SE529274C2 - Metod att framställa slitfoder innefattande tillsats av ester - Google Patents

Description

25 30 529 274 2 fenolhartshaltiga restmassor, enligt gällande milj öbestämrnelser, inte utan vidare deponeras som avfallssand, utan de skall tippläggas med organiskt avfall t.ex. hushållsavfall, som hjälper till med nedbrytningen av däri ingående restfenoler.

Det har alltså redan av miljöskäl funnits orsak att leta efter något nytt bindemedel for de partikelformiga eldfasta material som idag utnyttjas som slitfoder i gjutskänkar och gjutlådor.

Flera olika eldfasta material med låg värmeledningsiörrnåga har tidigare använts for infodring av gjutskänkar och giutlådor såväl i form av ovan nämnda iörframställda block som i partikelfonn och i det senare fallet då som huvudkomponenten i de i likaledes ovan nämnda härdbara massorna. Samma partikelfonniga eldfasta massor kan utnyttjas som baskomponenter i slitfodret enligt föreliggande uppfinning. Vilket eldfast material som i varje särskilt fall kommer till användning i slitfodret enligt föreliggande uppfinning är till stor del beroende av vilken typ av smält metall som skall hanteras i den därmed infodrade gjutskänken eller gjutlådan.

Som exempel på lämpliga dylika eldfasta partikelformiga eldfasta material kan nämnas kiseldioxid, magnesit, aluminiumoxid och aluminiumsilikater, såsom chamotte, magnesiumsilikater, såsom olivin, och kolhaltiga eldfasta material såsom krossad koks och masugnsslagg. Dessutom är det redan tidigare känt att i här aktuella värmebeständiga foderrnaterial blanda in mindre mängder organisk eller Oorganisk fiber eller sågspån som fórgasas då slutprodukten, dvs. infodringen, kommer i kontakt med smältan och som därvid bildar porer som sänker den färdiga infodringens värmeledníngsfórrnåga.

I den inledningsvis omnärnnda svenska patentansökan nr 0402192-9 har vi tidigare föreslagit att man istället för de hittills vanligast utnyttjade fenolhartserna och eventuella andra för samma ändamål utnyttjade härdbara komponenter efler formningen av den värmebeständiga kornformiga massan skulle binda densamma genom att en redan inledningsvis gjord inblandning av en mindre mängd vattenglas efter massans formning reageras med tillförd kolsyra. Vattenglas och kolsyra ger nämligen en 10 15 20 25 30 i 529 274 3 kiselsyrehaltig gel, som snabbt binder det kornformiga basmaterialet till en färdig beläggning som får en god egenstyvhet, hållfasthet och bindning mot redan befintlig skyddsinfodring. Som bindemedel skulle i enlighet med detta vårt tidigare förslag såväl natronvattenglas (Sodium silicate) som kalivattenglas (Pottasium silicate) kunna användas. I det följande kommer därför i flera fall den generella beteckningen vattenglas att användas. Som regel ger en vattenglastillsats på något över 4% eller kanske helst en tillsats om 6-12% efter kolsyretillsats en tillräcklig mängd kiselsyrehaltig gel för att på önskat sätt binda en partikelfonnig grundmassa av här avsett slag.

Grundtekniken att binda kornfonniga eldfasta massor genom inblandning av mindre mängder av natron- eller kalivattenglas som efter massans formning reageras med kolsyra har tidigare utnyttjats inom gjuteritekniken vid framställningen av främst giutkärnor och formar samt vid infodringen av sjunkboxar. Den tekniken finns t.ex. beskriven i svensk patentansökan 4837 för 1956.

Det kan tyckas näraliggande att överföra en känd teknik från sjunkboxar till giutlådor . och skänkar men det faktum att så hittills inte tidigare tycks ha blivit gjort trots att ”Kolsyremetoden” varit känd inom gjuteriteknikområdet sedan åtminstone 1950-talet måste tas som en indikation på att denna teknikövertöring ingalunda legat nära till hands för de fackmän som dagligdags arbetat inom det aktuella teknikområdet.

I franskt patent 2732915 finns vidare beskrivet ett sätt att framställa ett slitfoder vid stränggjutningsanläggningar bestående av ett med koldioxid ”vattenglashärdat” yttre slitskikt innanför vilket ett skikt av ohärdad porös massa anbringats. Uppenbarligen har detta patents upphovsman ansett sig behöva det ohärdade skiktet som värmeisolering och för att garantera infodringen en tillräcklig perrneabilitet.

Hållfastheten på en dylik infodring med ett helt ohärdat inre skikt torde så vitt vi förstår vara mindre god och dessutom syns den oss innebära onödiga risker eñersom vi har kunnat konstatera att man genom att välja lämpliga komstorlekar på de i fodermaterialet 10 15 20 25 30 529 274 4 ingående partikelformiga baskomponentema kan åstadkomma homogena infodringar med såväl önskad värmeisolering som permeabilitet.

Grundtanken bakom vår ursprungliga i ovan nämnda svenska patentansökan 0402192-9 beskrivna uppfinning var alltså att utnyttja ”Vattenglasrnetoden” för framställning av slitfoder för gjutskänkar och gjutlådor, vilket alltså i sig innebar att gjutskänkens eller gjutlådans slitfoder bildades av ett mellan dess mera permanenta infodring och en i densamma nedförd fixtur införd flytbar massa av kornforrnigt eldfast material som tillförts åtminstone 4 % och företrädesvis 6-12 % natron- eller kalivattenglas och som väl på plats tillfördes kolsyra i en mängd tillräcklig för att binda vattenglastillsatsen till en kiselsyrehaltig gel som i sig binder infodringens huvudniängd av eldfast partikelformigt material till en väl sammanhållen kropp.

Nu finns det emellertid ett annat sätt att härda vattenglas till den önskade kiselsyre haltiga gelen än genom koldioxidtillsats, nämligen genom en lämplig estertillsats till det vattenglashaltiga partikelforrniga basmaterialet. Nu är visserligen möjligheten att härda vattenglas med en ester rent principiellt väl känt men användningen av detta härdningssystem i samband med framställningen av så stora objekt som slitfoder till giutskänkar och gjutlådor innebär såvitt vi har kunnat utröna ett klart nytänkande.

Esterhärdningen av vattenglasinnehållande partikelforrnig massor bygger på att esten vid närvaro av vatten spj älkas till syra plus alkohol, vilket i sin tur medför en gelbildning med vattenglaset som binder de partikelformiga massoma under avspj älkning av vatten.

Härdningshastigheten för en vattenglashaltig massa som härdas genom en estertillsats kan regleras genom val av lämplig ester. Estertillsatsen, som lämpligen tillförs till det partikelformiga basmaterialet omedelbart fore vattenglastillsatsen, bör utgöra 10-12 % av vattenglasvikten, vilken i sin tur åtminstone bör motsvara 3,5-4,5 % av massgodset.

" Ett flertal olika estrar kan användas for härdning av vattenglas, där de olika estrarna kan ge olika härdningshastigheter. Som exempel skall här endast nämnas några som tidigare använts för vattenglashärdning av gjutformar och dito kärnor och vars egenskaper som 10 15 20 25 30 529 274 5 vattenglashärdare och vars egenskaper vid denna användning därför är relativt välkända.

De aktuella estrama är l,2,3-Propanetriol, monoacetat (Glycerolmonoacetat), l,2,3- Propanetrio1,diacetat(Glycerindiacetat) och 1,2,3-Propane,triacetat (Glyceroltriacetat) Det är inte bara det att hastigheten på härdningen av vattenglastillsatsen kan styras genom valet av tillsatt ester utan olika estrar kan även blandas för att ge önskads härdningshastighet.

Som nämnts ovan bildas vatten vid esterhärdningen av vattenglaset och detta innebär att man måste ge detta vatten en möjlighet att avgå eftersom härdningsreaktionen annars kommer att avstanna. En följd därav är att esterhärdade vattenglashaltiga massor rent generellt får hårda väl härdade ytskikt, eftersom det vid härdningen bildade vattnet där har lätt att avgå, medan massorna mer på djupet har en tendens att få en sämre hållfasthet till följd av en kvarstarmande större fukthalt.

Det skulle alltså kunna tyckas att det vore att föredra att hårda såpass stora objekt som de här avsedda infodringama i gjutskänkar och gjutlådor med koldioxid men där tillkommer dels. problemet med att det är svårt att åstadkomma en jämn genomgasning av stora objekt dels det faktum att man genom noggranna försök har klart kurmat konstatera att samtidigt som en otillräcklig koldioxidtillsats ger en dåligt härdad massa så ger en övergasning på motsvarande sätt den härdade massan en klart sänkt hållfasthet jämfört med den massa som fått rätt koldioxid tillsats. Att hålla koldioxidtillsatsen på rätt nivå kan alltså vara ett problem.

Möjligheten att kombinera koldioxidhärdningen av vattenglaset med en esterhärdning av detsamma, innebär nu en ytterligare utveckling av uppfinningen i och med att estertillsatsen, som lämpligen görs till det partikelforrniga basmaterialet omedelbart före vattenglastillsatsen, ger en tidsmässigt redan inledningsvis bestämd härdningshastighet som, om ester ~ och vattenglastillsatsen gjorts likformigt inom allt partikelformigt material tidsmässigt når alla delar av en därav framställd infodring mer eller mindre samtidigt, medan koldioxid kan tillföras till mera lättillgängliga delar av infodringen för att snabba upp eller förstärka gelbildningen inom dessa delar av infodringen. Den 10 15 20 25 30 529 274 6 kombinerade härdningsmetodiken skulle även kunna utnyttjas för enbart esterhärdning i vissa delar av infodringen och enbart koldioxidhärdning i andra delar av densamma.

Genom utnyttjande av en datoriserad styrning av därtill speciellt utformade matnings- blandningsskruvar för tillförsel av ester och vattenglas till det partikelformiga basmaterialet föreligger det nämligen inga som helst problem att under inmatningen av det partikelforrniga basmaterialet till dess avsedda plats i gjutskärrken eller gjutlådan variera eller helt avbryta eller på nytt påbörja tillfiirseln av ester till basmaterialet.

Vattenglasstillsatsen skall ju alltid ingå även om en under arbetets gång ändrad sammansättning på basmaterialet kan innebära ett behov av en ändring av den procentuella vattenglastillsatsen för att därigenom åstadkomma en infodring med optimala egenskaper.

När det sedan gäller vattenglastillsatsen så kan denna enligt en ytterligare utveckling av i uppfinningen göras i form av vattenglaspulver (torrt vattenglas) men då krävs tillsats av vatten vilket t.ex. kan göras genom att man utnyttjar ett vattenfuktat partikelforrnigt basmaterial.

Som redan antytts tidigare har vattenglas sedan länge använts som bindemedel i kärnor och gjutforrnar och i de sammanhangen har de olika på marknaden förekommande vattenglaskvaliteternas olika egenskaper rätt väl utretts och i de sammanhangen samlade vattenglaskunskapema kan vara till mycket god nytta vid utprovningen av de i enlighet med uppfinningen nu föreslagna vattenglasbundna infodringarna för gjutskänkar och gjutlådor.

Speciellt kan därvid ktmskaperna om de olika vattenglaskvaliteterrras viskositet vara av intresse.

Ibland har man vid utnyttj andet av vattenglasbundna massor for framställning av gjutkärnor och dito formar klagat över det ohärdade utgångsmaterialets dåliga flytbarhet som gjort det svårt att få fram tillräckligt fina detalj er på det i de färdiga forrnama framställda gjutgodset, men det problemet föreligger inte i samma utsträckning vid framställningen av infodringar i gjutskänkar och gjutlådor som ju i princip saknar alla finare detalj er. Trots detta kan det finnas tillfällen då det kan vara önskvärt att tillföra ett 10 15 20 25 30 529 274 7 konventionellt flytmedel till vattenglastillsatsen för att ge denna en för ändamålet nödvändig viskositet och därmed underlätta vattenglasets jämna blandning med det partikelformíga basmaterialet.

I samband med användningen av vattenglas som bindemedel i formar och kärnor är det vidare känt att dessas urslagningsegenskaper kan förbättras genom tillsats av ett j sönderfallsmedel i form av någon sockerart eller helt enkelt en råprodukt såsom melass.

Vid avsvalningen efter en kortare eller längre tids uppvärmning till hög temperatur blir nämligen vattenglashärdade massor, som tillförts ett lärnpligt sönderfallsmedel av ovan antydd typ, vars tillsatsmängd kan vara upp till 10% av vattenglashalten, spröda. Även denna vattenglaskunskap kan i enlighet med en ytterligare utveckling av uppfinningen överföras till gjutskänk och gjutlåcleområdet eftersom det även där är av intresse att snarast möjligt kunna avlägsna en infodring som tjänat ut och därför måste ersättas.

Sedan vi väl tagit steget att överföra den generella vattenglashärdningsmetoden från dess ursprungliga användningsområde gjutforrnar och kärnor till framställningen av slitfoder i gjutskänkar och giutlådor så har vi kunnat göra flera intressanta iakttagelser som lett till ytterligare uppfinningar.

Vi har sålunda kunnat konstatera att den generella vattenglashärdningsmetodiken, alltså' såväl med koldioxid som med ester, ger utomordentliga möjligheter att framställa infodringar till gjutskänkar och gjutlådor vars olika delar anpassats till hur pass aggressiv den där innehållna smältan resp. slaggen är mot kärlinfodringen. Det är ju ett inom gjuterikretsar känt faktum att den ovanpå smältan flytande slaggen alltid är väsentligt aggressivare mot omgivningen än den rena metallsmältan under slaggskiktet och eftersom ett motståndskraftigare material rent generellt brukar vara dyrare än ett mindre motståndskraftigt material så finns det stora besparingar att göra genom att anpassa infodringens motståndskraft till aggressiviteten för det material som infodringen närmast utsätts för. En dylik anpassning av infodringens motståndskraft till det material som det främst utsätts för innebär även den fördelen att hela infodringen får en mera jämn förslitning och alltså blir utbytesmogen vid samma tidpunkt. 10 15 20 25 30 529 274 8 Det är t ex väl känt att av alla vid stålgjutning för infodring av gjutskärlkar och gjutlådor använda eldfasta material, av vilka ett flertal finns uppräknade redan inledningsvis i ansökan, så har sådana med hög MgO-halt en klart bättre motståndskraft mot den aggressiva stålslaggen än sådana med lägre MgO-halt. Samtidigt innebär en hög MgO- halt på det som utgångsmaterial använda partikelformiga eldfasta basmaterialet automatiskt ett högre pris på produkten. I enlighet med den här aktuella utvecklingen av uppfinningen föreslås därför att man utnyttjar en partikelformig eldfast vattenglashärdad infodringsmassa med en MgO- halt som inte markant överstiger 45- 48% i gjutskänkamas och giutlådornas botten och deras nedre delar, som främst kommer att ha kontakt med den rena smältan, medan de delar av desamma som i stor utsträckning kommer att beröras av den väsentligt aggressivare slaggen ges en infodring av samma grundtyp, men med en MgO-halt överstigande 45% och då kanske om möjligheten finns, ren MgO.

Det har visserligen tidigare föreslagits att man skulle framställa skiktade infodringar av i princip här avsett slag, men då tycks det alltid ha rört sig om att man utnyttjat ett motståndskraftigare material närmast smältan och slaggen och ett annat billigare material eller ett som har något andra egenskaper t.ex. ypperliga isoleringsegenskaper därinnanför. Som exempel kan hänvisas till det tidigare nämnda franska patentet 2338100. Vid dessa äldre skiktade infodringar har alltså skiktningen i de aktuella kärlens väggar varit vertikal. Vad vi nu föreslår är en horisontell skiktning eller uppdelning av infodringen i gjutskänkarnas och giutlådomas sidoväggar i en med en lägre MgO-halt och lägre pris under den rena metallsmältans normala badyta och en högre MgO-halt över metallsmältans normala badyta , dvs. inom det område som främst berörs av den väsentligt aggressivare slaggen. Botten kan därvid alltid göras av materialet med den lägre MgO-halten.

I och med att grundprincipen för sättet enligt uppfinningen, att framställa de här aktuella infodringama för gjutskänkar och gjutlådor, är att hela infodringen byggs upp av partikelformigt vattenglashaltigt eldfast material som koldioxid och/eller esterhärdas till en fast massa, så finns alla möjligheter att, med en datorstyrd blandare, som tillför vattenglas och eventuell ester till det partikelformiga basmaterialet, även ändra det 10 15 20 25 30 i 529 274 9 partikelformiga basmaterialets sammansättning, t.ex. i form av en mjuk övergång från en lägre till en högre MgO-halt i anslutning till det ovanpå smältan flytande slaggskiktets normalläge.

En väsentlig fördel med att bygga upp slitfoder för gjutskänkar och gjutlådor med inledningsvis löst tillfört partikelforrnigt material som härdas och binds samman på plats är att denna metod möjliggör successiva övergångar mellan infodringspartier med något olika egenskaper som t.ex. kan bygga på en ändring av materialsammansättningen och /eller en ändring av de ingående materialens partikelstorlek.

Rent generellt räknar vi sålunda med att i samband med vår uppfinning främst använda partikelformiga basmaterial med kornstorlekar inom intervallet 0,1-lmm men inom detta intervall ges goda möjligheter att styra den färdiga infodringens gasgenomsläpplighet, isolerförrnåga och bindemedels, dvs. vattenglas, behov mm. i Det är alltså möjligt att genom en begränsad ändring av basmaterialets partikelstorlek och partikelsammansättning ändra den slutgiltiga infodringens gasgenomsläpplighet och dess isolerande egenskaper inom tämligen vida gränser. Genom att de olika basmaterialen i sig sj älv drar olika mängder bindemedel finns dessutom ett klart behov av att styra mängden tillfört vattenglas och även tillförd mängd ester, då esterhärdning utnyttjas inom tämligen snäva gränser och detta görs lämpligen , som redan antytts genom datorstyrning av de blandningsskruvar eller andra typer av blandare som utnyttjas för tillförsel av bindemedelstillsatser till basmaterialet och samtidig tillförsel av basmaterialet till önskad plats för infodringen. När det gäller behovet av att kunna styra tillsatsema av bindemedeskomponenterna inom snäva gränser kan nämnas att ren olivin drar väsentligt mindre bindemedel än t.ex. magnesit.

' I och med att de i enlighet med uppfinningen framställda infodringamas allmänna egenskaper även kan vara beroende av basmaterialets kornstorlek samtidigt som olika partikelformiga eldfasta material kan ha behov av olika mängder bindemedel i form av ur vattenglastillsatsen utfálld kiselsyrehaltig gel så ger en datastyrd 10 15 20 25 30 529 274 10 blandningsanläggning även möjlighet att framställa infodringar med optimala egenskaper.

Som redan nämnts räknar vi med att vid utnyttjandet av föreliggande uppfinning trärnst ' använda oss av partikelformiga eldfasta basmaterial med partikelstorlekar inom intervallet 0,l-lmm. På marknaden finns idag lämpliga basmaterial som salufórs med partikelstorlekar inom intervallen 0,2-lmm, 0,l-O,5 mm och 0,1-0,3 mm. Genom lämplig blandning av ett eller flera dylika material kan man lätt erhålla ett basmaterial med partikelstorlek 0,1-lmm. Om man därvid dessutom utnyttjar en datorstyrd blandare av ovan nämnd typ, som inom mycket stora intervall kan variera procenthalterna på alla genom densamma frammatade och i densamma blandade komponenter, så kan man dessutom kontinuerligt och successivt ändra sammansättningen av såväl basmaterial som bindemedel och hårdare inom alla delar av det i enlighet med uppfinningen framställda slitfodret helt i enlighet med de specifika krav som gäller för fodrets olika delar.

Detta kan vara mycket värdefullt eftersom det alltså ger ytterligare möjligheter att ge slitfodret enligt uppfinningen optimala egenskaper i dess samtliga delar. Ett mera finkornigt basmaterial ger sålunda ett tätare och mer motståndskrafti gt fodennaterial, men det kräver sarntidigt tillgång till mera bindemedel eftersom de sammanlagda kontaktytoma mellan partiklarna då blir större, medan samtidigt ett mera grovkornigt basmaterial av motsvarande skäl (mindre sammanlagda kontaktytor ) kräver mindre bindemedel och kan förväntas vara något mindre motståndskraftigt men tack vare ökad gasgenomsläpplighet ger fodermaterialet bättre värmeisoleringsíönnåga.

Vid framställningen av infodringar av partikelforrniga massor som härdas pâ plats måste dessa fore härdningen rarnrnas eftersom det annars lätt uppstår inre håligheter i den härdade massan. Jämfört med infodringar uppbyggda av färdiga på platsen sarnmanfogade tillkommer alltså detta extra tillverkningssteg men samtidigt vinner man alla ovan uppräknade fördelar av vilka flexibilitetcn kanske är den som ger den största direkta vinsten. 10 15 20 25 30 529 274 ll Denna flexibilitet kan t.ex. utnyttjas för att ge infodringen en extra tjocklek inom nedslagszonen i de här aktuella gjutlådorna, dvs. inom det område där ny smälta tillförs gjutlådan, samt att bygga upp vallama vid de dammar som i gjutlådoma av hävd omger ' utlopps- eller tappöppningarna i avsikt att hindra slaggen från att vid tömningen av gjutlådan nå nämnda utlopp. Samtidigt innebär möjligheterna att styra infodringens tjocklek genom tillförsel av densamma i form av partikelformigt material goda möjligheter att bygga in armeringar i infodringen där så krävs t.ex. i de ovan nämnda vallarna.

Avslutningsvis kan även nämnas att det vattenglasbundna infodririgsmaterialet i enlighet med uppfinningen även kan utnyttjas som ersättning för konventionell stampmassa runt de av extremt motståndskraftigt material framställda utbytbara utloppstärningarna i gjutskänkamas och gjutlådomas botten.

Föreliggande uppfinning har nu närmare definierats i de efterföljande patentkraven samt har vad avser den horisontella uppdelningen av infodringen i delar med olika motståndskraft mot smältans resp. slaggens olika aggressivitet samt vad avser förstärkta tappzoner och armerade damrnavgränsningar illustrerats på bifogade figur.

Figuren visar sålunda en delvis snittad gjutlåda l försedd med en i enlighet med uppfinningen framställd infodring 2, vilken i sin tur är uppdelad i en övre mot slaggs aggressiva inverkan extra motståndskraftig del eller skikt 2a med högsta möjliga MgO- halt och en undre del eller skikt 2b med en MgO-halt under 45-48% anpassat till den däri normalt innehållna väsentligt mindre aggressiva metallsmältan. Övergången mellan de två horisontella infodringsskikten 2a och 2b kan vara direkt eller successiv allt efter eget val. I gjutlådans 1 botten är vidare utloppsöppningar 3 och 4 med sina respektive i infodringen 2b inbäddade tärningar anordnade (utloppsöppningen 4 är delvis skyind på figuren). Vidare framgår av figuren att nedslagszonen 5 givits en extra tjockbotteninfodring och att de två nedslagszonen omgivande dammvallarna 6 och 7 givits inre i infodringen där inbakade armeringar 8 resp. 9.

Claims (1)

1. 0 15 20 25 30 35 529 274 12 PATENTKRAV Metod att framställa slitfoder i för metallgjutiiing avsedda gjutskänkar och giutlådor genom tillsats, it. ex. ett utrymme mellan en i gjutskänken eller giutlådan nedíörd matris och dess egen mer permanenta infodring, av en flytbar massa av ett komformigt eller partikelfonnigt eldfast material med egen låg värmeledningsfönnåga innefattande en bindemedelstillsats i form av minst 4 vikts-% av ett natron- eller kalivattenglas och en ester eller blandning av estrar med förmåga att omvandla vattenglastillsatsen till en kiselsyrehaltig gel som binder det partikelfonniga eldfasta materialet till en fast substans kännetecknad därav att bindrnedelstillsatsen i form av vattenglas och ester tillförs till det partikelforrniga eldfasta materialet i direkt samband med att detta tillförs platsen för den önskade infodringen. i Metod enligt krav 1 kännetecknad därav att bindemedelskomponentema vattenglas och ester tillförs det partikelforrniga eldfasta materialet i en kombinerad blandnings- och frammatningsanordning, såsom en blandningsskruv, som även utnyttjas för att tillföra det partikelformiga basmaterialet till önskad plats för infodringen och att tillsatsen genomtöres i samband med att det partikelforrniga basmaterialet tillförs den önskade platsen. Metod enligt krav 2 kännetecknad därav att den slutgiltiga infodringens gasgenomsläpplighet och isolerande egenskaper regleras genom att blandningens egen porstruktur styrs genom en i blandnings- frammatningsanordningen genomförd reglering av det däri tilltörda basmaterialets partikelstorlek och partikelsamrnansättning. I Metod enligt något av kraven 2-3 kännetecknad därav att mängdema bindemedelskomponenter som tillförs det partikelformiga eldfasta basmaterialet i blandnings-frammatningsanordningen regleras med hänsyn till typ av partikelforrnigt basmaterial och dettas behov av bindemedel samt dess partikelstorlek och partikelsammansättning. Metod att framställa slitfoder till gjutskänkar och giutlådor för järn och stålgjutning genom vattenglashärdning av ett ternperaturbeständigt komformigt basmaterial i enlighet med något av kraven 1 - 4 kännetecknad därav att den kemiska sammansättningen av det komformiga basmaterial som utnyttjas för 10 529 274 13 framställning av infodringen under det horisontella plan, som med giutskäriken eller gjutlådan i drift beräknas markera däri hanterad järn- eller stålsmältans övre. yta och där ovanpå flytande slaggs underyta, väljs så att den färdiga infodringen inom denna del av giutskäriken eller giutlådan får en lägre sammansatt MgO-halt än MgO-halten över denna yta medan den kemiska sammansättningen av basmaterialet inom de delar av infodringen som ligger över denna yta och i större utsträckning väntas bli berörda av slaggen ges en MgO-halt som inte understiger 45 %. Metod enligt något av kraven 1-5 kännetecknad därav att som vattenglaskomponent utnyttjas s.k. torr vattenglas som i pulverfonn inblandas i ett vattenfuktat basmaterial.