som monomerer använda: akrylamid, metakrylamid, N-alkyl(Cl_6)-substituerade akrylamider och metakrylamider, såsom N-propylakrylamid, N-isopropylakrylamid, N-isopropyl- metakrvlamid, N-propylmetakrylamid, N-butylakrylamid, N-metylakrylamid och N~metylmetakrylamid, diacetonakrylamid, N-(2~hydroxietyl)-akrylamid, N-(2-hydroxietyl)-metakrylamid, N-vinyl-2-pyrrolidon och N-(isobutoxímetyl)~akrylamid.

Andra lämpliga sampolymeriserbara monomerer innefattar metylakrylat, etylakrylat, isopropylakrylat, propylakrylat, butylakrylat, sek.-butylakrylat, pentylakrylat, 2-etylhexyl- akrylat, metylmetakrylat, etylmetakrylat, propylmetakrylat, 79b121o-o ísopropylmetakrylat, butylmetakrylat, sek.-butylmetakrylat, pentylmetakrylat, arylakrylater, exempelvis bensyl- eller fenylakrylat eller -metakrylat, lägre alkozietylakrylater och -metakrylater, exempelvis metoxíetylakrylat, metoxietylmetak- rylat, etoxietylakrylat, etoxietylmetakrylat, trietylenglykol- monoakrylat, trietylenglykolmonoetakrylat, glycerolmonoakry- lat och glycerolmonometakrylat. I Man kan även använda omättade aminer, p-aminostyren, o-aminostyren, 2-amino-U-vinyltoluen, alkylaminoalkyl- akrylater och-metakrylater, exempelvis dietylaminoetylakry- lat, dietylaminoetylmetakrylat, dímetylaminoetylakrylat, dimetylaminoetylmetakrylat, N,N~dímetyleminopropylmetakryl- amíd, metakrylamidopropyltrimetylammoniumhalogenid, t-butylaminoetylakrylat, t-butylaminoetylmetakrylat, piperídinoetylakrylat, píperidinoefiylmetakrylat¿ morfolino- etylakrylat, morfolinoetylmetakrylat, 2-vínylpyridín, 31yinylpvridin, H-vinylpyridin, 2-etyl-5~vinylpyridin, dimetylQmínopropylakrylet, dimetylaminopropylmetakrylat, dipropylamínoetylakrylat, dípropylaminoetylmetakrylat, di-n-butylaminoetylakrylat, di-n-butylaminøetylmetakrylat, di-sek.-butylaminoetylakrylat, di-sek.~butylamínoetylmetakry- lat, dimetylaminoetylvinyleter, dietylamínoetylvinyleter, dietylamínoebylvinylsulfid, aminoetylvinyleter, aminoetyl- vinylsulfid, monometylaminoetylvinjlsulfid, monometylamino- etylviñyleter, N-(gamma-monometylamíno)-propylakrylamíd, N-(beta-monometylamino)-etylakrylamid, N*(beta~monometyl~ amino)-etylmetakrylamíd, 10-amínodecylvinyleter, 8-aminooktyl- vínyleter, 5-aminopentylvínyleter, 5-aminopropylvínyleter, 4-aminobutylvínyleter, 2-aminobutylvinyleter, monoetylamino- etylmetakrylat, N*(3,5,5-trimetylhexyl)-aminoetylvinyleter, N-cyklohexylamínoetylvínyleter, 2-(1,1,3,3~tetrametylbutyl- amino)-etylmetakrylat, N-t-butylaminoetylvinyleter, N-mety1- amínoetylvínyleter, N-2-etylhexylaminoetylvinyleter, N-t-butylaminoetylvínyleter, N-t-oktylaminoetylvínyleter, 2-pyrrolidinoetylakrylat, 2-pyrrolidinoetylmetakrylat, 3-(dimetylaminoetyl)-2-hydroxipropylakrylat, 3-(dímetyl- 7901210-0 amínoetyl)-2-hydroxipropylmetakrylat, 2-aminoetylakrylat, 2-amínoetylmetakrylat.

De syragrupp-haltíga monomerer som här användes är de som kan sampolymeriseras med ovanstående vinylmonomerer och innehåller syrafunktionella grupper, företrädesvis starka syragrupper, såsom sulfon eller fosfon . Exempel på lämpliga syrasammonomerer innefattar 2-akrylamido-2- -metylpropansulfonsyra, 2-sulfoetylmetakrylat, alfa-cyano- akrylsyra, akrylsyra, metakrylsyra, alfa-fluoraxrylsyra, itakonsyra, fumarsyra, maleínsyra, alfa-bromakrylsyra, kanelsyra, alfa-nitroakrylsyra, vinylättiksyra, a1fa-klor- vinylättiksyra, alfa-fluorvinylättiksyra, alfa-bromviny1- ättiksyra, 2-vinylpropionsyra, akonitsyra, allylättiksyra, 2-allyloxipropionsyra, 2~allylfenoxiättiksyra, krotonsyra, allylarsonsyra, vinylfosfonsyra, allylfosfonsyra, alfa- -propenylfosfonsyra, alfa-styrylfosfonsyra, 2-klor-3-butenyl- -1-fosfonsyra, 2-klor-l.3Åbutadienylfosfonsyra, allylfosfin- syra, akrylamidometylfosfonsyrlighet, H-vinylsalicylsyra, 2,2-difluor-3-butenonsyra och derivat av var och en.

De syragrupp-haltiga monomererna användes i en utsträckning av åtminstone ungefär 5 viktprocent av monomererna¿ lämpligen minst 10 %, företrädesvis minst 20 2 och upp till ungefär 80 %.

Eventuellt kan sampolymererna vara åtminstone partiellt förnätade för förbättring av den dimensionella stabiliteten och<1ösligheten för de resulterande polymererna. Lämpliga bryggbildare innefattar etylenglykoldiakrylat, etylenglykol- dimetakrylat, 1,2-butylendimetaknylat, l,3-buty1endimetakry- lat, 1,ü-butylendimetakrylat, propylenglykoldiakrylat, propylenglykoldimetakrylat, dietylenglykoldimetakrylat, dipropylenglykoldimetakrylat, díetylenglykoldiakrylat, 'dipropylenglykoldímetakrylat, dietylenglykoldiakrylat, dipropylenglykoldíakrylat, divinylbensen, divinyltoluen, diallyltartratfillylmaleat, divinyltartrat, triallylmelamin, N,N'-metylenbís-akrylamid, glyceroltrímetakrylat, diallyl- 7901210-0 maleat, divinyleter, diallylmonoetylenglykolcitrat, etylen~ glykolvinylallylcitrat, allylvínylmaleat, diallylitakonat, etylenglykoldiester av itakonsyra, divinylsulfon, hexahydro- -1,3,5-triakryloyltriazin, tríallylfosfit, diallylester av bensenfosfonsyra, polyester av maleinsyraanhydrid med tri- etylenglykol, polyallylglukos, exempelvis triallylglukos, polyallylsackaros, exempelvis pentaallylsackaros, sackaros- diakrylat, glulfosdímetakrylat, pentaerytritoltetraakrylat, sorbitoldimetakrylat, díallylakonitat, divinylcitrakonat, díallylfumarat, allylmetakrylat och polyetylenglykoldiakrylat.

Ovanstående bryggbildare verkar medelst friradikalförnätning under polymerisationen eller under upphettning av polymeren i närvaro av friradikalkatalysatorer. Förnätning kan även åstadkommas genom kondensationsreaktioner med sådana före- ningar som hexametylolmelamin, hexametoximetylmelamin, dimetylolurea¿ dimetylolhydantoin, formaldehyd och glyoxal.

Andra bryggbildare som kan införlivas som sammonomerer inne- fattar sådana som glycidalmetakrylat, N-metylolakrylamid och isobutoximetylakrylamid.

Efter att sampolymeren införlivats i en elektrokromisk anordning som en beläggning kan polymerbeläggningen förnätas medelst sådana medel som elektronstråle, ultraviolett-strål- ning¿ joniserande strålning eller värmebehandling.

För förbättring av den joniska ledningsförmågan över långa tidsperioder kan införlivning av små mängder, dvs. upp till 25 %, av ett fukthaltsbevarande medel vara önskvärt.

Lämpliga fukthaltsbevarande medel innefattar sådana före- ningar som glycerol, tetraetylenglykol och andra hydroxi- terminerade polyalkylenoxider.

Polymererna kan framställas som sirapsliknande gjutmassor, som vattenhaltiga dispersioner, genom vattensuspensions- polymerisation eller som lösningar i organiska lösningsmedel, 7901210-0 såsom etylalkohol, metylalkohol, propylalkohol, isopropyl- alkohol, formamid, dimetylsulfoxid eller annat lämpligt lös- ningsmedel.

Polymerisation kan genomföras vid ungefär 20 till 15000, ofta 55 eller HOÛC till 9000 och kan även fullbordas efter an- bringning som en beläggning. Polymerisationen kan genomföras med användning av en friradikal-initiator inom området 0,05 till l % av de polymeriserbara monomererna. Typiska initiatorer innefattar azobisisobutyronitril, ammoniumper- sulfát, t-butylperoktoat, bensoylperoxid, isopropylperkarbo- nat, 2,U-dfldßrobensoylperoxid, metyletylketonperoxid, kumen- hydroperoxid och dikumylperoxid. Bestrålning, exempelvis ultraviolett ljus eller gammastrâlar, kan även utnyttjas för initiering av polymerisationen.

De polymera elektrolyterna kan införlivas i den elektrokromis- ka anordningen genom upplösning av polymeren i ett lämpligt lösningsmedel, avsättning av polymeren på skiktet under i anordningen och förångning av lösningsmedlet för framställ- ning av en fast film av den polymera elektrolyten. Elektro- lyten har företrädesvis en tjocklek av ungefär 10.000 Å till 100.000 Å eller mer,varvid den optimala nivån varierar med typen av polymer, antalet och typen av skyddande skikt såsom beskrives nedan samt den användning för vilken anordningen skall utnyttjas. En mera fullständig beskrivning av avsätt- ning av polymeren beskrives i vårg brittiska patent 2.005.856 och som härmed införlivas genom hänvisningf Ytterligare förbättring i de elektrokromiska anordningarna tillhandahålles genom införlivning av ett eller Ilera skyddande skikt vilka är i intim kontakt med den polymera elektrolyten och antages tillhandahålla elektronisk isolering av ledning eller permeabilitet från och mellan intilliggande elektro- ! niskt ledande skikt hos anordningen. Lämpliga material för I de isolerande skíkten, som kan vara lika eller olika emuu;__J 7901210-0 10 företrädesvis lika, innefattar kiseloxid, kalciumfluorid och magnesiumfluorid. Andra metalloxider eller sulfider som framställes genom oxidation eller sulfidering av en metall- yta så att isolatorn bildas direkt i anordningen innefattas även. Exempel innefattar de ovanstående materialen samt aluminiumoxid och andra oorganiska isolatorer,såsom selenid, arsenid, nitrid, klorid, fluorid, bromid och karbidmaterial.

Isolatorskikten måste vara tillräckligt tjocka för att erbjuda den erforderliga elektroniska isoleringen men icke så tjocka att den joniska permeabiliteten och/eller ledningen för- sämras. Vanligtvis är tjocklekar av ungefär 100 till 1500 Ångström användbara. Den föredragna tjockleken varierar beroende på den aktuella isolator som användes. För silikon- oxid är den föredragna tjockleken ungefär 350-H50 Ångström; för magnesiumfluorid ungefär 200-300 Ångström. När tjockleken ökar över de föredragna områdena reduceras omkopplingshastig- heten om drivspänningen hålles konstant.

När endast ett isolatorskyddsskikt användes skall det placeras mellan den polymera elektrolyten och det elektrokromíska filmskiktet för reduktion av icke önskade reaktioner mellan polymeren och filmen till ett minimum.

När en guldmotelektrod användes i föreliggande anordningar som har isolerande skikt på båda sidor av den polymera elektrolyten resulterar införlivande av ett mycket tunnt "kärnhildnings"-skikt mellan isolatorskiktet och guldmot- elektroden i en ännu-mer förbättrad anordning. Lämpliga kärn- bildningsskiktmaterial innefattar palladium, platina och rodium. Palladium användes företrädesvis tack vare sina Q protonledningsegenskaper.

Ytterligare beskrivning av de skyddande och kärnbildande skikten innefattas i den amerikanska-patentskriften 4_193_57g och som härmed införlivas genom hänvisning. 7901210-o ll Anordningarna enligt föreliggande uppfinning kan byggas på bekvämt sätt genom avsättning av ett skikt ovanpå det andra tills den önskade strukturen är skapad.

Uppfinningen åskådliggöres närmare medelst följande exempel.

Exempel l. 10 g 2-hydroxíetylmetakrylat, 3 g 2-akrylamido-2-metylpropan- sulfonsyra, 1 g metylmetakrylat, 50 g etanol, 30 g metanol, 0,1 g azobisisobutyronitril och 2 g vatten chargeras till en kolv som är försedd med en omrörare, uppvärmningsoljebad, kvävgasintag och uttag genom en återflödeskylare. Kolvinnehål- let spolas med kväve, bringas till 6500 på l0 minuter och omröres under kväve vid 65°C i 12 timmar. Produkten utspädes med 30 g etanol och l0 g vatten och kyles till 25°C. Sampoly~ merlösningen är klar att användas vid framställning av en elektrokromisk anordning.

Exempel 2. l2 g 2-hydroxietylmetakrylat, 2 g 2~akrylamido-2-metylpropan- sulfonsyra, 0,05 g etylenglykoldimetakrylat, 50 g etanol, 50 g metanol, 0,1 g azobisiosbutyronitril och H g vatten chargeras till en kolv försedd med en omrörare, uppvärmnings- oljebad, kvävgasintag och uttag genom en återflödeskylare.

Kolvinnehållet spolas med kväve och bringas till 6500 på 10 minuter och omröres därefter under kväve vid 65°C i 12 timmar. Produkten kyies till 25°c och utspäaes med Bo g etanol och 20 g vatten. Sampolymerlösningen är därefter färdig för användning.

Exempel 3. 9 g 2-hydroxietylmetakrylat, l g 2-akrylamido-2~metylpropan- sulfonsyra, 50 g etanol, 30 g metanol och 0,07 g azobisiso- butyronitril satsas till en kolv försedd med en omrörare, uppvärmningsoljebad, kvävgasintag och uttag genom en åter- flödeskylare. Kolvinnehållet spolas med kväve, bringas till 6500 på 10 minuter och omröres under kväve vid 65°C i 7901210-Û 12 12 timmar. Produkten kyles till 25°C och utspädes med HO g etanol. Sampolymerlösningen är därefter klar för användning i en elektrokromisk anordning.

Exempel H, _ sm elelm-okromiskt fönster med en yta av 114 m2 framställdes på följande sätt: En sampolymer av hydroxietylmetakrylat (HEM) och metakrylsyra (MA) framställdes i förhållandet 2 delar HEM till l del MA uttryckt i vikt. Sampolymeren löstes i etanol för framställning av en 5 %-ig lösning. Ett volframoxidskikt «J 5000 Å tjockt avsattes på ett transparent, ledande skikt av indíumoxíd på glas. Den 5 %-iga sampolymerlösningen avsat- tes på volframoxidskiktet genom spinnbeläggning med använd- ning av en Headway Spinner Model ECl0l. Sampolymerskiktet var 10 till 30 mikron tjockt när det torkats. Ett transparent guldskikt med en tjocklek av ungefär 125 Ä avsattes på polymerskiktet.

Anordningen testades genom påläggning av en likströmspoten- tial av ungefär 2,0 volt mellan indiumoxíden och guldskikten varvid indíumoxidskiktet var negativt. Anordníngen färgades på nâgra få sekunder, vilket reducerade ljusgenomsläpplighe- ten. Polariteten omvändes och färgen klarnade, vilket ökade ljusgenomsläppligheten.

Exempel 5.

En elektrokromisk spegel med en yta av lä cm på följande sätt: 2 framställdes En terpolymer av l del 2-akrylamído-2-metylpropansulfonsyra (AMPS), 2 delar hydroxietylmetakrylat (HEM) och 1 del metyl- metakrylat (MMA) framställdes och löstes i etanol för fram- ställning av en 10 % lösning. Ett volframoxidskikt avsattes på ett glassubstrat. Ett speglande skikt av palladium avsat- tes på volframoxidskiktet följt av ett kiseloxidskikt. __......>. _.. , _ 79o12ro-o Därefter avsattes ÅIQS-HEH-MMA~polymeren på samma sätt som i exempel l följt av en guldmotelektrod.

Spegeln testades genom påläggning av 2 volt likström mellan palladiumskitet och guldskiktet. Sett från glassidan syntes spegeln förlora reflextionsförmâga när palladiumskiktet gjordes negativt och återvinna reflextíonsförmåga när palladiumskiktet gjordes positivt.

Exempel 6.

En elektrokromisk informationsskärm framställdes på följande sätt: En sampolymer av HEM-AMPS framställdes i förhållandet ll till 3 uttryckt i vikt. En lösning av H delar etanol och l del vatten användes för lösning av sampolymeren. Den slutliga koncentrationen var ll %. Därefter blandades ett vitt titanoxidpigment i polymerlösningen i förhållandet 5 delar pigment till l del fasta polymersubstanser. En sju-segments- numerisk åtta med en höjd av 5 mm framställdes genom vakuum- avsättning av volframoxid genom en mask på ett transparent, ledande tennoxidglassubstrat. Den vita polymerpastan målades på glaselektroden och en pappers-kolelektrod pressades in i pastan vilket fullbordade aggregatet. Vid torkning blev pastan fast och elektriska uttag kunde fästas till tennoxid- skiktet och till pappers-kolelektroden~ Den resulterande skärmen verkade i mer än 500 cykler.

Exempel 7.

Förfarandet i exempel 6 upprepades med användning av följande viktproportioner av monomerer varvid man erhöll motsvarande förnätade sampolymer: Hydroxietylmetakrylat 100 2-akrylamido-2~metylpropansulfonsyra 50 Hexametylolmelamin 1 Sampolymeren ínförlivades i en elektrokromisk anordning som arbetade imer än 700 cykler.

/'Jay/ßiill_ |\E“%EE]“l

Claims (7)

79Û¶2lÛ=Û

1. PATENTKRAV l. Elektrokromisk anordning, k ä n n e t e c k n a d av att den omfattar en elektrod i kontakt med ett skikt av beständigt elektrokromiskt material, vilket i sin tur före- ligger i kontakt med en jonledande, hydrofil, klar vinylpoly- merelektrolyt, som i sin tur föreligger i kontakt med en mot- elektrod, och elektriska medel för selektiv pâläggning av elektriska fält av motsatt polaritet över nämnda elektroder, vari elektrolyten omfattar en sampolymer eller partiellt för- nätad sampolymer av 95-20 vikt-% av en vinylmonomer vald bland 2-hydroxietylmetakrylat, 2-hydroxipropylmetakrylat, 2-hydroxi- etylakrylat och 2-hydroxipropylakrylat och 5-80 vikt-% av en syragrupphaltig, monoetenískt omättad monomer. 2. Anordning enligt patentkravet 1, k ä n n e t e c k - n a d av att den syragrupphaltiga monomeren väljes bland

2. -akrylamido-2-metylpropansulfonsyra, akrylsyra, metakrylsyra, 2~sulfoetylmetakrylat, w~klorakrylsyra och 4-vinylsalicylsyra.

3. Anordning enligt patentkravet 1, k ä n n e t e c k n a d av att sampolymeren utgör en sampolymer av 2-hydroxi- etylmetakrylat och 2-akrylamido-2-metylpropansulfonsyra.

4. Anordning enligt patentkravet l, k ä n n e t e c k - n a d av att sampolymeren är åtminstone partiellt förnätad.

5. Anordning enligt patentkravet l, k ä n n e t e c k - n a d av att sampolymeren ytterligare innehåller ett fukt- Ä haltsbevarande material. { _

6. I Anordning enligt patentkravet 5, k ä n n e t e c k f n a d av att det fukthaltsbevarande medlet väljes bland gly- cerol, tetraetylenglykol och hydroxiterminerad polyetylenoxid.

7. Anordning enligt patentkravet l, k ä n n e t e c k - n a d av att det elektrokromiska materialet är WO3.