SE454592B - Sett att reagera kvartera ammoniummonomerer i nervaro av anjoniska polymerer for att bilda en torr produkt - Google Patents

Description

454 592 10 15 20 25 30 35 2 motsatta laddningar samverkar joniskt i vattenlösning till bildning av en fällning eller ibland en gel eller ett grötliknande koacervat. Transportering och/eller lagring av sådana polymerlösningar är således mycket svär och torkningen av dylika förreagerade geler eller koacervat kräver avsevärd energi och tid.

Föreliggande uppfinning åstadkommer ett sätt att reagera kvartära ammoniummonomerer i närvaro av anjoniska polymerer för att direkt bilda ett torrt koacervat, vilket sätt inbegriper stegen: a) bildning av en lösning av monomer(-er), anjonisk polymer, lösningsmedel och friradikalinitiator; b) samtidig polymerisation av monomererna och tork- ning av lösningen vid en temperatur över lösningsmedlets kokpunkt; och c) utvinning av den erhållna torra produkten.

Ytterligare kännetecken framgår av patentkraven.

Monomerer, som är sampolymeriserbara med de kvar- tära ammoniummonomererna, kan införlivas i lösningen av kvartär ammoniummonomer/anjonisk polymer.

Genom att utnyttja detta förfarande uppnås ett antal fördelar. Sålunda undviker den direkta omvandling- en från monomer till torrt fastämne behovet av ett fler- tal steg, såsom krävs vid den tidigare tekniken. Efter- som vidare koacervatet bildas in situ och torkas omedel- bart, undviks behovet av att hantera den gelade lös- ningen. Genom användning av polymerisationsvärmet för att åstadkomma torkning uppnås ett mera energibesparande förfarande. Slutligen undviker förfarandet möjligheten av farliga exoterma reaktioner, som kan inträffa vid en konventionell lösningspolymerisation, varför det inte finns något behov att reglera polymerisationsvärmet genom värmeöverföring till en kylmantel.

DETALJERAD BESKRIVNING AV FÖREDRAGNA UTFÖRINGSFORMER De här använda föredragna kvartära ammoniummono- merarna representeras av följande formel: 10 15 20 25 30 35 .__,.| 454 592 3 R CH2 = C* _ çH2\\\\\\ I////,R3 N* y- cHz = cl - cnzí \R, Re där R1 och R2 vardera representerar väte, metyl eller etyl; R3 och R4 vardera representerar alkyl, aryl, cykloalkyl, hydroxialkyl eller alkoxialkyl med l-18 kol- atomer, och Y' betyder en anjon.

Belysande exempel på R3 och R4 är metvlgrupper t o m oktadekylgrupper; samt metoximetylgrupper och de olika högre alkoxi- (t ex metoxi t o m oktadekoxi)- -alkylgrupperna, t ex etyl- t o m oktadekylalkylgrupper; de motsvarande hydroxialkyl- och cykloalkylgrupperna.

Belysande exempel pà anjoner, som representeras av Y, är halogenid, sulfat, sulfonat, fosfat, hydroxid, borat, cyanid, karbonat, tiocyanat, tiosulfat, isocyanat, sul- fid, cyanat, acetat och andra vanliga, oorganiska och organiska joner.

Särskilda exempel på monomerer, som är användbara vid uppfinningen, är diallyl-, dimetyldiallyl-, dimet- allyl- och dietallyldimetyl-, di-(beta-hydroxíetyl)- ammoniumkloriderna, -bromiderna, -fosfaterna och -sulfaterna.

Vid framställning av sampolymerer av de kvartäri- serade ammoniummonomererna kan man använda vilka som helst monomera enheter, som är väsentligen oflyktiga vid reaktionstemperaturen och som innehåller en enda CH2=C=Zf-grupp och som är typiskt sampolymeriserbara med de kvartäriserade ammoniummonomererna. Företrädes- vis har monomererna den allmänna formeln: R / CH2=C 454 592 10 15 2-'1 25 30 35 4 där R är väte, halogen och alkyl, cykloalkyl, aryl, alkaryl eller aralkyl, och R' är aryl eller alkaryl samt radikaler, som representeras av formlerna: - CEEE - 0 -C - R5 0 Il , - 0 - C - OR5 ' 0 | ll - C - R7 l Rs 'i - c - N< R9 - 0-R5 O H - C - OR5 där Rs och R6 alkyl, cykloalkyl och alkoxialkyl eller väte eller alkalimetallkatjoner, R7 har samma innebörd som Rs och vardera är en grupp som väljes bland R6, och dessutom en arylradikal; och R8 och R9 vardera betyder väte och alkyl, cykloalkyl, aryl, alkaryl, aralkyl eller alkoxialkyl.

Föredragna föreningar, som representeras av ovan-- stàende formler och som är användbara som monomerer vid uppfinningen, inbegriper styren, aromatiskt sub- stituerat monometyl- och dimetylstyren, metyl- och andra lägre alkylakrylater, akrylsyra, akrylamid, akrylnitril, metakrylnitril, vinylacetat och liknande.

Om en sampolymer skall framställas med användning av förfarandet enligt uppfinning bör den kvartära ammo- niummonomeren föreligga i en mängd av minst ca 50 vikt%, företrädesvis minst ca 75 vikt% av monomerkomponenterna. 10 15 20 25 30 35 454 592 5 Den här använda särskilda anjoniska polymeren beror pá den slutanvändning för vilken produkten är avsedd.

Exempel pá anjoniska polymerer som kan användas inbe- griper homo- och sampolymererna av alkalimetallstyren- sulfonater, -akrylater och -metakrylater. Lämpliga sam- monomerer kan vara vattenlösliga eller vattenolösliga monoeteniskt omättade monomerer, som är sampolymeriser- bara med en av de föregående för att bilda vattenlösliga polymerer. När vattenolösliga sammonomerer användes, används de i en mängd som är otillräcklig för att för- sämra vattenlösligheten hos den erhållna sampolymeren. vanliga sammonomerer inbegriper akrylamid, metakrylamid, akrylnitril, metakrylnitril, styren, vinylacetat, vinyl- toluen, metylakrylat, N-vinyloxazolidinon, och N-vinyl- pyrrolidon. Andra anjoniska polymerer inbegriper alkali- metall- och ammoniumsalter av högre sampolymerer av styren och substituerat styren med maleinsyra; homo- och sampolymerer av sulfoalkylakrylater och karboxi- alkylakrylater, såsom natriumsulfoetylakrylat och natriumkarboxietylakrylat; karboxialkylcellulosaetrar, såsom karboximetylcellulosa, karboxylmetylmetylcellulosa, karboximetylhydroxietylcellulosa och liknande derivat av andra polysackarider, såsom stärkelse. Dessutom kan man önska att använda vissa anjoniska polymerer, som inte är vattenlösliga, i vilket fall det är nödvändigt att använda antingen ett icke vattenhaltigt lösnings- medel eller ett ömsesidigt lösningsmedel för att skapa en enhetlig fördelning av de monomera komponenterna genom hela den anjoniska polymerlösningen.

Mängden och valet av den särskilda anjoniska poly- meren som skall användas beror pà de egenskaper som krävs för den slutliga tillämpningen. I allmänhet an- vänds den anjoniska polymeren i en mängd av 0,10-3 vikt- delar per del av monomerkomponenterna. Man har funnit att de lägre polymerkoncentrationerna resulterar i högre omvandling av monomeren till polymer och följaktligen bör den önskade omvandlingsgraden övervägas när man 454 592 10 " 15 20 25 30 35 6 bestämmer sig för de relativa mängder som används. De föredragna polymermängderna omfattar 0,25-l viktdel per del monomerkomponent(-er). _ I allmänhet används ett vattenhaltigt medium som polymerisationsmedium för reaktionen, fastän lösnings-1 medel, särskilt de C1_8 kolföreningar som innehåller hydroxyl-, keton-, aldehyd-, ester- eller halogenid-sub- stitution, kan användas. Medan användningen av sådana lösningsmedel skapar vissa säkerhetsproblem vid behand- ling, medför de i vissa fall fördelar jämfört med an- vändningen av vatten, vilket kan göra dem mera önsk- värda. Sâlunda kan tillverkning av lágmolekylära poly- merer åstadkommas genom användning av ett lösningsmedel med större överföringskonstant än vatten. Detta skulle eliminera behovet av vattenhaltiga kedjeöverföringsmedel kopplade med stora mängder katalysator, som används för att göra föreningar med jämförbar molekylvikt i vatten.

En annan fördel med användning av icke vattenhaltiga lösningsmedel är att den särskilda monomer som skall polymeriseras kan ha större löslighet i lösningsmedlet än den skulle ha i vatten. I sådana fall kan högre kon- centrationer av reaktanter användas och större produkti- vitet uppnás. Det senare tillvägagångssättet skulle vara särskilt användbart för reaktanter, som bildar högviskösa lösningar vid låg koncentration i vatten.

Dessutom kan det, såsom diskuterats ovan, också vara nödvändigt eller önskvärt att utnyttja ett icke vatten- haltigt lösningsmedel och/eller ett ömsesidigt samlös- ningsmedel vid de tillfällen då man utnyttjar anjoniska polymerer, som inte är vattenlösliga. Det skall noteras att genom riktigt val av lösningsmedelsblandningar är det möjligt att utnyttja varje kombination av vattenlös- liga och/eller vattenolösliga monomerer och anjoniska polymerer.

Vare sig vatten eller andra lösningsmedel (båda i det följande kallade för "lösningsmedel“) används, bör reaktanterna vara enhetligt dispergerade genom 10 15 20 25 30 35 454 592 7 mediumet i löst eller emulgerad form med användning av dispergeringsmedel eller emulgeringsmedel om så är nödvändigt. Tillräckligt med lösningsmedel bör användas för att homogent upplösa eller dispergera komponenterna genom hela reaktionssystemet för att underlätta polyme- risationshastigheten och åstadkomma en enhetlig slut- produkt. I allmänhet används lösningsmedlet i en mängd i området 10-90 vikt% av reaktionsblandningen. Den mängd lösningsmedel som används beror delvis på den särskilda torkningsmetod som används. Sålunda genomföras extru- derings- och kalandreringsförfaranden vanligen vid högre fastämneshalter, t ex 70-90 % fastämnen, medan spray- torkning och snabbtorkning under vakuum vanligen utföres vid 10-40 % fastämne. Trumtorkning, som är den föredragna polymerisations- och torkningsmetoden, utföres i allmän- het vid en fastämneshalt av 30-85 %, företrädesvis 40-65 %.

Reaktionen utföres med användning av konventionell friradikalpolymerisationsteknik, vanligtvis i närvaro av en friradikalinitiator eller en friradikalprekursor.

Initiatorer, som är användbara vid den utföringsform vid vilken vatten eller vattenhaltiga alkohollösningar används som lösningsmedel, inbegriper vattenlösliga peroxikatalysatorer, företrädesvis ett vattenlösligt salt av persvavelsyra (perdisvavelsyra), vilket salt företrädesvis används i kombination med ett reduktions- medel av sulfoxidtyp. Andra exempel pà polymerisations- initiatorer, som är användbara, inbegriper oorganiska och organiska peroxider, t ex diacylperoxiderna, de primära, sekundära och tertiära alkylperoxiderna och hydroperoxiderna samt estrar därav, de olika vatten- lösliga peracetaterna, perkloraterna, perkarbonaterna, perboraterna, perfosfaterna, t ex ammonium- och alkali- metallsalter av perättiksyra, perkolsyra, perborsvra, perfosforsyra, persvavelsyra och perklorsyra; samt vatten- lösliga ferrisalter, som har förmåga att ge ferrijoner, t ex ferriammoniumsulfat och ferrinatriumsulfat. Vid en 454 592 10 15 20 25 30 35 8 föredragen utföringsform, vid vilken polymerisation och torkning sker i en trumtork, kan gjutjärnstrummor användas och de kvarvarande fria ferrijoner som finns därpå åstadkommer den nödvändiga initieringsaktiviteten.

Sådana vattenlösliga initiatorer som nämnts ovan används i allmänhet i kombination med en vattenlöslig aktivator, t ex syreinnehållande, svavelinnehållande föreningar, som har förmåga att undergå oxidation. Be- lysande exempel på sådana aktivatorer eller tillsatsmedel inbegriper svaveldioxid, alkalimetall- (t ex natrium och kalium)-bisulfiter, vätesulfiter, tiosulfater, sva- velsyrlighet (eller föreningar som alstrar svavelsyr- lighet, t ex alkalimetallsulfiter och etyl- samt andra alkylsulfiter), olika organiska sulfinsyror, t ex p-tolu- ensulfinsyra och formamideinsulfinsyra. Om man använder alkalimetallsulfiter, t ex natriumsulfit eller liknande föreningar, som alstrar svavelsyrlighet, bör vattenlös- ningen också innehålla en stark syra, t ex svavelsyra, i en mängd som är åtminstone kemiskt ekvivalent med den använda mängden av föreningen som alstrar svavelsyr- lighet.

Den faktiska initiatorkoncentration som är nödvän- dig för att åstadkomma polymerisation under processtork- ningsbetingelserna beror på reaktionstemperaturen, reak- tionstiden och temperaturen för att initiera friradi- kaler hos initiatorn. Följaktligen kan initiatorhalten variera avsevärt (t ex från 0,1 till 10 % av monomer-> vikten). Peroxidinitiatorkoncentrationerna är typiskt högre (t ex l-10 %) än persulfatinitierade system (t ex 0,03-3 %).

Vid den föredragna utföringsformen, vid vilken trumtorkning används, ligger persulfatkoncentrationen i allmänhet i omrâdet 0,03-2,0 vikt% monomer och före- trädesvis vid 0,05-1,5 %, varvid en persulfatkoncentra- tion av 0,1-1,2 % är den mest föredragna.

När man använder redox-initieringssystem införlivas reduktionsmedlet i tillförsellösningen i en mängd av 10 15 20 25 30 35 454 592 9 20-200 vikt%, baserat på koncentrationen av initiatorn.

Det inses att i fall, vid vilka icke vattenhaltiga lösningsmedel används, är det nödvändigt att den valda initiatorn och aktivatorn är löslig i det särskilda lösningsmedlet. Lösliga initiatorer och aktivatorer som är användbara vid denna utföringsform, är välkända för fackmannen på omrâdet.

Det kan också vara önskvärt vid genomförandet av föreliggande uppfinning att tillsätta en buffert till tillförselformuleringen för att effektivt reglera pH hos slutprodukten. Fastän det är speciellt önskvärt för att underlätta framställningen av en torr produkt med ett neutralt pH för att hindra angrepp på behand- lingsutrustningen av eventuell syra som alstras under sönderdelning av initiatorn, kan produkter med andra pH-värden också framställas. Dessa ändamål kan inte åstadkommas genom att enbart höja det ursprungliga pH- värdet hos det tillförda materialet med natriumhydroxid, eftersom kvartära aminer sönderdelas över pH 10. Den särskilda buffert som väljes kan vara ett salt av varje flervärd svag syra, antingen organisk eller oorganisk.

Typiska exempel på sådana buffertmedel är salter av kolsyra, fosforsyra, bärnstenssyra och ftalsyra. Det valda buffertmedlet bör vara förenligt med den särskilda tillförselformuleringen och bör användas i tillräcklig I koncentration för att skapa ett neutralt pH hos den | torra produkten. Den mängd buffert som behövs varierar beroende på typen av buffert som används, typen av initiator som används och det önskade pH-värdet hos den torra produkten. Typiska koncentrationer som är nödvändiga för att alstra en produkt med neutralt pä, är av storleksordningen 20-200 % av initiatorkocentra- tionen, företrädesvis 50-100 %.

Alternativt kan för tidig polymerisation (t ex utan samtidig torkning) effektivt undvikas genom att reglera det steg vid vilket polymerisationsinitiatorn införes i den vattenhaltiga dispersionen. Vid förfa- randen som, för torkning, förlitar sig på relativt höga I 10 15 20 25 30 35 454 592 10 temperaturer (t ex mer än 60°C) under flera sekunder eller längre för att uppnå homogen reaktantdisperge- ring, kan initiatortillsättningen fördröjas tills omedel- = bart före eller samtidigt med torkningssteget. Omvänt kan, vid de förfaranden vid vilka homogen dispergering' 'effektivt kan uppnås utan att exponera reaktanterna för polymerisationsbetingelser före torkning, det polymeri- serade katalysatorsystemet väljas på lämpligt sätt för att alstra fria radikaler när reaktanterna exponeras för den förhöjda temperaturen hos torkningssteget. I allmänhet utföres förfaranden, som förlitar sig på rela- tivt hög temperatur (t ex mer 70°C) vid hög fastämnes-_ halt (t ex mindre än 40 % vatten) lämpligast medelst tekniken med fördröjd initiatorinförlivning, medan förfarandena med låg temperatur (t ex mindre än 50°C) och làg fastämneshalt (t ex mer än 50 % vatten) lämp- ligen utföres i närvaro av ett termiskt initierat poly- merisationskatalysatorsystem.

Reaktanterna polymeriseras och torkas samtidigt för att ge den resulterande fasta blandningen av kvartär ammoniumhomo- eller sampolymer tillsammans med anjonisk polymer. Belysande förfaranden för samtidig polymeri- sation och torkning inbegriper extrudering, värmeväx- ling, rotation, kalandrering, spraytorkning, snabbtork- ning under vakuum, samt trumtorkning. Polymerisations- hastigheten beror på reaktiviteten hos monomererna, reaktantkoncentrationen, effektiviteten hos katalysa- torsystemet, reaktionstemperaturen och polymerisations- tiden. De lämpligaste termiska betingelserna beror på kokpunkten hos lösningsmedlet och även pà den särskilda apparatur som används för att samtidigt torka och poly- merisera den homogena dispersionen eller lösningen.

Vanligen varierar den samtidiga torknings- och polymeri- sationstemperaturen mellan 60 och 250°C, företrädesvis ligger den under ZOOOC.

Trumtorkningsförfaranden, som använder dubbla trum- mor och har förmåga att torka och polymerisera reaktan- 10 15 20 25 30 35 454 592 11 terna inom l min till 15 min vid en reaktionstemperatur av 60-l70°C, föredrages beroende på lösningsmedlets kokpunkt. Temperaturen och reaktionstiden upprätthälles på lämpligt sätt för att åstadkomma den önskade slutliga homo- eller sampolymeren. Polymerisations- och tork- ' ningsbetingelserna regleras effektivt medelst trumhastig- heten, mängden lösning som kvarhàlles vid varje tidpunkt i den reservoar som bildas vid nypet mellan trummorna, samt trumtemperaturen. Effektivaste tillverkning och förbättrad produktfunktionalitet uppnås genom att lösa reaktanterna i vatten och hålla lösningen i reservoaren under en period av 5-15 min. Yttemperaturen hos trum- torken bör variera från 120 till l60°C. överdriven trum- hastighet eller överdrivet låga temperaturer kan resul- tera i ofullständig polymerisation, medan överdrivet långsamma hastigheter vid de förhöjda temperaturerna kan förkola produkten och är oekonomiska.

Tillförseln av homogen dispersion eller lösning till torken sker med en hastighet som är tillräcklig för att medge torkning och polymerisation till önskad homo- eller sampolymer. överdrivet tjocka filmer eller oenhetlig pàföring kan resultera i ofullständig eller oenhetlig polymerisation och torkning av produkten.

Omvänt kan alltför tunn påföring resultera i produkt- förkolning (speciellt vid förhöjda temperaturer) eller ineffektiv produktion. I allmänhet åstadkommer trum- torkningsförfarandena typiskt en torkad film med en tjocklek, som varierar från 25,4 pm till 1,27 mm, var- vid 0,2-0,25 mm är optimalt. Om så önskas kan produkter, som föreligger i ark- eller filmform, malas till lämplig partikelstorlek, allt efter önskan. Partiklar med en storlek av 30-200 mesh (U.S. standard sieve = 0,074- -0,595 mm) har befunnits vara särskilt användbara vid slutliga användningar, såsom flockning, varvid dessa homo- och sampolymerer normalt utnyttjas. 0 Den torkade produkten dispergeras antingen i det vattenhaltiga systemet eller bildar ett koacervat däri 454 592 10 15 20 25 30 35 12 beroende på omvandlingsgraden hos de monomera komponen- terna. Medan det är svårt att karaktärisera den exakta kemiska samansättningen hos slutprodukten, indikerar analyser för närvarande att den erhållna produkten kan_ inbegripa homo- eller sampolymer av monomererna blan- dade med den anjoniska polymeren eller ympsampolymerer av de monomera komponenterna och den anjoniska polymeren.

Det inses att den specifika produkt som bildas delvis be- ror på reaktiviteten hos monomererna 1iksom på förhållan- det mellan monomer och polymer i tillförsellösningen.

Följande exempel illustrerar förfarandet.

EXEMPEL 1 ” Detta exempel belyser reaktionen hos dimetyldiallyl- ammoniumklorid i närvaro av sulfonerat polystyren. En trumtork med dubbla qjutjärnsvalsar med en diameter av 61 cm (24 tum) rengjordes för att avlägsna ytrost och smuts. Trummorna förinställdes sedan med 586 kPa (85 psig) àngtryck och roterades med 1,5 I/min. Gapet inställdes på minimum och bladet på 138 kPa (20 psig).

Två blandningar, som betecknades Mix l och Mix 2, framställdes med användning av de komponenter och mäng- der som anges nedan.

Bestàndsdel Mängd (g) Mix l Avjoniserat vatten 44,8 Natriumtiosulfat 0,98 Natríumkarbonat 0,83 Natriumpersulfat 1,2 Mix 2 Sulfonerat polystyren (28 % i vatten) 1265 Dimetyldiallylammoniumklorid (63 % i vatten) 187 Båda blandningar framställdes i separata behål- lare och renades från löst syre med användning av en 15 min insprutning av kväve under ytan. ._.s._. fu' Ia ru l0 15 20 25 30 35 454 592 13 En tillförselblandning framställdes sedan med an- vändning av lika åelar Mix l och Mix 2 och tillförsel- blandningen matades till nypet mellan valsarna med en hastighet av S0 ml/min för att säkerställa en uppehålls- tid av minst ca 5 min i reservoaren. När den torkade ' produkten bildades på trummorna avskrapades den och det erhållna arket maldes i en Cumberland-granulator med användning av en 16 maskors sikt (maskvidd 1,19 mm).

Analys av produkten (varvid pH och Brookfield- viskositet mättes för 25 % lösning i vatten) gav föl- jande resultat: Fuktighet (Cenco - 90 - 10 min) 2,2 % PH 610 Brookfiela-viskositet via 2z°c 0,074 Pans (Spindel nr 2 vid 20 r/min) . (74 cP) Kvarvarande monomer 15,9 % Färg (Gardner) 2 EXEMPEL 2 På ett sätt motsvarande det som beskrivits i exem- pel l framställdes två ytterligare prover med användning av en 25,4 cm (10 tum) bred trumma med diametern 20,3 cm (8 tum).

A (52 B (E) Mix 1 Natriumpersulfat 2,74 2,51 Avjoniserat vatten 11,8 10,9 Mix 2 Dimetyldiallylammonium- klorid (63 % i vatten) 274 251 Sulfonerat polystyren (26 % i vatten) 72 132 Analys av produkten på samma sätt som i exempel l gav följande resultat: 10 15 '454« 592 14 ê. å pH 2,5 2,5 Brookfield-viskositet 2200 Pa.s 4700 Pa.s (2200 cP) (4700 cP) Kvarvarande monomer 11,0 % u 10,9 % Fukt 4,2 z 5,0 s' EXEMPEL 3 Med användning av det i exempel l beskrivna för- farandet kan ytterligare produkter lätt framställas med användning av andra kvartära ammoniummonomerer som enda monomera komponent eller kombinerad med andra sam- polymeriserbara monomerer, som t ex akrylamid eller akrylsyra. Pá motsvarande sätt kan de monomera kompo- nenterna reageras i närvaro av andra anjoniska poly- merer, som t ex polyvinyltoluensulfonat. Slutligen kan, om så önskas, andra lösningsmedel än vatten användas.

Särskilt användbart är en metanol/vatten-blandning.

I»

Claims (5)

10 15 20 25 30 454 592 15 PATENTKRAV

1. l. Sätt att reagera kvartära ammoniummonomerer i närvaro av anjoniska polymerer för att direkt bilda ett torrt koacervat, k ä n n e t e c k n a t av stegen: a) bildning av en lösning av monomer(-er), anj0niSk polymer, lösningsmedel och friradikalinitiator; b) samtidig polymerisation av monomererna och tork- ning av lösningen vid en temperatur över lösningsmedlets kokpunkt; och c) utvinning av den erhållna torra produkten, varvid de kvartära ammoniummonomererna representeras av följande formel: R1 'I CH2 = C - CH2 R3 / _ N* Y /\ CH2 = ï - CH2 R4 R2 där Rl och R2 vardera väljes bland väte, metyl och etyl; R3 och R4 vardera väljes bland alkyl, aryl, cykloalkyl, hydroxialkyl och alkoxialkyl med l-18 kolatomer; och Y- är en anjon, den anjoniska polymeren väljs bland (a) homo- och sampolymerer av styrensulfonater, alkalimetallstyren- sulfonater, akrylater och metakrylater, alkalimetall- och ammoniumsalter av högsampolymerer av styren och maleinsyra, alkalimetall- och ammoniumsalter av högsam- polymerer av substituerade styrener och maleinsyra samt vattenlösliga sampolymerer av nämnda sulfonater, akrylater och metakrylater med akrylamid, metakrylamid, akrylnitril, styren, vinylacetat, vinyltoluen och met- akrylnitril, och (b) karboxialkylcellulosaetrar och 454 592 10 15 20 25 30 16 ” stärkelseetrar, och att den anjoniska polymeren före- ligger i en mängd av 0,1-3 viktdelar per del monomer(-er), och lösningen eventuellt dessutom innehåller en sampolymeriserbar monomer, som väljes bland styren, aromatiskt substituerat monometyl- och dimetylstyren, metyl- och lägre alkylakrylater, akrylsyra, akrylamid, metakrylnitril, akrylnitril ocn vinylacetat och som sätts till lösningen i en mängd av upp till ca 50 vikt% av de kombinerade monomererna.

2. Sätt enligt kravet l, därav, att den kvartära ammoniummonomeren väljes bland diallyl-, dimetyldiallyl-, dimetallyl- och dietallyldi- metyl-, di-(beta-hydroxietyl)-ammoniumklorid, -bromid, k ä n n e t e c k n a t -fosfat och -sulfatsalter.

3. Sätt enligt kravet 1, därav, att den kvartära ammoniummonomeren är dimetyldi- k ä n n e t e c k n a t allylammoniumklorid och att den anjoniska polymeren är sulfonerat polystyren.

4. Sätt enligt kravet 1, k ä n n e t e c k n a t därav, att vatten, metanol eller blandningar därav används som lösningsmedel.

5. Sätt enligt kravet 1, k ä n n e t e c k n a t därav, att den samtidiga polymerisationen och torkningen utföres med användning av en dubbeltrumstork vid en fastämneshalt av 30-85 %. 5.Sättenligtkravetl, kännetecknat därav, att en buffert sätts till lösningen i en mängd av 20-200 vikt%, baserad på koncentrationen av initiatorn, och/eller att ett redox-initiatorsystem som utnyttjas genom att dessutom införliva ett reduktionsmedel i till- försellösningen i en mängd av 20-200 vikt%, baserat på vikten av initiatorn.