SE467722B - Kirurgisk klaemma och anordning innefattande kombination av klaemma och verktyg - Google Patents

Description

-I> 0\ \1 10 15 20 25 30 35 I\J 2 om denna koagulation vanligtvis inte är tillräcklig för att täppa till större kärl, kan i mindre vener och artärer en avsevärd förträngning eller total tilltäppning av kärlet bli följden av koagulation. Problemet har samman- fattats på detta sätt: “Det inses att skadan på vaskulärt endotel som orsakas av den mikrovaskulära nålinträngningen är betydande. Mängden av efterföljande blodplättsansamling och koagulationsbildning kan vara omfattande, och dessa blodplättar är kända för att frigöra vasoaktiva ämnen som kan ändra kärldiametern. Detta kan minska blodflödet genom en vaskulär anastomos av 1-2 mm-typ, som skall ge ett omedelbart ökat flöde till ett omrâde av hjärnan med otillräcklig blodgenomströmning". D. Pagnanelli et al, The Cutting Edge Microsurgical Needle, Journal of Neuro- surgery, vol 59, nr 3, sid 5l0-512 (september 1983).

Förutom den fysiologiska skada som sutureringen ger upphov till, är det också så att suturering, i synnerhet av små kärl, är en mycket tröttsam och tidskrävande proce- dur som kan sysselsätta och trötta en kirurg under en lång operation. Ett snabbare sätt att utföra mikrovasku- lära anastomoser skulle frigöra kirurgen för andra upp- gifter och även förkorta kirurgiska operationer. Behovet av en användbar, snabb, icke-suturerande teknik för mikrokirurgin är uppenbart.

Man känner till olika icke-suturerande anordningar och tekniker för utförande av anastomoser, i synnerhet för intestinala och kolorektala anastomoser, i vilka olika häftningsanordningar och -metoder har varit kända i en del år. Kända häftningstekniker erfordrar emellertid inträngning i organväggen, och om de används vid vasku- lära anastomoser, kan problem med koagulation och lik- nande, såsom beskrivits ovan, förväntas uppstå. För vasku- lär anastomos har olika andra icke-suturerande, mekaniska klämdon föreslagits. Sådana klämdon innefattar ofta en permanent eller tillfällig hylsa eller liknande och organ som fastklämmer kärlet mot hylsan så att inträngning i kärlväggen förhindras. Klämdon av denna typ har emellertid 10 15 20 25 30 35 467 722 3 inte fått vidsträckt användning.

I beaktande av det ovanstående är ändamålet med denna uppfinning att öka snabbheten för mikrovaskulära anasto- moser och andra operationer, varigenom koagulations- problemen som orsakas genom konventionella suturerings-' operationer undviks. Ett annat ändamål är att minska materialkostnaderna och varaktigheten för mikrokirurgiska operationer.

Ytterligare ett ändamål med uppfinningen är att åstadkomma en permanent implanterbar, kirurgisk klämma för användning i stället för mikrovaskulär suturering.

Ett annat ändamål är att förse kirurgen med en klämma som lätt kan hållas och anbringas vid vaskulära anastomoser.

Denna uppfinning avser generellt en kirurgisk opera- tion, såsom en anastomos, i vilken två vävnadspartier föres mot varandra, därefter vänds ut och sedan förenas genom att armarna på en kirurgisk klämma placeras över de intill varandra belägna vävnadspartierna och stukas runt dem på sådant sätt att de håller samman vävnads- partierna utan att tränga in i dem.

Uppfinningen avser också en vaskulär, kirurgisk klämma, som har ett plastiskt deformerbart livparti, ett skaft för deformering av livet samt en hals, som förbinder skaftet med livet och som är anordnad att brista när en förutbestämd dragkraft pålägges skaftet, vilket liv är anordnat att deformeras när skaftet utsätts för en mindre kraft än den förutbestämda dragkraften.

Uppfinningen avser också ett verktyg för anbringande av klämman ifråga. I vidaste mening innefattar verktyget organ för gripning av och anbringande av spänning på skaftet samt organ för samtidig anpressning mot ansatser på livet. Verktyget gör det möjligt för kirurgen att utföra förfarandet ifråga genom användning först av verk- tyget för placering av klämman i läge över motställda vävnadspartier. Han deformerar därefter klämman genom att trycka ihop eller på annat sätt manövrera verktyget så att vävnadspartierna grips av klämarmarna och därigenom 467 10 15 20 25 30 35 FJ? hålls permanent samman.

Kort beskrivning av ritningarna Uppfinningen beskriver nedan en föredragen utförings- form med hänvisning till ritningarna, på vilka: Fig l visar en känd sutureringsmetod, som beskrivits ovan; Fig 2 visar klämman enligt uppfinningen i dess ur- sprungliga, odeformerade tillstånd; Fig 3 är en vy som liknar fig 2 och visar klämman i ett delvis deformerat tillstånd; Fig 4 visar klämman i dess helt deformerade till- stånd; Fig 5 är en vertikalprojektion av det klämanbringande organet enligt uppfinningen; Fig 6 är en förstorad vy av ett parti i fig 5; och Fig 7 liknar fig l men visar operationen enligt upp- finningen.

Beskrivning av en föredragen utföringsform Såsom visas i fig 2 består en kirurgisk klämma enligt uppfinningen av ett enhetligt stycke av biologiskt accepterbart, plastiskt deformerbart material, såsom en ädel metall (dvs guld, silver platina etc). Även om metallklämmor för närvarande är att föredra, inses det att andra material, såsom lämpliga polymerplaster, kan användas. Vilket material som än används måste det vara tillräckligt formbart eller plastiskt deformerbart så att minimal áterfjädring föreligger när klämman stukas.

I annat fall skulle eventuellt skadlig överstukning krävas för att kompensera återfjädringen.

Strukturellt har klämman två i ett par anordnade, inåtböjda armar 10 och ll, vilka är inbördes förbundna medelst ett broparti 12 och sträcker sig väsentligen parallellt i en riktning från bropartiet. Armarna slutar vid ändar 15 och 16, vilka är rundade för att förhindra att vävnaden ifråga skadas, enligt ett ändamål med upp- finningen. Bropartiet 12 innefattar ett ansatspar 17, 18 10 15 20 25 30 35 467 722 5 för ingrepp med det nedan beskrivna anbringarverktyget.

Bropartiets centrum är i ett stycke förbundet med ett skaft 19, som företrädesvis har ett förstorat huvud 20.

Förbindningspunkten är en hals 21 med en mindre tvär- sektion, vilken är anordnad att brista när en förut- bestämd spänning pålägges skaften medelst verktyget.

Halsens storlek är sådan att dess brotthållfasthet ("förutbestämd dragkraft" i patentkraven nedan) är större än den spänning som erfordras för att deformera, genom bockning, klämmans broparti. _ - Storleken på klämman varierar naturligtvis beroende på dess användning och avsikten är inte att begränsa uppfinningen till en speciell klämstorlek. Enbart för att exemplifiera har emellertid en klämma av lämplig storlek för anastomos av ett l mm-kärl en höjd av stor- leksordningen 0,76 mm och en total tjocklek av storleks- ordningen 0,15 mm. För denna klämstorlek är kröknings- radien vid änden av varje arm ca 0,013 mm.

För deformering av klämman pålägges spänning på skaftet 19 medelst ett verktyg, ett sådant som beskrivs nedan, medan ansatserna stöds av stationära käftytor på verktyget (fig 2). Förhållandet mellan käftytorna och klämansatserna är företrädesvis sådant att ingrepps- punkterna väsentligen är belägna på avstånd från varandra, dvs sådana punkter är från början belägna på avstånd från halsen. Till följd av denna geometri, åstadkommes vid påläggning av en spänning T på skaftet ett böjmoment M = TX/2 vid bropartiets centrum där X är lika med av- ståndet från skaftaxeln till de båda kontaktpunkterna, såsom visas i fig 3. Halsen är tillräckligt stark för att ett böjmoment som är kraftigt nog att deformera bropartiet kan åstadkommas (fig 3). Vid utformning av anbringarorganet och klämman, är klämansatsernas och käftytornas anliggningsytor så utformade att när en önskad grad av böjdeformation har skett, förs kontakt- punkterna mycket närmare halsen, varefter även väsentligt ökad skaftspänning inte alstrar ett böjmoment som är -a 10 15 20 25 30 35 PO PJ) 6 tillräckligt för att åstadkomma deformation av bropartiet utan snarare slutligen bryter halsen 21 (fig 4). En sär- skild fördel med detta är att storleken på bropartiets deformation bestäms exakt av klämmans/verktygets geometri och är således oberoende av kirurgens manöverkraft. De- formationen från klämma till klämma och från kirurg till kirurg är följaktligen i hög grad reproducerbar för en given kombination klämma/verktyg. En fackman på omrâdet inser vidare vilka enkla ändringar i käftytans geometri eller klämansatsens form som kan göras för att åstadkomma ~ önskade ändringar i graden av klämmans deformation.

Fig 5 och 6 visar ett klämanbringande organ i enlig- het med uppfinningen. Anbringarorganet innefattar ett organ för gripning av ett klämskaft, företrädesvis i form av en enkel, rörlig käft 50, med ett spår 52, vilket är dimensionerat att mottaga skaftet och har en förstorad ficka eller urtagning 54 för mottagning av skaftets huvud.

Käften uppbärs i en stomme 56, vilken slutar vid en främre ände, som avgränsas av stationära käftytor 58, 60, vilka är belägna på var sin sida av spåret och anordnade att ingripa med ansatserna 17, 18 på klämman. I den visade utföringsformen är käftytorna 58, 60 plana och bildar inbördes en trubbig vinkel A av ca l20°, vilken är mindre än vinkeln B av ca l50° mellan klämansatserna. Vid jäm- förelse av fig 3 och 4 kan den inåtriktade förskjutningen av kontaktpunktens läge noteras, vilket är ett resultat av denna geometri när klämman deformeras.

Käften förs bort från anliggningssidorna medelst någon mekanism, företrädesvis en kamaktiverad anordning som påverkas av klämtrycket från kirurgens hand. I denna utföringsform, som visas i fig 5, har anbringarorganet 56 ett böjligt bladpar 62, 64, vilka blad är inbördes för- bundna vid båda ändar och rörliga mot varandra när verk- tyget pressas ihop av kirurgen. Varje blad har en inner- yta, från vilken ett kamelement 66 skjuter ut, vilket har en verksamgöringsyta 68 snett mot sin rörelseriktning.

Såsom framgår av fig 5, är kamelementen symmetriska i 10 15 20 25 30 35 467 722 7 profil och överlappar varandra så att de gemensamt in- griper med en gemensam kamföljare 70. Denna följare är förbunden med käften 50, såsom visas. När bladen pressas samman, förs kamytorna mot varandra, vilket bringar den rörliga käften 50 att föras tillbaka i förhållande till de stationära käftytorna 58, 60. När en klämma är på plats i verktyget åstadkommer denna verkan deformation, såsom tidigare beskrivits. Kamsidornas 68 bàgform i fig 5 kan noteras. Denna form gör förhållandet mellan kläm- kraft och tillbakadragningskraft till en ökande funktion, varvid en bättre känsla erhålls i situationer där man avsiktligt önskar begränsa deformationen av klämman så att denna deformation blir mindre än den deformation som erhålles genom formen på anliggningsytorna. Även om tillbakadragningsmekanismen företrädesvis är helt mekanisk för enkelhets skull, är också andra meka- nismer såsom en fluidumdriven kolv eller en elektriskt aktiverad solenoid, är tänkbara. Vad som i alla händelser krävs är en säker och tillförlitlig mekanism, som för tillbaka käften i förhållande till stommen och som rea- gerar på enkel manövrering av kirurgen.

Det inses att korrekt geometri för klämman beror på formen på anbringarens käft och anliggningsytor och vice versa. Följaktligen måste dessa två delar utformas sam- verkande.

Fig 7 visar en mikrovaskulär ände-mot-ände-anastomos, i vilken klämman och anbringarorganet, som beskrivits ovan, används. I denna operation dras först två vävnads- partier som skall förenas intill varandra medelst lämpliga organ. Vävnadspartiernas kanter skall vara partiellt ut- vända, dvs dragna eller kragade utåt ca 90° från axel- riktningen, så att en klämma kan placeras över vävnads- kanterna, med klämarmarna belägna grensle över berörings- punkten. Man måste tillse att kärlet inte rullar sig eftersom den senare åstadkomna skarven är svagare än den kragade utformningen. När klämman har positionerats korrekt i förhållande till de aktuella vävnadspartierna 467 722 10 15 20 25 30 35 8 åstadkommes stukning genom att verktygsbladen enbart pressas samman. Detta åstadkommer en permanent deformation av mikroklämmans broparti 12, varefter klämarmarna 10, ll håller vävnadspartierna intill varandra utan att punktera dem. Detta upprepas vid så många punkter som är nödvändigt för att vävnadspartierna ifråga säkert skall förenas. Kläm morna, som är biologiskt inerta, kan vanligtvis lämnas kvar permanent. I händelse av att klämman måste tas bort, kan emellertid ett lämpligt verktyg användas för att sträcka ut armarna 10 och ll. _ Klämman och anbringarverktyget, som beskrivits ovan, utgör en suturlös metod att sammanföra vävnadspartier, vilken är väsentligt snabbare än konventionella sutu- reringsmetoder, i synnerhet i en mikrovaskulär anastomos, och vilken undviker koagulationsproblemet som orsakas av nålinträngningarna. Vid försök på lårartärer hos råttor, har kort och lång öppenhet konstaterats liksom anmärkningsvärd liten skada på det vaskulära endotelet.

En fördel med klämmorna enligt uppfinningen jämfört med suturer är förutsägbarheten hos resultaten. I motsats till handgjorda, mikrosuturnålar, är de massproducerade mikroklämmorna enhetliga, de åstadkommer mer enhetliga resultat.

En annan fördel är att snabbheten vid anbringandet minskar den tid blodflödet är hejdat, vilket förbättrar utsikterna för kärlöppenhet.

Ytterligare en fördel är att klämmorna är fysiskt oberoende av varandra oavsett vilka vävnadspartier som förenas enligt uppfinningen. Även om klämmorna fast sammanhåller vävnadspartierna i enskilda punkter, kan de således röra sig i förhållande till varandra. Som ett resultat kan avståndet mellan dem öka när vävnadspartierna växer. Detta gör föreliggande uppfinning speciellt intres- sant vid utförande av anastomoser i barn, vilkas kärl senare måste vidga sig. Permanenta suturer (fig l) måste naturligtvis tas bort om de inte skall ingripa i kärl- tillväxten.

Claims (8)

10 15 20 25 30 35 467 722 PATENTKRAV

1. Kirurgisk klämma för permanent förbindning av in- till varandra belägna vävnadspartier,innefattande ett bro- parti (12) av plastiskt deformerbart material; två på av- stånd från varandra belägna, bågformiga armar (10, ll), vilka sträcker sig väsentligen parallellt i en riktning från bropartiets (12) motsatta ändar och vilka slutar i distala ändar (15, 16), som'är tillräckligt rundade för att förhindra att vävnad som hålls fast mellan armarna (10, ll) punkteras, varvid varje arm har en konkav yta som är vänd mot den andra armen, k ä n n e t e c k n a d av ett skaft (19) som sträcker sig från bropartiet (12) i motsatt riktning relativt armarna (10, 11); en hals (21) som förbinder skaftet (19) med bropartiet (12) och som är anordnad att brista när en förutbestämd dragkraft pålägges skaftet (19): två pá avstånd från varandra på bropartiet (12) anordnade ansatser (17, 18), en på vardera sidan om halsen (21), vilka är anordnade att bilda mothåll när dragkraft pålägges skaftet (19) för skapande av ett böj- moment i bropartiet (12) för dettas deformation; varvid bropartiet har sådana dimensioner att det deformeras plas- tiskt och permanent genom bockning då skaftet (19) påläggs en kraft som är mindre än den förutbestämda dragkraften, vilken bockning sluter armarna (10, ll) kring de intill varandra belägna vävnadspartierna, varvid det plastiskt och permanent deformerade bropartiet (12) bibehåller ar- marna (10, ll) i deras slutna lägen efter det att skaftet (19) har brutits bort.

2. Kirurgisk klämma enligt krav l, k ä n n e - t e c k n a d av ett förstorat huvud (20) på skaftet (19) för underlättande av gripning av detta medelst ett an- bringarverktyg för utövande av dragkraft.

3. Kirurgisk klämma enligt krav 1, k ä n n e - t e c k n a d av att ansatserna (17, 18) har väsentligen plana ytor för begränsning av bropartiets (12) deformation när spänning pålägges skaftet (19). 10 15 20 '25 30 35 10

4. Kirurgisk klämma enligt krav 3, 18) bildar en trub- vinkel (B) i intervallet l20°-180°. k ä n n e - t e big c k n a d av att ansatserna (17,

5. Kirurgisk klämma enligt krav 3, k ä n n e - _ c k n a d av att ansatserna (17, 18) bildar en trub- vinkel (B) av ca 120”. t e big

6. Anordning innefattande en kombination, k ä n - t e c k n a d av: (a) en kirurgisk klämma för permanent förbindning av intill varandra belägna vävnadspàrtier, innefattande ett broparti (12) av plastiskt deformerbart material; två på avstånd från varandra belägna armar (10, ll), vilka sträcker sig väsentligen parallellt i en riktning från bropartiets (12) motsatta ändar och vilka slutar i distala ändar (15, 16), som är tillräckligt rundade för att för att förhindra att vävnad som hålls fast mellan armarna (10, 11) punkteras, varvid varje arm har en konkav yta som är vänd mot den andra armen; ett skaft (19) som sträcker sig från bropartiet (12) i motsatt riktning relativt ar- marna (10, 11); en hals (21) som förbinder skaftet (19) med bropartiet (12) och som är anordnad att brista när en förutbestämd dragkraft pálägges skaftet (l9); två på av- stånd från varandra på bropartiet (12) anordnade ansatser (17, 18), en på vardera sidan om halsen (21), vilka är anordnade att bilda mothåll när dragkraft pålägges skaftet (19) för skapande av ett böjmoment i bropartiet (12) för dettas deformation; varvid bropartiet har sådana dimensio- ner att det deformeras plastiskt och permanent genom bock- ning då skaftet (19) påläggs en kraft som är mindre än den förutbestämda dragkraften, vilken bockning sluter armarna (10, 11) kring de intill varandra belägna vävnadspartier- na, varvid det plastiskt och permanent deformerade bropar- tiet (12) bibehåller armarna (10, ll) i deras slutna lägen efter det att skaftet (19) har brutits bort, (b) ett verktyg för deformation av klämman, innefat- tande organ (50) för gripning av och anbringande av drag- kraft på skaftet (19) samt två stationära käftytor (58, 10 15 20 25 30 35 467 722 ll 60), vilka är belägna på avstånd från varandra och vilka är anordnade att ingripa med de respektive klämsatserna (17, 18), varvid organet (50) är rörligt i förhållande till de stationära käftytorna (58, 60).

7. Anordning enligt krav 6, k ä n n e t e c k - n a d av att ansatserna (17, 18) bildar en trubbig vinkel (B) och att käftytorna (58, 60) är väsentligen plana och bildar en trubbig vinkel (A), vilka vinklar definieras av förhållandena l20° S A < l80° B S l80°, och A < B.

8. Anordning enligt krav 7, varvid vinkeln (B) är ca 20° större än vinkeln (A).