SE528438C2 - Stolpe med uppfångande organ i ett vägräcke med nedre tillplattat parti - Google Patents

Description

25 30 35 40 528 458 Ett sätt att minska problemet med skador på påkörande fordon och dess passagerare är att stolpama placeras ett stycke från vägbanan, dels för att minska risken för påkörning överhuvudtaget och dels för att hastigheten hos det påkörande fordonet i någon mån skall ha hunnit minska innan fordonet när fram till stolpen.

En ganska vanlig lösning har hittills varit att kraftiga stolpar på avstånd från vägbanan "håller fram" defonrierbara plåtprofiler eller vajrar på tvärgående armar, så att en deformationszon skapas mellan plåtprofilen och stolparna. Ett problem med dessa räcken är att de är mycket skrymmande och material- krävande. Dessutom måste de dubbleras för att fungera som mitträcke, dvs en uppsättning plåtprofiler eller vajrar måste hållas ut mot respektive körbana.

Detta gör konstruktionen än mer skrymmande. Således är den knappast an- vändbar som mitträcke på befintliga vägar som inte breddas. Dessutom är monteringen komplicerad och tidskrävande.

Vid eller i närheten av vägarna finns också många andra slag av stolpar, så- som belysningsstolpar, stolpar till vägmärken och stolpar för markering av vägens sidokant. Oavsett typen av stolpar finns ett gemensamt önskemål för deras beskaffenhet, nämligen att de inte skall orsaka alltför stora skador på eventuella påkörande fordon och dess passagerare. Dessutom bör stolparnas montering vara snabb och enkel.

Ett annat sätt att minska skaderisken är att direkt anpassa stolpamas utform- ning. Ett sätt är att använda en klen dimensionering genomgående i stolpen, men detta ökar drastiskt behovet av reparationer vid annan påverkan än på- kömingar. Dessutom bidrar inte en genomgående klen dimensionering till att styra riktningen för stolpens utböjning vid påkörning. En sådan styrning är dock önskvärd för åstadkommande av optimala påkömingsegenskaper hos vägräcket.

En annan metod att minska skaderisken är att förse stolpen med en rad perfo- reringar vid dess bas. Även vid sådana konstruktioner är det svårt att styra ut- böjningsriktningen hos den påkörda stolpen. Dessutom ökar risken för att stolpen slits loss och skadar förbikörande fordon och deras passagerare.

Ytterligare en nackdel är att varken genomgående klena konstruktioner eller stolpar med perforeringar är tillräckligt starka för att stå kvar vid påkörning i sidled av tunga fordon samtidigt som de skall ge vika vid påköming rakt framifrån av små passagerarfordon. 10 15 20 25 30 35 40 528 458 PROBLEMSTÄLLNING Man önskar således åstadkomma en stolpe med sådana egenskaper att den har ett förutsägbart uppträdande och en lämplig utböjning v1d påköming av saval små och lätta fordon som tunga lastfordon.

PROBLEMLÖSNING Den till grund för uppfinningen liggande målsättningen uppnås om den inled- ningsvis antydda stolpen kännetecknas av att infästningen i marken innefattar fästorgan som sträcker sig nedåt för infástriing i ett underlag såsom marken eller ett betongfundament.

Ytterligare fördelar uppnås om stolen dessutom ges ett eller flera av känne- tecknen enligt kraven 2-12.

SAMMANSTÄLLNING ÖVER RITNINGSFIGURER Uppfinningen skall nu beskrivas med utgångspunkt från bifogade ritningar. På dessa visar: fig 1 en tvärsnittsvy av ett upprättstående vägråcke enligt uppfinningen; fi g 2 en rak sidovy av vägräcket vid en påkörning väsentligen i väg- banans längdrikming; och fig 3 en vy motsvarande den i fig 1 där räcket visas vid påkörning väsent- ligen i vägbanans tvärríktning. fig 4 en detaljvy av ett förbindelseorgan som ingår i vägräcket enligt uppfinningen; ñg 5 en rak snittvy av det nedre partiet av stolpen och dess infästning tvärs körriktningen på den intilliggande vägbanan; fig 6 en sprängskiss av infästningen; ñg 7 en perspektivvy av ett i infástiiingen ingående uppstödningsorgan; fig 8 en snittvy längs linjen A-A i fig 5 ovanifrån; och 10 15 20 25 30 35 40 528 438 fig 9 en vy motsvarande det nedre partiet av fig 1 av en altemativ utför- ingsform av uppfinningen.

FÖREDRAGEN UTFÖRINGSFORM Syftet med ett vägräcke 1 enligt uppfinningen är att hålla kvar eller återföra ett fordon på dess korrekta körbana intill vilken räcket l är anordnat. På detta sätt undviks att fordon kör av vägbanan och ut i den omgivande terrängen, som kan vara full av hinder och föremål som är synnerligen olämpliga att krocka med. Eventuellt är vägräcket anordnat bredvid en brant eller intill ett vattendrag. Vägräcket 1 kan också vara anordnat för att åtskilja körbanor med mötande trafik och bidrar därför till att förhindra frontalkollisioner mellan två mötande fordon.

Ifig l visas ett snitt genom vägräcket 1 enligt uppfinningen. Räcket innefattar en enhet 2 av uppfångande organ 3, som fångar upp påkörande fordon för att hålla kvar dem på, eller återföra dem till, vägbanan. Den uppfångande enheten 2 är uppburen av en serie stolpar 4, som i sin tur är anordnade i eller på ett underlag 5, exempelvis marken. Mellan respektive stolpe 4 och den upp- fångande enheten 2 finns en förbindelse 6, som är lösbar under vissa om- ständigheter vid påkörning. Stolpens 4 nedre parti är nedfört och förankrat i marken 5 i en infästning 13.

De uppfångade organen 3 är anordnade rakt ovanför stolparna 4 så att väg- räcket 1 är symmetriskt och fungerar väl i en placering som rnitträcke, men också i placeringar som sidoräcke.

De uppfångande organen 3 ges vid en kollision en lättare utböjning för att bromsa upp det påkörande fordonet mjukt. Når fordonets hastighet minskat, minskar också dess rörelseenergi och påverkan på de uppfångande organen 3 blir mindre och även deras utböjning, vilket medför att det påkörande fordo- net styrs tillbaka i sin urspnmgliga fardriktning på körbanan.

De uppfångande organen 3 kan vara av många olika typer. Några exempel på användbara uppfångande organ 3 är balkar, plåtprofiler, vajrar eller liknande.

Gemensamt för de uppfångande organen 3 är att de är förhållandevis starka, särskilt i förhållande till sin egen vikt, och lätt eftergivliga, dvs de tål stora sträckkrafter utan att brista i godset eller i eventuella skarvar, för att åstad- komma en säker uppfångning och inbromsning av påkörande fordon, så att dessa hålls kvar på vägbanan. Företrädesvis är skarvelementet i form av 10 15 20 25 30 35 40 528 438 5 invändiga hylsor anordnade när de uppíångande organen 3 är plåtprofiler.

Skarvelementen och deras infästning i plåtprofilerna är lika starka som resten av profilema.

Det uppfångande organen 3 utför det största återstyrande arbetet vid påkör- ning. Stolpama 4 fungerar dock inte enbart som uppbärande organ, utan ger också en viss ökning av styvheten hos vägräcket 1 som helhet, eftersom de håller kvar de uppfängande organen 3 i en viss position i sidled, åtminstone till dess att de uppfångande organen 3 lossnat från stolpens 4 övre parti. Det är således önskvärt att stolpen 4 är svårbockad i sidled, särskilt vid påköming av mycket tunga fordon, såsom fullastade långtradare. Sådana fordon är ofta så höga att stolparna inte åstadkommer några nämnvärda skador på passage- rarna, utan det väsentliga är att vägräckets 1, och särskilt de uppfångande organens 3, återstyrande funktion hålls intakt.

Den uppfångande enheten 2 är i den föredragna utföringsformen, som visas i fig 1, uppbyggt av en eller flera långsträckta plâtprofiler 3. Plåtprofilema 3 har i den föredragna utföringsforrnen ett tvärsnitt som är väsentligen elliptiskt, så att de uppfångande organen 3 är både starka och lätta i förhållande till materialåtgången, samt att de inte orsakar större skador än nödvändigt på ett eventuellt påkörande fordon och dess passagerare. De uppfångande organen 3 kan alternativt ha andra lämpliga tvärsnitt eller till och med vara vajrar. Det väsentliga är att de upptängande organen 3, i de fall där de är två eller flera, hänger samman som en enda enhet, vilken är placerad vid stolpens 4 övre ände. Den sammanhängande enheten 2 av uppfångande organ 3 är fäst på stolpen 4 på ett sådant sätt att samtidigt som det bildade vägräcket 1 är föga skrymmande i sidled, så uppnås optimala egenskaper hos räcket 1 vid påkör- ning. För detta ändamål är enheten 2 av uppfångande organ 3 fäst på stolpen 4 på ett sådant sätt att förbindelsen 6 dem emellan är lösbar vid en tillräckligt stor kraft, dvs vid påkörning. Under påkömingsförloppet hänger dock enheten 2 av de uppfångande organen 3 samman.

De uppfångande organen 3 är i den föredragna uttöringsforrnen samman- bundna till enheten 2 av beslag 7, som är anordnade mellan de uppfångande organen 3. I fig l visas ett exempel där två uppfångande organ 3 ingåri den uppfángande enheten 2, men det är naturligtvis möjligt att anordna både fler eller färre uppfångande organ i enheten 2. Beslagen 7 håller samman de upp- fångande organen 3 med en sådan styrka att de hålls samman och fungerar som en enhet 2 vid de flesta typer av påkörningar. Anledningen till att de uppfángande organen 3 hålls samman till en enhet 2 är att de uppfängande och återförande egenskapema är bättre än om de uppfångande organen 3 hade 10 15 20 25 30 35 40 528 438 6 varit rörliga i höjdled i förhållande till varandra. De hade i så fall kunnat röra sig över eller under det påkörande fordonet, med resultat att detta inte fångas upp på ett ändamålsenligt sätt.

Beslaget 7 som förbinder de uppfångande organen 3 med varandra är med fördel vinklat så att det dels sträcker sig ett stycke utefter det uppfángande organet 3 och dels sträcker sig tvärgående däremot för att åstadkomma ett av- stånd mellan de uppfångande organen 3. Beslaget 7 kan vara försett med ytterligare en bockning, för att åstadkomma en infástriing mot det intilliggan- de uppfångande organet 3, eller också kan det vara anordnat att sträcka sig in i detta genom en för ändamålet anordnad slits. Således är beslaget 7 försett med fästöron, för förankring av beslaget 7 i de uppfångande organen 3.

Stolpen 4 är anordnad att ha sådana bockningsegenskaper att den inte åstad- kommer alltför stor skada på ett påkörande fordon eller dess passagerare, även om fordonet är litet.

Stolpen 4 har olika egenskaper i olika riktningar, så att den ger efter särskilt lätt vid vissa typer av påkörningar, men är mer motståndskraftig vid andra typer av påkömingar. Särskilt fördelaktigt är det om stolpen 4 böjer sig lättast vid påkörning i vägbanans längdrikming, eftersom hastigheten i den rikt- ningen typiskt sett är störst, medan stolpen 4 är avsevärt styvare vid en påkör- ning i en riktning tvärs körbanans längdriktning, eftersom hastigheten i sidled hos ett påkörande fordon i allmänhet är begränsad.

I fig 2 och 3 visas två typfall vid påkömingar. Många påkömingar är en kom- bination av de två typfallen, men i allmänhet är ett av typfallen det domine- rande.

I fig 2 visas en påkörning i körbanans riktning, dvs i riktning för pilen A.

Typiskt sett sker denna påkörning med ett litet fordon, som är både lågt och förhållandevis lätt. Den påkörande kraften är väsentligen riktad i körrikt- ningen, eftersom hastigheten i denna riktning är störst. Oavsett var det på- körande fordonet först kommer i kontakt med vägräcket l, kommer det förr eller senare att nå fram till en stolpe 4. Eventuellt har fordonet hunnit bromsas upp något genom kontakten med de uppfångande organen 3, men farten är typiskt sett fortfarande ganska hög vid påkörningen av stolpen 4. För att upp- bromsningen vid påkörningen inte skall vara alltför stor är stolpen 4 ganska lätt att bocka i påkörningsriktningen, som är markerad med pilen A i fig 2.

Företrädesvis är det anordnat en försvagning, och allra helst har försvag- ningen en riktverkan, så att stolpen 4 bockas vid marken i körbanans längd- 10 15 20 25 30 35 40 528 438 7 riktning vid påkömingen. Eftersom påkörningen i allmänhet sker ett stycke ned på stolpen 4 kommer förbindelsen 6 att även utsättas för ett moment, vilket verkar för att lösa upp förbindelsen 6 genom att friktion i förbindelsen 6 övervinns. Den uppfångande enheten 2 stannar dock väsentligen kvar i sitt läge, eftersom den fortfarande uppbärs av vägräckets l övriga stolpar 4. Väg- räcket l kommer således inte att bockas mot marken i sin helhet tillsammans med stolpama 4.

Påkömingen av stolpen 4 ger en viss, begränsad uppbromsning av fordonet, tillsammans med den uppfångande enhetens inbromsande verkan. De reak- tionskrafter på fordonet som uppstår vid påkömingen och som kan leda till att fordonet kör av vägbanan, kommer effektivt att tas upp av de uppfångande organen 3, så att fordonet hålls kvar på vägbanan, eventuellt genom en viss utböjning av de uppfångande organen 3. Det påkörande fordonets hastighet kommer att minska, men eventuellt kommer ytterligare stolpar 4 att påköras.

Samtliga stolpar 4 är så lättböjliga att uppbromsningen inte blir alltför kraftig, vilket minimerar de skador som passagerama kan råka ut för. När hastigheten är så låg att stolpama 4 inte längre bockas av det påkörande fordonet kommer vägräcket l att stå kvar, och de uppfångande organen 3 kommer att få en rnindre utböjning i sidled, vilket ökar deras återíörande effekt mot körbanan.

I fig 3 visas ett annat typfall av påkörning på vågräcket l. Detta fall avser en påkörning i sidled. Hastigheten rakt i sidled är i allmänhet inte särskilt stor i förhållande till hastigheten i körbanans längdriktning. Konsekvenserna av att ett fordon kommer in på en mötande körbana eller kör av vägen kan dock vara allvarliga. Vägräeket l måste således klara av dessa påfrestningar, även när påkömingen sker med ett tungt fordon. I ett sådant fall, där fordonet är mycket tungt, som exempelvis en fullastad långtradare, krävs inte särskilt höga hastigheter i sidled för att mycket stora uppbromsande krafter måste utvecklas av vägräcket l. Speciellt viktigt är att inte hela räcket fálles till ett läge utefter marken och därefter helt enkelt köres över.

I fig 3 visas en påköming i riktning för pilen B av ett större fordon. Ett sådant fordon är typiskt sett högre och tyngre än en vanlig personbil. Rörelseenergin är pga den högre vikten större och angreppspunkten på vägräcket l ligger högre upp.

Den högre angreppspunkten medför att den uppfångande enheten 2 bockas bort från det påkörande fordonet. Pga att enheten 2 fungerar som momentarm blir påkänningen störst i förbindelsen 6, som utsätts för en kraft tvärs kör- banans längdriktning. Två i förbindelsen 6 ingående brickor 8, 9 tenderar att 10 l5 20 25 30 35 40 8 glida mot varandra när belastningen i räckets längdriktning blir tillräckligt stor, och en i förbindelsen ingående bult 12 kommer att brista när belast- ningen i räckets tvärriktning överskrider ett visst värde. Stolparna 4 kan också komma att utsättas för påkörning tvärs vägens längdriktning, men de kommer inte att förorsaka någon avsevärd skada på fordonet eftersom detta är så stort.

Det krävs således inte att stolpama 4 är särskilt lättböjliga i riktningen tvärs körbanan. Snarast är det så att de i viss mån bidrar till en ökad stabilitet hos vägräcket l i sidled och därför bör vara ganska styva.

Efter det att förbindelsen 6 brutits upp, vilket kommer att ske vid en högre kraft än vid påkörning i vägens längdriktning, kommer den uppfångande en- heten 2 att vara lösgjord från stolpen 4. Enheten 2 har dock fortfarande kvar sin uppfångande funktion, eftersom den hålls samman som en enda enhet.

Eftersom momentarmarna mellan angreppspunkten för den påkörande kraften och respektive fästorgan 7 som håller samman de uppfångande organen 3 är kortare än mornentarmen mellan angreppspunkten och förbindelsen 6, kommer krafterna i dessa punkter att vara avsevärt mindre, och brott kommer i första hand att ske i förbindelsen 6. När denna förbindelse är bruten blir på- frestningarna inbördes mellan de uppfångande organen 3 och beslagen 7 mindre, eftersom den uppfångande enheten lösgj orts. Räcket kommer sam- tidigt att räta upp sig och dess höjd bibehålls i stort sett.

Den uppfångande enheten 2 kommer att få en viss utböjning i sidled, och for- donets hastighet i sidled kommer att minska gradvis. Eftersom det är sannolikt att fordonet samtidigt rör sig framåt i vägbanans längdriktning är det troligt att flera förbindelser 6 kommer att lösas upp genom att bulten 12 i respektive förbindelse 6 bryts av. Lösgörandet av den uppfångande enheten 2 i en punkt ökar dessutom krafterna på de andra bultama 12, och ökar därmed sannolik- heten för brott i ytterligare bultar 12. När rörelsen i sidled bromsats upp så mycket att de krafter som påverkar den uppfångande enheten 2 inte längre är tillräckligt stora för att orsaka brott i bultama 12, kommer en återföring av fordonet att ske, eftersom vägräcket 1 därefter är intakt.

Således fungerar vägräcket l både för påkörning av mindre personbilar, sär- skilt i vägräckets längdriktning, men också vid påkörning av större, tungt lastade fordon, särskilt vid påkörning i vägräckets 1 tvärriktning.

I fig 4 visas en perspektivvy av förbindelsen 6. I förbindelsen ingår två brickor 8, 9 som är placerade den ena på den andra. Var och en av brickorna 8, 9 är fastsvetsade eller på annat sätt fästa vid stolpen 4 respektive den upp- 10 15 20 25 30 35 40 528 458 9 fångande enheten 2. Brickan 9 är i den föredragna utföringsformen försedd med bockningar.

Bockningarna är sådana att flera partier av brickan 9 bildar en vinkel mot resten av brickan 9. De uppvinklade partierna fungerar företrädesvis för in- fästning med det undre av de uppfångande organen 3. Var och en av brickorna 8, 9 har en slits 10 respektive ll. Slitsama 10, ll har väsentligen samma bredd, och är öppna mot brickans 8, 9 kant. För att fungera i förbindelsen 6 är slitsamas 10, 1 1 öppna ändar vända åt samma håll.

Slitsama 10, 11 är så långa att de, när brickorna 8, 9 lagts på varandra med de öppna ändarna av slitsama 10, ll vända åt samma håll, överlappar varandra.

En bult 12 är anordnad att sträcka sig genom slitsarna 10, 11, och lämpliga medel är anordnade på bulten 12 för att fixera denna. När bultförbandet dras åt, kommer brickoma 8, 9 att dras mot varandra med en ganska stor kraft.

Brickoma 8, 9 blir därmed fixerade i förhållande till varandra med ett frik- tionsförband. De kan alltså glida i förhållande till varandra, under förutsätt- ning att krafterna i räckets längdriktning är tillräckligt höga. Bulten 12 kommer inte att förhindra en sådan glidning, om den sker i slitsarnas 10, 11 riktning, eftersom bulten 12 vid en glidning av brickorna i förhållande till varandra är rörlig genom endera av slitsarna 10, 11, beroende på i vilken riktning som den inbördes glidning mellan brickorna 8, 9 sker. Bulten 12 glider ut genom ett särskilt anordnat urtag i stolpens 4 övre ände.

Förbindelsen 6 är anordnad så att slitsama 10, ll sträcker sig i körbanans längdriktning, dvs i riktning för pilen A. En påköming väsentligen i kör- banans riktning sker således i riktning för pilen A. Beroende på påkörnings- riktningen kommer den inre änden av endera av Slitsama 10 eller ll att komma till anliggning mot bulten 12 medan denna är rörlig genom den andra av slitsarna 10, 1 1, och förbindelsen 6 glider isär.

Vid en påköming tvärs körbanans längdriktning, dvs i riktning för pilen B, kommer kontakten mellan slitsama 10, 11 och bulten 12 att ske vid bultens 12 sidor, när brickorna 8, 9 och därmed slitsama 10, ll förskjuts i sidled i för- hållande till varandra. Till sist blir kontaktkrafterna mellan slitsamas 10, 1 1 sidor och bulten 12 så stora att bulten 12 brister. Brickorna 8, 9 blir då helt fritt rörliga i förhållande till varandra, och förbindelsen 6 är upplöst.

Vid påkörning av lätta fordon är det dock viktigt att den i sidled svårbockade stolpen 4 inte utgör ett hot mot fordonets passagerare då stolpen 4 påkörs rakt frarnifiån. Redan ett lätt fordon, exempelvis en småbil, bör kunna fälla stolpen 10 15 20 25 30 35 40 528 438 10 4 vid påkörning framifrån, medan funktionen hos de uppfångande organen 2 förblir intakt. Stolpen 4 har således en riktad försvagning nertill, så att den samtidigt kan uppfylla önskemålet om att den skall vara svårbockad vid på- körning i sidled men relativt lätt att bocka vid påkörning framifrån, i väg- banans riktning. Detta realiseras i den föredragna utföringsformen genom att ett tillplattat parti 14 är anordnat vid stolpens 4 nedre ände. Det tillplattade partiet 14 är orienterat så att dess breda sida vetter mot ett påkörande fordon som färdas i vägbanans huvudsakliga körriktning.

I fig 5 visas stolpens 4 nedre parti och infástiiingen 13 i marken 5. I denna figur ses anordningen från sidan, dvs tvärs den riktning som visas i fig 1. Det tillplattade partiet 14 har olika böjstyvhet i de två riktningar som visas i fig 1 och 5. En ganska liten bil som färdas med normal hastighet kommer därför att kunna falla stolpen 4 vid en påkörning rakt framifrån. Eftersom böj styvheten är större i det tillplattade partiets 14 tvärriktning, kommer stolpen 4 att klara av betydligt större påfrestningar vid påköming i sidled, exempelvis av ett sladdande långtradarsläp.

Infästningen 13 i marken 5 innefattar i den föredragna utföringsfonnen ett foderrör 15, som är nedgrävt i sin helhet eller till största delen i marken 5.

Foderröret 15 har i den föredragna utföringsforrnen ett väsentligen cirkulärt tvärsnitt, men det är naturligtvis också tänkbart med andra tvärsnittsfonrier.

Stolpens 4 tillplattade parti 14 är nedförbart i foderröret 15, åtminstone så långt att den övre delen av det tillplattade partiet 14 fortfarande befinner sig ovanför eller i linje med markens 5 yta. I och med detta är det möjligt att stolpen 4 bockas i det tillplattade partiet 14 vid påkörning. För att hålla kvar stolpen 4 i sitt läge är ett par uppstödningsorgan 16 anordnade på vardera sidan om det tillplattade partiet 14. Uppstödningsorganen 16 har en förrn med ett väsentligen L-forrnat tvärsnitt, där den ena längre skänkeln 18 ligger an mot stolpens 4 tillplattade parti 14 och den andra, kortare skänkeln 17 ligger an mot foderrörets 15 övre kant. Vinkeln mellan de två i uppstödningsorganet 16 ingående skänklarna 17, 18 fungerar därför som en brytkant när stolpen 4, vars platta parti 14 hålls mellan två uppstödningsorgan 16, blir påkörd.

Uppstödningsorganen 16 är väsentligen lika breda som stolpens 4 tillplattade parti 14. Eftersom det tillplattade partiet 14 endast är något smalare än foder- röret 15, för att vara införbart i detta, och uppstödningsorganen 16 är väsent- ligen lika breda som det tillplattade partiet 14, innebär detta att formen hos uppstödningsorganen 16, det tillplattade partiet 14 respektive foderröret 15 i sig sj älv begränsar rörelsemöj li ghetema för stolpen 4 och dess infåstning 13.

För att ytterligare öka stabiliteten och ömöjliggöra oönskad demontering är 10 15 20 25 30 35 40 528 458 ll uppstödningsorganen 16 dessutom fastsvetsade i foderröret 15 och eventuellt också i det tillplattade partiet 14.

I fig 6 visas en sprängskiss av foderröret 15, stolpens 4 tillplattade parti 14 och upppstödningsorganen 16. Foderröret 15 uppvisar ett väsentligen cirkulärt tvärsnitt, som används i den föredragna uttöringsformen. Fördelen med ett cirkulärt tvärsnitt är att foderrörets 15 inriktning vid placering i marken 5 inte måste vara exakt, utan ger möjligheter till justering av det tillplattade partiets 14 vinkel i förhållande till den intilliggande körbanan, så att den önskade inriktningen erhålls.

I fig 7 visas en perspektivvy av ett av uppstödningsorganen 16. Här syns tyd- ligt det L-forniiga tvärsnittet med en kortare skänkel 17 som ligger an mot foderrörets 15 övre kant och vars ytterkontur väsentligen överensstämmer med foderrörets 15 ytterkontur. Den längre skänkeln 18 ligger an mot det till- plattade partiet 14 med sin huvudyta, medan dess sidokanter 21 ligger an mot eller är angränsande till foderrörets 15 insida. Härigenom begränsas uppstöd- ningsorganets 16 möjligheter att röra sig fram och åter i foderröret 15 av rent geometriska skäl. Det finns helt enkelt inte något större rörelseutrymme för detta. Dessutom kommer den kortare skänkeln 17 och dess vinkel mot den längre skänkeln 18 att ytterligare bidra till att uppstödningsorganen 16 kvar- stannar i sitt läge, genom att de ligger an mot foderrörets 15 övre kant.

Fig 8 visar en snittvy väsentligen längs linjen A-A i fig 5. Snittet ses uppifrån, och det tillplattade partiets 14 elliptiska tvärsnitt är synligt mellan uppstöd- ningsorganen 16. Även i denna figur kan anas hur den längre skänkeln 18 på uppstödningsorganet 16 ligger an mot det tillplattade partiets breda sida.

Det tillplattade partiet 14 har ett tvärsnitt som är ellipsliknande med en lillaxel 19 och en storaxel 20. l den önskade orienteringen av stolpen är således lill- axeln 19 parallell med den intilliggande körbanan, medan storaxeln 20 är tvär- riktad däremot.

Såsom antytts i fig 1 är det tillplattade partiet 14 bredare än resten av stolpen 4, åtminstone i riktning för storaxeln 20. Detta beror på att materialet i ett ur- sprungligen cylindriskt rör förs ut åt sidorna då det plattats till. Om röret ur- sprungligen varit smalare, exempelvis koniskt, i den ände där tillplattningen sker skulle möjligtvis ett annat resultat kunna erhållas. Detta är i så fall en ren dimensioneringstråga.

ALTERNATIVA UTFÖRINGSFORMER 10 15 528 438 12 I fi g 9 visas en alternativ utfóringsforrn av uppfinningen. I denna utförings- form har det tillplattade partiet 14 gjorts kortare och är fastsvetsat vid sin nedre ände på en tvärriktad platta 22. I plattan 22 är i sin tur anordnat fast- organ 23 for infastriing i marken 5 eller något annat underlag, såsom ett betongfundament. I figuren är fästorganen 23 visade som långsträckta bultar.

I den alternativa utforingsfonnen bibehålls de eftersträvade bockningsegen- skapema i de olika riktningama, samtidigt som infastningen inte kräver att djupa hål grävs for foderrören 15. Således kan den alternativa utforings- formen användas på sådana platser där marken inte är lämplig for den före- dragna utföringsformen.

Uppfinningen kan varieras ytterligare inom ramen for bifogade patentkrav.

Claims (12)

10 15 20 25 30 35 40 528 438 1 3 PATENTKRAV

1. Stolpe för uppbärande av ett eller flera långsträckta uppfångande organ (3) såsom vajrar eller plåtprofiler i ett vägräcke (1), innefattande en från markplanet upprättstående ståndare, som har ett tillplattat parti (14) i nivå med markplanet för åstadkommande av en anvisning för riktad utböjning av stolpen (4) vid påkörning, varvid stolpen har en infästriing i marken och det tillplattade partiet (14) har ett tvärsnitt med en storaxel (20) och en lillaxel (19), varvid storaxeln (20) sträcker sig tvärs körriktningen på en intilliggande körbana, k ä n n e t e c k n a d av, att infästningen i marken innefattar fäst- organ (15, 23) som sträcker sig nedåt för infästning i ett underlag (5) såsom marken eller ett betongfundament.

2. Stolpe enligt kravet 1, k ä n n e t e c k n a d av att infästriingen (13) innefattar ett foderrör (l 5) nedanför markplanet vari den upprättstående ståndaren är införbar, och att infäsmingen (13) innefattar en brytkant.

3. Stolpe enligt kravet 1 eller 2, k ä n n e t e c k n a d av att det tillplattade partiet sträcker sig ett stycke nedanför markplanet i det monterade läget.

4. Stolpe enligt något av kraven l-3, k ä n n e t e c k n a d av att storaxelns (20) längd är åtminstone fyra gånger så stor som lillaxelns (19) längd.

5. Stolpe enligt något av kraven 1-4, k ä n n e t e c k n a d av tvärsnittet ovanför markplanet, i ett monterat läge, är väsentligen syrnrnetriskt runt en centrurnaxel.

6. Stolpe enligt kravet 5, k ä n n e t e c k n a d av att foderrörets (15) dia- meter är väsentligen lika med eller något större än största tvärrnåttet på den upprättstående ståndarens tillplattade parti (14).

7. Stolpe enligt kravet 5 eller 6, k ä n n e t e c k n a d av att det upprättstå- ende röret ovanför det tillplattade partiet (14) har ett största tvärmått som överstiger foderrörets (l. 5) största tvärmått, så att denna del av den upprätt- stående ståndaren kvarstannar ovanför markplanet.

8. Stolpe enligt något av kraven 6-7, k ä n n e t e c k n a d av att det till- plattade partiets ( 14) utvändiga storaxel (20) väsentligen sammanfaller med foderrörets (15) innerdiameter. 10 15 20 14

9. Stolpe enligt något av kraven 5-8, k ä n n e t e c k n a d av att två upp- stödningsorgan är införbara och fastbara i foderröret (15) på båda sidor om det tillplattade partiet för uppstödj ande fixering av stolpen (4).

10. Stolpe enligt kravet 9, k ä n n e te c k n a d av att respektive uppstöd- ningsorgan (16) har den huvudsakliga formen av ett L, där den ena skänkeln (18) sträcker sig nedåt i foderröret (15), och den andra skänkeln (17) sträcker sig tvärs foderröret (15) vid dess mynning.

11. l 1. Stolpe enligt kravet 10, k å n n e t e c k n a d av att de L-formade upp- stödningsorganen (16) är anordnade så att vinkeln mellan skänklarna (17, 18) sträcker sig utefter det tillplattade partiet (14) för att fiingera som en brytkant vid påkörning.

12. Stolpe enligt något av kraven 1-4, k ä n n e t e c k n a d av att stolpen har en infastning som innefattar en vid det tillplattade partiet fastsvetsad, tvär- riktad platta (22) som är förankringsbar i underlaget (5).