SE458885B - Anordning foer bestaemning av kamerainstaellning - Google Patents

Description

458 885 2 nackdel förknippad med denna metod är att partier av motivet, som är av ingen eller underordnad betydelse för fotografen, kan försämra fotografiets slutliga utseende.

Förekomsten av mycket ljusa föremål, till exempel solen, kan leda till att andra för fotografen viktigare partier blir underexponerade. Omvänt kan förekomsten av ett stort mörkt parti, till exempel mörka skugg- or, leda till att andra, viktigare partier blir överexponerade.

Detta leder i sin tur till att viktiga partier av fotografiet kommer att uppvisa fel grad av kontrast. I värsta fall kan viktiga partier förlora all teckning. Det är därför uppenbart att ljusstyrkan hos de för fotografen viktigaste partierna av motivet ofta bör tillmätas större betydelse vid bestämningen av exponeringen än ljusstyrkan hos mindre viktiga partier.

Punktvis fotometri tar hänsyn till de olika motivpartier- nas olika viktighet. I stället för att låta allt infallande ljus påverka det ljuskänsliga elementet släpps endast det ljus, som motsvarar motivets viktigaste parti, fram. I kameror av spegelreflextyp åstadkommer man detta vanligtvis genom att ett litet omrâde av spegeln göres delvis eller helt genomskinligt.

Genom detta omrâde kan det ljus passera, som motsvarar det önskade partiet, medan allt annat ljus speglas bort, till exem- pel, mot kamerans sökare. Det omràde, vars ljusstyrka skall mätas, är vanligen det mittersta området av motivet, såsom sett av fotografen i kamerans sökare. Pâ detta sätt kan fotografen lätt rikta kameran mot det parti, som skall användas för be- stämning av exponeringen. Det ljus som passerar genom spegeln avlänkas sedan mot det ljuskänsliga elementet och mätningen av dess styrka används pà vanligt sätt för att bestämma ekpone- ringsvärden. På detta sätt minskas inverkan av ljusstyrkan hos oönskade partier av motivet så att fotografen får bättre möj- lighet att kontrollera kontrastgraden hos fotografiets vikti- gaste parti.

Många moderna kameror inkluderar en sådan anordning för punktmätning, men även särskilda bärbara ljusmätningsenheter finns på marknaden, med vars hjälp fotografen kan utnyttja punktmätningens fördelar. 458 885 En nackdel med punktmätningsmetoden gör sig känd när fotografen önskar att ljusstyrkan fràn fler än ett enda föremål eller område skall beaktas vid bestämning av exponeringen. En känd metod för att möjliggöra detta kan betraktas som en utvid- gning av punktmätningsmetoden; fotografen riktar kameran mot ett av de olika föremålen och trycker på någon knapp, vilken gör att kameraelektroniken mäter ljusstyrkan i motsvarande bildparti. Det då erhållna värdet lagras i ett minneselement.

Detta förfarande upprepas för vart och ett av de olika föremå- len. Exponeringsvärdena bestäms därefter som en funktion av det aritmetiska medelvärdet av de olika mätta partiernas ljusstyr- kor. En sådan anordning beskrivs i det amerikanska patentet US 4,529,289 Tsunefugi et al.

Genom att använda de ovan beskrivna punktmätningsmetoder- na erbjuds fotografen viss möjlighet att kontrollera kamerans val av exponeringsinställning så att det viktigaste partiet av motivet, efter framkallning av filmen, får önskad kontrast.

Fotografen får dock ingen information om olika bildpartiers relativa ljushet; utan att tillgripa externa mätare och tabel- ler har fotografen ingen möjlighet att uppskatta hur olika bildpartier kommer att se ut efter framkallningen av filmen.

Det är med andra ord mycket svårt för fotografen att bilda sig en klar uppfattning om hur kontrasten och ljusheten hos olika partier, vilka han ser i kamerans sökare vid bildkompositionen, kommer att avbildas pà den framkallade filmen; En metod som är känd, särskilt bland professionella foto- grafer, och vilken utgår ifrån punktmätningsmetoden, är det sà kallade "zon-systemet", som utvecklades främst av den' kände amerikanske fotografen Ansel Adams. Zon-systemet beskrivs ingå- ende i boken "The Negative" av Ansel Adams. Genom att utnyttja sambandet mellan ett motivpartis ljushet och den svärtningsgrad med vilken patiet avbildas pà ett svart-vitt filmnegativ, genom att utnyttja sambandet mellan svärtningsgraden hos filmnegati- vet och graden av uppnåelig kontrast och teckning, och genom att ta hänsyn till möjligheten att ändra kontrast- och teck- ningsgraden medelst ändringar av själva framkallningsprocessen erbjuder zon-systemet fotografen mycket större särskiljnings- 458 1885 4 och urvalsmöjligheter än vad som är fallet med enbart medelvär- desbildande eller punktmätningsanordningar.

Teknikens ståndpunkt är sådan att ingen kamera tillverkad enligt den tidigare kända tekniken gör det möjligt för fotogra- fen att undvika behovet av separata ljusmätningsenheter, tabel- ler, och dylikt. Sådana separata, bärbara enheter är behäftade med flera uppenbara nackdelar. Mest uppenbart är att fotogra- fen måste bära ytterligare en apparat med sig. Dessutom kan inte fotografen koncentrera sig på sitt motiv, utan måste även sysselsätta sig med hantering av den separata enheten. En sådan bärbar ljusmätningsenhet nämns i artikeln "The Zone System", i tidskriften SLR Photography, juni 1987. Ändamålet med föreliggande uppfinning är att åstadkomma en kameraanordning, som gör det. möjligt för 'fotografen att komponera fotografier enligt zon-systemet och som bestämmer kamerans exponeringsinställning i enlighet med denna komposi- tion. Ändamålet uppnås genom att anordna kameran enligt de i patentkrav 1 angivna kännetecknen.

Uppfinningen skall nu beskrivas med hänvisning till rit- ningarna, på vilka: fig. 1 illustrerar en diskret grátonsskala; fig. 2 illustrerar en skara av sensitometriska kurvor; fig. 3 visar en sidvy av en kamera; fig. 4 visar en ovanvy av kameran; fig. 5 är ett elektriskt blockschema; fig. 6 och fig. 7 visar en display i olika tillstånd; fig. 8 visar en del av det elektriska blockschemat i mer detalj; fig. 9 illustrerar en anordning med släpringskontakter; och fig. 10 illustrerar ett fotografiskt motiv.

För att tillfyllest förstå den föreliggande uppfinningen är en viss förtrogenhet med zon-systemets grundläggande teori nödvändig. Denna teori beskrivs ingående i ett flertal fotogra- fiska facktexter, till exempel "Das Zonensystem" av Peter Fischer-Piel, ikOO Buchverlag, 1986, men skall nu sammanfattas här för att underlätta förståelsen av uppfinningen.

En del av det ljus, som infaller mot ett filmnegativ under det att det belyses, kommer att reflekteras, en del kom- mer att absorberas, och en del kommer att släppas igenom nega- tivet. Ljusgenomsläppligheten eller "transmissionen" (T) hos ett område av filmen definieras såsom kvoten mellan ljusstyrkan hos det genom filmen'passerande ljuset och ljusstyrkan hos det mot filmen infallande ljuset. Hos film av svart-vit typ beror filmens transmission i varje omrâde pà den mängd silver som finns i området efter framkallningen. Filmens täthet eller densitet (g) definieras på följande sätt: 1 3 =l0gl0 T = -loglo T Teoretiskt ligger transmissionen T i intervallet O í T 5 l. Även helt oexponerat filmmaterial kommer dock alltid att absorbera och reflektera något ljus; efter framkallning är ett negativt eller positivt filmmaterial aldrig fullständigt genom- skinligt. Transmissionen (T) kommer därför i verkligheten all- tid att vara mindre än 1, vilket innebär att varje film kommer att uppvisa en minsta densitetgmin.

Det är väl känt att det genom kameraobjektivet passerande ljuset kan regleras medelst en bländare. Kalibreringen av bländ- aren är i allmänhet sådan att en förändring på ett fullt bländ- arsteg motsvarar en fördubbling eller halvering av belysningen av filmen.

Det är vidare känt att, vid normal framkallning, densi- teten hos varje parti av ett givet filmnegativ är en funktion av belysningen av partiet. Information som definierar "normal framkallning" och således även beroendet mellan belysningen och densiteten, lämnas av filmfabrikanten för varje filmtyp.

Ett svart/vitt fotografi bildas på ljuskänsligt papper vanligtvis genom att ljus från en ljuskälla passerar genom filmnegativet och belyser papperet under en noggrant bestämd tid. Varje parti av fotografiet kommer då att uppvisa en genom- snittlig ljushet vilken, beroende på papperets egenskaper, kommer att motsvara ljusheten i någon punkt av en så kallad 0 458 885 6 “gråtonsskala", som övergår kontinuerligt från helt svart, vil- ket motsvarar en reflektans lika med noll (0%), och helt vitt, vilket motsvarar en reflektans lika med 1 (100%). Denna konti- nuerliga gråtonsskala kan för alla praktiska tillämpningar approximeras med ett ändligt antal gràtoner. Den diskreta skala som ligger till grund för zon-systemet illustreras i fig. 1.

Den i fig. 1 illustrerade gràtonsskalan uppvisar elva olika gråtonsfält, vilka har betecknats med de romerska siff- rorna 0-X. Varje fält motsvarar en "zon". Zon 0 motsvarar den maximala svärtningen av det fotografiska papperet, vilket i sin tur motsvarar de maximalt ljusgenomsläppliga partierna av nega- tivet, och zon X motsvarar det fotografiska papperets maximala vithet, vilket i sin tur motsvarar de partier av negativet som uppvisar maximal densitet. _: Zon V motsvarar normalt gràheten hos ett standardgràkort, vilket uppvisar ljusreflektion på 18%. Förhållandet mellan två intill varandra liggande zoner är sådant att ljusheten i den ljusare zonen motsvarar, vid normal framkallning, en luminans hos det motsvarande motivpartiet som är två gånger större än ljusheten i den mörkare zonen, vilken motsvarar luminansen hos det motsvarande, mörkare motivpartiet; Luminansen i zon VII är således tvâ gånger större än luminansen i zon VI, som i sin tur har en luminans som är två gånger större än luminansen i zon V.

Både filmdensiteten och zonerna är funktioner av film- belysningen. Pig. 2 illustrerar detta funktiónsberoende i form av sensitometriska, karakteristiska kurvor för olika grader av framkallning. Dessa kurvor är välkända för fackmannen och kal- las även "HD-kurvor" efter upphovsmännen Ferdinand Hurters och Vero Driffields (1890). Två-logaritmen av belysningen visas som ordinatan och filmdensiteteng , samt zonmotsvarigheten, visas såsom abskissor. Användningen av två-logaritmen av belysningen längs X-axeln innebär att en ökning med en skalenhet, till exempel från Ez till E3, motsvarar en fördubbling av belysning- en, vilket i sin tur motsvarar en ökning på ett bländarsteg, och en minskning med en skalenhet, till exempel från Ez till El, motsvarar en halvering av belysningen, vilket i sin tur motsvarar en minskning på ett bländarsteg. 7 458 88-5 Kurvan N motsvarar förhållandet vid normal framkallning.

Sàsom har nämnts ovan är N-kurvan för varje filmtyp bestämd på grundval av av fabrikanten angivna data, varvid hänsyn är tagen till filmbasens egendensitet, till filmkänsligheten och till andra egenskaper. Kurvan betecknad N+1 återger förhållandet för det inom fotografikonsten allmänt kända begreppet "N+1 framkallning“. Eftersonl de olika framkallningarna N-3, N-2, N-1, N, N+l, N+2 och N+3 är väl etablerade och kända bland fackmännen skall de inte beskrivas mer ingående. Några iaktag- elser är dock av värde för förståelsen av fördelarna med den föreliggande uppfinningen.

Vid N-framkallning existerar ett linjärt beroende mellan två-logaritmen av belysningen av filmen och zonmotsvarigheten.

Beroendet för andra framkallningstyper kan i regel approximeras med linjära funktioner med god noggrannhet. Det skall obser- veras att skalan för zonmotsvarighet i fig. 2 inte är linjär; kurvorna för de olika framkallningarna har i stället ritats med en linjär 3 -skalan.

För det första skall det observeras att alla karakteris- tiska kurvor blir i huvudsak rätlinjiga, parallella med X-axeln, och väsentligen sammanfaller för mycket låga belysningsvärden.

Detta i huvudsak rätlinjiga kurvparti benämns såsom kurvans "tå". Detta beror på att, vid extremt låg belysning, filmens densitet kommer att närma sig šnán, dvs filmbasens egendensi- tet, oberoende av hur filmen senare framkallas.

För tilltagande belysning närmar sig varje karakteristisk kurva en asymptotisk linje, som är parallell med X-axeln, och som motsvarar en högsta uppnàelig densitet _§ max för filmen.

Det parti hos en karakteristisk kurva inom vilket kurvan börjar' uppvisa ndnskande lutning vid tilltagande belysningsgrad be- nämns sàsom kurvans “skuldra".

Vidare skall det observeras att de karakteristiska kurv- orna för de allra flesta på marknaden vanligt förekommande filmtyper uppvisar mellan tån och skuldran ett mellanliggande, i huvudsak rätlinjigt parti. Det är i detta parti att den karak teristiska kurvan uppvisar maximal lutning, vilket innebär att, i detta kurvparti, en förändrning av belysningen, dvs av expo- 458 885 8 neringen, ger maximal förändring av filmtätheten . Detta be- tyder i sin tur att filmen i detta område kommer att uppvisa maximal känslighet för förändring av belysningen. Det är i detta omrâde att filmen ger maximal teckning och kontrast för ett givet motiv.

Slutligen, såsom framgår av fig. 2, är lutningen av den karakteristiska kurvan vid exempelvis framkallning N+l, för ett givet belysningsvärde, större än lutningen av kurvorna vid N, N-1, N-2 och N-3 framkallningar. Detta betyder att det motsva- rande densitetsintervallet också är större över ett givet expo- neringsintervall, exempelvis mellan El och E3. Det är som om fler zoner "ryms" inom samma exponeringsintervall. Detta be- nämns "filmexpansion" och är en välkänd metod för att åstad- komma en förändring av filmens densitet genom en förändring av framkallningen. Det omvända förhållandet gäller naturligtvis för framkallningen N-1 jämfört med N, N+l, N+2, N+3, osv. I detta fall kallas fenomenet "filmkompression".

Det är av stor vikt att fotografen väljer en sådan expo- nering och framkallning att motivets ljushet faller i korrekt zon. Endast avbildningar av motivet som ligger i zonerna II-VIII kommer att uppvisa förnimbar kontrast och 'teckning; störst kontrast, dvs möjligheten att särskilja detaljer i ett motiv, uppnås i zonerna IV-VI.

I beskrivningen av den föredragna utföringsformen nedan skall påståendet att en viss punkt ligger i en viss zon förstås såsom betydande att ljuset som faller in mot filmen från ett litet område, som har punkten som sin nfittpunkt, har sådan luminans att, vid exponering, den skulle ge ett nwtsvarande avbildningsområde på filmen en densitet som motsvarar den nämn- da zonen.

Med hänvisning till ritningarna visar fig. 3 en sidvy av en kamera enligt den föredragna utföringsformen. Kameran inne- fattar ett hus 1, på vilket ett objektiv 2, ett filmmagasin 3 och en sökare 4 är monterade. I detta utföringsexempel är ob- jektivet 2, filmmagasinet 3 och sökaren 4 borttagbara från huset 1, men detta är inte nödvändigt enligt den föreliggande uppfinningen. _) 458 85 Objektivet 2 är försett med en bländarring 5 och en ned- bländningsknapp 6. Bländarringen är försedd med en sifferskala 34. Genom att rotera bländarringen 5 kan användaren ändra in- ställningen av en icke visad bländare, sàsom är brukligt vid användningen av kameror, som tillåter manuell inställning av bländaren. Därmed ändras även ljusstyrkan hos det ljus som vid exponeringen av filmen passerar igenom objektivet 2 från ett motiv till det inre av kamerahuset 1. Nedbländningsknappen 6 är mekaniskt kopplad till bländaren och genom att aktivera ned- bländningsknappen 6 intar bländaren en ställning, som motsvarar inställningen av bländarringen 5. En sådan anordning med blän- darring, bländare och nedbländningsknapp är välkänd och välför- stàdd inom fotografitekniken och skall därför inte beskrivas närmare. ' Filmmagasinet 3 uppvisar en filmkänslighetsväljare 8 och en framkallningstypsväljare 9. Filmkänslighetsväljaren 8 består företrädesvis av en elektrisk omkopplare SW4 (ej visad i fig. 3), en vridbar ratt 10 och en filmkänslighetsskala 11. Film- känslighetsskalan ll visar företrädesvis olika ISO tal, såsom är brukligt vid kameror som tillåter användning av filmer av olika känsligheter. Genmn att vrida ratten 10 till ett läge motsvarande ett önskat ISO tal på íilmkänslighetsskalan 11 ändras också läget av omkopplaren SW4. Det skall uppmärksammas att det inte är nödvändigt att ställa in det ISO tal som anger den verkliga känsligheten av en film i filmmàgasinet 3, även om detta är det vanligaste fallet.

Framkallningstypsväljaren 9 består liksom filmkänslighets- väljaren 8 av en elektrisk omkopplare SW5 (ej visad i fíg. 1), en vridbar ratt 12 och en ringformig skala 13. Användningen av framkallningstypsväljaren 9 liknar användningen av filmkänslig- hetsväljaren 8: användaren vrider ratten 12 så att den pekar mot ett tal på den ringformiga skalan 13 som motsvarar ett önskat värde, varvid omkopplaren SW5 intar ett motsvarande läge. Den ringformiga skalan 13 är försedd med heltalsgradering och i fig. 3 visas ett exempel på sådan gradering, fràn O-6.

Det skall betonas att detta val av gradering har endast gjorts i exemplifierande syfte och att andra graderingar, t ex bok- 458 885 10 stäver, -3 - +3, eller dylikt, skulle lika gärna kunna använ- das. Funktionen av och syftet med framkallningstypsväljaren 9 skall framgå av beskrivningen nedan.

Att anordna det borttagbara filmmagasinet 3, filmkänslig- hetsväljaren 8 och framkallningstypsväljaren 9 är fördelaktigt eftersom det erbjuder fotografen fler valmöjligheter och större kontroll vid kompositionen av fotografier. Det'är dock inte nödvändigt enligt den föreliggande uppfinningen.

Vissa kameror utnyttjar exempelvis endast fihn med en bestämd känslighet.

Att utnyttja den föreliggande uppfinningen tillsammans med sådana kameror skulle dock kräva endast enkla fackmannamässiga åtgärder.

Såsom bäst ses i fig. 3 innefattar sökaren 3 ett upp- och nedfällbart lock 14. Såsom bäst ses i fig. 4 innefattar sökaren 3 en mattskiva 15 och en display 42. Mattskivan 15 är av glas eller av annat helt eller delvis ljusgenomsläppligt material.

På ett sätt som är välkänt inom tekniken för SLR (Single Lens Reflex) kameror reflekteras allt eller en del av det ljus, som passerar igenom objektivet 2, och in i kamerahuset l, av en spegelanordning (icke visad) för urval och inställning av ett fotografiskt motiv. Ett i huvudsak cirkulärt mätningsfält 16 är utmärkt i mitten av mattskivan 15.

I det visade utföringsexemplet är displayen 42 av fly- tande kristalltyp. Den allmänna uppbyggnaden och arbetssättet hos en sådan flytande kristalldisplay är välkända och skall därför inte beskrivas i detalj häri; det är tillräckligt att påpeka att en siffra eller bokstav bildas och blir synlig genom att valda kristallsegment utsätts för ett elektriskt fält och att elektrisk ström leds till displayen medelst ett antal elek- triska ledare. Displayen 42 enligt den föreliggande uppfin- ningen är indelad i tre huvudfält Fl, F2 och P3, såsom bäst ses i fig. 6. Den information son: presenteras för användaren i dessa fält kommer att beskrivas och förklaras nedan.

Kamerahuset 1 är försett med en modväljare 17, en läges- märkning 18, en referenspunktsväljare 19, en stegökningsknapp 24, en stegminskningsknapp 25 och en utlösningsknapp 20, alla av vilka är så monterade pà kamerahuset l att de är lättàtkom- 11 458 ass liga för användaren när kameran hålls med en föredragen fatt-' ning. Denna fattning skall beskrivas nedan.

I detta utföringsexempel inkluderar modväljaren 17 en vridbar skiva 21, vilken är mekaniskt kopplad till en elektrisk omkopplare SWl och är försedd med en manöveryta 22. Den vrid- bara skivan 21 är företrädesvis försedd med beteckningar i form av förkortade ord såsom "Man", "Auto", och “Zone", vilka svarar mot olika arbetssätt eller "moder" hos kameran. "Man" och "Auto" betecknar kamerans manuella arbetssätt, respektive dess automatiska arbetssätt. Sådana beteckningar och arbetssätt är vanliga vid moderna systemkameror, vilka har förmåga att utföra åtminstone nägra uppgifter automatiskt med hjälp av elektronik.

Beteckningen, dvs det läge av den vridbara skivan 2l, som är märkt "Zone" är dock den till vilken föreliggande uppfinning hänför sig. Manöverytan 22 är med fördel en i huvudsak halv- cirkelformig urtagning i den vridbara skivan 21 och har före- trädesvis en skårad eller sträv yta. Genom att placera tummens eller något fingers spets pá manöverytan 22 kan den vridbara skivan 21 lätt roteras. Genom att rotera den vridbara skivan 21 så att beteckningen "Zone" kommer till ett läge närmast intill lägesmärkningen 18 ställs kameran in i en "zon-mod". Lägesmärk- ningen 18 kan vara en enkel målad prick.

Referenspunktsväljaren 19 består av en referenspunkts- knapp 23 och en referenspunktsströmställare SW2. Referens- punktsknappen 23 och referenspunktsströmställaren SW2 är meka- niskt kopplade med fjädring och bildar en enkel elektrisk kon- takt. När referenspunktsknappen 23 trycks in är referenspunkts- strömställaren SW2 sluten, annars är den öppen. I den visade föredragna utföringsformen är referenspunktsknappen 23 anordnad i mitten av den vridbara skivan 21, dvs, den vridbara skivan 21 roterar kring den. Detta är fördelaktigt av ergonometriska skäl, vilket kommer att framgå av den fortsatta beskrivningen, men är naturligtvis inte nödvändigt.

Stegökningsknappen 24 och stegminskningsknappen 25 är mekaniskt kopplade med fjädring till var sin elektrisk ström- ställare, en stegökningsströmställaren SW3+, respektive en stegminskningsströmställaren SW3-. När stegökningsknappen 24 458 885 12 trycks in är stegökningsströmställaren SW3+ sluten, annars är den öppen. Stegminskningsknappen, 25 och stegminskningsström- ställaren SW3- fungerar på analogt sätt. Positionen av knappar- na 24 och 25 på kamerahuset 1 är så vald i förhållande till den vridbara skivan 21 och till referenspunktsknappen 23 att alla är lättàtkomliga för användarens tumspets med minimal hand- rörelse när kameran hålls med en nedan beskriven föredragen fattning. ' Utlösningsknappen 20 är mekaniskt kopplad till en utlös- ningsströmställare SW6.

Den inre anordningen av kameran skall nu beskrivas med hänvisning till fig. 5.

En central behandlingsenhet CPU, vilken, företrädesvis, är en mikroprocessor, ett läsminne ROM, ett läs/skrivminne RAM, en klockkrets CLK, en databuss BUS och en elektrisk spännings- källa BAT är anordnade i kamerahuset 1.

Läsmínnet ROM lagrar information i digital form. Läsmin- nets ROM informationsinnehåll fastställs redan vid tillverk- ningen. Läsminnet ROM består av ett stort antal minnesplatser, dataledningar och adressledningar, vilka i vissa utföranden kan vara samma elektriska ledare som dataledningarna. När läsminnet ROM är utsatt för en aktiveringssignal och en adress, i form av ett antal parallella digitala signaler, är närvarande på adress- ledningarna sänder läsminnet ROM ut till dataledningarna de digitala signaler, som motsvarar innehållet i den minnesplats som svarar mot adressen. Detta är välkänt inom digitaltekniken och skall därför inte beskrivas vidare.

Uppbyggnaden av och arbetssättet för en minneskomponent såsom läs/skrivminnet RAM är också mycket välkända inom digi- taltekniken. En sådan minneskomponent lagrar digitala data tillfälligt. Innehållet i dess minnesplatser kan ändras god- tyckligt. Att läsa digitala data som är lagrade i läslskriv- minnet RAM går till på samma sätt som har beskrivits ovan för läsminnet ROM och är i övrigt mycket väl känt inom tekniken.

I den föredragna utföringsformen är den centrala behand- lingsenheten CPU, läsminnet ROM, läs/skrivminnet RAM, och klock- kretsen CLK tillverkade som en enda enhet genom maskning av en 13 458 885 gemensam kiselskiva. Detta är fördelaktigt eftersom det mini- merar det behövliga utrymmet men är naturligtvis ej nödvändigt.

Den centrala behandlingsenheten CPU är försedd med ett antal icke visade enskilda portar för in- och utmatning av data, såsom är brukligt för mikroprocessorer. Utlösnings- strömställaren SW6 är ansluten till en port på den centrala behandlingsenheten CPU.

Arbetssättet för en mikroprocessor, och därmed för den centrala behandlingsenheten CPU, är välkänt bland fackmän. För förståelse av den föreliggande uppfinningen är det tillräckligt att komma ihåg att en mikroprocessor utför instruktioner, dvs dess program, sekvensiellt, och att instruktioner hämtas och utförs i takt med klockkretsen. _ Enligt den föreliggande uppfinningen lagras instruktio- nerna för den centrala behandlingsenheten CPU och också nedan beskrivna tabellvärden, i läsminnet ROM. Klockkretsen CLK alst- rar de klockpulser som är nödvändiga för synkroniseringen av den centrala behandlingsenhetens CPU inre arbetsgàng och av överföring av data till och från den centrala behandlingsenhe- ten CPU och övriga delar, såsom är brukligt vid tillämpningar av mikroprocessorer. Den för klockkretsen CLK behövliga refe- rensfrekvensen tas företrädesvis från en till den centrala behandlingsenheten CPU ansluten piezoelektrisk kristall 43. Den elektriska spänningskällan BAT förser den centrala behandlings- enheten CPU och till CPU anslutna enheter med nödvändig mat- ningsspänning.

Data överförs till och från den centrala behandlingsen- heten CPU över databussen BUS. Den databuss som används i den föreliggande utföringsformen är den som marknadsförs av NV Philips Gloeilampenfabrieken under namnet IZC BUS och som be- skrivs i det Europeiska patentet EP 0051332. Denna databuss innefattar fyra elektriska ledare, av vilka en är en ledning för seriell överföring av digitala data, en är en ledning för överföring av klockpulser, en är en ledning för överföring av matningsspänning och en är en jordledning. För förmedling till 2 perifera enheter, som är anslutna till I C BUS ledningarna, av bussignaler används företrädesvis Philips integrerade krets PCF 458 885 14 8574, vilken har en ingång med åtta digitala bitar för en an- sluten periferenhet, Det visade utföringsexemplet innefattar ett antal I/0-enheter, nedan betecknade IOa~h. Det skall dock betonas att även andra busstrukturer och så kallade "interface kretsar" skulle kunna användas. För förståelse av den förelig- gande uppfinningen är det tillräckligt att veta att data förs mellan den centrala behandlingsenheten CPU och en perifer enhet över databussen BUS och via den bland I/O-enheterna IOa-h till vilken den perifera enheten är ansluten. Denna överföring skall beskrivas mer ingående i det följande.

Såsom nämndes ovan är varje I/O-enhet IOa-h i den före- dragna utföringsformen försedd med åtta digitala ingångar. I den föredragna utföringsformen antar varje ingång på var och en av I/O-enheterna IOa-f ett logiskt högt värde, dvs, en logisk "etta", som normalvärde, och antar ett logiskt lågt, dvs, logisk "nolla", en endast när den sätts i elektrisk förbindelse med den elektriska jorden.

I fig. 5 visas sättet på vilket den elektriska omkoppla- ren SW1 är ansluten till I/0-enheten IOa. I det visade ut- föringsexemplet innefattar omkopplaren SWl tre enkelpolíga strömställare, så att åtta olika tillstånd är möjliga, varvid varje position av den vridbara skivan 21 motsvarar ett till- stånd. Uppgiften om önskad mod, vilken ställs in medelst mod- väljaren 17, omvandlas således till ett tre bitar långt digi- talt ord, vilket överförs till ingångarna av I/O-enheten IOa.

Det är naturligtvis även möjligt att anordna omkopplaren SW1 såsom en vanlig omkopplare med åtta poler, varvid varje pol ansluts till en ingång på I/O-enheten IOa, men detta kräver att ytterligare fem ingångar av I/0-enheten IOa tas i anspråk i onödan.

Referenspunktsströmställaren SW2, stegökningsströmställa- ren SW3+ och stegmínskningsströmställaren SW3- är anslutna till I/O-enheten IOb såsom visas i fig. S. När någon av strömstäl- larna SW2, SW3+ eller SW3- sluts uppstår en logisk "nolla" vid motsvarande ingång' av I/O-enheten IOb, medan, såsom nämndes ovan, en logisk "etta" finns vid ingången när den inte är slu- ten. Det skall observeras att det inte är nödvändigt att an- 15 FÅ å 4oö 865 sluta referenspunktsströmställaren SW2 till samma I/0-enhet som stegökningsströmställaren SW3+ och stegminskningsströmställaren SW3-. Referenspunktsströmställaren SW2 skulle också kunna anslutas till en ingång på en annan I/O-enhet, eller direkt till en särskild port på den centrala behandlingsenheten CPU.

Anslutningen av omkopplarna SW4 och SW5 till I/O-enheten I0c respektive I/O-enheten I0d visas också i fig. 5. Anslut- ningarna är analoga med anslutningen av omkopplaren SWl till I/O-enheten I0a. I det visade utföringsexemplet innefattar omkopplaren SW4 fem elektriska kontakter, vilka, betraktade tillsammans, kan återge trettiotvà olika tillstànd. Omkoppla- ren SW4 anordnas företrädesvis med ett antal koncentriska släp- kontaktsringar, så att läget hos filmkänslighetsväljaren 8 omvandlas av omkopplaren SW4 till ett fem bitar långt digitalt ord, vilket överförs till ingångarna av I/O-enheten IOc. Kon- struktionen av omkopplaren SW5 är lik konstruktionen av omkopp- laren SW4, så att information om läget av framkallningstypsväl- jaren 9 överförs till I/O-enheten I0d som ett tre bitar långt digitalt ord.

Varje objektiv, som har en bländare, har en största möj- liga bländaröppning, vilken är konstant för varje enskilt ob- jektiv, och vilken vanligtvis anges som ett lägsta bländartal.

Vid exponering är det naturligtvis inte nödvändigt, även om det är möjligt, att använda den största möjliga bländaröppningen, utan bländarinställningen kan varieras. Den verkliga, för tillfället inställda bländarinställningen kallas "exponeringa- bländarinställningen" nedan. I det följande betecknar Mx ett värde, som anger den största möjliga bländaröppningen, medan Av betecknar ett värde, som anger den för tillfället inställda bländarställningen, dvs, exponeringsbländarinställningen. De värden, som Mx resp. Av kan anta, och sättet pà vilket de an- vänds, skall beskrivas nedan.

Kontaktenheter DIAaV och DIAmax är anordnade för att överföra information om kamerans bländarställning över I/O- enheterna IOe och l0f. Den allmänna kopplingen är visad i fig. 5. Kontaktenheten DIAaV är anordnad för att skapa en elektrisk, 458 885 316 digital signal, som motsvarar ställningen av bländarringen 5 vilken, i sin tur, bestämmer inställningen av kamerans blän- dare.

Kontaktenheten DIAEV visas schematiskt i fig. 8. Ett 5-bitar långt dataord bildas av kontakter ao-a4, varvid en sluten kontakt motsvarar en logisk "nolla" och en öppen kontakt motsvarar en logisk "etta".

Pig. 9 illustrerar kontaktenheten DIAav i mer detalj. En kontaktring 26 är fixt anordnad på bländarringen 5. Kontakt- ringen 26 innefattar ett antal kontaktspår 27-32. Valda partier av varje spår är täckta med ett skikt av elektriskt ledande material och i fig. 9 är dessa partier skuggade, medan övriga partier, vilka är elektriskt isolerande, visas såsom icke skug- gade. Spåren 27-32 har formen av smala sektioner av cylindríska band, vilka ligger intill varandra och är koncentriska med bländarringen 5. Elektriskt ledande stift 33 är fast anordnade på objektivet 2. Antalet stift 33 är lika med antalet spår 27-32. Stiften 33 är anordnade i en rad som är vinkelrät mot spàrens 27-32 rörelseriktning när bländarringen 5 roteras.

Stiften 33 ligger"an mot och är i elektrisk kontakt med var sitt spår 27-32.

Fördelningen av de elektriskt ledande skikten på spåren 27-32 är sådan att en Gray-kod bildas. Gray-koden är välkänd inom digitaltekniken och _tillämpas när en mekanisk rörelse skall tolkas elektriskt för att bestämma läget hos en rörlig kropp. Gray-koden kännetecknas av att en förändring av en enhet i läge representeras med ett digitalt tal som skiljer sig från representationerna av intilliggande lägen i endast en enda digital bit. Även omkopplarna SW4 och SW5 är företrädesvis anordnade med Gray-kod.

Spåret 27 är vid elektrisk jordpotential. Alla skuggade partier på de övriga spåren 28-32 är i elektrisk kontakt med spåret 27 så att även dessa ligger vid jordpotential. Om jord- potential, dvs spårens 27-32 skuggade partier, tolkas som logis- ka "nollor" medan de icke skuggade partierna tolkas som logiska "ettor" kan läget av stiften 33, tillhörande spåren 28-32, 17 458 885 såsom de visas i fig. 9, representeras av det digitala talet 10011.

Spàret 28 och dess motsvarande stift bildar ett par, som representeras i fig. Sgsàsom kontakten ao i kontaktenheten DIAaV. När stiftet är i kontakt med ett av spàrets 28 partier, som är försett med ett elektriskt ledande skikt, dvs, med ett av de skuggade partierna, är kontakten ao således sluten, an- nars är den öppen. De par som bildas av de övriga spåren 29-32 och de motsvarande stiften representeras av kontakterna al-a4.

Bländarringen 5 är försedd med en sifferskala 34. Siffrorna på denna skala anger standardbeteckningar för bländarsteg, så kallade "f-stops".

I fig. 9 kan ses att stiften 33 är i linje med beteck- ningen 3.4 på skalan 34. Om bländarríngen 5 roteras, vilket innebär att bländarställningen ändras, kommer stiftens 33 läge att ändras i förhållande till spåren 27-32 och, följaktligen, i förhållande till skalan 34. Avståndet mellan beteckningarna pà sifferskalan 34 är sådant att det nwtsvarar den storlek hos rörelsen av spåren 27-32 relativt stiften 33 som krävs för att ge en förändring av en digital bit i det motsvarande digitala talet. Detta avstånd är lika med halva längden av ett skuggat eller icke skuggat parti pà det spår som motsvarar det digitala talets minst signifikanta bit, i det visade exemplet, spåret 28. Pà detta sätt fås en entydig representation av bländar- ställningen i form av ett digitalt tal. Såsom visas i fig. B överförs denna representation från kontaktenheten DIAaV till I/O-enheten IOe.

Största bländarinställningsvärdet Mx ställs in och blir åtkomligt för den centrala behandlingsenheten CPU enligt samma princip som har beskrivits ovan för förmedling av information om den för tillfället inställda bländarställningen. Metoden illustreras i fig. 8. Kontaktenheten DIAmax innefattar ett antal kontakter bo-b3. Ställningen hos var och en av dessa kontakter bo-b3 förändras inte för ett givet objektiv, eftersom värdet av objektivets största bländarställning, dvs Mx, är konstant. Kontakterna bo-b3 kan därför ställas in vid tillverk- ningen av objektivet och de kan därför bestå av enkla byglar 458 885 18 eller hela eller brutna elektriska ledare, varvid en hel ledare motsvarar exempelvis en logisk "nolla" och en bruten ledare motsvarar en logisk "etta". Tagna tillsammans bildas således ett fyra bitar långt digitalt ord av bo-b3, vilket överförs till I/O-enheten IOf medelst elektriska ledare.

Vid vissa tillfällen kan fotografen önska så kallad ned- bländning, och en nedbländningsknapp finns anordnad på många moderna systemkameror. När nedblândningsknappen 6 trycks in av användaren sluts nedbländningsströmställaren SW7, varvid samt- liga ingàngar pá I/O-enheten IOf jordas via dioder do, d d ll och d3.

Kameran enligt den föreliggande uppfinningen innefattar en ljusmätningsanordning 35, såsom framgår av fig. 5. Ljusmät- ningsanordningen 35 inkluderar ett ljuskänsligt element 36, en logaritmerande förstärkare 40, och en analog-till-digital (A/D) omvandlare 37. 2! Det ljuskänsliga elementet 36 består företrädesvis av en ljuskänslig diod. Såsom är välkänt uppstår i en ljuskänslig diod elektrisk ström, som är proportionell mot intensiteten av ljuset som faller in mot den. Andra typer av ljuskänsliga ele- ment alstrar själva ingen ström, utan'deras resistans varierar proportionellt mot logaritmen av ljusintensiteten.

Det ljuskänsliga elementet 36 är elektriskt kopplat till den logaritmerande förstärkaren 40, varvid den ström, som al- stras av det ljuskänsliga elementet 36 när det belyses, bildar en insignal till den logaritmerande förstärkaren 40. Utgångs- spänningen fràn den logaritmerande förstärkaren 40 blir därför proportionell. mot logaritmen av insignalen. Genonl en' enkel analog kalibrering av den logaritmerande förstärkaren 40 er- hàlles en utgângsspänning, som är proportionell mot logaritmen av belysningen av det ljuskänsliga elementet 36, och som be- gränsas till att ligga inom ett önskat intervall.

Den elektriska utgångsspänníngen efter den logaritmerande förstärkaren 40 omvandlas till digital form av A/D-omvandlaren 37, och den så bildade digitala signalen överförs till I/O- enheten IOg. 19 s 453 ses Det ljus som tilläts nä fram till och påverka det ljus- känslíga elementet 36 utgörs av en del av det ljus som passerar genom objektivet 2 fràn den motivdel, som avbildas i mätnings- fältet 16 på mattskivan 15. Med andra ord, den del av motivet som användaren ser i mätningsfältet 16 är den del vars ljus- styrka mäts av ljusmätningsanordningen 35. Ljusmätningsanord- ningen 35 kan vara belägen i sökaren 4 eller i kamerahuset 1. I den föredragna utföringsformen är den belägen i kamerahuset 1.

Detta Val gör att sökaren 4 blir enklare och därför billigare, vilket är fördelaktigt för alla kameror, men är särskilt för- delaktigt för kameror som erbjuder möjligheten att ha utbytbara sökare.

Det skall observeras att styrkan av det ljus, som faller in mot det ljuskänsliga elementet 36, är beroende av bländarens ställning; om bländaren är nedbländad vid mätögonblicket, dvs om exponeringsbländaren är inställd, blir styrkan i allmänhet mindre än om den maximala bländaröppningen är inställd. Värdet Av, dvs, värdet på exponeringsbländarinställningen, samt Mx, dvs, värdet pà den största bländaröppningen, har definierats ovan. Ett mätbländarvärde Mv definieras på följande sätt: Om, vid mätögonblicket, nedbländning indikeras på det sätt som har beskrivits ovan är Mv=Av, annars är Mv=Mx.

I det föreliggande utföringsexemplet är filmkänslighets- väljaren 8 och framkallningstypsväljaren 9 anslutna till var sin I/0-enhet, IOc resp. IOd. Såsom har nämnts ovan har varje I/O-enhet av den föredragna typen en ingång med en storlek på åtta digitala bitar. Eftersom filmkänslighetsväljaren 8 och framkallningstypsväljaren 9 endast behöver fem resp. tre bitar Skulle en enda I/O-enhet vara tillräcklig för att överföra data från båda av de nämnda väljarna 8 och 9. I detta fall skulle IOc motsvaras av en del av I/O-enheten medan IOd skulle mot- svaras av den resterande delen. Beroende på den mekaniska konstruktionen av en kamera i enlighet med den föreliggande uppfinningen skulle även andra sådana kombinationer kunna visa sig möjliga och lämpliga.

Varje I/O-enhet IOa-h har en digital adress och adresse- ras via bussen BUS av den centrala behandlingsenheten CPU på 458 ess J 20 ett sätt som är välkänt inom digitalteknik. I/O-enheterna I0a-g har till uppgift att överföra digitala signaler som innehåller information om tillståndet hos olika strömställare eller om- kopplare, eller om tillståndet av det ljuskänsliga elementet 36. När någon av I/O-enheterna I0a-g adresseras, överför den respektive digitala signaler till bussen; den arbetar således såsom en ingångsport för information från perifera enheter till den centrala behandlingsenheten CPU. Det skall upprepas att adresseringssättet för I/0-enheterna beskrivs i de ovan nämnda europeiska patentet och i allmänt tillgängliga datablad för 2 Philips I C BUS-kretsar. Det skall påpekas att var och en av I/O-enheterna är dubbelriktad, dvs, den kan överföra data såväl till som från en ansluten perifer enhet. _ _ Till skillnad från I/O-enheterna I0a-g har I/O-enheten :oh till huvuasakiig uppgift att överföra digital information från den centrala behandlingsenheten CPU, via bussen BUS, till en periferenhet, nämligen, till displayen 42. Detta framgår tydligast av figurerna 5,6 och 7. En digital signal som sänds till I/O-enheten I0h för presentation på displayen 42 överförs till en drivkrets DRV. Utsignalen från drivkretsen DRV styr displayen 42. Såsom har nämnts tidigare, är displayen 42 inde- lad i fälten Fl, F2 och F3. Beroende på styrsignalerna från drivkretsen DRV visas i fältet Fl något av orden ZONE, AUTO, MAN, osv. Fältet Fl utgör således ett, modvisningsfält. När modväljaren 17 är inställd på, till exempel zonmoden, visas ordet ZONE i modvisningsfältet Fl, och ett lämpligt ord visas i modvisningsfältet Fl när modväljaren 17 är i ett läge som mot- svarar någon annan mod. Detta gör det möjligt för användaren att ställa in modväljaren 17 utan att behöva titta pà den.

Fältet F2 utgör ett zonvisningsfält. Zonvisningsfältet F2 inkluderar åtminstone två 7-segmentssiffror och en decimalpunkt Värdet som visas i zonvisningsfältet F2 är resultatet av beräk- ningar som kommer att beskrivas nedan och som anger vilken zon en vald del av ett fotografiskt motiv, vilken vald del motsva- rar det parti av motivet som avbildas på mattskivans 15 mät- ningsfält 16, ligger i. I exemplet som visas i figurerna 5 och 7 ligger punkten i zon 4.5. 21 458 885 Fältet F3 är ett slutartidsfält och anger en inställd eller beräknad slutartid. Sättet på vilket denna slutartid bestäms skall redovisas nedan. Slutartidsfältet F3 inkluderar ett antal 7-segmentssiffror. Talet som visas i slutartidsfältet P3 är inversen av slutartiden i sekunder för slutartider mindre än en sekund. I det exempel, som visas i fig. 6, är kameran alltsà inställd på en slutartid på 1/250 sekund.

För slutartider större än eller lika med 1 sekund visas slutartiden i sekunder, varvid en helsekundsindikering 41 tänds.

I den föredragna utföringsformen består helsekundsindikeringen 41 av bokstaven "s", men andra indikeringstecken och -sätt är naturligtvis tänkbara. I det exempel, som visas i fig. 7, är kameran alltså inställd pà en slutartid på två sekunder.

Det har redan nämnts att var och en avi I/O-enheterna IOa-h är försedd med en unik digital adress och är ansluten till databussen BUS. Genom att sända ut en giltig adress på bussen BUS kan den centrala behandlingsenheten CPU aktivera en av I/O-enheterna och påbörja dataöverföring.

Arbetsgàngen för en mikroprocessor, varvid den hämtar en följd av instruktioner, en àt gängen, i form av digitala ord ur ett minne och utför dem, är välkänd. I kameran enligt den före- liggande uppfinningen lagras den centrala behandlingsenhetens CPU instruktioner, dvs dess program, i det läsminnet ROM.

Den centrala behandlingsenheten CPU adresserar först I/O-enheten IOa och erhåller via bussen BUS den av I/O-enheten IOa överförda digitala modsignalen i form av ett digitalt ord, som anger läget hos omkopplaren SW1. Såsom har beskrivits ovan svarar läget hos omkopplaren Swl mot den mod i vilken foto- grafen önskar att kameran skall arbeta. Genom att läsa in data- signalen från I/O-enheten IOa erhåller alltså den centrala behandlingsenheten CPU upplysning om modval. Modsignalen tolkas av den centrala behandlingsenheten CPU och, onl den tolkade signalen indikerar att zonmoden önskas, utför CPU det avsnitt av sitt program, som är lagrat i läsminnet ROM, och som inne- håller instruktioner som gör att CPU utför nedan beskrivna arbetssteg. Den föreliggande uppfinningen har som ändamål att åstadkomma en kamera som gör det möjligt för användaren att 458 885 fotografera enligt den ovan beskrivna zonmetoden. 22 Det skall därför förutsättas i den fortsatta beskrivningen att kameran skall arbeta i zonmoden.

För att underlätta den fortsatta beskrivningen skall påståendet att den centrala behandlingsenheten CPU hämtar data från en viss I/O-enhet om en viss väljare eller annan perifer anordning läsas såsom betydande att den centrala behandlingsen- heten CPU adresserar I/O-enheten ifråga så att data om till- ståndet av väljaren eller den perifera anordningen, ansluten centrala som är till I/0-enheten, sänds från I/O-enheten till den behandlingsenheten CPU via databussen BUS.

Den centrala behandlingsenheten CPU bar även till uppgift att genomföra de nödvändiga zon- och slutartidsberäkningarna.

De i beräkningarna ingående variablerna skall nu definieras: AV Mv Ms Lv Ls Fv Sv NV Tv ZV Zn värde pà exponeringsbländarinställningen värde pà mätbländarinställningen sparat värde av Mv ljusnivàvärde sparat värde av Lv korrektionsfaktor filmkänslighetsvärde filmkontrastvärde (framkallningsvärde) exponeringstidsvärde (beräknas) zonvärde (beräknas) beräknad zon Exponeringstidsvärdet och zonvärdet beräknas av den cen- trala behandlingsenheten CPU som funktioner av de övriga vari- ablerna.

(El) Tv (EZ) Zv (E3) Zn De använda uttrycken är: Ls + Ms - Av + Sv - 6*Fv + (60 + 6*Fv)*Nv/8 8 (Lv + Mv - Ls - Ms)/(8 - Nv) + 6*Fv + 60 Zv / 12 Det skall observeras att, t ex, Sv betecknar filmkänslig- hetsvärdet och inte filmkänsligheten. För att tillse att de 23 458 885 ovan angivna uttrycken är dimensionsriktiga, omvandlas alla ingående storheter, t ex, filmkänsligheten, till dimensionlösa variabler.

Tabell 1 åskådliggör de av den centrala behandlingsenhe- ten CPU tillämpade omvandlingarna. I kolumnen med rubriken Sv' anges vanligt förekommande ISO tal, dvs, filmkänslighetstal.

Vid beräkning av uttrycket El använder den centrala behandlings enheten CPU dock det dimensionslösa värdet Sv. Det värde för Sv, som motsvarar ett givet värde för Sv', anges i kolumnen med rubriken VAL, på samma rad som det givna värdet för Sv'.

ISOl00 motsvaras således av värdet 48.

I kolumnerna Av' och Mx' anges vanligt förekommande vär- den på bländarinställningen, s k “f-stops". Motsvarande värden Av och Mx, d v s, de dimensionslösa värden, som används av den centrala behandlingsenheten CPU vid bestämning av mätbländar- värdet Mv, vilket används i uttrycken El och E2, hittas i ta- bell l i kolumnen VAL, såsom har beskrivits ovan för Sv' och Sv.

Värdena Lv' erhålls genom analog kalibrering av den log- aritmerande förstärkaren 40. Värdena Lv' har bestämts genom teoretisk beräkning. Det skall observeras att en ändring av Lv', exempelvis från 2 till 3, motsvarar en fördubbling av det mot det ljuskänsliga elementet infallande ljuset, vilket i sin tur motsvarar en ändring av Mv' på ett bländarsteg. De värden för Lv, vilka motsvarar Lv', och vilka används av den centrala behandlingsenheten CPU vid beräkning av uttrycken El och E2, hittas i tabell 1 i kolumnen VAL, sàsom har beskrivits ovan.

I kolumnen Tv' anges slutartid. Bokstaven "s" indikerar att hela sekunder avses ("4s" betecknar fyra sekunder); värden utan efterföljande "s" indikerar bràkdelar av en sekund ("125" betecknar l/250 sekund). Ett slutartidsvärde Tv beräknas en- ligt uttrycket El ovan. Värdena Tv' motsvarande beräknade värden Tv anges i kolumn Tv'.

Det skall upprepas att tabell l endast underlättar för- stàelsen av arbetssättet för den centrala behandlingsenheten CÉU vid beräkning av uttrycken El och E2 ovan. En tabell, som motsvarar kolumn VAL i tabell 1, lagras i läsminnet ROM. Att 458 ess 24 lagra digitala representationer av tabeller i läsminnen såsom ROM är en vanlig, känd teknik vid tillämpningar av mikroproces- sorer, och det skall därför beskrivas i korthet medelst det efterföljande exemplet.

Såsom har beskrivits ovan överförs inte data om expon- eringsbländarinställningen Av fràn kontaktenheten DIAaV till den centrala behandlingsenheten CPU i den form sonx anges i tabell 1 såsom Av', utan som ett fem bitar långt digitalt ord i Gray-kod. Detta Gray-kodade digitala ord används av den cen- trala behandlingsenheten CPU för att generera den digitala adress, vid vilken det motsvarande värdet Av finns lagrat i läsminnet ROM. På motsvarande sätt används den av omkopplaren SW4 alstrade, fyra bitar långa digitala signalerna, motsvarande inställd filmkänslighet, av den centrala behandlingsenheten CPU för att generera den digitala adress i läsminnet ROM, vid det motsvarande värdet Sv lagras.

Den av tabell 1 representerade omvandlingstabellen har bestämts genom beräkningar och experiment. Såsom har nämnts ovan existerar ett linjärt beroende mellan logaritmen av filmb- elysningen och zonmotsvarigheten. Beroendet vid andra fram- kallningar kan med god noggrannhet i regel approximeras næd linjära funktioner.

Tabell 2 åskådliggör en omvandlingstabell för erhållande av ett filmkontrastvärde Nv, vilket svarar mot ett medelst omkopplaren SW5 inställt värde för, framkallningstypen. Som exempel blir Nv=2 om N+2 framkallning anges av omkopplaren SW5.

Den kodade digitala signalen, vilken motsvarar den inställda framkallningstypen, överförs från omkopplaren SW5 till den centrala behandlingsenheten CPU såsom har beskrivits ovan.

Denna signal omvandlas direkt av den centrala behandlingsenhe- ten CPU till motsvarande värde på Nv.

Korrektionsfaktorn Fv antar ett värde som är lika med differensen mellan antalet gånger stegökningsströmställaren SW3+ sluts och antalet gånger stegminskningsströmställaren SW3- sluts, räknat från den tid då referenspunktsströmställaren SW2 senast slutits. Detta ástadkommes genom en ackumulering i en minnesplats i läs/skrivminnet RAM; när referenspunktsström- 25 458 885 ställaren SW2 sluts börjar den centrala behandlingsenheten CPU med att nollställa korrektionsfaktorn FV och därefter ackumule- ras Pv genom att Fv ökas med ett varje gång stegökningsström- ställaren SW3+ sluts och att minska Fv med ett varje gång steg- minskningsströmställaren SW3- sluts. Innebörden av detta kommer att framgå tydligare av den fortsatta beskrivningen. Det skall observeras att, om alla andra variabler i uttrycket E2 hålles konstanta kommer en ökning av Fv pà en enhet att leda till att Zn ökas med 0.5, och att en minskning av Fv på en enhet leder till en minskning av Zn med 0.5.

När den centrala behandlingsenheten CPU, pà det sätt som har angivits ovan, försätts i zonmoden medelst inställning och avkänning av läget hos omkopplaren Swl, hämtar den centrala behandlingsenheten CPU uppgift om inställd filmkänslighet via I/O-enheten I0c, vilket innebär att den hämtar Sv. Därefter hämtas uppgift om framkallningstypen via I/O-enheten IOd, så att Nv bestäms.

Den centrala behandlingsenheten CPU hämtar därefter data via I/O-enheten IOg om ljusintensiteten, så att Lv bestäms, och, via I/O-enheterna I0e och I0f, bländardata, dvs, aktuell exponeringsbländarställning och största bländarställning. Såsom framgår av fig. 8 tolkas nedbländning som ett särfall av största bländarställningen. Om nedbländningsströmställaren SW7 är sluten jordas samtliga ingångar hos I/O-enheten IOf; när SW7 inte är sluten bestäms ingàngsvärdena till I/O-enheten IOf endast av ställningen av b0-b3. Av och Mx kan därmed bestämmas. I Den centrala behandlingsenheten CPU adresserar I/O-enheten IOb för att hämta data om tillståndet av referenspunktsström- ställaren SW2, stegökningsströmställaren SW3+ och stegminsknings- strömställaren SW3-. Antag att referenspunktsströmställaren SW2 är sluten, dvs, att referenspunktsknappen 23 är intryckt. Såsom kommer att beskrivas i mer detalj nedan innebär detta att foto- grafen har valt en punkt i motivet som referenspunkt.

Den centrala behandlingsenheten CPU fortsätter att adres- sera de övriga I/O-enheterna IOc~f såsom har just beskrivits ovan, men det värde pà Lv, som hämtas vid första adresseringen av I/O-enheten IOg efter det att referenspunktsströmställaren 458 885 26 SW2 avkänns som sluten, lagras i läs/skrivminnet RAM såsom Ls.

Det värde på Mv, som hämtas vid första adresseringen av I/O- enheten IOg efter det att referenspunktsströmställaren SW2 avkänns som sluten, lagras i läs/skrivminnet RAM såsom Ms. Ms representerar således ett sparat värde av nëtbländarinställ- ningen, dvs, av Mv. Vilken bländarinställning -- största blän- darinställningen Mx eller aktuella exponeringsbländarinställ- ningen Av -- som utgör mätbländarinställningen, indikeras av tillståndet av nedbländningsströmställaren SW7. Om, när den centrala behandlingsenheten CPU adresserar I/O-enheten IOf, nedbländningsströmställaren SW7 inte är sluten sätts Mv lika med Mx; om den är sluten sätts Mv lika med Av.

Ls och Ms representerar således ljusnivàvärdet respektive den aktuella mätbländarställningen för referenspunkten för den senaste intryckningen av referenspunktsknappen 23.

Det skall observeras att Zn=5 för Ls=Lv, Ms=Mv och Fv=O.

Vid efterföljande adressering av I/O-enheten I0b inhämtas data om ställningen hos stegökningsströmställaren SW3+ och stegminskningsströmställaren SW3-, varvid korrektionsfaktorn Fv bestäms löpande på det sätt som har beskrivits ovan.

Den centrala behandlingsenheten CPU fortsätter att adres- sera I/O-enheterna I0a-g för att uppdatera data, och uttrycken El, E2 och E3 för varje sådan adresseringscykel.

Den centrala behandlingsenheten CPU beräknar exponerings- tidsvärdet Tv enligt uttrycket El. °' Den centrala behandlingsenheten CPU adresserar därefter I/O-enheten IOh och överför digitala signaler som gör att Tv' visas i slutartidsfältet F3 av displayen 42. Det skall obser- veras att dessa digitala signaler anger vilka av slutartidsfäl- tets F3 LCD-segment som skall tändas för att Tv' skall visas i slutartidsfältet P3. Denna teknik är välkänd bland fackmän.

Antag endast som exempel att uttrycket El ger ett värde för Tv av 180. Det motsvarande värdet för Tv' är 125. "l25" kommer därför att visas i slutartidsfältet F3.

Digitala signaler överförs också från den centrala behand- lingsenheten CPU till I/O-enheten IOh så att det medelst ut- trycket E3 beräknade värdet Zn, avrundat till närmaste multipel 27 458 ess av 0.5, visas i displayens 42 zonvisningsfält F2 och slutar- tiden, såsom har beskrivits ovan, visas i displayens 42 slutar- tidsfält F3.

Enligt den föreliggande uppfinningen är displayen 42 naturligtvis inte begränsad till de tre fälten Fl, P2, och P3, och fälten är inte begränsade till att ange endast de uppgifter v som har nämnts vid beskrivningen av den föredragna utförings- formen. Det vore exempelvis en enkel fackmannamässig åtgärd att i zonvisningsfältet F2 anordna en varningsindikator, vilken tänds när det motivparti, som avbildas i mattskivans 15 mät- ningsfält 16, ligger i zoner, där det exempelvis skulle sakna teckning, falla utanför zonerna 0-X, osv.

De beräknade slutartiden används också av den centrala behandlingsenheten CPU för att ställa in en icke visad driv- krets för kamerans slutare. Tillståndet av utlösningsström- ställaren SW6, vilket motsvarar läget av utlösningsknappen 20, avkänns också under varje adresseringscykel. När utlösnings- strömställaren SW6 avkänns såsom sluten skickar den centrala behandlingsenheten CPU en signal till slutardrivkretsen för att orsaka utlösning av slutaren och exponeringen av filmen.

Det skall nämnas att även andra~I/O-enheter skulle kunna anslutas till bussen BUS. Den centrala behandlingsenheten CPU skulle därför kunna adressera och styra även andra perifera enheter såsom en filmframmatningsanordning, en skrivarenhet, m m. Det är fullt möjligt enligt den föreliggande uppfinningen att, t ex, ansluta en bländardrivkrets till I/O-enheten IOe, till vilken även kontaktenheten DIAaV är ansluten, varvid blän- dardrívkretsen har till uppgift att automatiskt ändra blända- rens ställning i enlighet med signaler, vilka överförs från den centrala behandlingsenheten CPU via I/0-enheten I0e.

Det skall observeras att den ordning, i vilken de olika I/O-enheterna adresseras och vilken har beskrivits ovan, inte är nödvändig, eftersom den centrala behandlingsenheten CPU kan adressera samtliga I/O-enheter mycket fortare än den mänskliga användaren kan ändra de ingående parametrarna. 458 885 28 Den föredragna fattningen av kameran skall nu beskrivas med hänvisning till figurerna 3 och 4. Fotografen håller kame- ran sà att vänstra handens fingrar sträcker sig under kamera- huset 1, så att vänstra tummens spets när modväljaren 17, steg- ökningsknappen 24 och stegminskningsknappen 25, och så att vänstra pekfingret når utlösningsknappen 20. Högra handen är då fri att manövrera, t ex, en på ritningarna icke visad filmfram- matningsvev. Kameran hålls framför fotografens kropp och riktas mot ett motiv, som ses avbildat i mattskivan 15. Det skall betonas att den föreliggande uppfinningen inte avser en kamera- fattning och att den kan även tillämpas vid kameror som har en annan föredragen fattning, och trots att erfarenheten har visat att den beskrivna kamerafattningen är fördelaktig är den natur- ligtvis inte nödvändig för att fotografen skall kunna tillgodo- göra sig fördelarna med den föreliggande uppfinningen.

Ett exempel på handhavandet av kameran enligt den före- liggande uppfinningen skall nu diskuteras, med hänvisning till fig. 10, för att klargöra syftet med den ovan beskrivna arbets- gängen hos den centrala behandlingsenheten CPU.

Fig. 10 representerar ett exempel på ett möjligt fotogra- fiskt motiv. Antag att det objektiv,'som monteras pà kamera- huset 1 har en största bländarställning pá 2 (vilket, enligt tabell 1, motsvarar att Mx=24), att den för tillfället inställ- da bländaren är 8 (Av=72), att den för tillfället använda fil- mens känslighet är ISO400 (Sv=72), och, slutligen, att den medelst framkallningstypsväljaren 9 angivna framkallningen är N (Nv=O).

Antag att fotografen riktar kameran mot exempelvis punk- ten pl. Detta innebär att motivdelen vid pl kommer att synas i mattskivans 15 mätningsfält 16, vilket innebär i sin tur att det ljuskänsliga elementet 36 pâverkas av det genom objektivet passerande ljus, som kommer från motivdelen vid pl.

Med kameran riktad mot pl trycker fotografen på referens- punktsväljaren 19. Antag att ljusintensiteten från pl är sådan att Lv' för den är lika med 7 (Lv=l32). Ls sätts lika med Lv, och Ms sätts lika Mv, såsom har beskrivits ovan. 29 4ss sas Enligt uttrycket El blir Tv=l56, vilket (se tabell 1) svarar mot en exponeringstid på 1/30 s. Enligt uttrycken E2 och E3 blir Zn=5. "5" visas därför i zonvisningsfältet F2 av dis- playen 42 och "30“ visas i slutartidsfältet P3. Det skall ob- serveras att referenspunkten alltid kommer att placeras i zon V (Zn=5) så länge korrektionsfaktorn Fv är lika med noll. Detta innebär att exponeringstiden för filmen automatiskt beräknas så att referenspunkten placeras i den zon, som uppvisar maximal kontrast.

Vill fotografen ha upplysning om vilken zon någon annan motivdel, t ex p3, kommer att ligga i med de exponeringsvärden, som har bestämts för en vald referenspunkt, riktar han bara kameran mot denna motivdel, så att dess avbild syns i mattski- vans 15 mätningsfält 16. Om denna motivdel uppvisar en annan ljusintensitet än referenspunktens, dvs,a om det motsvarande ljusnivàvärdet Lv är olikt referenspunktens, som har lagrats såsom Ls, kommer uttrycken E2 och E3 att ange zonnumret, och zonen kommer att visas i zonvisningsfältet F2.

Det är dock ingalunda nödvändigt att exponeringen bestäms så att referenspunkten skall ligga i zon V. Antag att fotogra- fen önskar att punkten pl skall ligga i zon II i stället för i zon V. Punkten pl väljs som referenspunkt, såsom har beskrivits ovan, varvid zonen visas som "5" och exponeringstiden visas som l/30 s. Det skall erinras att en minskning av korrektionsfak- torn Fv med en enhet leder till en minskning'av zonvärdet med 0.5. Eftersom fotografen önskar en minskning från zon V till zon II, dvs en minskning på tre zonsteg, trycker han därför sex gånger pà stegminskningsknappen 25. Som resultatet av beräk- ningen av uttrycken El, E2 och E3 ovan visas zonen såsom "2" och slutartiden beräknas till 1/250 s (Tv=l92}. "250" visas därför i slutartidsfältet F3.

Fotografen kan därefter rikta kameran mot en annan god- tycklig motivdel, och i zonvisningsfältet FZ kommer att visas den zon som den godtyckliga motivdelen skulle ligga i vid expo- nering av filmen med den visade slutartiden, och med refer- enspunkten i den önskade zonen. Antag till exempel att foto- grafen riktar kameran mot punkten p4, vilken illustreras i 458 885 30 fig. 10. Antag vidare att dess ljusintensitet, såsom bestämd _av ljusmätningsanordningen 35, är sàdan att dess Lv' är 13 (Lv=204), vilket- innebär att. p4 visas sásom liggande i zon VIII, varvid "8“ visas i zonvisningsfältet F3.

Enligt den föreliggande uppfinningen är fotografen inte tvungen att acceptera en exponering soul gör att punkten p4 ligger i zon VIII när referenspunkten ligger i zon II. Antag att fotografen önskar att punkten på skall placeras i zon IX, medan referenspunkten pl alltjämt hâlles i zon II. Med kameran fortfarande riktad mot p4 justerar fotografen framkallnings- typsväljaren 9 så att N+l framkallning anges. Som resultat av uttrycken E2 och E3 (Zv=106) kommer då p4 att ligga i zon IX, såsonx önskas. Exponeringstidsvärdet Tv räknas om enligt ut- trycket El så att Tv=195. Detta nwtsvarar en något kortare slutartid än den enligt exemplet tidigare beräknade slutartiden l/250 s. Denna ändring innebär en kompensering för den ökade täthet, som en N+l framkallning ger även i referenspunkten.

Fotografen kan därefter rikta kameran mot ytterligare godtyck- liga motivdelar och i zonvisningsfältet F2 kommer den zon att visas, i vilken respektive motivdel skulle ligga, med referens- punkten i zon II och punkten p4 i zon IX.

En annan referenspunkt väljs enkelt genom att rikta ka- meran mot den motsvarande motivdelen och genom att trycka pà referenspunktsknappen 23. Det skall observeras att den ovan beskrivna proceduren kan utföras i annan. ordning. Om, till exempel, fotografen vet att N-2 framkallning kommer att använ- das, kan detta värde ställas in medelst framkallningstypsväl- jaren 9 innan en referenspunkt väljs. I Det skall observeras att zon-systemet kan utnyttjas även tillsammans med positivt filmaterial. En enkel anpassning av den föreliggande uppfinningen, exempelvis en enkel förändring av av uttrycken El, E2 och E3, tillsammans med anordnadet av ytterligare en enkel omkopplare, exempelvis märkt "POS/NEG", skulle vara tillräcklig.

Av beskrivningen av den föredragna utföringsformen ovan torde det nu vara uppenbart att den föreliggande uppfinningen 31 458 sss gör det möjligt för fotografen att komponera fotografier i enlighet med zonsystemet. Uppfinningen uppnår därför sina syf- ten.

Många avvikelser fràn den föredragna utföringsformen är möjliga, och många av dessa har påpekats ovan. Det skall dock betonas att dessa ligger inom ramen för de efterföljande pa- tentkraven. 45 8 8 85 32 Tabell 1 VAL Tv' Av' Sv' Mx' Lv' 0 --- --- --- --- -4 12 --- 1,4 12 1.4 -3 24 --- 2 25 2 -2 36 --- 2.8 50 2.8 -1 48 l6s 4 100 4 0 60 8s 5.6 200 5.6 1 72 4s 8 400 8 2 84 2s 11 800 11 3 96 ls 16 1600 16 4 108 2 22 3200 --- 5 120 4 32 6400 --- 6 132 45 --- --- 7 144 15 64 --- --- 8 156 30 90 --- --- 9 168 60 --~ --- --- 10 180 125 --- --- --- 11 192 250 --- --- --- 12 204 500 --- --- --- 13 216 1000 --- -¿- --- 14 228 2000 --- --- --- 15 240 4000 --- --- --- 16 252 8000 --- --- --- 17 253 --- --- --- --- >l7 254 --- --- --- --- --- 255 --- --- --- --- (-4 'Tabell 2 Framkallningstyg N-3 N-2 N-1 N N+1 N+2 N+3 33

Claims (10)

458 sas su PATENTKRAV

1. Anordning för bestämning av kamerainställning innefattan- de ett kamerahus (1), ett med varierbar bländare försett objek- tiv (2), och en sökare (4), varvid anordningen k ä n n e t e c k n a s a v att den innefattar: en central behandlingsenhet (CPU); en referenspunktväljare (19); en bländardataanordning, vilken alstrar elektriska bländarställningssignaler motsvarande inställningen av bländaren; en ljusmätningsanordning (35), vilken innefattar ett ljuskänsligt element (36) och mäter ljusintensiteten från ett utvalt och i ett mätningsfält (16) i sökaren (4) avbildat mätparti av ett fotografiskt motiv, varvid ljusmätningsanordningen alstrar elektriska ljusstyrkesignaler motsvarande nämnda ljusintensitet; och en displayanordning (42), varvid den centrala behandlingsenheten (CPU) är anordnad att inhämta: bländarställningssignalerna, filmkänslighetsdatasignaler, vilka motsvarar känsligheten av den i kameran använda film, som skall exponeras, framkallningsdatasignaler, vilka motsvarar en av kameraan~ vändaren bestämd framkallning för filmen, och ljusstyrkesignalerna, varvid den centrala behandlingsenheten (CPU) beräknar och medelst överföring av motsvarande elektriska displaysignaler, låter visa på displayanordningen: H aï 458 885 en beräknad slutartid, som vid exponering, avbildar pà filmen ett med referenspunktväljaren (19) valt referens- parti av det fotografiska motivet med en densitet som motsvarar en av kameraanvändaren, medelst en zonvals- anordning (24, 25, SW3+, SW3-), vald referenszon, ett första zonvärde nwtsvarande referenszonen så länge det nämnda referenspartiet avbildas i det nämnda mät- ningsfältet (16), och ett andra zonvärde motsvarande en jämförelsezon när ett från referenspartiet skilt jämförelseparti av det foto- grafiska motivet avbildas i mätningsfältet (16).

2. Anordning för bestämning av kamerainställning enligt patentkrav 1, k ä n n e t e c k n a d a v att nämnda bländar- dataanordning innefattar: en första bländarställningsanordning (DIAaV), som alstrar första elektriska bländarsignaler motsvarande inställning en av den varierbara bländaren, en andra bländarställningsanordning (DIAmax), som alstrar andra elektriska bländarsignaler motsvarande bländarens största möjliga öppning, en nedbländningsindikator (6, SW7), som alstrar en elekt- risk nedbländningssignal när objektivet (2) är inställt på nedbländning, varvid de första och andra bländarsignalerna samt nedbländnings- signalen utgör nämnda bländarställningssignaler_

3. Anordning för bestämning av kamerainställning enligt patentkrav 1, k ä n n e t e c k n a d a v att den innefattar en manövrerbar filmkänslighetsväljare (8), som alstrar nämnda filmkänslighetsdatasignaler.

4. Anordning för bestämning av kamerainställning enligt patentkrav 1, k ä n n e t e c k nja d a v att den innefattar en manövrerbar framkallningstypväljare (SW5) som alstrar nämnda framkallningsdatasignaler. 'a v att referenspunktväljaren (19), 458 885 3%

5. Anordning för bestämning av kamerainställning enligt patentkrav 1, k ä n n e t e c k n a d a v att ljusmätnings- anordningen (35) innefattar en analog-till-digital omvandlare (37), form.

6. vilken omvandlar nämnda ljusstyrkesignaler till digital Anordning för bestämning av kamerainställning enligt patentkrav 1, k ä n n e t e c k n a d a v att den inkluderar ett flertal digitala in- och utmatningsenheter (IO-h) och en digital databuss (BUS), över vilken digitala adress- och data- signaler förmedlas mellan den centrala behandlingsenheten (CPU) och in- och utmatningsenheterna (IOa-h), varvid den centrala behandlingsenheten (CPU) är anordnad att alstra de digitala adressignalerna för godtycklig adressering av nämnda in- och utmatningsenheterna (IOa-h) för överföring av de digitala data- signalerna via databussen (BUS).

7. Anordning för bestämning av kamerainställning enligt något av de föregående patentkraven, k ä n n e t e c k n a d filmkänslighetsväljaren (8), bländardataanordningen, ljusmätningsanordningen (35), displayanordningen (42) och framkallningstypväljaren (SW5), är elektriskt kopplade till var sin in- och utmatningsenhet (IOa-h).

8. Anordning för bestämning av kamerainställning enligt patentkrav 1, k ä n n e t e c k n a d a v ningen inkluderar: att zonvalsanord- en stegminskningsanordning (24, SW3-) som, vid aktivering, alstrar en zonstegminskningssignal, och en stegökningsanordning (25, SW3+) som, vid aktivering, alstrar en zonstegökningssignal, varvid den centrala behandlingsenheten (CPU) är inrättad att bestämma den nämnda slutartiden och den nämnda referens- zonen sà att referenszonen antar det nämnda första zon- värdet, vilket väljs av kameraanvändaren medelst aktive- ring av stegmínskningsanordningen (24, SW3-) eller steg- ökningsanordningen (25, SW3+). Ä* 458 sas

9. Anordning för bestämning av kamerainställning enligt något av de föregående patentkraven, k ä n n e t e c k n a d a v att stegminskningsanordningen (24, SW3-) och stegöknings- anordningen (25, SW3+) är elektriskt kopplade till en av de nämnda in- och utmatningsenheterna (IOa-h).

10. Anordning för bestämning av kamerainställning enligt patentkrav 6, k ä n n e t e c k n a d a v att den nämnda digitala databussen (BUS) är dubbelriktad och består av den av NV Philips Gloeilampenfabrieken tillver- kade IZC-databussen och var och en av de nämnda in- och utmatningsenheterna (IOa-h) består av den av NV Philips Gloeilampenfabrieken tillverkade integrerade kretsen PCF 8574.