SE464465B - Foerfarande och anordning foer maetning och registrering av en straengstyrnings rullavstaand och geometri i en straenggjutningsmaskin - Google Patents

Description

464 465 En nackdel med de kända anordningarna är att dessa inte medger en kontinuerlig mätning under det att anordningen förflyttas utmed rullbanan. En annan nackdel är att dessa anordningar inte medger mätning av gjutspal- tens tjocklek annat än vid icke excentriska, d v s par- vist, mitt emot varandra vid gjutspalten anordnade rul- lar utmed en linje som är vinkelrät mot rullbanans längd- riktning.

BESKRIVNING AV UPPFINNINGEN Syftet med föreliggande uppfinning är att åstad- komma ett förfarande och en anordning för mätning och registrering av tjocklek och geometri på en gjutspalt mellan rullar i två parallella rullbanor i en stränggjut- ningsmaskin, uppvisande t ex en vertikal zon, en böjzon och en horisontell zon,som inte uppvisar de nackdelar som kända anordningar har.

Syftet har uppnåtts med ett förfarande enligt föreliggande uppfinning varvid ett eller flera mätblock bringas i kontakt med två stödrullar i den första rull- banan. Förfarandet kännetecknas av att ett första mät- organ bringas att mäta avståndet mellan ett tangentplan till stödrullarna, eller ett med detta parallellt god- tyckligt plan, och de övriga rullarna i den första rull- banan inom mätblockets längd vinkelrätt mot detta plan, att motsvarande avstånd uppmätes till rullarna i den andra rullbanan och att mätvärdena registreras och jäm- föres med motsvarande värden utgående från rullbanornas geometri i en ideal gjutspalt. Förfarandet kännetecknas vidare av att mätvärdena transformeras till ett för alla rullarna gemensamt koordinatsystem och att en godtycklig Û funktion anpassas till rullarnas lägen i det gemensamma koordinatsystemet.

Anordningen enligt uppfinningen innefattar ett mätblock, avsett att bringas i kontakt med två stödrullar i den första rullbanan. Anordningen kännetecknas av att den innefattar åtminstone ett första mätorgan som är 464 465 anordnat för att mäta avståndet mellan ett tangentplan till stödrullarna, eller ett med detta parallellt god- tyckligt plan, och de övriga rullarna i den första rull- banan inom mätblockets längd vinkelrätt mot detta plan och av åtminstone ett andra mätorgan som är anordnat att mäta avståndet mellan tangentplanet och rullarna i den andra rullbanan. Anordningen kännetecknas vidare av att mätblocket uppvisar två ändar, som är avsedda att stöda mot var sin stödrulle i den första rullbanan, att det första mätorganet stöder mot en i förhållande till stöd- rullarna mellanliggande rulle och att det andra mätorga- net uppvisar två eller flera mätpunkter, t ex mätrullar eller liknande, vilka är anordnade för att mäta avståndet mellan referensplanet och rullarna i den andra rullbanan.

Mätorganen står i förbindelse med var sin givare vilka avger signaler till en multiplexer som styrs av en dator att sekventiellt koppla in en givare i taget till en analog/digitalomvandlare vilken också styrs av datorn och i vilken analoga spänningssignaler omvandlas till digital information. Givaren innefattar t ex en optisk sensor vars signal omvandlas i en converter till elek- trisk spännings- eller strömsignal vars storlek är en funktion mot mätavstândet.

Genom uppfinningen har man åstadkommit ett för- farande och en anordning för mätning och registrering av tjocklek och geometri på en gjutspalt som är bättre än hittills kända förfaranden och anordningar. I synnerhet medger uppfinningen kontinuerlig och snabb mätning av rullbanorna i en gjutspalt i vilka rullarna kan ha en helt oberoende placering i den första banan i förhållande till den andra av de två banorna vid gjutspalten.

BESKRIVNING TILL FIGURER Uppfinningen beskrivs nedan i form av ett ut- föringsexempel i anslutning till bifogade figurer.

Figur 1 visar schematiskt en rullbana till en stränggjutningsmaskin i ett vertikalt längdsnitt. 464 465 Figur 2 visar en detalj av rullbanan enligt figur 1 med inlagda mätvärden.

Figur 3 visar principen för en omräkning av mätvär- den till ett gemensamt koordinatsystem.

Figur 4 visar ett korrdinatsystem inlagt på rullbanans lössida.

Figur 5 visar ett koordinatsystem inlagt på rull- banans fastsida och lössida.

Figur 6 visar rullbanans rakdel anpassad till en rät linje.

Figur 7 visar rullbanans böjzon anpassad till en cirkel.

Figur 8 visar en grafisk presentation av mätresul- taten.

Figur 9 och 10 visar blockscheman över mätsystemet enligt uppfinningen.

Figur ll visar ett mätblock till en mätvagn vilken föres längs rullbanan.

Figur 12 visar ett kalibreringsdon för mätblocket enligt figur 11.

Rullbanan definieras som enveloppen till rullmantel- ytorna på insidan av gjutspalten. Rullbanans överdel kallas lössida. Underdelen kallas fastsida. För gjut- spaltens delar beskriver envelloppen matematiskt en rät linje, en cirkelbâge med fix radie, eller en kontinu- erlig övergång där krökningen övergår frán em cirkel- båge till en rät linje. Figur 1 visar rullbanan med envelopper. När gjutsträngen passerar genom gjutspalten (från punkt A till B i figuren), kommer gjutsträngen att forma sig efter insidan pá gjutspalten. Vid rullar i rullbanan som avviker från idealt läge tvingas gjut- skalet att deformeras, vilket kan leda till sprick- bildning i gjutskalet. Inställningen av rullarna har därför avgörande betydelse för gjutsträngens kvalitet.

Gjutspalten är betecknad med C i figurerna. 464 465 LN För att uppmäta och kontrollera gjutspaltens tjocklek och rullarnas inbördes lägen, d v s rullbanornas geometri placeras ett mätblock över tre intilliggande rullar. Blocket stöder på ytterrullarna på den sk fasta sidan på stränggjutningsmaskinen, d v s den undre rullbana, och förflyttas längs gjutspalten och mätav- ståndet från en rät linje genom mätblockets stödpunkter till den mellanliggande rullen. Avståndet mäts också till rullarna på de sk lössidan, d v s den övre rull- banan. Figur 2 visar mätprincipen för en godtycklig grupp av rullar. Mätvärdena kallas råkoordinater. De utgör koordinater i lokala koordinatsystem som beskrivs av tangenten till ytterrullarna (abskissa) och normalen till denna genom den ena ytterrullens centrum (ordi- nata). Rákoordinaterna betecknas med Hf(j), för fast- sidan och Hl(j) för lössidan. Både Hf och Hl mäts som avståndet fràn den räta linjen genom mätblockets kon- taktpunkter mot rullarna betecknade (j) och (j+2) till rulle (j+l).Om totala antalet rullar är N kommer det att finnas N-2 rákoordinater av ovan beskriven typ i strängen.

Varje mätvärde, d v s ràkoordinat, anges i ett lokalt koordinatsystem ( š, Q ) tillnörigt matblookot.

Koordinatsystemets riktning bestäms av riktningen som blocket intar när det vilar på två av rullarna. Koordi- natsystemets riktning kan således variera från ett mät- värde till ett annat, t ex i böjzonen, vilket framgår av figur 2 där de tvâ lokala koordinatsystemen (š/nzi) och (š?:Q”) visas. Man kan således inte direkt jämföra de olika mätvärdena.

För att jämföra läget av flera rullar måste man transformera om råkoordinaterna till ett för rullarna gemensamt koordinatsystem. X-axeln till det gemensamma koordinatsystemet kan sammanfalla med tangenten till två godtyckliga, rullar. Se figur 3. Av praktiska skäl har mätblockets riktning, som det intar då det stöder 464 465 pá första och tredje rullen, valts som koordinat- systemets riktning. Om man känner riktningens förhåll- ande till jordkoordinaterna (horisontal och vertikal- riktningen) kan rulllarnas geometrier uttryckas i dessa kordinater genom en enkel koordinattransformation.

Detta är dock inte nödvändigt om man bara skall fast- ställa rullarnas inbördes lägen och beräkna spalt- tjockleken. Som exempel väljes en grupp om M efter- följande rullar. Första rullen börjar i en godtycklig rulle som vi för enkelhetens skull valt att beteckna med O andra rulle l o s v till sista rullen som beteck- nas M-1. Det gemensamma koordinatsystemets X-axel går genom mätblockets kontaktpunkter mot rulle O och 2.

Y-axeln går genom centrum till rulle O.

Man kan matematiskt härleda ett samband mellan H-koordinaterna och XY-koordinaterna för rullarnas tangeringspunkter på fastsidan till rullbanan. Samban- det är svårt att uttrycka med analytiska formler men det kan rekursivt beräknas i en dator. Beräkningen återger XY-koordinaterna exakt om Hf, Hl och Lf, Ll enligt figur 2 är exakt angivna.

Lössidans och fastsidans rullar uppmätes med mät- blocket stödjande på samma rullar på fastsidan. Normalt får man ett mätvärde för varje stödläge som mätblocket intagit. Det kan dock finnas gränsfall där inget eller tvà mätvärden fås i samma mätläge. Detta beror pà att fasta och lösa sidans rullar ej alltid är placerade mitt för varandra utmed en linje vinkelrät mot gjut- spalten. Figur 4 visar mätvärdena i förhållande till blocket och det lokala koordinatsystemet (šš,? ) Om man tänker sig en linje parallell medkš -axeln hos det lokala koordinatsystemet så utgör lössidans koordinater rullens tangeringspunkten till linjen. Det uppmätta rullavstándet Hl utgör 2 -värdet och rullens 464 465 avstånd (Ll) fràn fastsidans första rulle dess šï- värde. Avståndet kan t ex bestämmas från ett ritnings- underlag eller mätas upp. Efter att XY-koordinater har beräknats för en grupp rullar på fastsidan är rikt- ningen för vart och ett av de lokala koordinatsystemen känt i förhållande till koordinatsystemet som gär genom första och tredje rullen på gruppens fastsida. Rikt- ningen betecknas med ett ip och bestäms på ett sådant sätt som tidigare angavs. Man kan följaktligen trans- formera om lössidans koordinater till samma XY-system som fastsidans och därigenom bestämma fast- och lössidans rullar i förhållande till varandra. Figur 5 visar detta.

Om man antar att rullavstánden i rullbanans längd- riktning vid varje mättillfälle stämmer med ritnings- underlaget, kan en viss förenkling tillåtas vid uppmät- ningen av råkoordinaterna. Man behöver då ej mäta rullavstánden, vilket kan vara besvärligt, såvida mätblockets draghastighet ej är konstant. Ett sådant antagande introducerar givetvis ett visst mätfel i de angivna rullavstánden som áterverkar pá noggrannheten i de beräknade XY-koordinaterna. Det är svårt att ge ett analytiskt exakt mått på felet. Detta beror nämligen på flera parametrar, bl a på hur många rullar som används vid analys av avvikelserna. I böjzonen tillkommer felet både i X- och Y-riktningen. I en horisontell rakdel tillkommer det huvudsakligen i Y-riktningen.

Såväl spalttjocklek som avvikelser mellan rullarna på fast- och lössidan kan bestämmas från en serie XY-koordinater som bestäms så som tidigare angivits. De uppmätta värdena måste sedan jämföras med den ursprungliga modellen för att spaltbredd och rullav- vikelser skall kunna fastställas.

Matematisk kurvanpassning är den mest tillämpade metoden för att anpassa uppmätta koordinater till en modell. Den kräver dock att modellen kan uttryckas som en matematisk funktion. Metoden kallas linjär regres- 464 465 sion. En matematisk funktion anpassas därvid över M rullar. Första rullen kan väljas godtyckligt i strängen eftersom man endast söker finna avvikelser från den antagna kurvan.

I raka delar av gjutspalten sker anpassningen lämpligen till en rät linje. Se figur 6.

Y1 = q1 X1 + qo f _ P1 xf + Po (lössidan) F< I (fastsidan) Anpassningen sker t ex med minsta kvadratmetoden, d v s så att kvadratsumman av avvikelsen mellan höger och vänsterleden i ekvationerna är minimum. Vid beräkning av spaltbredd och rullavvikelser i rakdelen bör man dela in rakdelen i ett lämpligt antal grupper, t ex 5-10 rullar i varje grupp. Det kan finnas en avvikelse d v s ett fel även i dessa punkter. Den anpassade räta linjen kommer ändå att gå genom dessa. För att bestämma felet i anliggningspunkterna måste koordinatsystemet vridas så att det sammanfaller med den anpassade linjen. Kurvanpassningen bör därför ske i steg enligt följande: 1. Bestämning av konstanterna pO och pl för regres- sionslinjen till koordinatpunkterna i det ursprungliga koordinatsystemet XY (som går genom första och tredje rullen för en godtycklig grupp rullar). 2. Transformering av de ursprungliga koordinaterna för både fast och lössidan så att de sammanfaller med den regressionslinje som erhölls i steg l. 3. Beräkning av spaltbredd och rullavvikelser.

Den matematiska lösningen för kurvanpassning till en rät linje utgör en standardlösning inom statistiken.

Lösningen beskrivs därför ej. Koordinatsystemet XY utgör det lokala koordinatsystemet för den grupp rullar som analyseras. X'Y' utgör ett koordinatsystem vars X'-axel sammanfaller med regressionslinjen plX+po. 464 465 Kurvanpassning för lössidan kan sedan göras i X'Y' koordinater varvid avståndet från den anpassade linjen till X'-axeln utgör medelspaltbredden.

Kurvanpassningen i övergàngszonen kan ske till ett polynom av lämpligt gradtal. Polynomets derivator i övergångarna mellan en rakdel resp. cirkeldel måste stämma med derivatorna hos den räta linjens respektive cirkelbáges. Även krökningen skall överensstämma i dessa punkter. Sedan polynomets gradtal bestämts sker kurvanpassningen på samma sätt som för den räta linjen.

Skillnaden är att antalet konstanter som skall be- stämmas av minimivillkoren är flera. Även polynom- anpassning är matematisk rutin och behöver ej beskri- vas. Man bör dock tänka på att eventuella fel i stöd- rullarna förskjuter koordinatsystemet så att felet blir noll där. Därför måste den erhållna kurvan trans- formeras om på samma sätt som angavs i de tre stegen ovan, innan avvikelsen kan bestämmas.

I böjzonen anpassas XY-koordinaterna till en cirkel.

Från en given godtycklig rulle i cirkelbågen väljs M efterföljande rullar att ingå i kurvanpassningen.

Första efterföljande rullen betecknas 1. Sista rullen betecknas M. Cirkelns radie är R. Dess origo i förhåll- ande till det lokala koordinatsystemet genom första och tredje rullen är (a,b). Ekvationen för cirkeln kan skrivas i lokala koordinater på formen: 2 2 2+ (Xi -a) Det gäller nu att bestämma a och b så att felet i den anpassade cirkeln blir minimum i minsta kvadratme- todens mening. I det generella fallet leder detta till ett mycket komplicerat olinjärt ekvationssystem men genom att anta att a och b är kateterna till en tri- angel med hypotenusan R kan problemet förenklas. Detta leder nämligen till ett linjärt ekvationssystem ur vilket a och b iterativt kan lösas. Koordinatsystemet 464 465 10 kommer då att tangera cirkeln närmare det nya koordinatsystemets origo. När koordinattransformationen gjorts beräknas a och b på nytt (iterativt) enligt vad som tidigare sagts. Iterationen upprepas tills a=o varvid b=r. Normalt sker detta efter 2 --3 iterationer.

Slutligen beräknas avvikelsen ek fràn den erhållna cirkeln. Se figur 7. e=R- xk2+(Yk-R)2 Vid anpassning av koordinatpunkterna till en cirkel är det ur matematisk synvinkel gynnsammt att ha många punkter. Detta ger ett säkrare värde på den erhållna cirkeln. Av praktiska skäl bör man dock inte ta allt för många då felet i rullavstånden annars blir märk- bart. Ca 5 - 10 rullar torde vara lämplig..

En grafisk representation av rullarnas läge visas på figur 8. Den grafiska bilden utgör medellinjerna för strängens fast- och lössidor. Medellinjerna har rätats ut till en rät linje för enkelhetens skull och rullar- nas inbördes lägen i förhållande till medellinjen (den anpassade kurvan) har uppritats. Om mätningen sker i flera axiella plan kan varje plan uppritas på samma sätt.

Som komplement till den grafiska bilden kan en lista över rullarnas förskjutningar i förhållande till var- andra eller i förhállande till den förväntade spalt- bredden erhållas. Förskjutningarna kan listas för samtliga rullar eller endast för vissa av dem, t ex sådana som sticker för långt in i gjutspalten eller partier som har för stor eller för liten spaltbredd.

Ett komplett mätsystem består av en eller flera mätgivare 1, ett mätinstrument 2 och anordningar 3 för resultatpresentation kan avse en teckentablå, en ter- minal, en skrivare eller en central dator. Se figur 9.

Funktionen är att mätgivaren 1 under mätförloppets gång kontinuerligt lämnar information om mätavstàndet till mätinstrumentet 2. I detta bearbetas informationen 464 465 11 och antalet mätdata reduceras till lämpligt antal.

Genom analys av mätdata kan även rullarnas antal be- stämmas och ett relativt avstándsvärde erhållas för varje rulle. Beroende på omfattningen av programvara i mätinstrumentet kan ytterligare beräkningar göras. T ex kan en kurvanpassning göras och varje rulles avvikelse från idealläget visas i tabellform. Även gränsvärden kan läggas in.

Mätsignalerna från de olika givarna 1 ansluts till en multiplexer 4. Denna styrs av en dator 5 att sekven- tiellt koppla in en givare l i taget till en analog/- digital omvandlare 6 vilken också styrs av datorn 5. I omvandlaren 6 görs de analoga spänningssignalerna om till digital (siffer) information.

Under mätningen genereras ca 300 mätvärden per sekund. De flesta av dessa värden är ointressanta och skall sorteras bort. Endast de värden som representerar minsta avstånd mellan rulle och mätanordning skall sparas. Därför behandlas alla mätdata kontinuerligt av datorn varefter de kommer in för beräkning av minsta avstånd. När detta fastställts lagras mätvärdet för varje rulle dels i det elektroniska minne (RAM) i datorn, dels på en diskett i en diskettenhet 7. Di- skettenheten har två funktioner: 1. Inläsning från diskett av instruktioner till instrumentet för att bestämma dess funktion. 2. Lagring av mätdata som en extra säkerhetsåtgärd om det elektroniska minnet skulle raderas t ex till följd av spänningsbortfall eller felmanövrering.

För att manövrera instrumentet (tala om när mätning börjar och slutar, läsa in program, mm) finns dels en display 8 (en skärm för tecken) dels ett tangentbord 9.

På displayen visas bl a instruktioner till operatören samt kvittering av givna kommandon. I instrumentet finns även en datum- och tidgenerator 10 (klocka) så att varje mätning automatiskt märkes med rätt datum och tid. Mätinstrumentet är vidare batteridrivet och 464 465 12 underhállsladdas mellan mätperioderna via ett yttre laddaggregat som ansluts mellan nätet och instrumentet.

Instrumentet är även försett med tvâ utgångar för anslutning till yttre enheter. Det kan vara en central dator som kan hämta och lämna information till instru- mentet. I det fallet ansluts instrumentet till det befintliga datanätet och några enkla kommandon ges från tangentbordet på instrumentet varefter överföringen styrs av programmet i den centrala datorn. ' Ett annat alternativ är att ansluta en skrivare till instrumentet. Det sker lämpligen via en parallellutgång. Utskrift kan ske av mätvärdena för varje rulle. Endast avvikelser större än ett givet gränsvärde eller vad instrumentet blivit programmerat att beräkna skrivs ut. Utskriften begärs via tangentbordet.

Mätanordningen enligt figur 11 utgörs av en mätvagn innefattande ett eller flera mätblock ll i form av ett làngsträckt chassi 12 i vars vardera ände en stödplatta 13 är anordnad så att resp. stödplatta 13 befinner sig i ett och samma plan och vilka är avsedda att stödja mot var sin rullbanerulle 14. Stödplattornas ll längd i rullbanans längdriktning är sådan att de medger varier- ande avstånd mellan rullbanerullarna 14,17 i den första rullbanan. En första mätbom 15, är vridbart anordnad på den ena sidan av chassit 12 kring en axel som är para- lell med stödrullarnas 14 axlar. Den första mätbommen 15.1 uppbär vid sin fria ände en mätrulle 16, vilken befinner sig mellan de båda stödplattorna 13 och vilken ligger an mot en rullbanerulle 17.1 som befinner sig mellan då båda stödrullarna 14, i den första rullbanan, vilka står i förbindelse med stödplattorna 13. En andra mätbom 15.2 är vridbart anordnad på den andra sidan av chassit 12 kring en axel som är parallell med rullarnas 14 axlar. Den andra mätbommen 15.2 uppbär vid sin fria ände en mätrulle 16, vilken ligger an mot en rullbane- rulle 17.2 som befinner sig i den andra rullbanan. 464 465 Genom att stödplattans 13 givits en viss minsta längd i rullbanans längdriktning kan mâtblocket ll förskjutas i rullbanans längdriktning med oförändrat referensplan sà att mätrullen 16 pà den andra mätbommen 15.2 kan bring- as att passera den aktuella rullbanerullen 17.2 i kon- takt med denna i synnerhet om denna rullbanerulle 17.2 befinner sig excentriskt d v s vid sidan om mittpunkts- normalen från tangenten mellan stödrullarna 14, d v s till förbindelselinjen mellan mätblockets ll kontakt- punkter mot stödrullarna 14.

I alternativa utförande av uppfinningen är den andra mätbommen 15.2 försedd med tre mätrullar 16, vilka är anordnade i mätblockets 11 längdriktning, av vilka tvâ visas streck-prickade på figur ll, med vars hjälp man kan mäta avstånd från referensplanet till en rulle 17.2 i den andra rullbanan som är starkt excentriskt pla- cerad i förhållande till en motsvarande rulle 17.1 den första rullbanan.

Genom det förstnämnda utförandet uppnår man att en viss excentrisk placering av rullarna i den andra rullbanan kan tolereras genom mätblockets ll förskjut- ning pâ stödrullarna 14. Genom det alternativa utföran- det i kombination med det förstnämnda kan en ytterli- gare excentricitet tolereras, d v s en godtycklig placering av rullarna i den andra rullbanan i förhåll- ande till rullarna i den första rullbanan accepteras.

En givare 18 är anordnad pá chassit 12 invid resp mätbom 15 på vilken en motsvarande mätplatta 19 är anordnad. Givaren 18 omfattar dels en mätkropp (sensor) dels en anpassningselektronik (converter). Utsignalen fràn givaren utgörs av en spänning eller ström vars storlek är en funktion av mätavstándet. Utsignalerna från flera givare kan anslutas till multiplexern 4 (kanalväljare) för att sekventiellt kopplas till 464 465 14 analog/digital omvandlare 6 som ger ett numeriskt värde för vidare behandling.

Mätning av avståndet mellan två rullbanerullar 17 sker genom att mätvagnen ansluts till en sk. startkedja till en stränggjutningsmaskin, ej visad på figurerna, och förskjutes med hjälp av denna kedja utmed maskinens rullbana. Mätvärden registreras då mätrullarna 16 passerar varje rulle i rullbanan och omvandlas enl beskrivningen ovan.

Mätsystemet kalibreras regelbundet med hjälp av ett kalibreringsdon enligt figur 12. Kalibreringsdonet består av en basplatta 20 som skruvas fast på mätblock- ets ll stödplattor 13. En kalibrerad mätgivare 21 (elektronisk mikrometer) fästes mitt för den ena mät- rullen 16 så att denna kan flyttas inom sitt mätomràde genom att mikrometern vrids. Utsignalen från mikrome- tern 21 anslutes till instrumentet via en 7:e kanal.

Allteftersom mikrometern 21vrides genereras såväl är- som börvärden vilka läses in i instrumentet. Mätgivar- ens 21 referensavstànd betecknas med D på figur 12.

Efter att en mätrulle 16 på detta sätt bringats att röra sig från min. till max. läge en eller flera gånger ges ett kommando som automatiskt ställer in längdkoeffi- cienten i instrumentet för just denna givare. Mikrome- tern 21 flyttas därefter till den andra mätrullen 16 och förloppet upprepas. Kalibreringsdonet flyttas därefter till andra resp. tredje mätblocket 11. Mät- systemet är nu helt kalibrerat. f)

Claims (9)

464 465 15 PATENTKRAV

1. Förfarande för mätning och registrering av tjocklek och geometri hos en gjutspalt mellan rullar i två paral- lella rullbanor i en stränggjutningsmaskin uppvisande t ex en vertikal zon, en böjzon och en horisontell zon, varvid ett eller flera mätblock (11) bringas i kontakt med två stödrullar (14) i den första rullbanan, k ä n - n e t e c k n a t av att ett första mätorgan (15.1) bringas att mäta avståndet mellan ett tangentplan till stödrullarna (1U), eller ett med detta parallellt god- tyckligt plan, och de övriga rullarna (17.1) i den första rullbanan inom mätblockets längd vinkelrätt mot detta plan, att motsvarande avstånd uppmätes till rullarna (17.2) i den andra rullbanan och att mätvärdena registre- ras och jämföres med motsvarande värden utgående från rullbanornas geometri i en ideal gjutspalt.

2. Förfarande enligt krav 1, k ä n n e t e c k n a t av att mätvärdena transformeras till ett för alla rullarna gemensamt koordinatsystem (x,y), och att en godtycklig funktion anpassas till rullarnas lägen i det gemensamma koordinatsystemet.

3. Förfarande enligt krav 2, k ä n n e t e c k n a t av att x,y-koordinatsystemets x-axel bringas att sammanfalla med tangenten till två godtyckliga rullar (14).

U. Förfarande enligt krav 3, k ä n n e t e c k n a t av att rullarnas lägen i de båda rullbanorna transformeras till x,y-koordinatsystemet.

5. Förfarande enligt krav 4, k ä n n e t e c k n a t av att rullarnas koordinater i ett jordkoordinatsystem be- räknas genom en koordinattransformation.

6. Förfarande enligt krav 5, k ä n n e t e c k n a t av att x,y-koordinaterna anpassas till en rät linje i rull- banans raka delar.

7. Förfarande enligt krav 5, k ä n n e t e c k n a t av att x,y-koordinaterna anpassas till en cirkel i rullba- nornas böjzon. 464 465 16

8. Anordning för mätning och registrering av tjocklek och geometri hos en gjutspalt mellan rullar i två paral- lella rullbanor i en stränggjutningsmaskin uppvisande t ex en vertikal zon, en böjzon och en horisontell zon, varvid åtminstone ett mätblock (11) bringas i kontakt med två stödrullar (14) i den första rullbanan, k ä n n e - t e c k n a d av att den innefattar åtminstone ett för- sta mätorgan (15.1), som är anordnat för att mäta avstån- det mellan ett tangentplan till stödrullarna (1ü), eller ett med detta parallellt godtyckligt plan, och de övriga rullarna (17.1) i den första rullbanan inom mätblockets (11) längd vinkelrätt mot detta plan, och av åtminstone ett andra mätorgan (15.2), som är anordnat för att mäta avståndet mellan referensplanet och rullarna (17.2) i den andra rullbanan.

9. Anordning enligt krav 8, k ä n n e t e c k n a d av att mätblocket (11) uppvisar två ändar, som är avsedda att stödja mot var sin stödrulle (1ü) i den första rull- banan, att det första mätorganet (15.1) stöder mot en i förhållande till stödrullarna (14) mellanliggande rulle (17.1), och att det andra mätorganet (15.2) uppvisar tvâ eller flera mätpunkter, t ex mätrullar (16) eller liknan- de, vilka är anordnade för att mäta avståndet mellan re- ferensplanet och rullarna (17.2) i den andra rullbanan såväl vid parvist i de båda rullbanorna anordnade rullar (17.1, 17.2), som vid rullar som är förskjutna i förhål- lande till varandra i rullbanornas längdriktning. 11-'