SE433763B - Tendspenningsfordelare for forbrenningesmotor - Google Patents

Description

78-09231-9 2 10 15 20 35 H0 För att till ett minimum nedbringa de störningar som härrör från tändsystemets fördelare har man föreslagit att införa en resistor, exempelvis av keramisk typ, i fördelarens rotorelek- troddel för att åstadkomma en filterverkan gentemot de högfrek- venta störningskomponenterna. Det har även föreslagits att anord- na ett urladdningsgap på 1,54 till 8,35 mm mellan rotorelektroden och fördelarens sidoelektroder. Ett flertal olika organ har app- licerats på de delar av rotorelektroden och sidoelektroderna som deltar i urladdningen. Intet av de tidigare framställda försla- gen har dock visat sig leda till den önskade undertryckningen av störningarna.

Ett huvudändamål med uppfinningen är att åstadkomma en för- delare som innehåller en ny elektrodstruktur för att till ett mi- nimum nedbringa alstring av radiostörningar från högspänningspuls- banan mellan mittelektroden och sidoelektroderna i fördelaren.

Fördelaren enligt uppfinningen kännetecknas av det särdraget att åtminstone endera av rotorelektrcden och var och en av sido- elektroderna har sin i urladdningen deltagande area finindelad i med varandra omväxlande ledande regioner och högresistiva regio- ner.

Ovannämnda och ytterligare ändamål, särdrag och fördelar med uppfinningen kommer att framgå klarare av följande detalje- rade beskrivning av på bifogade ritning med fig. 1-12 visade ut- föringsexempel. Pig. 1 är en schematisk lângsgenomskärningsvy som visar fördelarstrukturens uppbyggnad för en fördelare till en förbränningsmotor. Pig. 2a till gg är schematiska bilder som åskådliggör den grundläggande principen för störningsundertryck- ning enligt uppfinningen. Pig. 3 är ett diagram som visar mätre- sultat från mätning av relativ störfältintensitet vid ett experi- ment som utförts med en utföringsform av uppfinningen. Pig. ll är ett kretsschema för den krets som användes för mätning av den relativa störfältintensiteten. Pig. Sa till âd är schematiska perspektivbilder av elektroder som användes i ett experiment É vilket utförts för at verifiera effektiviteten för den i fig. 2 âskâdliggjorda grundläggande principen. Pig. 6 är ett diagram som visar resultaten av mätning av den relativa störfältintensi- teten vid experimentet med de i fíg. 5 visade elektroderna.

Pig. 7 är en schematisk perspektivbild av en elektrod som används i en annan utföringsform av uppfinningen. Pig. 8 är ett diagram som visar resultatet av mätningar av relativa störfältstyrkan [Ib-an- 10 20 25 30 H0 3 718.09 231 -9 vid användning av den i fig. 7 visade elektroden. Pig. Qa och gå är schematiska perspektivbilder av elektroder som är använda i ytterligare en annan utföringsform av uppfinningen. Fig. 10 är ett diagram som visar mätresultat från mätningar av den relativa störfältstyrkan vid användning av de i fig. 9a och 9b visade elektroderna. Pig. 11 är en schematisk perspektivbild av en elek- trod som är använd i ytterligare en utföringsform av uppfinning- en, och fig. 12 slutligen är ett diagram som visar mätresultat från mätning av den relativa störfältstyrkan när elektroden en- ligt fig. 11 användes.

Pig. 1 visar uppbyggnaden av fördelarsektionen av en förde- lare vid vilken uppfinningen är tillämpad, varvid hänvisnings- numret 1 betecknar ett hölje som innehåller en tändningsvinkel- förställningsenhet av centrifugaltyp, vakuumtyp eller liknande, och en rotoraxel 7 som sträcker sig in i höljets 1 inre. Ett ro- torhuvud 9, som är format av ett syntetiskt plastmaterial, exem- pelvis polypropen, är fast monterat på övre änden av rotoraxeln 7 för rotation synkront med rotoraxeln 7. En rotorelektrod 10 är i ett stycke förbunden med rotorhuvudets 9 övre yta. Ett förde- larlock 2 täcker den öppna övre änden av höljet 1, och ett fler- tal sidoelektroder 3 är fästa längs fördelarlockets 2 inre peri- fera vägg. Var och en av sidoelektroderna 3 är i en av sina än- dar elektriskt ansluten till ett tillhörande tändstift genom en kabel 3A och är i sin andra ände anordnad mitt emot rotorelektro- den 10 via ett gnistgap 8. En mittelektrod 5 är anordnad väsent- ligen i fördelarlockets 2 mitt och är i en av sina ändar elekt- riskt ansluten till tändspolen via en elektriskt ledande fjäder och en mitt-anslutningsklämma H. Mittelektroden 5 är i sin andra ände i kontakt med rotorelektroden 10 så att ström kan gå från mittelektroden 5 till en av sidoelektroderna 3 via rotorelektro- den 10 under tändningen i var och en av motorns cylindrar.

När rotorelektroden 10 nu bringas i läge mitt för en av sidoelektroderna 3 i en enligt fíg. 1 utförd fördelare åstadkom- mer den högspänning som tillföras till mittelektroden 10 en gnisturladdning över gnistgapet 8 till följd av överslag i den där befintliga luften. Samtidigt med denna gnisturladdning gär en gnista över gnistgapet i tillhörande tändstift så att tänd- ning sker. Den urladdning som äger rum mellan rotorelektroden 10 och tillhörande sidoelektrod 3 i samtidig relation till gnisturladdningen över tillhörande tändstift ger upphov till 7809231-9 L* 10 15 20 25 30 35 radiostörningar.

Den energi E som är förknippad med dessa radiostörningar erhålles ur uttrycket 2 E = 0,5 COV där CO är den elektrostatiska strökapacitansen sett från mitt- elektroden 10 och sidoelektroden 3, och V är urladdningsspänning- en över urladdningsgnistgapet 8. -fter den ovannämnda urladdning- en kommer den magnetiska energi som är lagrad i tändspolen att genomgå detta urladdningsgnistgap 8. Dessa båda typer av urladd- ning kan urskiljas från varandra. Den förstnämnda är nämligen en kapacitiv urladdning under det att den sistnämnda är en induktiv urladdning. Det är den kapacítiva urladdningen som är den huvud- sakliga källan till besvärande radiostörningar, eftersom dess momentana energi är ganska stor. För att till ett minimum ned- bringa alstringen av dessa besvärande radiostörningar måste man därför reducera antingen strökapacitansen Co i den ovannämnda ekvationen eller också urladdningsspänningen V över gnistgapet 8.

Det är emellertid förenat med svårigheter att åstadkomma någon stor minskning av värdet på Co, eftersom en gräns är betingad av dess form, och det visar sig därför att den optimala lösningen är att reducera värdet V.

Uppfinningens syfte är att reducera värdet av urladdnings-' spänningen V över urladdningsgnistgapet 8. Generellt beror en ur- laddningsspänning över ett mycket smalt gnistgap ej endast på arten av och trycket i den gas som befinner sig i gapet ifråga utan även på elektrodernas form och material. Det är svårt att utnyttja alla dessa faktorer för att under lång tid upprätthålla goda driftförhållanden för fördelare som har en så speciell ut- formning.

Uppfinnarna har upptäckt att framställning av lokala hög- resistiva skikt på de i urladdningen deltagande områdena av elek- troderna på ömse sidor om ett gnistgap i hög grad reducerar ur- laddningsspänningen över gnistgapet. Huvudprincipen skall i det följande beskrivas i anslutning till fig. 2.

I fig. 2 betecknar numren 3 och 10 sidoelektroderna resp. rotor- elektroden. Man ser i fig. 2 att lokala högresistiva skikt 11 är framställda på mitt för varandra befintliga områden av dessa elektroder 3 och 10: På grund av närvaron av dessa skikt 11 sker initialurladdning i enlighet med de streckade linjerna 12 i figåa (fl 10 20 25 30 UU s 7809231-9 över gnistgapet. Efter avslutningen av initialurladdningen kommer laddningar av motsatt polaritet mot den tillförda spänningen at: elektrostatiskt belägga ytan av de högresistiva skikten 11 som är framställda på de motstående områdena av elektroderna 3 resp. 10 i enlighet med vad som åskådliggöres i fig. 2b. Dessa laddade partiklar är gasmolekyler eller elektroner som har joniserats un- der urladdningen. När därför i det i fig. 2b visade tillståndet högspänningen återigen tillföres mellan elektroderna 3 och 10 i nästa cykel med motsatt polaritet i förhållande till polariteter- na för de laddningar eller rymdladdningar som lagt sig på de hög- resistiva skikten 11, alstras ett kraftigt elektriskt fält mel- lan å ena sidan de högresistiva skikt 11 som uppbär rymdladdning- arna och å andra sidan de återstående ledande elektrodområdena hos varje elektrod, och förhandständning i enlighet med pilarna 13 sker hos varje elektrod innan urladdningen sker över urladd- ningsgapet mellan elektroderna 3 och 10 i enlighet med vad som visas i fig. 2c. Det har visat sig att denna förhands-tändníng 13 tillför tillräckliga mängder elektroner och joner till urladd- ningsgapet mellan elektroderna 3 och 10 och att urladdningsspän- ningen kan reduceras med ungefär 50 procent.

I fig. 2 är både elektroderna 3 och elektroden 10 visade med ledande områden och högresistiva områden i sina mitt emot varandra befintliga områden. Det är emellertid uppenbart att den väsentliga verkan är densamma även om dylika högresistiva omrâ- den är framställda endast på den ena av nämnda elektroder 3 od110.

Uppfinningen grundar sig pä den ovan beskrivna principen och ger en fördelare som innehåller en elektrodstruktur med hög- resistiva regioner som omväxlar med ledande regioner på området mitt för en annan urladdningselektrod av liknande uppbyggnad.

Föredragna utföringsformer skall nu beskrivas i detalj i anslut- ning till ritningen.

Ferrit är en sammanfattande benämning på ferriter av två- värda metalliska grundämnen M och är sammansatta enligt moleky- larformeln MFe2Ou. De metalliska grundämnena M innefattar exem- pelvis Fe, Co,.Ni, Cu, Mg och Zn. Ferriterna av dessa metalliska grundämnen framställes genom att man mekaniskt blandar oxider, karbonat, oxalat, hydroxider, etc av dessa ingående metalliska grundämnen varefter man efter formning, kalcinering och bränning av blandningen erhålles fasta ämnen. Praktiska tillverkningspro- cesser för dessa ferriter har redan blivit industriellt veder- 7809231-9 8 10 15 20 30 35 40 tagna; någon speciell process eller metod för blandning av råma- terialen är ej erforderlig för att man skall kunna tillämpa upp- finningen.

En ferrit av detta slag är halvledande, och dess uppbyggnad liknar mest den struktur som visas i fig. 2, vilken åskådliggör den grundläggande principen för uppfinningen. Denna innebär att lokala högresistiva områden omväxlar med ledande regioner i fer- riten. Exempelvis är volymresistiviteten för enkla kristaller av Fe3Ou ungefär 10-2 ohmcm, under det att motsvarande storhet för Ni0 och MnO är ungefär 108 ohmcm resp. 109 ohmcm.

Pig. 3 visar såsom ett exempel resultatet av mätningar av störfältintensiteten, vilket resultat visar verkan av ferrit när denna används både på elektroderna 3 och på elektroden 10. I fig. 3 representerar vertikalaxeln den relativa störfältintensiteten i dB, under det att horisontalaxeln representerar störfrekvensen i Näs. Störfältintensiteten uppmättes medelst en krets som visas i fig. 4. Vid mätningen tillfördes ström från ett batteri 1U till en tändspole 15, och denna ström bröts medelst en brytare 16 i och för alstring av en högspänningspuls över tändspolens 15 sekundärlindning. Denna puls tillfördes till fördelarens rotor- elektrod 10. Rotoraxeln försattes i rotation för att åstadkomma urladdning mellan rotorelektroden 10 och en av sidoelektroderna_ 3. En detekteringsresistor 19 var ansluten mellan sidoelektroder- na 3 och jord för att bilda en del av en sluten slinga som ledde urladdningsströmmen till den jordade änden av tändspolens 15 se- kundärlindning. Den spänning som uppträdde över detekteríngsre- sistorn 19 tillfördes till en avstämbar störfältstyrkemeter 20 för att avläsas på ett instrument 20. I den i fig. 4 visade kret- sen vreds rotoraxeln med_en konstant hastighet av 1500 varv/min.

Detekteringsresistorn 19 var en índuktansfri resistor med en re- sistans av 50 ohm och störfältintensitetsmätaren 20 var en av Singer Company tillverkad apparat med handelsbeteckningen Modell NF-105. Den vertikala axeln i fig. 3 representerar skillnaden mellan avläsningarna på mätinstrumentet för den tidigare kända elektrodanordningen och för elektrodanordningen enligt uppfin- ningen vid olika störningsfrekvenser. Vid den tidigare kända elektrodstrukturen användes mässing för såväl rotorelektroden som sidoelektroderna. Den streckade linjen é representerar av- läsningen för mässingselektroderna, och störfältintensiteten i detta fall är satt till 0 dB för att åskådliggöra de relativa t' ' ~ _ . <.-- 1%.. 10 15 20 P0 01 30 'LJ 1:1 140 7 78209231-9 störfältintensitetsnivàerna som representeras av de heldragna kurvorna §, Q och Q. Kurvan § representerar den relativa stör- fältintensiteten när rotorelektroder avaluminium och sidoelek- troder av ferrit användes, och kurvan Q representerar det fall då en rotorelektrod av ferrit och sidoelektroder av aluminium användes. kurvan Q representerar det fall då rotorelektroden var av ferrit och sidoelektroderna likaledes var av ferrit. Man ser av fig. 3 att användning av rotorelektrod av ferrit eller sido- elektroder av ferrit ger en tillfredsställande radiostörnings- -undertryckningsverkan. Denna verkan blir än mer utpräglad när såväl rotorelektroden som sidoelektroderna är utförda av ferrit.

Allmänt sett uppvisar ferriten en resistans, och denna re- sistiva komponent medför en filterverkan gentemot en högfrekvent ström. Det har varit praxis att dela rotorelektroden i halvor i strömmens riktning och att sätta in en resistor mellan halvorna i syfte att uppnå denna filterverkan. Det har klargjorts genom ett i fig. 5 åskådliggjort experiment att radiostörningsunder- tryckningsverkan vid ansökningsföremålet väsentligen är betingad av den ovan nämnda rymdladdningsverkan och ej av den tidigare kända enkla filterverkan som erhålles genom insättning av en re- sistor. I detta experiment framställdes tre olika slags rotor- elektroder. En av rotorelektroderna hade formen av en enkel far-_ ritstav 21 enligt vad som visas i fig. Sa. I en annan rotorelek- trod belades mässing 22 med en ledande färg vid en ände, nämli- gen den i urladdning deltagande arean av en enkel ferritstav 21, för att täcka ungefär en femtedel av ferritstavens 21 hela längd i enlighet med vad som visas i fig. Bb. Vid den tredje rotorelek- troden belades ferriten 21 med en ledande färg vid den i urladd- ningen deltagande arean av en enkel mässingsstäv 22 för att täc- ka ungefär en femtedel av mässingsstavens 22 hela längd i enlig- het med vad som visas i fig. Sc. Fig. 6 visar resultaten från mätning av relativa störfältintensiteten för fördelare som inne- håller dessa tre typer av rotorelektroder och sidoelektroder av mässing. I fig. 6 motsvarar kurvorna 3, Q och 5 figuren Sa, 5b resp. Bo. Man ser av fig. 6 att den rotorelektrod som har åtmins- tone sin i urladdningen deltagande area täckt med ferrit enligt vad som visas i fig. Bo uppvisar en utpräglad störningsunder~ tryckningseffekt, vilken effekt är ännu mera utpräglad för elek- troden enligt fig. 5a, under det att den rotorelektrod som ut- nyttjar resistiviteten i ferriten enligt fig. Sb ej uppvisar 7809231-9 8 10 15 20 30 35 någon framträdande radiostörningsundertryckande verkan. Härige- nom är den gynnsamma inverkan av nämnda rymdladdning belagd.

Den L fig. 5c visade rotorelektroden är täckt med ferrit 21 i sitt i urladdningen deltagande omrâde, och mässingen 22, som är ett ledande material, utgör den del som är i kontakt med mittelektroden. Denna rotorelektrod har sålunda både den förde- len att den ger god värmestrâlning och den fördelen att den är nötningsbeständig. En rotorelektrod i en fördelare uppvärms av de värmemängder som utvecklas vid urladdningen och har därför en tendens att försämras av temperaturstegringen i den del som utgör en del av rotorhuvudet. Den i fig. Sc visade rotorelektrod- strukturen kan på ett tillfredsställande sätt utstråla värme, och därigenom undviker man det ovan berörda problemet. Proble- met med förslitning uppstår ej, eftersom huvuddelen av rotor- elektroden enligt fig. 5c består av konventionellt material, exempelvis mässing. Med andra ord, den i fig. 5c visade rotor- elektroden har en hög nötningsbeständighet i denna speciella del. En i fig. Sd visad sidoelektrod liknar den i fig. So visade i det att dess i urladdningen deltagande area är täckt med fer- rit 21 och i det att dess huvuddel, som är förbunden med kabeln, är utförd av mässing 22. I stället för mässing enligt fig. Bc och Sd kan aluminium användas i enlighet med vad som beskrivits - i anslutning till fig. 3 för ernående av samma verkan. ; Av det ovanstående framgår sålunda att använnding av en elektrod vars i urladdningen deltagande area är fint indelad i omväxlande ledande områden och områden med hög resistivitet är effektiv när det gäller att i hög grad reducera urladdningsspän- ningen till följd av förhands-tändning före huvud-urladdningen.

Gränsen för resistansvärdet för dylika högresistiva regioner av elektroden skall nu diskuteras.

Det antages att de högresistiva beläggningarna har en vo- lymresistivitet jo och en dielektricitetskonstant äs. Avkling- ningshastigheten för laddningar som ackumuleras på de högresis- tiva beläggningarna kan allmänt uttryckas såsom en tidskonstant nu enligt följande: Twâo-is-f <1) där Éà är dielektricítetskonstanten för vakuum eller 8,85x10_ F/cm. Tidskonstanten Y'representerar den tidpunkt vid vilken de 10 0 ackumulerade laddningarna har sjunkit till ca H0 r (närmare be- 10 15 30 9 7809231-9 ämt till 1/G, dvs 1/2,713 ), och detta värde är en bestämman- (J) rt e f ktor n" o S11 LI! w det gäller att uppnå radiostörníngseliminerande K verkan.

Vid den i fig. 1 visade fördelaren är rotorelektrodens ur- laddningstidsintervall bestämt av t = 60/NP (2) där P är antalet sidoelektroder, dvs antalet cylindrar i för- bränningsmotorn och N är rotoraxelns rotationshastighet i antal varv/min.

Av ekvationerna (1) och (2) framgår att relationen f; > eo/NP (e) måste gälla, så att mer än #0 % av laddningarna kan stanna kvar på de högresistiva beläggningarna. Antalet motorcylindrar P är exempelvis fyra, sex eller åtta. Urladdningstidsintervallet t minskas vid ökat P, och avklingning av laddningarna sker i mind- re grad. För den fortsatta diskussionen är det därför tillräck- ligt att anta att antalet motorcylindrar P är lika med fyra. Av samma skäl kan N ha sitt lägsta värde och N är här satt till 300, vilket är lika med varvtalet per minut för rotoraxeln vid tomgång.

Sambandet (3) kan sålunda uttryckas såsom 2 ?'> 60/5: x soo)= sno' sek.

Det är därför nödvändigt att tidskonstanten 2f= Eb-2%-jaför de högresistiva beläggningarna sättas till ett värde större än 5 X 1o'2 sek.

Om man antar att dielektricitetskonstanten Es volymresistiviteten j” för de högresistiva beläggningarna = R, så är jø > 1,H x 109 ohmcm Eftersom dielektricitetskonstanten för ett oorganiskt fast hög- resistivt skikt ligger inom området 4 till M0, kan det ovannämnd- da värdet sänkas en storleksordning till storleksordningen 108 ohmcm i och för den nu ifrågavarande diskussionen. Den övre gränsen för volymresistiviteten för den högresistiva beläggning- en pâverkas ej av tidskonstantens storlek, och den märkbara ver- kan av uppfinningen sträcker sig utan gräns till det största värdet på volymresistiviteten.

Under det att den ovanstående redogörelsen har hänfört sig till avklingningen av laddningar pâ rotorelektroden, är samma 7809231-9 10 En 10 ;..\ (11 20 25 (L) ff! 40 rexxæmang tïflämpligtpâ sidoelektroderna om värdet P i ekvationen (3) sättas till P = 1. I det fall att sidoelektroden är av samma material som rotorelektroden är tidskonstanten högre än det ovannämnda värdet, och den önskade verkan kan i tillräcklig grad uppnås om de begränsande villkoren för rotorelektroden är upp- fyllda.

Vid en andra utföringsform, som visas i fig. 7, är en rotor- elektrod av aluminium i sin i urladdningen deltagande area täckt med ett vävt eller ej vävt textilmaterial 23 av oorganiskt ma- Kterial, exempelvis glas. I samband med denna rotorelektrod fram- ställdes sidoelektroder av aluminium, och den relativa störfält- intensiteten uppmättes med den i fig. 4 visade kretsen. Resulta- tet av mätningarna framgår av fig. 8, och mätresultaten har presenterats på samma sätt som beskrivits i anslutning till fig. 3. I fig. 8 representerar kurvan A den relativa störfält- intensiteten när det vävda eller ej vävda textilmaterialet 23 av glas hade en tjocklek av 0,11 mm och en skenbar täthet av 0,21 g/cms, under det att kurvan B representerar det fall då det vävda eller ej vävda tektilmaterialet 23 av glas hade en tjocklek av Û,2H mm och en skenbar täthet av 0,2U g/cm3. Man ser i fig. 8 att den relativa störfältintensiteten kan reduce- ras omkring 20 dB jämfört med värdena vid tidigare kända elek- trodstrukturer. Denna radiostörningsreducerande verkan kan er- hållas tack vare det faktum att rymdladdningar som ackumuleras på ytan av glaset, som är en isolator, urladdas, dvs förhands- -urladdning sker före huvudurladdningen.

Vid en tredje utföringsform inlades två glimmerskivor ZH med en tjocklek av vardera 0,1 mm på ett sandwich-liknande sätt mellan tre aluminiumskivor 17, vardera med en tjocklek av 0,5 mm, och fästes vid sina i kontakt med varandra befintliga ytor vid aluminiumskivorna 17 medelst ett bindemedel av epoxiharts- typ för åstadkommande av två rotorelektroder i enlighet med vad som visas i fig. 9. I den i fig. Sa visade rotorelektroden befann sig glimmerskivorna 2% och aluminiumskivorna 17 jäms med varandra i den i laddningen deltagande arean av rotorelektroden.

Vid den i fig. 9b visade rotorelektroden sköt glímmerskivorna ZU ut ungefär 0,2 mm från aluminiumskivorna 17 i den i urladd- ningen deltagande delen av rotorelektroden. Pig. 10 visar resul- tatet av mätning av den relativa störfältintensiteten på kombi- nationerna av dessa rotorelektroder och sidoelektroderna av mäs- 10 15 20 25 30 H0 11 1809231-9 ing. I aesp. åh, och man ser i fig. 10 att störfältintensiteten även fig. 10 motsvarar kurvorna a och b figurerna 9a U! W kan reduceras med ca 10 till 20 dB i förhållande till anordning- ar enligt den tidigare kända tekniken. Även i detta fall kan värmestrålningsverkan och förslitnings- resistens förbättras om huvuddelen av rotorelektroden, som är i kontakt med mittelektroden, är utförd av en ledare enligt vad som visas i fig. 5c och den iurladdningen deltagande delen är utförd i form avett laminat av aluminiumskivor och glimmerskivor.

Förutom rotorelektroden kan även sidoelektroderna vara utförda i form av ett laminat av aluminiumskivor och glimmerskivor. Det bör observeras att de i laminatet ingående materialen på intet sätt är begränsade till aluminium och glimmer. Man kan även an- vända godtyokliga andra lämpliga metalliska och oorganiska ma- terial.

Vid en fjärde utföringsform blandades pulver av metaller eller kol med pulver av metalloxider, och blandningarna sintra- des för erhållande av ett flertal sintrade rotorelektroder 18, av vilka var och en hade en form i enlighet med vad som visas i fig. 11. Blandningen hade följande sammansättning: Prov A: pulverformigt volfram och pulverformig Al203 blan- dades omsorgsfullt i volymproportionerna 1:1 och blandningen in- fördes i en form ooh varmpressades vid en temperatur av 1500°C under ett tryck av H9 MPa för framställning av rotorelektroden.

' Prov B: 70 volymprocent pulverformig koppar blandades om- sorgsfullt med 30 volymprocent Si02 och blandningen varmpressa- des vid en temperatur av 900°C och ett tryck av 196 MPa för framställning av rotorelektroden.

Prov C: 80 volymprocent pulverformigt aluminium blandades omsorgsfullt med 20 volymprocent MgO, och blandningen varmpres- sades vid en temperatur av 55000 och ett tryck av 196 MPa för framställning av rotorelektroderna.

Prov D: 50 volymprocent pulverformig koppar blandades om- sorgsfullt med 50 volymprocent pulverformigt borsilikatglas, och en avpassad mängd polyvinylalkohol tillsattes till bland- ningen. Efter granulering av blandningen formades granulatet såsom rotorelektrod och sintrades vid en temperatur av 9000 C i en kvävgasatmosfär för framställning av rotorelektroden.

Prov E: 10 volymprocent pulverformigt kol blandades omsorgs- fullt med 90 volymprocent borsilikatglas och blandningen forma- 7809231-9 12 ll en rotorelektrod med samma förfarande som tillämpades under D ovan.

De på detta sätt framställda rotorelektrodproven A t.o.m.

E kombinerades med sídoelektroder av mässing, och den i fig. U 5 visade kretsen användes för-It mäta den relativa störfältinten- siteten. Pig. 12 visar mätresultaten. Av denna figur framgår att den relativa störfältintensiteten kan reduceras ungefär 10 till 2% dB för vart och ett av proven, ehuru radiostörningsver- kan varierade något mellan de olika proven._ I 10 Det kunde verifieras med observation í elektronmikroskop att den utpräglade radioavstörningsverkan kan härledas från fördelningen av fina ledande partiklar och resistiva fina par- tiklar i det i urladdningen deltagande området av rotorelektro- den. Ehuru ovan lämnade redogörelse har avsett rotorelektroder 15 av olika material, kan dock liknande material användas i sido- elektroderna för att förbättra radioavstörningsegenskaperna i enlighet med vad som beskrivits i anslutning till fig. 3.

Av den ovanstående detaljerade beskrivningen av föredragna utföringsformer av uppfinningen framgår att de från en fördelare 20. härrörande högfrekventa störningarna effektivt kan undertryckas med en unik elektrodstruktur enligt uppfinningen, och trots det- ta kan elektroderna utföras av billiga elektrodmaterial. De kon- ventionella elektroderna kan lätt ersättas med elektroderna en-_ ligt uppfinningen utan att detta behöver medföra någon modifie- 25 ring av de befintliga fördelarnas uppbyggnad.

Claims (13)

7809231-9 13 PATENTKRAV

1. Tändspänningsfördelare för en förbränningsmotor, innefattande en mitt-elektrod (5), en rotorelektrod (10) och sidoelektroder (3) som är anordnade mitt emot rotorelektroden (10) med ett urladdnings- gap (8) mellan dem, samt organ (3A) för att fördela av en tändspole alstrade högspänningspulser till individuella tändstift via mitt- -elektroden (5), rotorelektroden (10) och sidoelektroderna (3), k ä n n e t e o k n a d av att åtminstone endera av nämnda rotor- elektrod (10) resp. nämnda sidoelektroder (3) har sin i urladdningen deltagande area finindelad i omväxlande spridda ledande regioner och högresistiva regioner, vilka hos varje elektrodslag för sig väsent- ligen är belägna i ett och samma omkretsplan.

2. Tändspänningsfördelare enligt kravet 1, k ä n n e t e c k - n a d av att åtminstone endera av rotor- resp. sidoelektroderna (10 resp. 3) har sin i urladdningen deltagande area utförd av ferrit.

3. Tändspänningsfördelare enligt kravet 2, k ä n n e t e c k - n a d av att åtminstone endera av nämnda rotor- resp. sidoelektro- der (10 resp. 3) är utförd av ferrit.

4. U. Tändspänningsfördelare enligt kravet 1, k ä n n e t e c k - n a d av att rotorelektroden (10) har en elektrodstruktur i vilken dess i urladdningen deltagande area är finindelad i med varandra omväxlande ledande regioner och högresistiva regioner samt att dess i kontakt med mittelektroden (5) befintliga area består av ett ledande material.

5. Tändspänningsfördelare enligt kravet H, k ä n n e t e c k - n a d av att rotorelektroden (10) är utförd av ferrit i den i urladdningen deltagande arean och av ett ledande material, exempel- vis aluminium eller mässing, i det område som är i kontakt med mittelektroden (5), varjämte ferritarean är i elektriskt ledande förbindelse med nämnda område av ledande material.

6. Tändspänningsfördelare enligt kravet 1, k ä n n e t e c k - n a d av att nämnda sidoelektrod (3) har en elektrodstruktur i vilken dess i urladdningen deltagande område är finfördelat i med varandra omväxlande ledande regioner och högresistiva regioner, samt att dess nämnda område, som är anslutet till en kabel (3A) vilken leder till ett tillhörande tändstift, är utfört av ledande material.

7. Tändspänningsfördelare enligt kravet 6, k ä n n e t e c k - n a d av att sidoelektroden (3) är utförd av ferrit i den i urladd- ningen deltagande arean och av ett ledande material, exempelvis aluminium eller mässing, i det område som är anslutet till kabeln, 7809231-9 m varjämte ferritarean är i elektriskt ledande förbindelse med området av ledande material.

8. Tändspänningsfördelare enligt kravet 1, k ä n n e t e c k - n a d wav att åtminstone endera av rotorelektroden (10) och sido~ elektroden (3) i sin i urladdningen deltagande area är täckt med ett vävt eller icke vävt textilmaterial (23) av oorganiskt material.

9. Tändspänningsfördelare enligt kravet 1, k ä n n e t e c k - n a d av att åtminstone endera av rotorelektroden (10) och sido- elektroden (3) har en laminerad struktur med omväxlande skikt av skivor (ZÄ) av oorganiskt material och skivor av metalliskt material i sin i urladdningen deltagande area.

10. Tändspänningsfördelare enligt kravet 9, k ä n n e t e c k - n a d av att nämnda skivor (ZÄ) av oorganiskt material skjuter ut utanför nämnda skivor (17) av metallískt material. p

11. Tändspänningsfördelare enligt kravet 9, k ä n n e t e c k - n a d av att nämnda skivor av oorganiskt material (24) är utförda av glimmer och att nämnda skivor av metalliskt material (17) är utförda av aluminium.

12. Tändspänningsfördelare enligt kravet 1, k ä n n e t e c k - n a d av att åtminstone endera av nämnda rotorelektrod (10) och nämnda sidoelektrod (3) är i form av en sintrad kropp av en bland- ning av ett ledande material i pulverform och en metalloxid i pul- verform.

13. Tändspänningsfördelare enligt kravet 12, k ä n n e t e c k - n a d av att att den sintrade kroppen är framställd genom sintríng av en materíalblandning ur en grupp som innefattar vo1fram-alumini- umoxíd, koppar-kiseloxid, aluminium-magnesiumoxid, koppar-borsili- katglas, och kol-borsilikatglas.