SE528049C2 - Vägräcke - Google Patents

Description

528 049 2 En ganska vanlig lösning har hittills varit att kraftiga stolpar på avstånd från vägbanan "håller fram" deforrnerbara plåtprofiler eller vajrar på tvärgående armar, så att en deformationszon skapas mellan plåtprofilen och stolparna. Ett 5 problem med dessa räcken är att de är mycket skrymmande och material- krävande. Dessutom måste de dubbleras för att fungera som mitträcke, dvs en uppsättning plåtprofiler eller vajrar måste hållas ut mot respektive körbana.

Detta gör konstruktionen än mer skiymrnande. Således är den knappast an- vändbar som mitträcke på befintliga vägar som inte breddas. Dessutom ökar 10 materialåtgången och monteringstiden.

Ett annat sätt att minska skaderisken är att direkt anpassa stolparnas utform- ning. Ett sätt är att använda en klen dimensionering genomgående i stolpen, men detta ökar drastiskt behovet av reparationer vid annan påverkan än på- l5 körningar. Dessutom bidrar inte en genomgående klen dimensionering till att styra riktningen för stolpens utböjning vid påkörning. En sådan styrning är dock önskvärd för åstadkommande av optimala påkörningsegenskaper hos vägräcket. - 20 En annan metod att minska skaderiskeii är att förse stolpen med en rad perfo- reringar vid dess bas. Aven vid sådana konstruktioner är det svårt att styra ut- böjningsriktningen hos den påkörda stolpen.

Ytterligare en nackdel är att varken genomgående klena konstruktioner eller 25 stolpar med perforeringar är tillräckligt starka för att stå kvar vid påkörning i sidled av tunga fordon samtidigt som de skall ge vika vid påkörning rakt framifiån av små passagerarfordon.

PROBLEMSTÄLLNING 3 0 Man vill således åstadkomma ett mindre skrymmande och rnateriallaävande räcke, som kan användas både som mitträcke och som sidoräcke, och vilket har goda egenskaper vid påkörning av såväl tunga som lätta fordon. 25935 PRoBLEMLösNiNG _ Den till grund för uppfinningen liggande målsättningen uppnås om det inled- .rg ningsvis antydda vägräcket kännetecknasav att förbindelsen mellan respek- :...: tive stolpe och uppfàngningsenheten är lösbar vid en första, lägre belastning -ZE _40 vid påkörning i vägräckets längdriktning och vid en andra, högre belastning .If vid påkörning i vägräckets tvärriktiiing.. 10 15 20 25 30 528 049 Ytterligare fördelar uppnås om vägräcket därutöver ges ett eller flera av kännetecknen enligt kraven 2-8.

SAMMANSTÄLLNING ÖVER RITNINGSFIGURER Uppfinningen skall nu beskrivas med utgångspunkt fiån bifogade ritningar. På dessa visar: fi g l en tvärsnittsvy av ett upprättstående vägräcke enligt uppfinningen; fi g 2 en rak sidovy av vägräcket vid en påkörning väsentligen i väg- banans längdriktning; och fi g 3 en vy motsvarande den i fig l där räeket visas vid påköming väsent- ligen i vägbanans tvärriktning. fig 4 en detaljvy av ett förbindelseorgan som ingår i vägräeket enligt uppfinningen; fi g 5 en rak snittvy av det nedre partiet av stolpen och dess infastning tvärs kör-riktningen på den intilliggande vägbanan; fig 6 en sprängskiss av infastningen; tig 7 en perspektivvy av ett i infastrxingen ingående uppstödningsorgan; fig 8 en snittvy längs linjen A-A i fig 5 ovanifiån; och fig 9 en vy motsvarande det nedre partiet av fig 1 av en alternativ utför- ingsfonn av uppfinningen.

FÖREDRAGEN UTFÖRINGSFORM Syftet med ett vägräcke l enligt uppfinningen är att hålla kvar eller återföra ett fordon på dess korrekta körbana intill vilken räcket l är anordnat. På detta sätt undviks att fordon kör av vägbanan och ut i den omgivande terrängen, som kan vara full av hinder och föremål som är synnerligen olämpliga att krocka med. Eventuellt är vägräeket anordnat bredvid en brant eller intill ett vattendrag. Vägräcket 1 kan också vara anordnat tör att åtskilja körbanor med 10 l5 20 25 30 528 049 4 mötande trafik och bidrar därför till att förhindra frontalkollisioner mellan två mötande fordon.

I fig l visas ett snitt genom vägräcket l enligt uppfinningen. Räcket innefattar en enhet 2 av uppfångande organ 3, som fångar upp påkörande fordon för att hålla kvar dem på, eller återföra dem till, vägbanan. Den uppfångande enheten 2 är uppburen av en serie stolpar 4, somi sin tur är anordnade i eller på ett underlag 5, exempelvis marken. Mellan respektive stolpe 4 och den upp- fångande enheten 2 finns en förbindelse 6, som är lösbar under vissa om- ständigheter vid påkörning. Stolpens 4 nedre parti är nedfört och förankrat i marken 5 i en infåstning 13.

De uppfångade organen 3 är anordnade rakt ovanför stolparna 4 så att väg- räcket l är syrnrnetriskt och fungerar väl i en placering som rnitträcke, men också i placeringar som sidoräcke.

De uppfångande organen 3 ges vid en kollision en lättare utböjning för att bromsa upp det påkörande fordonet mjukt. När fordonets hastighet minskat, minskar också dess rörelseenergi och påverkan på de uppfångande organen 3 blir mindre och även deras utböjning, vilket medför att det påkörande fordo- net styrs tillbaka i sin ursprungliga färdriktning på körbanan.

De uppfångande organen 3 kan vara av många olika typer. Några exempel på användbara uppfångande organ 3 är balkar, plätprofiler, vajrar eller liknande.

Gemensamt för de uppf°angande organen 3 är att de är förhållandevis starka, särskilt i förhållande till sin egen vikt, och lätt eftergivliga, dvs de tål stora sträckkrafter utan att brista i godset eller i eventuella skarvar, för attåstad- komma en säker uppfångning och inbromsning av påkörande fordon, så att dessa hålls kvar på vägbanan. Företrädesvis är skarvelementet i form av invändiga hylsor anordnade när de uppfångande organen 3 är plåtprofiler.

Skarvelementen och deras infastriing i plåtprofilerna är lika starka som resten av profilerna.

Det uppfångande organen 3 utför det största återstyrande arbetet vid påkör- ning. Stolpama 4 firngerar dock inte enbart som uppbärande organ, utan ger också en viss ökning av styvheten hos vägräcket 1 som helhet, eftersom de håller kvar de uppf°angande organen 3 i en viss position i sidled, åtminstone till dess att de uppfångande organen 3 lossnat från stolpens 4 övre parti. Det är således önskvärt att stolpen 4 är svårbockad i sidled, särskilt vid påkörning av mycket tunga fordon, såsom fullastade långtradare. Sådana fordon är ofta så höga att stolparna inte åstadkommer några nämnvärda skador på passage- 10 15 20 25 30 00:e: 528 049 5 rama, utan det väsentliga är att vägräckets 1, och särskilt de uppfångande organens 3, återstyrande funktion hålls intakt.

Den uppfångande enheten 2 är i den föredragna utföringsforrnen, som visas i fig l, uppbyggt av en eller flera långsträckta plåtproñler 3. Plåtprofilema 3 har i den föredragna utföringsformen ett tvärsnitt som är väsentligen elliptiskt, så att de uppfångande organen 3 är både starka och lätta i förhållande till materialåtgången, samt att de inte orsakar större skador än nödvändigt på ett eventuellt påkörande fordon och dess passagerare. De uppfångande organen 3 kan altemativt ha andra lämpliga tvärsnitt eller till och med vara vajrar. Det väsentliga är att de uppfångande organen 3, i de fall där de är två eller flera, hänger samman som en enda enhet, vilken är placerad vid stolpens 4 övre ände. Den sammanhängande enheten 2 av uppfångande organ 3 är fäst på stolpen 4 på ett sådant sätt att samtidigt som det bildade vägräcket 1 är föga skrymmande i sidled, så uppnås optimala egenskaper hos räcket l vid påkör- ning. För detta ändamål är enheten 2 av uppfångande organ 3 fäst på stolpen 4 på ett sådant sätt att förbindelsen 6 dem emellan är lösbar vid en tillräckligt stor krafi, dvs vid påköming. Under påkörningstörloppet hänger dock enheten 2 av de uppfångande organen 3 samman.

De uppfångande organen 3 är i den föredragna utföringsformen samman- bundna till enheten 2 av beslag 7, som är anordnade mellan de uppfångande organen 3. I fig l visas ett exempel där två uppfångande organ 3 ingår i den uppfångande enheten 2, men det är naturligtvis möjligt att anordna både fler eller färre uppfångande organ i enheten 2. Beslagen 7 håller samman de upp- fàngande organen 3 med en sådan styrka att de hålls samman och fungerar som en enhet 2 vid de flesta typer av påkömingar. Anledningen till att de uppfångande organen 3 hålls samman till en enhet 2 är att de uppfångande och återförande egenskapema är bättre än om de uppfångande organen 3 hade varit rörliga i höjdled i förhållande till varandra. De hade i så fall kunnat röra sig över eller under det påkörande fordonet, med resultat att detta inte fångas upp på ett ändamålsenligt sätt.

Beslaget 7 som förbinder de uppfångande organen 3 med varandra är med fördel vinklat så att det dels sträcker sig ett stycke utefter det uppfångande organet 3 och dels sträcker sig tvärgående däremot för att åstadkomma ett av- stånd mellan de uppfångande organen 3. Beslaget 7 kan vara försett med ytterligare en bockning, för att åstadkomma en infastning mot det intilliggan- de uppfångande organet 3, eller också kan det vara anordnat att sträcka sig in i detta genom en för ändamålet anordnad slits. Således är beslaget 7 försett med fastöron, för förankring av beslaget 7 i de uppfångande organen 3. lO 15 20 25 30 528 049 Stolpen 4 är anordnad att ha sådana bockningsegenskaper att den inte åstad- kommer alltför stor skada på ett påkörande fordon eller dess passagerare, även om fordonet är litet.

Stolpen 4 har eventuellt olika egenskaper i olika riktningar, så att den ger efter i särskilt lätt vid vissa typer av påkörningar, men är mer motståndskraftig vid andra typer av påkörningar. Särskilt fördelaktigt är det om stolpen 4 böjer sig lättast vid päköming i vägbanans längdriktning, eftersom hastigheten i den riktningen typiskt sett är störst, medan stolpen 4 är avsevärt styvare vid en påkörning i en riktning tvärs körbanans längdrilrtning, eftersom hastigheten i sidled hos ett påkörande fordon i allmänhet är begränsad.

I fig 2 och 3 visas två typfall vid påkörningar. Många påkörningar är en kom- bination av de två typfallen, men i allmänhet är ett av typfallen det domine- rande.

I fig 2 visas en påkörning i körbanans riktning, dvs i riktning för pilen A.

Typiskt sett sker denna påkörning med ett litet fordon, som är både lågt och förhållandevis lätt. Den påkörande kraften är väsentligen riktad i körrikt- ningen, eftersom hastigheten i denna riktning är störst. Oavsett var det på- körande fordonet först kommer i kontakt med vägräcket 1, kommer det förr eller senare att nå fram till en stolpe 4. Eventuellt har fordonet hunnit bromsas upp något genom kontakten med de uppfångande organen 3, men farten är typiskt sett fortfarande ganska hög vid påkörningen av stolpen 4. För att upp- bromsningen vid påkörningen inte skall vara alltför stor är stolpen 4 ganska lätt att bocka i påkömingsriktningen, som är markerad med pilen Ai i fig 2.

Företrädesvis är det anordnat en försvagning, och allra helst har försvag- ningen en riktverkan, så att stolpen 4 bockas vid marken i körbanans längd- riktning vid påkömingen. Eftersom påkörningen i allmänhet sker ett stycke ned på stolpen 4 kommer förbindelsen 6 att även utsättas för ett moment, vilket verkar för att lösa upp förbindelsen 6 genom att fiiktion i förbindelsen 6 övervinns. Den uppíångande enheten 2 stannar dock väsentligen kvar i sitt läge, eftersom den fortfarande uppbärs av vägräckets l övriga stolpar 4. Väg- räcket l kommer således inte att bockas mot marken i sin helhet tillsammans med stolparna 4.

Påkörningen av stolpen 4 ger en viss, begränsad uppbromsning av fordonet, tillsammans med den uppfångande enhetens inbromsande verkan. De reak- tionskrafter på fordonet som eventuellt uppstår vid påkömingen och som kan leda till att fordonet kör av vägbanan, kommer effektivt att tas upp av de upp- 528 049 7 iïångande organen 3, så att fordonet hålls kvar på vägbanan, eventuellt genom en viss utböjning av de uppfångande organen 3. Det påkörande fordonets has- ti ghet kommer att minska, men eventuellt kommer ytterligare stolpar 4 att påköras. Samtliga stolpar 4 är så lättböj liga att uppbromsningen inte blir allt- 5 för kraftig, vilket minimerar de skador som passagerarna kan råka ut för. När hastigheten är så låg att stolparna 4 inte längre bockas av det påkörande for- donet kommer vägräcket l att stå kvar, och de uppfångande organen 3 kom- mer att få en mindre utböjning i sidled, vilket ökar deras återförande effekt mot körbanan. 10 I fig 3 visas ett annat typfall av påköming på vägräcket 1. Detta fall avser en påkörning i sidled. Hastigheten rakt i sidled är i allmänhet inte särskilt stor i förhållande till hastigheten i körbanans längdriktning. Konsekvenserna av att ett fordon kommer in på en mötande körbana eller kör av vägen kan dock vara 15 allvarliga. Vägr-äcket l måste således klara av dessa påfrestningar, även när påkömingen sker med ett tungt fordon. I ett sådant fall, där fordonet är mycket tungt, som exempelvis en fullastad långtradare, krävs inte särskilt höga hastigheter i sidled för att mycket stora uppbromsande krafter måste utvecklas av vägräcket l. Speciellt viktigt är att inte hela räcker falles till ett 20 läge utefter marken och därefter helt enkelt köres över.

I fig 3 visas en påkörning i riktning för pilen B av ett större fordon. Ett sådant fordon är typiskt sett högre och tyngre än en vanlig personbil. Rörelseenergin är pga den högre vikten större och angreppspunkten på vägräcket l ligger 25 högre upp.

Den högre angreppspunkten medför att den uppfångande enheten 2 bockas bort från det påkörande fordonet. Pga att enheten 2 fungerar som momentarm blir påkänningen störsti förbindelsen 6, som utsätts för en kraft tvärs kör- 30 banans längdriktning. Två i förbindelsen 6 ingående brickor 8, 9 tenderar att glida mot varandra när belastningen i räckets längdriktriing blir tillräckligt stor, och en i förbindelsen ingående bult 12 kommer att brista när belast- . ningen i räckets tvärriktning överskrider ett visst värde. Stolparna 4 kan också komma att utsättas för påköming tvärs vägens längdriktning, men de kommer _ inte att förorsaka någon avsevärd skada på fordonet eftersom detta är så stort.

Det krävs således inte att stolparna 4 är särskilt lättböjliga i riktningen tvärs _ körbanan. Snarast är det så att de i viss mån bidrar till en ökad stabilitet hos -;--§ vägräcket l i sidled och därför bör vara ganska styva. 40 Efter det att förbindelsen 6 brutits upp, vilket kommer att ske vid en högre -3- kraft än vid påköming i vägens längdriktning, kommer den uppfångande en- w 15 20 25 30 528 049 8 ~ heten 2 att vara lösgjord från stolpen 4. Enheten 2 har dock fortfarande kvar sin uppfångande funktion, eftersom den hålls samman som en enda enhet.

Eftersom mornentarmarna mellan angreppspunkten för den påkörande kraften och respektive fástorgan 7~ som håller samman de uppf°angande organen 3 är kortare än momentarmen mellan angreppspunkten och förbindelsen 6, kommer krafterna i dessa punkter att vara avsevärt mindre, och brott kommer i första hand att ske i förbindelsen 6. När denna förbindelse är bruten blir på- frestningarna inbördes mellan de uppfångande organen 3 och beslagen 7 mindre, eftersom den uppfångande enheten lösgj orts. Räcket kommer sam- tidigt att räta upp sig och dess höjd bibehålls i stort sett.

Den uppfångande enheten 2 kommer att få en viss utböjning i sidled, och for- donets hastighet i sidled kommer att minska gradvis. Eftersom det är sannolikt att fordonet samtidigt rör sig framåt längs vägbanans längdriktning är det tro- ligt att flera förbindelser 6 kommer att lösas upp genom att bulten 12 i respektive förbindelse 6 bryts av. Lösgörandet av den uppfångande enheten 2 i en punkt ökar dessutom krafterna på de »andra bultama 12, och ökar därmed sannolikheten för brott i ytterligare bultar 12. När rörelsen i sidled bromsats upp så mycket att de krafter som påverkar den uppfångande enheten 2 inte längre är tillräckligt stora för att orsaka brott i bultarna 12, kommer en åter- föring av fordonet att ske, eftersom vägräcket 1 därefter är intakt.

Således fungerar vägräcket 1 både för påkörning av mindre personbilar, sär- skilt i vägräckets längdriktning, men också vid påkörning av större, tungt lastade fordon, särskilt vid påkörning i vägräckets l tvärriktning.

I fig 4 visas en perspektivvy av förbindelsen 6. I förbindelsen ingår två brickor 8, 9 som är placerade den ena på den andra. Var och en av brickorna 8, 9 är fastsvetsade eller på annat sätt fasta vid stolpen 4 respektive den upp- fångande enheten 2. Brickan 9 är i den föredragna utföringsformen försedd med bockningar. ~ Bockningarna är sådana att flera partier av brickan 9 bildar en vinkel mot resten av brickan 9. De uppvinklade partierna fungerar företrädesvis för in- fästning med det undre av de uppfångande organen 3. Var och en av brickoma 8, 9 har en slits 10 respektive ll. Slitsama 10, ll har väsentligen samma bredd, och är öppna mot brickans 8, 9 kant. För att fungera i förbindelsen 6 är slitsarnas 10, ll öppna ändar vända åt samma håll.

Elitsarna 10, 11 är så långa att de, när brickorna 8, 9 lagts på varandra med de oppna ändarna av slitsarna 10, 11 vända åt samma håll, överlappar varandra. 10 15 20 25 30 528 0249 v nu Nøunc o c n nu 1 9 En bult 12 är anordnad att sträcka sig genom slitsarna 10, 11, och lämpliga medel är anordnade på bulten 12 för att fixera denna. När bultförbandet dras åt, kommer brickorna 8, 9 att dras mot varandra med en ganska stor kraft.

Brickorna 8, 9 blir därmed fixerade i förhållande till varandra med ett frik- tionsförband. De kan alltså glida i Förhållande till varandra, under förutsätt- ning att laafterna i sidled är tillräckligt höga. Bulten 12 kommer inte att för- hindra en sådan glidning, om den sker i slitsamas 10, ll riktning, eftersom bulten 12 vid en glidning av brickorna i förhållande till varandra är rörlig genom endera av slitsama lO, 1 1, beroende på i vilken riktning som den in- hördes glidningar mellan brickorna 8, 9 sker. Bulten 12 glider ut genom ett särskilt anordnat urtag i stolpens 4 övre ände.

Förbindelsen 6 är anordnad så att slitsama 10, ll sträcker sig i körbanans längdriktning, dvs i riktning för pilen A. En påköming väsentligen i kör- banans riktning sker således i riktning för pilen A. Beroende på påkörnings- riktningen kommer den inre änden av endera av slitsarna 10 eller ll att komma till anliggning mot bulten 12 medan denna är rörlig genom den andra av slitsama 10, 11, och förbindelsen 6 glider isär.

Vid en påkörning tvärs körbanans längdriktning, dvs i riktning för pilen B, kommer kontakten mellan slitsama 10, 1 1 och bulten 12 att ske vid bultens 12 sidor, när brickoma 8, 9 och därmed slitsama 10, ll förskjuts i sidled i för- hållande till varandra. Till sist blir kontaktkraftema mellan slitsamas 10, 11 sidor och bulten 12 så stora att bulten 12 brister. Brickoma 8, 9 blir då helt fritt rörliga i förhållande till varandra, och förbindelsen 6 är upplöst.

Vid påkörning av lätta fordon är det dock viktigt att den i sidled svårbockade stolpen 3 inte utgör ett hot mot fordonets passagerare då stolpen 3 påkörs rakt framifrån. Redan ett lätt fordon, exempelvis en småbil, bör ktmna fälla stolpen 3 vid påkörning framifrån, medan funktionen hos de uppfångande organen 2 förblir intakt. Stolpen 3 har således en riktad försvagning nertill, så att den samtidigt kan uppfylla önskemålet om att den skall vara svårbockad vid på- körning i sidled men relativt lätt att bocka vid påkörning framifrån, i väg- banans riktning. Detta realiseras i den föredragna utföringsformen genom att ett tillplattat parti 8 är anordnat vid stolpens 3 nedre ände. Det tillplattade partiet 8 är orienterat så att dess breda sida vetter mot ett påkörande fordon som färdas i vägbanans huvudsakliga körriktning. l fig 5 visas stolpens 4 nedre parti och infästningen 13 i marken 5. I denna figur ses anordnmgen från sidan, dvs tvärs den riktning som visas i fig 1. Det trllplattade partiet 14 har olika böj styvhet i de två riktningar som visas i fig 1 10 15 20 25 30 n :coon n I 528 049 10 i och 5. En ganska liten bil som färdas med normal hastighet kommer därför att kunna fälla stolpen 4 vid en påkörning rakt frarnifrån. Eftersom böjstyvheten är större i det tillplattade partiets 14 tvärriktriing, kommer stolpen 4 att klara av betydligt större påfrestningar vid påkörning i sidled, exempelvis av ett sladdande långtradarsläp. lnfastningen 13 i marken 5 innefattar i den föredragna utföringsforinen ett foderrör 15, som är nedgrävt i sin helhet eller till största delen i marken 5.

F oderröret 15 har i den föredragna utföringsforinen ett väsentligen cirkulärt tvärsnitt, men det är naturligtvis också tänkbart med andra tvärsnittsfonner.

Stolpens 4 tillplattade parti 14 är nedförbart i foderröret 15, åtminstone så långt att den övre delen av det tillplattade partiet 14 fortfarande befinner sig ovanför eller i linje med markens 5 yta. I och med detta är det möjligt att stolpen 4 bockas i det tillplattade partiet 14 vid påkörning. För att hålla kvar stolpen 3 i sitt läge är ett par uppstödningsorgan 16 anordnade på vardera sidan om det tillplattade partiet 14. Uppstödningsorganen 16 har en form med ett väsentligen L-forrnat tvärsnitt, där den ena längre skänkeln 18 ligger an mot stolpens 3 tillplattade parti 14 och den andra, kortare skänkeln 17 ligger an mot foderrörets 15 övre kant. Vinkeln mellan de två i uppstödningsorganet 16 ingående skänklariia 17, 18 fungerar därför som en brytkant när stolpen 4, vars platta parti 14 hålls mellan två uppstödningsorgan 16, blir påkörd.

Uppstödningsorganen 16 är väsentligen lika breda som stolpens 4 tillplattade parti 14. Eftersom det tillplattade partiet 14 endast är något smalare än foder- röret 15, för att vara införbart i detta, och uppstödningsorganen 16 är väsent- ligen lika breda som det tillplattade partiet 14, innebär detta att formen hos uppstödningsorganen 16, det tillplattade partiet 14 respektive foderröret 15 i sig sj älv begränsar rörelsemöjlighetema för stolpen 4 och dess infästning 13.

För att ytterligare öka stabiliteten och omöjliggöra oönskad demontering är uppstödningsorganen 16 dessutom fastsvetsade i foderröret 15 och eventuellt också i det tillplattade partiet 14.

I fig 6 visas en sprängskiss av foderröret 15, stolpens 4 tillplattade parti 14 och upppstödningsorganen 16. Foderröret 15 uppvisar ett väsentligen cirkulärt tvärsnitt, som används i den föredragna utföringsformen. Fördelen med ett cirkulärt tvärsnitt är att foderrörets 15 inriktning vid placering i marken 5 inte måste vara exakt, utan ger möjligheter till justering av det tillplattade partiets '14 vinkel i förhållande till den intilliggande körbanan, så att den önskade inriktningen erhålls. 10 15 20 25 30 O ett!! 528 049 « '11 I fig 7 visas en perspektivvy av ett av uppstödningsorganen 16. Här syns tyd- ligt det L-forrníga tvärsnittet med en kortare skänkel 17 som ligger an mot foderrörets 15 övre kant och vars ytterkontur väsentligen överensstämmer med foderrörets 15 ytterkontur. Den längre skänkeln 18 ligger an mot det till- plattade partiet 14 med sin huvudyta, medan dess sidokanter 21 ligger an mot eller är angränsande till foderrörets 15 insida. Härigenom begränsas uppstöd- ningsorganets 16 möjligheter att röra sig fram och åter i foderröret 15 av rent geometriska skäl. Det finns helt enkelt inte något större rörelseunyrnme för detta. Dessutom kommer den kortare skänkeln 17 och dess vinkel mot den längre skänkeln 18 att ytterligare bidra till att uppstödningsorganen 16 kvar- stannar i sitt läge, genom att de ligger an mot fodeirörets 15 övre kant.

Fig 8 visar en snittvy väsentligen längs linjen A-A i fig 5. Snittet ses uppifrån, , och det tillplattade partiets 14 elliptiska tvärsnitt är synligt mellan uppstöd- ningsorganen 16. Även i denna figur kan anas hur den längre skånkeln 18 på uppstödningsorganet 16 ligger an mot det tillplattade partiets breda sida.

Det tillplattade partiet 14 har ett tvärsnitt som är ellipsliknande med en lillaxel 19 och en storaxel 20. I den önskade orienteringen av stolpen är således lill- axeln 19 parallell med den intilliggande körbanan, medan storaxeln 20 är tvär- riktad däremot.

Såsom antytts i fig l är det tillplattade partiet 8 bredare än resten av stolpen 3, åtminstone i riktning för storaxeln 20. Detta beror på att materialet i ett ur- sprungligen cylindriskt rör förs ut åt sidorna då det plattats till. Om röret ur- sprungligen varit smalare, exempelvis koniskt, i den ände där tillplattningen sker skulle möjligtvis ett annat resultat kunna erhållas. Detta är i' så fall en ren dimensioneringsfråga.

ALTERNATIVA UTFÖRINGSPQRMER I fig 9 visas en alternativ utföringsforrn av uppfinningen. I denna utfórings- form har det tillplattade partiet 14 gjorts kortare och är fastsvetsat vid sin nedre ände på en tvärriktad platta 22. I plattan 22 är i sin tur anordnat fäst- organ 23 för infásming i marken 5 eller något annat underlag, såsom ett betongfundament. I figuren är fästorganen 23 visade som långsträckta bultar.

I den alternativa utfóringsfonnen bibehålls de efiersträvade bockníngsegen- skapema 1 de olika riktningama, samtidigt som infastriingen inte kräver att djupa hal grävs för foderrören 15. Således kan den alternativa utförings- orons 5 528 049 12 formen användas på sådana platser där marken inte är lämplig för den före- dragna utföringsformen.

Uppfinningen kan varieras ytterligare inom ramen för bifogade patentkrav. . . ~ . . . » ~ _ ~ - - ~ _ _ _ O I I . U z I O Ü Ö I II

Claims (8)

10' 15 20 25 30 35 40 528 049 ' 13 PATENTKRAV

1. ; Vägräcke innefattande en serie stolpar (4) och en mot stolparna (4) tvär- riktad, långsträckt enhet (2) av uppfängningsorgan (3), som guppbärs av stol- parna (4), varvid en förbindelse (6) mellan respektive stolpe (4) och uppfång- ningsenheten (2) är lösbar vid en forsta, lägre belastning vid påkörning i väg- räckets (1) längdriktning och vid en andra, högre belastning 'vid pâköming i vägräckets (1) tvärriktriing, k ä n n e t e c k n at av att förbindelsen (6) innefattar ett fiiktionsfórband.

2. Vägräcke (l) enligt kravet l, k ä n n e t e c k n at av att förbindelsen (6) innefattar en bult (12) och tvâ mot varandra med friktion anliggande brickor (8, 9), som anordnade i varsin av uppfångningsenheten (2) och stolpen (4), varvid en slits (10, 1 1) är anordnad i respektive bricka (8,9) och bulten (12) sträcker sig genom slitsarna (10, ll).

3. Vägräcke (1) enligt kravet 2, k ä n n e t e c k n at av att slitsama (10, 11) är anordnade att sträcka sig väsentligen i längdriktiiingen för den väg vid vilken vägräcket (1) är anordnat så att bulten (12) är frigöringsbar vid en fór- skjutning av brickorna (S, 9) relativt varandra vid påkörning i vägräckets (1) längdriktriing. r

4. Vägräcke (l) enligt kravet 2 eller 3, k ä n n e t e c k n at av att bulten (12) är dimensionerad att brista vid en förutbestämd belastning fiån slitsarnas (10, 1 1) kanter på bulten (12) vid påkörning i vägräckets (1) tvärriktriing.

5. Vägräcke (1) enligt något av kraven 1-4, k ä ne te c k n at av att uppfängningserilxeten (2) är anordnad vertikalt ovanför stolparna (4) for en minimering av vägräckets (1) bredd.

6. V6. Vägräcke (1) enligt något av kraven 1-5, k ä n n e te c k n at av att uppfángningsenheten (2) innefattar ett enda långsträckt uppfångningsorgan (3)- '

7. Vägräcke (1) enligt något av kraven 1-5, k ä n n e t e c k n at av att uppfångningsenheten (2) innefattar två eller flera långsträckta uppfångriings- organ (3), som är förbundna med varandra till en sammanhängande enhet (2). 528 049 A14

8. Vägräcke (1) enligt något av kraven 1-7, k ä n n e te c k n at av att vaije stolpe (4) har en försvagning vid sin undre ände för maxirnering av stolpens (4) utböjning vid dess övre ände vid påköming och därmed maxi- mering av momentet i förbindelsen (6) mellan stolparna (4) och uppfång- ningsenheten (2).