SE516599C2 - Ståndare till stållineräcke - Google Patents

Description

:unna ansv: rnørn 10 15 20 25 30 516 599 2 n a: uno Då ståndaren väl träffas av fordonet bör den, under fordonsbromsande energiupptagning, vikas i ett snitt i höjd med marknivån för att så fort som möjligt fällas till ett läge parallellt med markytan. Detta för att ståndaren inte ska utgöra ett skadligt hinder för fordonet. En uppstickande ståndare kan exempelvis skada fordonets underrede, bränsletank et cetera med allvarliga konsekvenser som följd. Till detta kommer att ståndaren, eller betydande delar av den, inte få lossna på grund av skaderisken ett sådant föremål utgör för omgivningen.

I samband med att ståndaren viker sig vid fordonsträffen måste denna ”släppa” linorna så att dessa bibehåller avsedd verkningsnivå och inte följer ståndaren till marken. Om detta inte sker finns det en risk för att fordonet klättrar över räoket.

Idag används främst olika typer av stålprofiler till stållinräckenas ståndare. Det kan till exempel vara U-profiler, I-profiler och runda rörprofiler. Då det gäller U- och I profiler placeras dessa vanligen så att profilernas, normalt vekare liv, är i rät vinkel med linomas sträckning.

Vanligtvis placeras linoma symetriskt motståndarens sidor med hjälp av på ståndaren utanpåliggande linhållare i form av exempelvis bultar eller påsvetsade hakar eller konsoler.

Eventuellt kan en eller två linor vara placerade på ståndarens topp. Idag finns även en I-profilståndare där linorna är placerade i en skåra i centrum av profilens liv, där skåran är uttagen från ståndarens topp och nedåt. Nedre linan ligger i skårans botten och övriga linor är placerade med jämna mellanrum uppåt i skåran, åtskilda med plastdistanser.

Det föreligger vissa ogynnsamma omständigheter, som medför onödiga potentiella skaderisker, beträffande de idag använda och ovan redovisade ståndartyperna.

* Ståndartyperna (undantaget I-profiltypen med skåra i livet för linplacering) har tidigare omnämnda linhållardetaljer som vid påkörning kan orsaka onödig skada. Detta kan vara särskilt påtagligt då exempelvis en motorcyklíst kör in mot eller kanske enbart snudda vid en ståndare.

* En I-profils böjmotstånd är som störst mot laster som verkar rätvinkligt mot dess flänsar och som lägst mot laster som verkar rätvinkli gt mot dess liv. Detta betyder att en ståndare roun- artnr 10 15 20 25 30 516 599 3 n - u c v u u n I 0' av I-profrltyp kan reagera okontrollerat och verka olika beroende på i vilken vinkel ett fordon träffar den. Med ökad träffvinkel i förhållande till linomas sträckning ökar risken för att ståndaren inte viker sig tillräckligt långt ned för att därigenom undvika att I- proñlens utstående och kantiga delar orsakar allvarliga skador i fordonets underrede.

Vidare kan i dessa fall ståndaren ge ett så stort böjmotstånd att inbromsningen blir så pass kraftig att denna i sig kan orsaka personskador. Motsvarande resonemang kan även föras kring andra ståndare med asymmetriskt böjmotstånd, exempelvis U-profiltypen.

Böjmotståndet hos en ståndare av ett runt jämntj ockt rör är dock oberoende av fordonets träffvinkel. Med lämpligt valda rördimensioner, avseende till exempel rördiameter och godstj ocklek, är det enklare än för andra ståndarproñler att kontrollera ståndarens böjning och dess inbromsande effekt på träffande fordon. Dessutom har ett rör i sig inte några utstående och kantiga delar som till exempel U- och I-profiler har.

Målsättningen med föreliggande uppfinning är: v att ståndaren ska hålla räckets stållinor i avsedda positioner i höjd och sidled fram till ögonblicket då den träffas av fordonet. Detta ska gälla oavsett från vilken vinkel fordonet kommer in i räcket. 0 att linoma ”släpps fria” så fort som möjligt då ståndaren träffas ordentligt av fordonet så att dessa inte dras med ned mot marken. 0 att ståndaren vid fordonsträffen så fort som möjligt och på ett förutsägbart vis, utan att brytas av och lossna samt under ”lagom” fordonsbromsande energiupptagning, viker sig tillräckligt mycket i ett snitt utmed marknivån, så att risken för personskador i fordonet eller i dess omgivning på grund av ståndarens reaktion och utfonrming helt undviks eller i möjligast mån reduceras. 0 att ståndaren i sig så långt som möjligt har en fonn fri från utstickande beståndsdelar såsom flänsar etc., vilka kan gripa tag i exempelvis i ett fordon eller i oskyddade förare / passagerare och därigenom åsamka ytterligare skada. 0 att ståndaren så långt som möjligt är fri från utstickande detaljer, såsom bultar, krokar, hakar och konsoler som kan gripa tag i exempelvis i ett fordon eller i oskyddade förare / passagerare och därigenom åsamka ytterligare skada. aan-i :ø-nr :upon 10 20 25 30 516 599 . u Q - ø n o o en Uppfinningen Föreliggande uppfinning, som beskrivs nedan och âtergivs schematiskt i Fi gurema l och 2, uppfyller nämnda målsättningar.

Stândarens huvuddel utgörs av ett jämntjockt rör (1) som placeras i ett avpassat hål som finns i ett i marken fixerat fundament (2). F undamentet kan bestå av olika material, ha varierande utformning och har funktionen att självt, eller i samverkan med omgivande markrnaterial (3), utan större egenförflyttning, mobilisera ett tillräckligt och stabilt mothåll då ett fordon träffar ståndaren (1)så att denna viker sig invid fundamentets övre kant.

Ståndarens längd ovan marknivå (4) är avhängig önskad nivå för linornas (5) placering.

Från ståndarens (1) topp och nedåt finns en genom ståndarens (1) vertikala centrumlinje belägen skåra (6) vari linräckets linor (5) löper på olika nivåer parallellt med markytan.

Skåran (6) åstadkoms genom att i rörväggen placera två slitsar (7) i en rak linje med varandra, d v s med 180 graders förskjutning, på ömse sida om ståndarens (1) centrumlinje.

Slitsamas (7) bredd och längd är avhängiga linomas (5) diameter respektive linomas (5) placering i höjdled.

I och med att slitsama (7) tas upp i rörväggen försvagas ståndarens (1) böjmotstånd i läget för skåran (6) betydligt. Detta innebär att ståndarens (1) kvarvarande material i läget för slitsarnas (7) underkant, d v s i skårans (6) botten, med stor sannolikhet inte håller för det böjmoment som åstadkoms av de sidledes linkrafter som uppstår då ett fordon träffar linräcket. Den, i princip ”halvmånefomiade” rördel (8), som aktivt stödjer och håller emot linomas (5) sidledes strävan, kommer att vika undan och släppa dem. Därmed förlorar ståndaren (1) sin funktion som stödpunkt för linoma (5), varvid dessa får sämre förrriåga att hålla emot och stoppa fordonets rörelse i sida. Följden blir sålunda sämre räckes- prestanda.

Denna slitsolägenhet går att helt eller delvis att eliminera genom att ändra stândarrörets ( l) dimensioner, till exempel genom att öka godstjockleken. Härvidlag föreligger dock en stor risk för att ståndarens (1) böjmotstånd blir alltför stort med oönskade effekter på fordonsin- bromsning och från uppstående räckesståndare (1) som följd. Av detta följ er att ståndarens (1) dimensioner, såsom rördiameter och godstjocklek, främst styrs av krav på ståndarens (1) tvärsnitt och funktion vid marknivån (4). arna: »apan 10 15 20 25 30 516 599 5 Den kvarvarande olägenheten med de iörsvagande slitsama (7) när väl ståndarrörets (1) dimensioner är fastställda avhjälps med följande åtgärder var och en för sig eller i samverkan: * Linoma (5) placeras på nivåer så nära skårans (6) botten som möjligt för att på så sätt reducera böj momentet som uppkommer av de sidledes linkrafter som uppstår då fordonet träffar linräcket. Böj momentet blir för ståndarens tvärsnitt med slitsar (7 ) år störst i botten på skåran (6). Vid placeringen av linoma (5) måste dock hänsyn tas till krav på tillräcklig spridning i nivå mellan 1inoma(5) så att en ”god uppfångning” av fordonet , d v s att en godtagbar skadeverkan från linoma (5) på fordonet föreligger.

* En eller flera ringar (9) i någon form placeras runt och tätt utanpå de kvarvarande rördelama (8) och de två slitsama (7) för att på så sätt överföra delar av de vid räckes- kollisionen uppkomna sidoriktade kraftema från den aktivt mothållande fördelen (8) till den passiva delen (8). I och med detta fördubblas i princip tvärsnittsytan som bidrar med böjmotståndet. Ringama (9) kan placeras under, mellan eller över linoma (5) och kan således även ha uppgiften att verka som distans mellan dessa (5). Ett krav på ringarna (9) är att de ska ha en sammanlagd draghållfasthet så att deras (9) sammanhållande och kraftöverförande verkan åtminstone inte gå förlorad innan böjmomentet i ståndaren (1) vid marknivå (4) tvingar dem1a(1) att vika sig. Ett annat krav är att ringarna (9), utan att i sig åsamka personskada, lämnar ståndaren (1) så att linoma (5) får ”fri lejd” ur skåran (6) då ståndaren (l) viker sig i samband med direktträff med fordonet. Ringama (9) ska dock i möjligaste mån förhindras att lämna ståndaren (1) innan denna (1) träffas av fordonet.

Genom friktion mellan ståndare (1) och ring (9) och/eller genom att åtminstone i vertikalled förankra den översta ringen (9) i ståndaren (1) , t ex med en sprint, bult, klämma eller dylikt (10) , så motverkar detta eventuella uppåtriktade krafter i linoma (5) som fordonet kan generera vid räckesträffen. I övrigt kan ringarna (9) vara tillverkade av olika material, ha olika form, tjocklek, bredd etc.

* En eller flera anordningar (1 1), såsom sprintar (11), bultar (11), pinnar (l 1) eller dylikt (11) i någon form, sammanbinder de kvarvarande fördelarna (8) för att på så sätt överföra delar av de vid räckeskollisionen uppkomna sidoriktade krafterna från den aktivt mothållande fördelen (8) till den passiva delen (8). I och med detta fördubblas, urin» mm.

'Iain 10 15 20 25 30 516 599 6 nu :en i likhet med beskrivet ringkoncept, i princip tvärsnittsytan som bidrar med böjmotståndet.

Anordningama (11) kan placeras under, mellan eller över linoma (5) och kan således även ha uppgiften att verka som distans mellan dessa (5). Ett krav på anordningama(11) är att de ska ha en sammanlagd draghållfasthet så att deras (11) sammanhållande och kraftöverförande verkan åtminstone inte gå förlorad innan böj momentet i ståndaren (1) vid marknivå (4) tvingar denna (1) att vika sig. Ett annat krav är att anordningarna(11), utan att i sig åsamka personskada, lämnar ståndaren (1) eller viker undan så att linorna (5) får ”fri lejd” ur skåran (6) då ståndaren ( 1) viker sig i samband med direktträff med fordonet.

Anordningama (11) ska dock i möjligaste mån förhindras att lämna ståndaren (1) eller vika undan innan ståndaren (1) träffas av fordonet, för att därigenom motverkar de eventuella uppåtrilctade krafter i linorna (5 ) som fordonet kan generera vid räckesträffen. I övrigt kan anordningama (1 1) vara tillverkade av olika material, ha olika form, tjocklek, bredd etc. ~ ~ ø n o.

Claims (5)

Ixus. 10 l5 20 25 30 516 599 7 PATENTKRAV

1. Ståndare till stållineråcke k ä n n e t e c k n a d d ä r a v, att den (1) utgörs av en stående rörprofil (1) som är fri från potentiellt skadeverkande utstående och i föremål greppande eller ihakande beståndsdelar och detaljer, och som från dess (1) topp och i en begränsad längd nedåt har en skåra (6), fonnad av två slitsar (7) i rörvåggen placerade symetriskt med 180 graders förskjutning på ömse sida om ståndarens (l) centrumlinje, vari räckets linor (5) löper parallellt med rörprofilens (1) tvärsnitt och underlagets yta (4).

2. Ståndare enligt patentkrav l, k ä n n e t e c k n a d d ä r a v, att en (9) eller flera ringar (9) i någon form och på någon nivå placeras runt och tätt utanpå de kvarvarande rördelama (8) och slitsama (7), för att på så sätt överföra delar av de vid en räckeskollision uppkomna linkrafterna från den aktivt mothållande rördelen (8) till den passiva rördelen (8), i syfte att öka proñlens (l) böjmotstånd och krafiupptagande förmåga i snitt som berörs av slitsarna (7).

3. Ståndare enligt något av föregående krav, k ä n n e t e c k n at d ä r a v, att åtminstone en av ringarna (9) är förankrad i ståndaren medelst friktion och/eller annan anordning (10), såsom sprint, bult, klämma eller dylikt, på ett sätt som tillåter linorna (5) att lämna skåran (6) och ståndaren (1) först då den senare (1) träffas av ett fordon.

4. Ståndare enligt något av föregående krav, k å n n e te c k n a d d ä r a v, att en (11) eller flera anordningar (1 1) såsom sprintar (l l), bultar (1 1), pinnar (1 1) eller dylikt (1 1) i någon fonn och på någon nivå placeras på sätt som sammanbinder de kvarvarande rördelarna (8) i anslutning till skåran (6)och slitsama (7), för att på så sätt överföra delar av de vid en räckeskollision uppkomna linkrafterna från den aktivt mothållande rördelen (8) till den passiva rördelen (8), i syfie att öka profxlens (l) böjmotstånd och kraftupptagande fönnåga i snitt som berörs av slitsama (7).

5. Ståndare enligt något av föregående krav, k ä n n e t e c k n at d ä r a v, att linomas (5) placering i skåran (6) är så nära dess (6) botten som möjligt på ett sätt som tar hänsyn till en godtagbar skadeverkan från linorna (5) på fordonet som träffar råcket.