SE502305C2 - System och förfarande för beräkning av en kommunikationskanals kanalförstärkning och brusvarians - Google Patents

Description

502 305 10 15 20 25 30 35 2 lan sändaren och mottagaren benämnes den modulerade sig- nalen vanligtvis även kommunikationssignal.

Den modulerade signalen har en frekvensbandbredd, som spänner över ett frekvensomràde, vilket ibland benämnes den modulerade signalens modulationsspektrum. Modulations- spektrumets centrumfrekvens är placerad pà, eller nära, bärvàgens frekvens. Eftersom den modulerade signalen kan överföras via fria rymden pà den radiofrekventa kanalen behöver sändaren och mottagaren inte placeras i närheten av varandra. Sàsom ett resultat härav är radiokommunika- tionssystem brett använda för utförande av kommunikation mellan två platser.

Manga tekniker för modulering av en informationssig- nal för bildande av den modulerade signalen har utveck- lats. Exempel pà sådana tekniker är amplitudmodulering (AM), frekvensmodulering (FM), fasmodulering (PM), fre- kvensskiftsmodulering (FSK), fasskiftsmodulering (PSK), och kontinuerlig fasmodulering (CPM). En typ av kontinuer- lig fasmodulering är gaussisk minimiskiftsmodulering (GMSK). En annan typ av kontinuerlig fasmodulering är kvadraturamplitudmodulering (QAM). En särskild typ av QAM- modulering är filtrerad, differentiell kvadraturfasskifts- modulering (DQPSK).

Radiokommunikationssystemets sändare har kretsar för modulering av en informationssignal enligt en viss module- ringsteknik, såsom en av de ovannämnda teknikerna. Den modulerade signalen, som därvid bildas, sänds via den radiofrekventa kanalen och mottages av kommunikationssys- temets mottagare.

Mottagaren har kretsar för att detektera, eller pà annat sätt àterskapa informationssignalen i den modulerade signalen som har sänts till mottagaren via kommunikations- kanalen. Sådana kretsar utför en process som benämnes de- modulering, vilken huvudsakligen är motsatsen till module- ringsprocessen. 10 15 20 25 30 35 502 305 3 Demoduleringstekniker har utvecklats analogt till motsvarande moduleringstekniker för att detektera, eller på annat sätt återskapa informationsinnehållet i en modu- lerad signal. Mottagarens kretsar måste vara konstruerade för demodulering av en modulerad signal med användning av en demoduleringsteknik som motsvarar den moduleringsteknik med vilken den modulerade signalen har formats av en sän- som sänder den modulerade signalen till mottagaren.

Typiskt innehåller mottagarkretsarna kretsar, som för omvandling nedåt i fre- dare, ibland utgörs av flera steg, kvens av den modulerade signalen som sänts via kommunika- tionskanalen.

Modulerade signaler som alstras av många olika sända- re kan sändas samtidigt så länge som de samtidigt sända, modulerade signalerna inte överlappar varandra i frekvens.

Genom mudulering av informationssignaler på bärvågor med olika frekvenser får de därigenom bildade, resulterande, modulerade signalernas modulerade spektra frekvensband- bredder som förhindrar sådan överlappning.

Reglerkroppar har indelat partier av det elektromag- netiska frekvensspektrumet i frekvensband, och har regle- rat sändningen av modulerade signaler på olika av dessa frekvensband. Frekvensbanden har vidare indelats i kana- ler, och sådana kanaler bildar de radiofrekventa kanalerna i ett radiokommunikationssystem. Regleringen av sändningen av modulerade signalen inom de olika frekvensbanden, och särskilt på de kanaler i vilka frekvensbanden har inde- lats, dulerade signaler.

Exempelvis har partier av ett 100 MHz frekvensband, som sträcker sig mellan 800 MHz och 900 MHz, i USA avde- Sådana radiotelefon- minimerar interferensen mellan samtidigt sända, mo- lats för radiotelefonkommunikationer. kommunikationer innefattar radiotelefonkommunikation i ett cellulärt kommunikationssystem. Konventionellt har en radiotelefon kretsar som medger samtidig alstring och mot- tagning av modulerade signaler, för att därigenom medge tvàvägskommunikation mellan radiotelefonen och en på av- stånd placerad sändtagare. 502 10 15 20 25 30 35 505 4 Ett cellulärt kommunikationssystem byggs upp genom att man placerar många basstationer på åtskilda platser över en geografisk area. Varje basstation har kretsar för mottagning av modulerade signaler, som sänds av en eller flera radiotelefoner.

Platsen för var och en av de basstationer som bildar det cellulära kommunikationssystemet utväljs noggrant för att säkerställa att åtminstone en basstation är så place- rad att den kan motta en modulerad signal, som sänds av en radiotelefon som är belägen vart som helst inom det geo- grafiska området. Det innebär att åtminstone en basstation måste finnas inom sändningsområdet för en radiotelefon som är belägen var som helst inom det geografiska området.

(Eftersom den maximala signalstyrkan, och således det maximala sändningsomràdet, för en signal som sänds av en basstation typiskt sett är större än det maximala sänd- ningsområdet för en signal som alstras av en radiotelefon är det maximala sändningsområdet för en signal som alstras av en radiotelefon den primära faktor som måste tas i be- aktande vid utplaceringen av basstationerna i det cellulä- ra kommunikationssystemet.) På grund av den åtskilda naturen hos utplaceringen av basstationerna förknippas delar av det geografiska områ- det, inom vilket basstationerna placeras, med de enskilda basstationerna. Delar av det geografiska området som lig- ger i närheten av var och en av de åtskilda basstationerna avgränsar "celler", varvid ett flertal celler, som var och en förknippas med en basstation, tillsammans bildar det geografiska området som omfattas av det cellulära kommuni- kationssystemet. En radiotelefon som är belägen inom vil- ken som helst cells gränser i det cellulära kommunika- tionssystemet kan sända, och motta, modulerade signaler till, och från, åtminstone en basstation.

En ökad användning av cellulära kommunikationssystem har i många fall resulterat i fullt utnyttjande av varje tillgänglig transmissionskanal i det frekvensband som är avdelat för radiotelefonkommunikation. Såsom ett resultat 10 15 20 25 30 35 . 502 305 5 härav har olika idéer föreslagits för mer fullständigt utnyttjande av frekvensbandet som är avdelat för radio- telefonkommunikationer. Genom ett effektivare utnyttjande av frekvensbandet som avdelats för radiotelefonkommunika- tion kan transmissionskapaciteten i ett existerande cel- lulärt kommunikationssystem ökas.

Transmissionskapaciteten i det cellulära kommunika- tionssystemet kan ökas genom minimering av modulations- spektrumet för den modulerade signal som sänds av en sän- are. Genom en reducering av modulationsspektrumets band- bredd kan de radiofrekventa kanaler på vilka de modulerade signalerna överförs reduceras, och därigenom tillåts ett större antal radiofrekventa kanaler i ett givet frekvens- band.

Vidare kan det cellulära kommunikationssystemets transmissionskapacitet ökas genom minimering av den tid som àtgàr för sändning av den modulerade signalen. Genom minimering av tiden som átgàr för sändning av den module- rade kanalen kan ett större antal modulerade signaler i följd sändas över en enda radiofrekvent kanal.

Genom omvandling av en informationssignal till dis- kret form före modulering av densamma, följt av modulering av den diskreta informationssignalen får den resulterande, modulerade signalen typiskt ett mindre modulationsspektrum än en motsvarande modulerad signal som utgörs av en infor- mationssignal som inte har omvandlats till diskret form.

När informationssignalen omvandlas till diskret form före moduleringen av densamma kan den resulterande, modulerade signalen sändas i korta skurar, och mer än en modulerad signal kan sändas i följd på en enda transmissionskanal.

Omvandling av informationssignalen till diskret form utförs vanligtvis med hjälp av en kodningsteknik, och en anordning som utför sådan omvandling benämnes kodare. En kodad signal, som alstras som ett resultat av en sådan kodningsteknik, kan exempelvis uppträda i form av en dis- kret, binär dataström. Elementen (dvs bitarna) i den dis- kreta, binära dataströmmen representerar olika karaktä- 502 10 15 20 25 30 35 305 6 ristiker i informationssignalen. Den binära dataströmmen, som utgör den kodade signalen, kan filtreras pà lämpligt sätt och moduleras med hjälp av en moduleringsteknik, se ovan, för att bilda en modulerad signal med en frekvens som är lämplig för överföring pà en viss kommunikations- kanal.

Transmissionsfel, som resulterar i inkorrekt detek- tering eller rekonstruktion av den pà transmissionskanalen sända informationssignalen, orsakas primärt av tre fakto- rer: 1.) störbrus; 2.) intersymbolinterferens, och 3.) Rayleighfädning.

Störbrus innefattar brus som alstras i elektriska kretsar, sásom termiskt brus, liksom även brus som orsakas av transientsignaler eller överlappande signaler, som sänds pá intilliggande kommunikationskanaler.

Intersymbolinterferens orsakas av reflektion av en enda, sänd signal mot av människan tillverkade och/eller naturliga föremål. Även om endast en enda, modulerad sig- nal alstras och sänds av en sändare är den signal som mot- tas av mottagaren i själva verken summan av ett flertal signaler, som sänds till mottagaren via ett flertal sig- nalvägar. En verklig (dvs icke ideal), radiofrekvent kanal, pà vilken en signal sänds benämnes därför emellanàt flervägskanal, eftersom en signal som sänds pà kanalen mottas av en mottagare efter överföring till denna via ett flertal olika signalvägar. Överföring av signalen via vilken som helst utom en direkt väg resulterar i utbredningsfördröjning, och sådan utbredningsfördröjning resulterar i att en mottagare mot- tar samma signal, men fördröjd i tiden som gensvar på den överförda signalens signalväg under överföringen av signa- len på den radiofrekventa kanalen. Eftersom signalvägarna kan ha olika väglängder mottar en mottagare i själva ver- ket samma signal ett flertal gånger, som motsvarar antalet vägar i flervägskanalen. 10 15 20 25 30 35 502 305 7 Betydande utbredningsfördröjning resulterar i en sig- nalfördröjning, ventiellt överförda signalbitar av den överförda signalen.

Sådan interferens är intersymbolinterferens.

Rayleighfädning förknippas med intersymbolinterfe- rens, i det att Rayleighfädning orsakas genom mottagning av en modulerad signal som har sänts över ett flertal kanaler. Utbredningsfördröjningar av tidsperioder som inte är tillräckligt långa för att orsaka intersymbolinterfe- rens orsakar emellertid varians i storlek och fas hos sig- nalnivån som mottas av mottagaren. Sådan varians i storlek som resulterar i interferens mellan sek- och fas är Rayleighfädning.

Intersymbolinterferens och Rayleighfädning försämrar mottagarens prestanda. Mottagarens prestanda är åtminstone delvis beroende av kanalförstärkningskaraktäristiken hos den kanal över vilken en signal sänds. Kanalförstärkningen är ett relativt värde, av en av mottagaren mottagen signal (och är således även som är representativt för storleken representativ för dämpningen av en signal som sänds över kanalen). Mottagarens prestanda är också delvis beroende av den av mottagaren mottagna signalens brusvarians. Brus- varians är ett statistiskt mått på en bruskomponents stor- lek, vilken innefattar störbrus, 1 en signal som mottas av en mottagare. Såväl kanalförstärkningen som brusvariansen varierar med tiden, och kanalförstärknings- och brusva- riansvärden är dessutom beroende av intersymbolinter- ferens- och Rayleighfädningsnivåer.

Flera existerande mottagarkonstruktioner har kretsar för korrigering av intersymbolinterferens och Rayleighfäd- ning för minimering av mottagarfel som är resultat av dessa. Exempelvis försöker en sådan existerande mottagar- konstruktion korrigera sådana överföringsfel genom att ändra den mottagna signalens värde med en konstant faktor.

Ett sådant försök antar i själva verket att kanalförstärk- ningen och brusvariansen är konstanta värden. Därför är ett sådant försök att korrigera transmissionsfel i sig felaktigt, eftersom kommunikationskanalens kanalförstärk- 502 305 10 15 20 25 30 35 8 ning och brusvarians inte är konstanta värden.

En annan existerande mottagarkonstruktion försöker korrigera sådana överföringsfel genom att den beräknar kanalförstärkningens storlek genom att först mäta den mot- tagna signalens varians och därefter beräkna kvadratroten av den mottagna signalens uppmätta varians. En sådan beräkning är i sig felaktig när brusvariansen inte är re- lativt konstant.

Vad som behövs är därför ett förbättrat organ för be- stämning av den verkliga kanalförstärkningens värde för en signal som överförs på en kommunikationskanal.

Sammanfattning av uppfinningen Enligt föreliggande uppfinning åstadkommas följaktli- gen ett förbättrat organ för bestämning av karaktäristiker hos en kommunikationskanal som förbinder en sändare och en mottagare med varandra.

Enligt föreliggande uppfinning åstadkommes vidare en mottagare för mottagning och avkodning av en kodad kommu- nikationssignal, som sänds till denna via en kommunika- tionskanal.

Enligt föreliggande uppfinning åstadkommes också en diversitetsmottagare för mottagning och avkodning av en kodad kommunikationssignal, som sänds till denna via en kommunikationskanal.

Enligt föreliggande uppfinning åstadkommes även en mottagare, som har en adaptiv utjämnare för mottagning och avkodning av en kodad kommunikationssignal, som sänds via en kommunikationskanal.

Enligt föreliggande uppfinning åstadkommes ytterli- gare fördelar och särdrag, och detaljer av dessa kommer att framgà klarare vid läsning av den detaljerade beskriv- ningen nedan av den föredragna utföringsformen.

I enlighet med föreliggande uppfinning beskrivs där- för ett system för bestämning av åtminstone en karaktä- ristik hos en kommunikationskanal, som förbinder en sända- re och en mottagare med varandra. Systemet bestämmer vär- den på åtminstone samplade partier av en mottagen signal, 10 15 20 25 30 35 502 305 9 som mottas av mottagaren efter överföring av densamma via kommunikationskanalen. Variansen i värdena för åtminstone partier av den mottagna signalen beräknas. Värdena för de samplade partierna av den mottagna signalen kvantiseras för bildande av kvantiserade värden av dessa. En felsignal bildas, som svarar mot skillnader mellan värdena av de samplade partierna av den mottagna signalen och motsvarade kvantiserade värden av den samplade partierna av den mot- tagna signalen. Felsignalens varians beräknas, och en kanalförstärkningskaraktäristik för den kommunikations- kanalen beräknas som gensvar på värden av Variansen i de samplade partierna av den mottagna signalen och för fel- signalens varians.

Kort beskrivning av ritningarna Föreliggande uppfinning kommer att förstås bättre i ljuset av de åtföljande ritningarna, där: fig 1 är ett blockschema över ett kommunikationssys- tem, som är verksamgörbart för sändning och mottagning av en digitalt kodad informationssignal, varvid transmis- sionskanalen utgör en flervägskanal; fig 2 är ett blockschema över en mottagare, som är konstruerad i enlighet med en föredragen utföringsform av föreliggande uppfinning; fig 3 är ett flödesschema, enligt en föredragen utföringsform av upp- som listar förfarandesteg i förfarandet finningen; fig 4 är ett blockschema över en diversitetsmottagare som utnyttjar systemet enligt en föredragen utföringsform av uppfinningen; fig 5 är ett blockschema över en linjär transversal- utjämnare (LTE) enligt en föredragen utföringsform av upp- finningen; fig 6 är ett blockschema över en beslutàterkopplings- utjämnare (DFE) enligt en föredragen utföringsform av föreliggande uppfinning; 502 10 15 20 25 30 35 505 10 fig 7 är ett blockschema över en linjär transversal- utjämnare (LTE) enligt en alternativ, föredragen utfö- ringsform av uppfinningen; fig 8 är ett blockschema över en beslutàterkopplings- utjämnare (DFE) enligt en alternativ, föredragen utfö- ringsform av uppfinnigen; fig 9 är ett blockschema över kretsar som är verksam- görbara för mottagning av en koherent, modulerad signal; fig 10 är ett blockschema över kretsar, som är verk- samgörbara för mottagning av en icke koherent, modulerad signal; fig ll är ett blockschema över en mottagare, som är verksamgörbar för mottagning av en icke koherent, module- rad signal, och som innefattar kretsarna enligt fig 10; och fig 12 är ett blockschema över en mottagare, som är verksamgörbar för mottagning av en modulerad signal som innefattar kretsarna enligt fig 9.

Beskrivning av föredragna utföringsformer Under hänvisning till blockschemat i fig 1 visas ett radiokommunikationssystem, som betecknas allmänt med hän- visningsbeteckningen 20. Radiokommunikationssystemet 20 i fig 1 utgörs av en digital sändare och en digital motta- gare, som är förbundna med varandra via en kommunikations- kanal, och är verksamgörbart för sändning och mottagning av digitalt kodade informationssignaler.

En informationskälla, som i figuren representeras av ett block 24, är representativ för en informationssignals källa, såsom exempelvis en tonsignal eller en datasignal.

När informationskällan 24 formar en tonsignal innefattar informationskällan 24 en omvandlare, eller andra lämpliga kretsar, för omvandling av tonsignalen till en elektrisk signal för önskade karaktäristiker.

Informationskällan 24 alstrar en signal pá en ledning 28, som är ansluten till en källkodare 32. Vanligtvis är signalen som alstras av informationskällan 24 på ledning 28 analog. Källkodaren 32 omvandlar den analoga signalen, 10 15 20 25 30 35 502 305 ll som matas till denna, till en digitalt kodad signal. Käll- kodaren 32 utgörs företrädesvis av en analog-till-digital- omvandlare. Den digitalt kodade signalen, som bildas av kodaren 32, alstras på en ledning 36, som är ansluten till en kanalkodare 40.

Kanalkodaren 40 kodar den digitala signalen, som ma- tas till denna, enligt en kodningsteknik. I typfallet ut- görs kanalkodaren 40 av en block- och/eller faltningsko- dare för omvandling av en digital signal, som matas till till en kodad form för ökning av signalens redun- dans. Genom att man ökar signalens redundans blir det mindre sannolikt att överföringsfel eller andra signalför- denna, vrängningar, som uppkommer under överföringen av en sig- nal, resulterar i felaktiga tolkningar av informations- innehållet i den faktiska, överförda signalen.

En kodad signal, som alstras av kanalkodaren 40, matas på ledning 44 till en modulator 48. Modulatorn 48 modulerar den kodade signalen, som matas till denna, i en- lighet med en moduleringsteknik, på en radiofrekvent bär- våg. Såsom nämnts tidigare innefattar en sådan module- ringsteknik, med hjälp av vilken den digitala, kodade sig- nalen kan moduleras, en kvadraturfasskiftsteknik (QPSK).

Informationskällan 24, källkodaren 32, kanalkodaren 40 och modulatorn 48 utgör tillsammans sändaren, som anges medelst ett block 52 som visas streckat, i kommunikations- systemet 20.

Sändarens 52 modulator 48 alstrar en modulerad sig- nal, som kan sändas genom fria rymden via en kommunika- tionskanal, som anges i figuren av ett block 56. Såsom nämnts tidigare utgör en verklig (dvs ej ideal) kommunika- tionskanal en flervägskanal. Störbrus kan också finnas på kanalen, och anges i figuren av pilen 57. Enskilda vägar i 56B,... som är belägna i blocket 56 och sträcker sig i längs- flervägskanalen visas i figuren medelst block 56A, 56N, led. Med var och en av vägarna 56A-56N är en kanalför- förknippad (vilken även stärkning, som varierar med tiden, förknippas med en dämpningsnivå). 502 10 15 20 25 30 35 305 12 Om man inte kompenserar för Rayleighfädning resulte- rar denna i en försämring av kvaliteten i kommunikationen mellan sändaren och mottagaren.

Den modulerade signalen, som sänds via vägarna 56A-56N i kommunikationskanalen 56, mottas av en demodu- lator 64. Eftersom de olika Vägarnas väglängder varierar mottas den av sändaren 52 sända signalen av demodulatorn 64 vid olika tidpunkter, som gensvar pà utbredningsför- dröjning som motsvarar de olika Vägarnas längd. Demodula- torn 64 demodulerar den modulerade signalen, som mottas av denna, medelst en teknik som motsvarar den moduleringstek- nik med vilken den av modulatorn 48 modulerade signalen modulerades.

Demodulatorn 64 alstrar en demodulerad signal pà en ledning 68, som är ansluten till en kanalutjämnare 72.

Kanalutjämnaren 72 utgör företrädesvis en del av systemet 20 när betydande utbredningsfördröjning längs flervägska- nalens vägar orsakar betydande intersymbolinterferens. Ut- jämnaren 72 korrigerar intersymbolinterferensen, som in- förs i den modulerade signalen som ett resultat av över- föringen av denna via en flervägskanal. Kanalutjämnaren 72 alstrar en signal pà en ledning 76, som är ansluten till en kanalavkodare 80. När systemet 20 inte har utjämnaren 72 matas den demodulerade signalen som alstras av demodu- latorn 72 direkt till avkodaren 80.

Kanalavkodaren 80 motsvarar kanalkodaren 40 i sända- ren 52, men har funktionen att avkoda den kodade signalen.

Kanalavkodaren 80 alstrar en avkodad signal i digital form, som matas på en ledning 84 till en källavkodare 88.

Källavkodaren 88 omvandlar den digitala signalen, som matas till denna, till en form som är lämplig för matning av densamma via en ledning 22 till en informationsmottaga- re 96. Informationsmottagaren 96 kan exempelvis innefatta en hörtelefon eller en högtalardel av en mottagare, eller någon annan sådan omvandlare, för omvandling av den elek- triska signalen, som utgör den av källavkodaren 88 avkoda- de signalen, till en form som är uppfattbar för människan. 10 15 20 25 30 35 502 305 13 Demodulatorn 64, kanalutjämnaren 72, kanalavkodaren 80, källavkodaren 88 och informationsmottagaren 96 utgör tillsammans mottagaren, som i figuren visas som ett block 100, som är streckat, i kommunikationssystemet 20.

Eftersom Rayleighfädning resulterar i försämring av den mottagna signalens kvalitet har försök gjorts att korrigera för effekterna av sådan fädning. Såsom nämnts ovan är befintliga organ för korrigering av effekterna av sådan fädning, åtminstone i några fall, otillräckliga.

Fig 2 är ett blockschema över systemet enligt en föredragen utföringsform av föreliggande uppfinning för adaptiv beräkning av värden på en kommunikationskanals kanalförstärkning och brusvarians, såsom kanal 56 i fig 1.

Systemet, som allmänt betecknas med hänvisningsbe- teckningen 130, innefattar en symbolhastighetssamplare 134, denna via en ledning 138. Symbolhastighetssamplaren 134 kan exempelvis utgöras av en analog-till-digitalomvandla- re. Symbolhastighetssamplaren 134 alstrar en samplad sig- nal på en ledning 142. Den samplade signalen, som alstras på ledningen 142, matas till en kalkylator 146 för beräk- ning av den samplade signalens varians. Kalkylatorn 146 beräknar den statistiska variansen i den samplade signalen som matas till denna, och alstrar en signal på en ledning 150, vilken signal anger den samplade signalens varians.

Den samplade signalen, som alstras på ledningen 142, som samplar en demodulerad signal som matas till matas även till en symboldetektor 154, som kvantiserar den signal som matas till denna. De värden till vilka symbol- detektorn 154 kvantiserar den signal som matas till denna är värden i en tillåten signaluppsättning. Exempelvis i en QPSK-mottagare kvantiserar symboldetektorn 154 den signal som matas till denna på ledningen 142 till något av fyra olika, tillåtna signalvärden i en QPSK-signal. Symbolde- tektorn 154 alstrar en signal pá en ledning 158, vilken signal anger den signal som är kvantiserad i denna. 502 505 10 15 20 25 30 35 14 Ledningen 158 är ansluten som ingång till ett summe- ringselement 162. Den samplade signalen som alstras pà ledningen 142 ansluts, som en negativ insignal, till sum- meringselementet 162. Summeringselementet 162 alstrar en skillnadssignal, som bildar en felsignal, pà en ledning 166. Ledningen 166 är ansluten till en felsignalsvarians- kalkylator 170. Kalkylatorn 170 beräknar variansen i den felsignal som matas till denna pà ledningen 166 och alst- rar en signal pà en ledning 174, vars värde anger felsig- nalsvariansen.

Ledningen 174 är ansluten till en kanalförstärknings- och brusvarianskalkylator 178. Ledningen 150, pà vilken kalkylatorn 146 för beräkning av den samplade signalens varians alstrar en signal som anger den samplade signalens varians, är även ansluten till kalkylatorn 178.

Kalkylatorn 178 beräknar kanalförstärknings- och brusvariansvärdena för kommunikationskanalen pà vilken signalen överförs till en mottagare (av vilken systemet 130, i en föredragen utföringsform av föreliggande uppfin- ning, utgör en del).

Kalkylatorn 178 alstrar signaler pà ledningar 182 och 186, vilka signaler matas till en avkodare 188. Avkodaren 188 mottar vidare den samplade signalen som alstras av symbolhastighetssamplaren 134 pá ledningen 142. Avkodaren 188 avkodar den samplade signalen, som matas till denna, i enlighet med en avkodningsteknik, sàsom en Viterbialgo- ritm. Eftersom adaptiva värden pà kommunikationskanalens kanalförstärkning och brusvarians också matas till avkoda- ren 188 kan den avkodade signalen, som alstras av avkoda- ren 188 på en ledning 192, mer exakt återskapa en informa- tionssignal, som har modulerats för bildande av en modu- lerad signal och sänds via en kommunikationskanal.

I flödesschemat i fig 3 är förfarandestegen enligt en föredragen utföringsform av förfarandet enligt uppfin- ningen angivna. Elementen i systemet 130 i fig 2 implemen- teras företrädesvis som en algoritm, som är exekverbar medelst behandlande appartur. Förfarandet enligt flödes- 10 15 20 25 30 35 502 305 15 schemat inbegriper ett adaptivt förfarande för bestämning av åtminstone en karaktäristik hos en kommunikationskanal som sammanbinder en sändare och en mottagare.

Först bestäms, såsom visas av block 210, värden av åtminstone samplade partier av en mottagen signal, som mottas av mottagaren efter överföring av signalen via kom- munikationskanalen. Med hänvisning till blockschemat över den föredragna utföringsformen i fig 2 utförs ett sådant steg av symbolhastighetssamplaren 134.

Därefter beräknas såsom anges av block för värdena av de åtminstone samplade partierna av Under ny hänvisning till blocksche- sådant steg av kalkylatorn 146 för variansen, 216, den mottagna signalen. mat i fig 2 utförs ett beräkning av den samplade signalens varians.

Därefter, såsom visas av block 222, kvantiseras vär- dena av partierna, tagna signalen för bildande av kvantiserade värden. Sam- peldetektorn 154 i blockschemat i fig 2 utför ett sådant steg.

Därefter bildas, signal som svarar mot skillnader mellan värdena av de åt- som åtminstone är samplade, av den mot- såsom visas av block 228, en fel- minstone samplade partierna av den mottagna signalen och i motsvarande kvantiserade värden av de åtminstone samplade partierna av den mottagna signalen. Ånyo under hänvisning till blockschemat över den föredragna utföringsformen i fig 2 utförs ett sådant steg av summeringsblocket 162 för alstring av felsignalen på ledningen 166.

Därefter beräknas felsignalens varians, såsom anges av block 234. Blocket 170 i blockschemat i fig 2 är verk- samgörbart för utförande av ett sådant steg.

Slutligen beräknas, såsom visas av block 240, en ka- nalförstärkningskaraktäristik för kommunikationskanalen motsvarande värden av variansen av de åtminstone samplade partierna av den mottagna signalen och av felsignalens varians. Ett sådant steg utförs av kalkylatorn 178, som visas i blockschemat i fig 2. 502 10 15 20 25 30 35 305 16 I en föredragen utföringsform av förfarandet enligt föreliggande uppfinning innefattar förfarandet ytterligare ett steg, såsom visas av block 246, som innebär en beräk- ning av kommunikationskanalens brusvarianskaraktäristik, vilket motsvarar värden av variansen av de åtminstone samplade partierna av den mottagna signalen och kommunika- tionskanalens kanalförstärkningskaraktäristik.

I en föredragen utföringsform av föreliggande uppfin- ning, se blockschemat i fig 2, utgör systemet 130 en del av en digital mottagare. I en sådan utföringsform mottas en signal, som sänds via en kommunikationskanal och som betecknas med variabeln x(t), av mottagaren, demoduleras och matas på ledningen 138 till symbolhastighetssamplaren 134. Den mottagna signalen betecknas med en variabel r(t).

Symbolhastighetssamplaren 134 alstrar en sampelsignal, som betecknas r(k), på ledningen 142.

Den mottagna signalen kan representeras av följande ekvation: r(k)=po(k)x(k)+rl(k) där: p0(k) är kanalförstärkningen hos en kommunikationska- nal via vilken en kommunikationssignal x(t) överförs; n(k) är kommunikationskanalens brus; och x(k) är den överförda signalen i diskret form.

Den samplade signalen r(k) som alstras på ledningen 142, matas till varianskalkylatorn 146. Den samplade sig- nalens varians bestäms genom följande ekvation: ør2=E{r2}=ß{x+n>2} där: pO(k) är kanalförstärkningen hos en kommunikations- kanal via vilken en kommunikationssignal x(t) överförs; n(k) är kommunikationskanalens brus (såsom det samp- las av samplaren 134); och E anger signalens förväntade värde. 10 15 20 25 30 35 502 305 17 När x(k) och n(k) är okorrelerade och storleken av x(k) är 1 (dvs |x(k)|=1) blir en algebraisk förenkling av ekvationen ovan följande: ør2=E{p02}+ß{n2> och då blir: 2 ør2=p02+øn (R) där: dn2(k) är brusets varians pá kommunikationskanalen.

Den felsignal som alstras av summeringselementet 162, som betecknas e(k), alstras pà ledningen 166 och matas till varianskalkylatorn 170. Felsignalens varians bestäms med följande ekvation: øe2=E{e2}=E{-x>2} Genom substitution (och ignorering av oriktiga sig- nalbeslut) kan felsignalens varians skrivas enligt föl- jande: 2 _ 2 2 Ge (R)-P0 (R)-2p0(k)+0n (k) där: 6n2(k) är variansen i det brus som finns pà kommuni- kationskanalen.

Genom substitution av den mottagna, samplade signa- lens varians pá båda sidor i ekvationen ovan kan följande ekvation erhållas: 2 2 dr (k)-de (k)-2p0(k)-1 Om pO(k) löses ut blir kanalförstärkningen följande: p0=<ør2-øe2+1>/2 502 505 10 15 20 25 30 35 18 Kalkylatorn 178 verksamgörs för adaptiv beräkning av ekvationen ovan för bestämning av ett adaptivt värde på kanalförstärkningen pO(k), som motsvarar den samplade sig- nalvariansens dr2(k) värden på ledningen 150 och felsig- nalvariansens Oe2(k) värden på ledningen 174.

Kalkylatorn 178 är vidare verksamgörbar för beräkning av kommunikationskanalens brusvarians, via vilken kommuni- kationskanal en signal överförs till en mottagare. Genom substitution av kanalförstärkningens beräknade värde pO(k) i en tidigare angiven ekvation kan brusvariansens värde 0n2(k) bestämmas enligt följande: øn2<1<>=-p02(k> Kanalförstärkningens och brusvariansens värden, som beräknas av kalkylatorn 178 och alstras pà ledningarna 182 respektive 186, matas till avkodaren 188.

I blockschemat i fig 4 visas en diversitetsmottagare, som är allmänt betecknad med hänvisningsbeteckningen 280, enligt en föredragen utföringsform av föreliggande upp- finning. En diverisitetsmottagare används för att kombine- ra tva eller flera signaler, som mottas vid två eller flera platser. Under det att diversitetsmottagaren 280 i fig 4 utgörs av tvà separata grenar är det underförstått att diversitetsmottagaren 280 likaledes skulle kunna ut- göras av fler än tvá grenar med lämpliga kretsvariationer.

En första gren av diversitetsmottagaren 280 har en antenn 284 för detektering av en modulerad signal, som sänds till denna via en kommunikationskanal. Antennen 284 matar en mottagen signal rl(t) på en ledning 286 till en demodulator 290. Demodulatorn 290 alstrar en demodulerad signal, som anger den av antennen 284 mottagna signalen, pà en ledning 294. Ledningen 294 är ansluten till en första grens symbolhastighetssamplare 298, som liksom sym- bolhastighetssamplaren 134 i fig 2 samplar signalen som matas till denna och alstrar en samplad signal på ledning 300. Ledningen 300 är ansluten till en ingång till en 10 15 20 25 30 35 19 blandare 304 för den första grenen, vilken blandare 304 också mottar en förstärkningskoefficient gl på ledning 306. Den första grenens blandare 304 alstrar en blandad signal på ledning 308.

Diversitetsmottagaren 280 har även en andra gren, har en antenn 314 som är åtskild från antennen 284. Anten- nen 314 arbetar med mottagning av en modulerad signal som sänds till denna via en kommunikationskanal. Antennen 314 matar en mottagen signal r2(t) på ledning 316 till en de- modulator 320. Demodulatorn 320 alstrar en demodulerad signal på ledning 324, som matas till den andra grenens symbolhastighetssamplare 328. Symbolhastighetssamplaren 328 fungerar på samma sätt som symbolhastighetssamplaren 298 i mottagarens 280 första gren, och samplar signalen som matas till denna på ledning 324 och alstrar en samplad signal på ledning 330. Ledningen 330 är ansluten till en ingång till den andra grenens blandare 334. En förstärk- ningskoefficient g2 matas även till en andra ingång till blandaren 334 på ledning 336. Den andra grenens blandare 334 alstrar en utsignal på ledning 338.

Ledningarna 308 och 338 är anslutna som ingångar till ett summeringselement 340. Summeringselementet 340 alstrar en summerad signal på ledning 342, vilken anges med rc(t).

Den kombinerade, samplade signalen som alstras på led- SOU! ningen 342 av summeringselementet 340 matas till en kalky- lator 346 för beräkning av den samplade signalens varians.

Kalkylatorn 346, som är analog med kalkylatorn 146 i fig 2, är verksamgörbar för beräkning av variansen i den kom- binerade, samplade signalen som matas till denna på led- ningen 342. Signalen som anger variansen, som beräknas av kalkylatorn 346, alstras pà ledning 350.

Ledningen 342 är även ansluten till kalkylatorn 342 för beräkning av den samplade signalens varians och till en symboldetektor 354. Symboldetektorn 354 arbetar på sam- ma sätt som bitskivaren 154 i fig 2 och används för kvan- tisering av signalen som matas till denna på ledningen 342. Symboldetektorn 354 kvantiserar, i en föredragen ut- 502 305 10 15 20 25 30 35 20 föringsform av uppfinningen, den summerade signalen, som matas till denna, till ett av de fyra tillåtna signalnivà- värdena av en QPSK-signal. Den kvantiserade signalen, som alstras av sampeldetektorn 354 och betecknas re(k), alst- ras på en ledning 358 och matas till ett summeringselement 362. Summeringselementet 362, som är analogt med summe- ringselementet 162 i fig 2, är vidare anslutet för mottag- ning av den kombinerade, samplade signalen som alstras av summeringselementet 340 på ledningen 342. Summeringsele- mentet 362 bestämmer skillnaden, som kallas felsignal e(k), na på ledningen 358 och den kombinerade, samplade signa- mellan den kvantiserade signalen som matas till den- len, som matas till den på ledningen 342, och alstrar en signal som anger en sådan skillnad på en ledning 366. Led- ningen 366 är ansluten till en felsignalsvarianskalkylator 370.

Felsignalsvarianskalkylatorn 370, som är analog med kalkylatorn 170 i fig 2, beräknar variansen av felsignalen som matas till denna på ledningen 366. Kalkylatorn 370 alstrar en signal, som anger en sådan beräknad varians, på ledning 374.

Ledningarna 350 och 374 är anslutna till en kanalför- stärknings- och brusvarianskalkylator 378. Kalkylatorn 378, som är analog med kalkylatorn 178 i fig 1, beräknar kanalförstärkningen och brusvariansen för kommunikations- kanalen på vilken en signal x(t) sänds till antennerna 284 och 314. Kalkylatorn 378 alstrar signaler på ledningar 382 och 386, respektive brusvariansen.

Ledningarna 382 och 386 är anslutna till en avkodare 388. Avkodaren 388 matas också med den samplade, kombine- som anger beräknade värden av kanalförstärkningen rade signalen, som alstras av summeringselementet 340 på ledningen 342. Avkodaren 388 arbetar, på ett sätt som är analogt med avkodarens 188 i fig 2, med att avkoda den summerade, samplade signalen som matas till denna pà led- ningen 342. Eftersom avkodaren 386 mottar signaler på led- ningarna 382 och 386 som anger kommunikationskanalens 10 15 20 25 30 35 502 305 21 kanalförstärkning och brusvarians, alstrar avkodaren 388 en avkodad signal pà ledning 392 med förbättrad noggrann- het.

Signalen, som mottas av antennen 284 i diversitets- mottagarens 280 första gren, som demoduleras av demodu- latorn 290 och som samplas av den första grenens symbol- hastighetssamplare 298 kan representeras av följande ekva- tion: r1=p01+n1 där rl(k) representerar den samplade signalen, som mot- svarar den mottagna signalen i mottagarens första gren; p01(k) representerar kanalförstärkningen i den kom- munikationskanal pà vilken en signal sänds till antennen 284 i mottagarens 280 första gren; x(k) representerar ett samplat parti av den signal som verkligen sänds av en sändare via kommunikationskana- och n1(k) representerar bruset pà kommunikationskanalen len; via vilken signalen sänds till antennen 284.

Pá samma sätt kan den signal som mottas av antennen 314 i diversitetsmottagarens 280 andra gren, som demodule- ras av demodulatorn 320 och som samplas av den andra gre- nens symbolhastighetssamplare 328 representeras av föl- jande ekvation: r2(k)=P02(k)x(k)+n2(k) där: r2(k) representerar den bildade, samplade signalen, som motsvarar signalen som mottas i mottagarens andra gren; pO2(k) motsvarar kanalförstärkningen för den kommuni- kationskanal pà vilken en signal sänds till antennen 314 i den andra grenen; x(k) representerar ett samplat parti av en signal som i själva verket sänds pà kommunikationskanalen; och 502 305 10 15 20 25 30 35 22 n2(k) representerar bruset för kommunikationskanalen på vilken signalen sänds till antennen 314.

Den summerade signalen, som alstras av summeringsele- mentet 340, bestäms med följande ekvation: rCr1+g2(k>r2(k> där: gl(k) representerar en förstärkningskoefficient, som tillförs pà ledningen 306 till den första grenens blandare 304; och g2(k) representerar förstärkningskoefficienten för signalen som matas på ledningen 336 till den första grenens blandare 334.

Genom substitution, och algebraisk förenkling, kan ekvationen ovan skrivas enligt följande: rc=p01x+g1n1(k>+g2n2>.

Genom bestämning av den kombinerade signalens kanal- förstärkning till: p0c=g1pOl+g2p02 och den kombinerade kanalens brus till: ncglnl+g2n2(k> kan den kombinerade signalens brusvarians definieras en- ligt följande: var[nc1=ønC2=gl2øn12+g22øn22 och den kombinerade signalen kan definieras av följande ekvation: rC(k)=p0c(k)x(k)+nc(k). 10 15 20 25 30 35 502 305 23 Eftersom ekvationen ovan är identisk med den för en signal som mottas, demoduleras och samplas av en mottaga- re, som matar en signal pà ledningen 138 till kretsen 130 i fig 2, kan de ekvationer som har använts för att beskri- va funktioner i systemet 130 i fig 2 likaledes användas för att definiera diversitetsmottagarens 280 funktion.

Matematiskt bekräftelse av funktionen hos diversitetsmot- tagarens 280 högra del kan därför beskrivas genom lämplig substitution i ovan angivna ekvationer.

I blockschemat i fig 5 visas en alternativ, föredra- gen utföringsform av föreliggande uppfinning, innefattande MOttagarên , SOIII systemet 130 i fig 2, som en del av denna. betecknas allmänt med hänvisningsbeteckning 410 har en adaptiv, linjär transversalutjämnare (LTE), som korrigerar för intersymbolinterferens i en signal som sänds via en flervägskommunikationskanal. Eftersom mottagaren 410 vida- re innefattar kretsar som är likadana som de i systemet 130 i fig 2 elimineras interferens som orsakas av Rayleighfädning för att mer noggrant kunna avkoda den mottagna signalen.

En signal som sänds till en antenn 412 via kommunika- tionskanalen matas pá en ledning 414 till en demodulator 416, Ledningen 420 är ansluten till en symbolhastighetssamplare 424, signal pà ledning 428. som samplas av samplaren 424, pà ledningen 428 matas till en krets 432 för automatisk förstärkningsstyrning (AGC) och till en ingång till en blandare 436. AGC-kretsen 432 alstrar en signal pá ledning 440, Blandaren 436 är verksamgörbar för eliminering av för- stärkningen i den signal som alstras pà ledningen 428 när signalen som alstras av AGC-kretsen 432 är inversen av signalens förstärkning. Blandaren 436 alstrar en blandad som alstrar en demodulerad signal pá ledning 420. som alstrar en samplad Den samplade signalen, som matas till en andra ingáng till blandaren 436. signal på ledning 444, som bildar en insignal till utjäm- naren 448, vilken här visas som en linjär transversalut- jämnare (LTE). Utjämnaren 448 i fig 5 är en 5-utgångars 502 305 10 15 20 25 30 35 24 utjämnare, som har fördröjningselement 450, 452, 454 och 456, och koefficientblock 460, 462, 464, 466 och 468. Ett summeringselement 470 i utjämnaren 448 summerar värdena som erhålls i utjämnarens respektive utgångar, på konven- tionellt sätt, och alstrar en filtrerad (dvs utjämnad) signal på en ledning 472.

Ledningen 472 är ansluten till en symboldetektor 476, som kvantiserar signalen, som matas till denna, och alst- rar en kvantiserad signal på en ledning 480. Ledningen 480 är ansluten, som en ingångsledning, till ett summerings- element 482. Ledningen 472 är också ansluten som en in- gångsledning till summeringselementet 482, som bestämmer skillnaden mellan de två signaler som matas till denna och alstrar en signal, som är angivande för denna, på en led- ning 486, som är ansluten till en utgångsinställningskrets 488. Kretsen 488 är verksamgörbar för ändring av koeffi- cientvärdena i utjämnarens 448 koefficientblock 460-468.

Den filtrerade signalen, som alstras på ledningen 472, matas även till en ingång till en blandarkrets 492.

Blandarkretsen 492 matas även med en förstärkningsstyr- signal, som alstras av AGC-kretsen 432 på ledning 496.

Blandarkretsen 492 alstrar en blandad signal på ledning 500.

Signalen, som alstras på ledningen 486, matas även till en första ingång till en blandarkrets 504. Förstärk- ningsstyrsignalen, som alstras av AGC-kretsen 432 på led- ningen 496, matas till en andra ingång till blandarkretsen 504.

Blandarkretsen 504 alstrar en blandad signal, på led- ning 508, som matas till en kalkylator 512 för beräkning av felsignalsvarians. Kalkylatorn 512 beräknar variansen i signalen som matas till den på ledningen 508 och alstrar en signal, som är angivande för sådan varians, på ledning 516.

Signalen, som alstras av blandaren 492 på ledningen 500, matas till en kalkylator 520 för beräkning av en 10 15 20 25 30 35 502 305 25 samplad signals varians. Kalkylatorn 520 för beräkning av en samplad signals varians beräknar variansen i signalen, som matas till denna, och alstrar en signal, som är an- givande för sådan varians, pà ledning 524.

Ledningar 516 och 524 är anslutna till en kanalför- stärknings- och brusvarianskalkylator 528. Kalkylatorn 528 är verksamgörbar, pà samma sätt som kalkylatorerna 478 i fig 4 och 178 i fig 2, för beräkning av värden pà kanal- förstärkning och brusvarians för en kommunikationskanal, via vilken en signal överförs till mottagaren 410.

Signaler, som är angivande för värdena på kanalför- stärkningen och brusvariansen som beräknas av kalkylatorn 528, alstras pà ledningar 532 respektive 536, som är an- slutna till en avkodare 540. Ledningen 500 är även anslu- ten till avkodaren. Avkodaren 540 är verksamgörbar för av- kodning av den signal som matas till denna pà ledningen 500, och för alstring av en avkodad signal pà ledning 544.

Eftersom avkodaren 540 mottar signaler pá ledningarna 532 och 536 som är angivande för kanalförstärkningen och brus- variansen, som beräknas av kalkylatorn 528, innehåller den avkodade signalen, som alstras av avkodaren pá ledningen 540 och ledningen 544, färre fel än vad som är möjligt med befintliga mottagare. Denna uppställning undviker pà för- delaktigt vis påförande av en förstärkning pà signalen som alstras därav. Pàförande av en okänd, tidsvarierande för- stärkning skulle annorledes påverka avkodningsprocessen menligt.

I blockschemat i fig 6 visas en mottagare 610 enligt en alternativ, föredragen utföringsform av föreliggande uppfinning. Mottagaren 610, som motsvarar mottagaren 410 i fig 5, har utjämnarkretsar för eliminering av intersymbol- interferens, som alstras under överföringen av en module- rad signal pà en flervägskanal. Eftersom mottagaren 610 vidare har kretsar motsvarande de i systemet 130 i fig 2 elimineras interferens, som orsakas av Rayleighfädning, för en noggrannare avkodning av den mottagna signalen. 502 305 10 15 20 25 30 35 26 Mottagaren 610 har en antenn 612, som sänds till denna via en kommunikationskanal. An- som mottar en sig- nal, tennen 612 alstrar en signal pá ledning 614, som är an- sluten till en demodulator 616. Demodulatorn 616 alstrar en demodulerad signal pá ledning 620, vilken signal matas till en symbolhastighetssamplare 624. Symbolhastighets- samplaren 624 samplar den tillförda signalen och alstrar en samplad signal pà ledning 628.

Signalen som alstras pà ledningen 628 matas till en krets 632 för automatisk förstärkningsstyrning (AGC) och till en ingàng till en blandare 636. AGC-kretsen 632 alst- rar en signal pà ledning 640, vilken signal matas till en andra ingáng till blandaren 636. Blandaren 636 är verksam- görbar för eliminering av förstärkningen hos den signal som alstras pà ledningen 628 när den signal som alstras av AGC-kretsen 632 är inversen av signalens förstärkning.

Blandaren 636 alstrar en blandad signal pà ledning 644, som utgör en ingàngsledning till en utjämnare, som i figu- ren anges med ett block 648, som visas streckskuggat. Ut- av ett 5-utgàngars fil- ter, som har fördröjningselement 650, 652, 654 och 656.

Utgàngskoefficienter 660, 662, 664, 666 och 668 viktar värdena i den samplade signalen som matas till utjämnaren 648 och 644 eller i utgángarna frán olika fördröjningsele- ment av fördröjningselementen 650-656. Såsom àskàdliggörs bildar utjämnaren 648 en beslutàterkopplingsutjämnare (DFE).

De viktade värdena, som alstras med hjälp av utgångs- koefficienterna 660-668 matas till ett summeringselement jämnaren 648 i fig 6 är uppbyggd 670, som alstrar en summerad signal på ledning 672. Led- ningen 672 är ansluten till en symboldetektor 676, som kvantiserar den tillförda signalen och alstrar en kvan- tiserad signal, som är angivande därav, pà ledning 680.

Ledningen 680 är ansluten till en ingång till ett summe- ringselement 682 och likaledes är den filtrerade (dvs ut- jämnade) signalen, som alstras pà ledning 672. Summerings- elementet 682 bildar en skillnadssignal, som representerar 10 15 20 25 30 35 502 305 27 skillnaden mellan de kvantiserade signalerna som alstras på ledningen 680 och den filtrerade (dvs utjämnade) signa- len, som alstras på ledningen 672. Skillnadssignalen, som bildas av summeringselementet 682 alstras på ledning 686, som är ansluten till en utgångsinställningskrets 688. Ut- gångsinställningskretsen 688 alstrar en signal för in- ställning av utgångskoefficienternas 660-668 värden.

Den filtrerade (dvs utjämnade) signalen, som alstras på ledningen 672, matas till en ingång till en blandare 692. Blandaren 692 matas vidare med en förstärkningsstyr- signal, som alstras av AGC-kretsen 632 på ledningen 696.

Blandaren 692 alstrar en blandad signal på ledning 700.

Signalen, som alstras på ledningen 686, matas även som en första insignal till en blandarkrets 704. För- stärkningsstyrsignalen, som alstras av AGC-kretsen 632 pà ledningen 696, matas som en andra insignal till blandar- kretsen 704.

Blandarkretsen 704 alstrar en blandad signal på led- ning 708, som är ansluten till kalkylator 712 för beräk- ning av en felsignalvarians. Kalkylatorn 712 beräknar variansen i signalen, som matas till denna på ledningen 708, och alstrar en signal som är angivande för sådan varians på ledning 716.

Signalen, som alstras av blandaren 692 på ledningen 700, matas till en kalkylator 720 för beräkning av en samplad signals varians. Kalkylatorn 720 för beräkning av samplad signals varians beräknar variansen i den signal som matas till denna, och alstrar en signal som är angi- vande för sådan varians på ledning 724.

Ledningarna 716 och 724 är anslutna till en kanalför- stärknings- och brusvarianskalkylator 728. Kalkylatorn 728 är verksamgörbar, på liknande sätt som kalkylatorerna 378 i fig 4 och 178 i fig 2, för beräkning av värden på kanal- förstärkningen och brusvariansen för en kommunikations- kanal, på vilken en signal sänts till mottagaren 610. 502 10 15 20 25 30 35 305 28 Signaler, som är angivande för kanalförstärkningens och brusvariansens värden, som beräknas av kalkylatorn 728, alstras pà ledningar 732 respektive 736, som är an- slutna till en avkodare 740. Även ledningen 700 är anslu- ten till avkodaren.

Avkodaren 740 är verksamgörbar för alstring av avko- dad signal pà ledningen 744. Eftersom avkodaren 740 mottar signaler pà ledningarna 732 och 736, vilka signaler anger kanalförstärkningen respektive brusvariansen, som beräknas av kalkylatorn 728, innehåller den avkodade signalen, som alstras av avkodaren 740 på ledningen 744, färre fel än vad som kan åstadkommas av befintliga mottagare. Eftersom mottagaren 610 har utjämnaren 648 korrigerar mottagaren 610 för intersymbolinterferens i en signal, som tillförs via en flervägskanal, pà ett bättre sätt.

I blockschemat i fig 7 àskádliggörs en mottagare 810 enligt ytterligare en alternativ, föredragen utföringsform av föreliggande uppfinning. Liksom mottagarna i fig 5-6 är mottagaren 810 i fig 7 verksamgörbar för reducering av mottagarfel, som svarar mot den interferens som orsakas av intersymbolinterferens och Rayleighfädning. Mottagaren 810 har utjämnarkretsar för reducering av mottagarfel, som orsakas av intersymbolinterferens, och kretsar liknande de i fig 2 visade för reducering av mottagarfel, som orsakas av Rayleighfädning.

Mottagaren 810 har en antenn 812 för mottagning av en signal som sänds via en kommunikationskanal till denna.

Antennen alstrar en signal pà ledning 814, som är ansluten till en demodulator 816. Demodulatorn 816 alstrar en demo- dulerad signal på ledning 820, som är ansluten till en symbolhastighetssamplare 824. Symbolhastighetssamplaren 824 alstrar en samplad signal pà ledning 828, som är angi- vande för samplade partier av signalen som matas till samplaren 824 på ledningen 820.

Ledningen 828 är ansluten till en krets 832 för auto- matisk förstärkningsstyrning (AGC). AGC-kretsen 832 alst- rar en förstärkningsstyrsignal på ledningen 836. Ledningen 10 15 20 25 30 35 502 305 29 828 utgör även en ingàngsledning till en utjämnare, som i figuren anges av block 840, som visas streckskuggat. Ut- jämnaren 840 är, liksom utjämnaren 448 i fig 5, uppbyggd av en linjär transversalutjämnare (LTE), och har ett fem- utgàngars, adaptivt filter. Såsom áskádliggörs utgörs ut- jämnaren 840 av fördröjningselement 850, 852, 854 och 856, och utgángskoefficienter 860, 862, 864, 866 och 868. Ut- gàngskoefficienterna 860-868 viktar värdena i signalen på ledningen 828 och de fördröjda signalerna, som alstras av fördröjningselementen 850-856. De viktade signalerna, som alstras med hjälp utgángskoefficienterna 860-868, matas som insignaler till ett summeringselement 872. Summerings- elementet 872 summerar signalerna som matas till denna och alstrar en filtrerad (dvs utjämnad) signal pà ledning 876.

Ledningen 876 är ansluten till en sampeldetektor 878, som kvantiserar signalen som matas till denna och alstrar en kvantiserad signal på ledning 882. Ledningen 882 är anslu- ten, som en ingàngsledning, till ett blandarelement 886.

Förstärkningsstyrsignalen, som alstras av AGC-kretsen 832 pà ledningen 836 matas som en andra insignal till blandar- elementet 886.

Blandarelementet 886 alstrar en blandad signal pá ledning 890, som är ansluten till en positiv ingång till ett summeringselement 894. Signalen som alstras på led- ningen 876 matas till en inverterande ingång till summe- ringselementet 894. Elementet 894 bildar skillnaden mellan de tvà signaler som matas till denna, och alstrar en skillnadssignal, dvs en felsignal, på ledning 898. Led- ningen 898 är ansluten till en utgàngsinställningskrets 902, som inställer utgàngskoefficienternas 860-868 värden.

Skillnadssignalen som alstras på ledningen 898 matas även till en kalkylator 906 för beräkning av en felsignals varians. Kalkylatorn 906 beräknar en till denna matad sig- nals varians och alstrar en signal, som är angivande för en sådan beräknad varians, på ledning 910. 502 10 15 20 25 30 35 305 30 Signalen som alstras pà ledningen 876 matas till en kalkylator 914 för beräkning av en samplad signals varians. Kalkylatorn 914 beräknar variansen i den signal som matas till denna och alstrar en signal, som är angi- vande för en sàdan beräknad varians pá ledning 918.

Ledningarna 910 och 918 är anslutna till en kanalför- stärknings- och brusvarianskalkylator 922. Kalkylatorn 922 beräknar kanalförstärknings- och brusvariansvärden för en kommunikationskanal pà vilken en signal sänds till motta- garen 810.

Signaler, som anger kanalförstärknings- och brusva- riansvärden som beräknas av kalkylatorn 922, alstras pá ledningar 926 respektive 930, som är anslutna till en av- kodare 934. Ledningen 876 är även ansluten till avkodaren.

Eftersom avkodaren 934 mottar signaler pá ledningarna 926 och 930, vilka signaler anger kanalförstärkning respektive brusvarians som beräknas av kalkylatorn 922, innehåller den avkodade signalen, som alstras av avkodaren 934 pà ledning 938 färre fel än motsvarande signal i existerande mottagare. Denna uppbyggnad undviker fördelaktigt pàföran- de av en förstärkning pá signalen som alstras av denna.

Pàförande av en okänd, tidsvarierande förstärkning skulle annorledes påverka avkodningsprocessen menligt.

I blockschemat i fig 8 visas ännu en alternativ, föredragen utföringsform av en mottagare, som allmänt be- tecknas med hänvisningsbeteckningen 1010, enligt förelig- gande uppfinning. Mottagaren 1010 korrigerar, liksom mot- tagarna enligt föregående figurer, för verkningar av in- tersymbolinterferens och Rayleighfädning.

Mottagaren 1010 har en antenn 1012 som mottar en kom- munikationssignal, som sänds till denna via en kommunika- tionskanal. Antennen 1012 alstrar en signal på en ledning 1014, torn 1016 alstrar en demodulerad signal på ledning 1020, som är ansluten till en demodulator 1016. Demodula- som är ansluten till en symbolhastighetssamplare 1024.

Symbolhastighetssamplaren 1024 samplar signalen, som matas till denna, och alstrar en samplad signal på ledning 1028. 10 15 20 25 30 35 502 505 31 Ledningen 1028 är ansluten till en krets 1032 för automatisk förstärkningsstyrning (AGC). AGC-kretsen 1032 alstrar en förstärkningssignal på ledning 1036. Ledningen 1028 utgör även en insignalledning till en utjämnare, som i figuren anges av block 1040, som visas streckskuggat.

Utjämnaren 1040 bildar, liksom utjämnaren 648 i fig 6, en beslutàterkopplingsutjämnare (DFE) för alstring av en fil- trerad (dvs utjämnad) signal, som svarar mot tillförande av en insignal till denna. Utjämnaren 1040 utgörs här av ett fem-utgàngars filter.

Utjämnare med andra antal utgàngar är givetvis lika- ledes möjliga. Utjamnaren 1040 är uppbyggd av fördröj- ningselement 1042, 1044, 1046 och 1048 och utgångskoef- ficienter 1052, 1054, 1056, 1058 och 1060. Utàngskoeffi- cienterna viktar värdena i signalen, som matas till denna, och alstrar viktade signaler, som matas som insignaler till ett summeringselement 1064. Summeringselementet 1064 alstrar en summerad signal pà ledning 1068, vilken signal bildar en filtrerad (dvs utjämnad) signal. Ledningen 1068 är ansluten till en sampeldetektor 1072, som är verksam- görbar för kvantisering av signalvärden som matas till denna. Sampeldetektorn 1072 alstrar en signal, som anger sådana kvantiserade värden, pà ledning 1076, som är an- sluten till en ingång till en blandare 1080. Förstärk- ningsstyrsignalen, som alstras av AGC-kretsen 1032 pà led- ning 1036, är även ansluten till blandaren 1080.

Blandaren 1080 blandar signalerna som matas till denna och alstrar en blandad signal på ledning 1090. Led- ningen 1090 är ansluten som en ingángsledning till ett summeringselement 1094. Signalen pà ledningen 1068 bildar en andra insignal till summeringselementet 1094. Summe- ringselementet 1094 är verksamgörbart för bildande av skillnadssignalen mellan den blandade, kvantiserade sig- nalen, som matas till denna, och den filtrerade signalen, som matas till denna, och för bildande av en skillnads- signal pà ledning 1100, som anger denna och som matas till en utgångsinställningskrets 1104. Utàngsinställningskret- 502 10 15 20 25 30 35 305 32 sen 1104 är verksamgörbar för ändring av utgàngskoeffi- cienternas 1052-1060 värden.

Skillnadssignalen, som alstras pà ledningen 1100 ma- tas även till en kalkylator 1108 för beräkning en felsig- nals varians. Kalkylatorn 1108 beräknar variansen i sig- nalen som matas till denna och alstrar en signal, som an- ger en sàdan beräknad varians, pà ledning 1112.

Signalen, som alstras pà ledningen 1068, matas till en kalkylator 1116 för beräkning av en samplad signals varians. Kalkylatorn 1116 beräknar variansen i signalen som matas till denna och alstrar en signal, som anger en sådan beräknad varians på ledning 1120.

Ledningarna 1112 och 1120 är anslutna till en kanal- förstärknings- och brusvarianskalkylator 1124. Kalkylatorn 1124 beräknar kanalförstärknings- och brusvariansvärden för en kommunikationskanal på vilken en signal sänds till mottagaren 1010.

Signaler, som anger kanalförstärknings- och brusva- riansvärdena som beräknas av kalkylatorn 1124, alstras på ledningar 1128 respektive 1132, avkodare 1136. Ledningen 1068 är också ansluten till av- som är anslutna till en kodaren.

Avkodaren 1136 är verksamgörbar för avkodning av sig- nalen, som matas till denna på ledningen 1068, och för alstring av en avkodad signal pà ledning 1140. Eftersom avkodaren 1136 mottar signaler pà ledningarna 1128 och 1122 som anger kanalförstärkningen och brusvariansen, som beräknas av kalkylatorn 1124, som alstras av avkodaren 1136 på ledning 1140, innehåller den avkodade sig- nalen, fär- re fel än motsvarande signal i befintliga mottagare. Denna fördelaktigt pàförande av en för- som alstras av denna uppställning. uppställning undviker stärkning pà signalen Påförande av okänd, tidsvarierande förstärkning skulle annorledes påverka avkodningsprocessen menligt.

I fig 9 visas ett blockschema över kretsar, som all- mänt betecknas med hänvisningsbeteckning 1200 och som ut- som mottar en nyttjas som en del av en koherent mottagare, 10 15 20 25 30 35 502 305 33 differentialkodad signal, som sänds till denna. En kohe- rent detektor medger linjär behandling av en differential- kodad, mottagen signal (när den kombineras med konstruk- tionen i fig 9).

En samplad, mottagen signal matas på ledning 1204 i en följd till ett fördröjningselement 1116, ett storleks- inställningsblock 1220, ett faskvantiseringsblock 1224, och ett komplexkonjugatomvandlarblock 1228. Storleksin- ställningsblocket 1220 och faskvantiseringsblocket 1224 kan tillsammans utgöra en symboldetektor, såsom anges i figuren av block 1226, som visas streckskuggat. Signalen, som alstras av blocket 1228, matas som en insignal till en blandare 1238. Ledningen 1204 är dessutom ansluten för bildande av en ingángsledning till blandaren 1238. Blanda- en blandad signal på ledning 1242. Kret- fördel utgöra en del av en mottagarkrets, helst av de mottagarkretsar som visats i ren 1238 alstrar sen 1200 kan med såsom vilken som av föregående figurer, när en differen- tialkodad signal skall mottas.

Fig 10 är ett blockschema över en krets, som här be- tecknas allmänt med hänvisningsbeteckning 1250, liknande den i fig 9 och som också åskådliggör en del av en mot- tagare, som mottar en differentialkodad signal. Mottagaren kan antingen vara en koherent eller en icke koherent mot- tagare. Kretsen i fig 10 medger också nästan linjär be- vilken som helst handling av en differentialkodad, mottagen signal.

En samplad, mottagen signal matas på ledning 1254 till ett fördröjningselement 1266, som alstrar en fördröjd signal pà ledning 1268, som är ansluten till en komplex- konjugatomvandlare 1270. Omvandlaren 1270 alstrar en sig- nal på ledning 1272, som matas som en insignal till en blandare 1274. Ledningen 1254 är dessutom ansluten till en andra ingång till blandaren 1274. Blandaren 1274 alstrar en blandad signal på ledning 1276. Kretsen 1250 kan med fördel utgöra en del av en mottagarkrets, såsom vilken som helst av mottagarkretsarna som visas i vilken som helst av föregående figurer, när en differentialkodad signal skall mottas. 502 305 10 15 20 25 30 35 34 Signalen Z(k), som alstras av blandaren 1274 pà led- ningen 1276 kan beskrivas matematiskt med ekvationen: Z(k)=r(k)r(k-1)* där: r(k)=p0(k)ej“(k)+n(k) och där: pO(k) är kanalförstärkningen; o(k) är den överförda fasvinkeln vid tiden k; n(k) är ett brusvärde; och * anger ett komplexkonjugat.

Här är den överförda fasen vid tiden k, 0(k), ett element i uppsättningen (K/4, 3n/4, 5n/4, 7n/4) för en QPSK-modulerad signal.

Genom expansion och multiplicering av termer kan föl- jande ekvation erhållas: ï“(k'1)+n(k-1))* z=ej°(k)+n>e varvid: z(k)=po(k)p*o(k_l)eJ(0(k)~0(k~1) )+p* +po(k)ej“(k)n*(k-1)+n(k)n*(k-1) -ju(k-1) o(k-1)e n(k)+ Den första termen i ekvationen ovan är en fädad, dif- ferentialdetekterad symbol; det finns inget fasfel i denna term. Ett komplext fel finns emellertid i de därpå följan- de tre termerna. Eftersom den sista termen emellertid är liten i förhållande till de två termerna i mitten ("fel- termerna") kan den sista termen försummas. När kanalför- stärkningen inte ändrar sig snabbt är p0(k) ungefär lika med po(k-l), och således po(k)=pÛ(k-1). Kanalförstärk- ningen är sàledes en reell term. Därför kan ekvationen ovan förenklas enligt följande: jw(k) * Z(k)=pO n(k)+pOe Genom faktorisering av po-termen kan följande ekvation erhållas: 10 15 20 25 30 35 502 305 35 z-P0+e3“(k)n*.

När brusfaktorerna, dvs n(k)-termerna är gaussiska kan fastermerna, som multipliceras med brusfaktorerna, försummas och de två brusfaktorerna kan kombineras till en ny gaussisk slumpvariabel, som betecknas N. Ekvationen kan förenklas ytterligare för bildande av ekvationen: z=p0<+2N> Återigen representerar Z(k) signalen som alstras på ledningen 1276 av blandaren 1274. Signalen Z(k), som alst- ras av blandaren 1274 på ledningen 1276 och som åskådlig- görs i förenklad form ovan, kan uppdelas i två faktorer, av vilka en första är kanalförstärkningen po är faktorn ((pOej(o(k)_w(k'l)))+2N). När N är liten är denna andra faktor approximativt lika med r(k), och därför kan, genom substitution, Z(k) representeras som z=p0r.

En metrikformel för en trellis för en Viterbialgo- ritm, såsom en Viterbialgoritm som utgör en del av en kanalavkodare i en mottagare, åtföljs av följande ekva- tion: och den andra Å'=rcp0/ø2n1rx där: C är en godtycklig konstant; d2n(k) är ett brusvariansvärde; r(k) är en samplad, mottagen signal; och x(k) är en samplad, sänd signal.

När d2n(k) är ett konstant värde kan d2n(k) skrivas samman som en del av en godtycklig konstant C, för bil- dande av en konstant, nämligen K=C/d2n(k), och då kan Å', Viterbialgoritmens metrik, skrivas: Å'=Z(k)x(k) 502 10 15 20 25 30 35 505 36 Därför kan kretsen 1250 användas för approximering av den optimala avkodningsmetriken.

I blockschemat i fig ll visas en diversitetsmottaga- re, som allmänt betecknas med hänvisningsbeteckningen 1380 och som till en del utgörs av kretsen i fig 10. En diver- sitetsmottagares funktion är närmare beskriven under hän- visning till fig 4. Liksom utföringsformen i fig 4 har di- versitetsmottagaren 1380 i fig 11 tvà grenar.

En första gren i diversitetsmottagaren 1380 utgörs av en antenn 1384 för detektering av en modulerad signal, som sänds via en kommunikationskanal till denna. Antennen 1384 matar en mottagen signal pà ledning 1386 till en demodula- tor 1390. Demodulatorn 1390 alstrar en demodulerad signal, som är angivande för den av antennen 34 mottagna signalen, pà ledning 1394. Ledningen 1394 är ansluten till en sym- bolhastighetssamplare 1398 för den första grenen, som samplar signalen som matas till denna och alstrar en samp- lad signal pá ledning 1400. Ledningen 1400 är ansluten till en ingång till en blandare 1404 i den första grenen, som också mottar en förstärkningskoefficient, som anges av gl, på ledning 1406. Den första grenens blandare 1404 alstrar en blandad signal på ledning 1408.

Diversitetsmottagaren 1380 har vidare en andra gren, som är átskild från antennen 1384. Antennen 1414 är verksamgörbar för mottagning av en som utgörs av en antenn 1414, modulerad signal, som sänds till denna via en kommunika- tionskanal. Antennen 1414 matar en mottagen signal pà led- ning 1416 till en demodulator 1420. Demodulatorn 1420 alstrar en demodulerad signal på ledning 1424, som är an- sluten till en symbolhastighetssamplare 1428 för den andra Symbolhastighetssamplaren 1428 är verksamgörbar, för mot- grenen. på samma sätt som symbolhastighetssamplaren 1398, tagarens 1380 första gren för sampling av signalen som ma- tas till denna på ledningen 1424 och för alstring av en samplad signal på ledning 1430. Ledningen 1430 är ansluten till en ingång till den andra grenens blandare 1434. En förstärkningskoefficient, som betecknas gz, matas också 10 15 20 25 305 35 502 305 37 till en andra ingång till blandaren 1434 på ledning 1436.

Den andra grenens blandare 1434 alstrar en utsignal pá ledning 1438.

Ledningarna 1408 och 1438 är anslutna för bildande av ingàngsledningar till ett summeringselement 1440. Summe- ringselementet 1440 alstrar en summerad signal pà ledning 1442. Den kombinerade, samplade signalen, som alstras pà ledningen 1442 av summeringselementet 1440, matas till en krets 1450. Kretsen 1450 motsvarar 1250 i fig 11. Kretsen 1450 alstrar en signal pà ledning 1460, som är ansluten till en avkodare 1470. Såsom visas matematiskt ovan kan kretsen 1450 användas för approximering av den optimala avkodningsmetriken.

Avkodaren 1470 är verksamgörbar för avkodning av sig- nalen som matas till denna på ledningen 1460.

I blockschemat i fig 12 visas ytterligare en diversi- tetsmottagare, som allmänt betecknas med hänvisningsbe- teckningen 1480 och som till en del utgörs av kretsen i fig 9. En diversitetsmottagares funktion är beskriven när- mare under hänvisning till fig 4. Liksom utföringsformen i fig 4 har diversitetsmottagaren 1480 i fig 12 tvà grenar.

En första gren i diversitetsmottagaren 1480 har en antenn 1484 för detektering av en modulerad signal, som sänds till denna via en kommunikationskanal. Antennen 1484 matar en mottagen signal pà ledning 1486 till en demodula- tor 1490. Demodulatorn 1490 alstrar en demodulerad signal, som är angivande för den av antennen mottagna signalen, pá ledning 1494. Ledningen 1494 är ansluten till en symbol- hastighetssamplare 1498 för den första grenen, som samplar signalen som matas till denna och alstrar en samplad sig- nal pá ledning 1500. Ledningen 1500 är ansluten till en ingàng till en blandare 1504 för den första grenen, som även mottar en förstärkningskoefficient, som betecknas gl pà ledning 1506. Den första grenens blandare 1504 alstrar en blandad signal pà ledning 1508. 502 10 15 20 25 30 35 305 38 Diversitetsmottagaren 1480 har även en andra gren, som utgörs av en antenn 1514, som är àtskild fràn antennen 1584. Antennen 1514 är verksamgörbar för mottagning av en modulerad signal, som sänds till denna via en kommunika- tionskanal. Antennen 1514 matar en mottagen signal pà led- ning 1516 till en demodulator 1520. Demodulatorn 1520 som är an- alstrar en demodulerad signal pà ledning 1524, sluten till en symbolhastighetssamplare 1528 för den andra grenen. Symbolhastighetssamplaren 1528 är verksamgörbar pà samma sätt som symbolhastighetssamplaren 1498 för mottaga- rens 1480 första gren för sampling av signalen som matas till denna på ledningen 1524 och för alstring av en samp- lad signal pà ledning 1530. Ledningen 1530 är ansluten till en ingång till en blandare 1534 för den andra grenen.

En förstärkningskoefficient, som betecknas g2, matas även till en andra ingång till blandaren 1534 pà ledningen 1536. Den andra grenens blandare 1534 alstrar en utsignal pà ledning 1538.

Ledningarna 1508 och 1538 är anslutna för bildande av ingàngsledningar till ett summeringselement 1540. Summe- ringselementet 1540 alstrar en summerad signal på ledning 1542. Den kombinerade, som alstras pà ledningen 1542 av summeringselementet 1540, matas till en krets 1550, en kalkylator 1553 för beräkning av en samplad och en symboldetektor 1555. Kretsen 1550 motsvarar kretsen 1200 i fig 9. Kretsen 1550 alstrar en signal pá ledning 1556. Kalkylatorn 1553 är verksamgörbar samplade signalen, signals varians, för beräkning av variansen i signalen som matas till denna på ledningen 1542. Signalen, som anger den av kalkylatorn 1553, beräknade variansen alstras på ledning 1557.

Symboldetektorn 1555 är verksamgörbar för kvantise- ring av signalen som matas till denna pà ledningen 1542.

Symboldetektorn 1555 kvantiserar, i en föredragen utfö- ringsform av föreliggande uppfinning, den summerade signa- len, som matas till denna, till en av de fyra tillåtna signalnivàerna, i en QPSK-signal. Den kvantiserade signa- len, som alstras av symboldetektorn 1555 och som betecknas 10 15 20 25 30 35 502 305 39 rc(k), alstras pá ledning 1558 och matas till ett summe- ringselement 1562. Summeringselementet 1562 är även anslu- tet för mottagning av signalen som alstras pá ledningen 1542. Summeringselementet 1562 bestämmer skillnaden, som betecknas felsignal e(k), mellan den kvantiserade signa- len, som matas till denna pà ledningen 1542, och signalen som matas till denna pà ledning 1552, och alstrar en sig- nal som anger en sádan differens pà ledning 1566. Led- ningen 1566 är ansluten till en kalkylator 1570 för beräk- ning av felsignalens varians.

Kalkylatorn 1570 för beräkning av felsignalens va- rians är verksamgörbar för beräkning av variansen i den felsignal som matas till denna pà ledningen 1566. Kalkyla- torn 1570 alstrar en signal, som anger en sådan beräknad varians, pà ledning 1574.

Ledningarna 1557 och 1574 är anslutna till en kanal- förstärknings- och brusvarianskalkylator 1578. Kalkylatorn 1578 är verksamgörbar för beräkning av kanalförstärkningen och brusvariansen för den kommunikationskanal via vilken en signal x(t) sänds till antennerna 1484 och 1514. Kal- kylatorn 1578 alstrar signaler pà ledningar 1582 och 1586, som anger beräknade kanalförstärknings- respektive brus- variansvärden.

Ledningarna 1582 och 1586 är anslutna till en avkoda- re 1588. Avkodaren 1588 matas även med signalen som alst- ras av kretsen 1550 pà ledningen 1556. Avkodaren 1588 är verksamgörbar för avkodning av signalen som matas till denna på ledningen 1552. Eftersom avkodaren 1586 mottar signalen på ledningarna 1582 och 1586, som anger kommuni- kationskanalens kanalförstärkning och brusvarians, alstrar avkodaren 1588 en avkodad signal pà ledning 1592 med för- bättrad noggrannhet.

En jämförelse av mottagaren 1480 i fig 12 med motta- garen 1380 i fig 11 visar att mottagaren i fig ll kan an- vändas för att ge en kretsförenkling när brusnivàn är låg och brusvariansen kan betraktas som konstant. 502 10 15 20 25 30 35 305 40 Även om föreliggande uppfinning har beskrivits i förening med de föredragna utföringsformerna, som visas i är det underförstått att andra liknan- de utföringsformer kan användas och modifieringar av och de olika figurerna, tillägg till de beskrivna utföringsformerna kan göras för utförande av funktionen enligt föreliggande uppfinning utan att avvika från denna. Därför begränsas föreliggande uppfinning inte av någon som helst enskild utföringsform, utan är uppbyggd till bredd och ändamål i enlighet med vad som anges i de bifogade patentkraven.

Claims (10)

10 15 20 25 30 35 502 305 41 PATENTKRAV

1. System för bestämning av åtminstone en karaktä- ristik hos en kommunikationskanal, som förbinder en sända- re och en mottagare, vilket system har: organ för bestämning av värden på åtminstone samplade partier av en mottagen signal, som mottages av mottagaren efter överföring av signalen via kommunikationskanalen; organ för beräkning av variansen i värdena av åt- minstone partier av den mottagna signalen; organ för kvantisering av värdena på de åtminstone samplade partierna av den mottagna signalen för bildande av kvantiserade värden; organ för bildande av en felsignal, som svarar mot skillnaden mellan värdena på de åtminstone samplade par- tierna av den mottagna signalen och motsvarande kvanti- serade värden av de åtminstone samplade partierna av den mottagna signalen; organ för beräkning av felsignalens varians; organ för beräkning av en kanalförstärkningskaraktä- ristik hos kommunikationskanalen, vilken karaktäristik svarar mot värden på variansen i de åtminstone samplade partierna av den mottagna signalen och pá felsignalens varians.

2. System enligt patentkrav 1, k ä n n e t e c k - av att organet för bestämning av värden på de át- minstone samplade partierna av den mottagna signalen inne- nat fattar en symbolhastighetssamplare.

3. System enligt patentkrav 1, k ä n n e t e c k - n a t av att organet för beräkning av variansen i värdena på åtminstone partier av den mottagna signalen har organ, som bildar en signalvarianskalkylator, för bestämning av ett förväntat värde på de åtminstone samplade partierna av den mottagna signalen. 502 10 15 20 25 30 35 305 42

4. System enligt patentkrav l, k ä n n e t e c k - n a t av att organet för kvantisering av värdena på de åtminstone samplade partierna av den mottagna signalen innefattar en bitskivare.

5. System enligt patentkrav 1, k ä n n e t e c k - n a t av att de kvantiserade värdena, som bildas av organet för kvantisering, utgörs av diskreta signalnivå- värden, som bildas av nivàvärden ur en tillåten signal- värdesuppsättning.

6. System enligt patentkrav 4, k ä n n e t e c k - n a t av att den tillåtna signalvärdesuppsättningen ut- görs av värden i en konstellation enligt kvadraturfas- skiftsteknik.

7. System enligt patentkrav 1, n a t av att organet för bildande av felsignalen har organ för subtrahering av värden på de åtminstone samplade k ä n n e t e c k - partierna av de mottagna signalerna från motsvarande kvan- tiserade värden på de åtminstone samplade partierna av den mottagna signalen.

8. System enligt patentkrav 1, k ä n n e t e c k - n a t av organ för beräkning av en brusvarianskaraktä- ristik hos kommunikationskanalen, vilken karaktäristik svarar mot värden på variansen i de åtminstone samplade partierna av den mottagna signalen och mot kommunikations- kanalens kanalförstärkningskaraktäristik.

9. System enligt patentkrav 8, k ä n n e t e c k - n a t av att organet för beräkning av brusvarianskaraktä- ristiken har organ för bestämning av skillnader mellan variansen i de åtminstone samplade partierna av den mot- tagna signalen och kommunikationskanalens kanalförstärk- ningskaraktäristik.

10. Adaptivt förfarande för bestämning av åtminstone en karaktäristik hos en kommunikationskanal, som förbinder en sändare med en mottagare, vilket förfarande innefattar Stegen att! 10 15 20 25 30 35 502 305 43 bestämma värden på åtminstone samplade partier av en mottagen signal, som mottas av mottagaren efter sändning av signalen via kommunikationskanalen; beräkna variansen i värdena på de åtminstone samplade partierna av den mottagna signalen; kvantisera värdena på de åtminstone samplade partier- na av den mottagna signalen för bildande av kvantiserade värden; bilda en felsignal, som svarar mot skillnader mellan värdena på de åtminstone samplade partierna av den mottag- na signalen och motsvarande kvantiserade värden av de åt- minstone samplade partierna av den mottagna signalen; beräkna felsignalens varians; beräkna en kanalförstärkningskaraktäristik munikationskanalen, vilken karaktäristik svarar mot värden av den hos kom- på variansen i de åtminstone samplade partierna mottagna signalen och mot felsignalens varians.