SE431598B - Sjelvkonvergerande avbojningsokaggregat for anvendning vid ett vidvinkelfergtelevisionsbildror - Google Patents

Description

790É/'01Û-8 2 gera eller sammanfalla mid bildskärmens mitt. Denna inregle- ' ring är känd under benämningen "statisk konvergens".

Då de tre elektronstrålarna bestrålar samma parti på bildröret måste man på något sätt bringa var och en av de röda, gröna resp. blå strålarna att bestråla endast det mot- svarande fosforämnet. Detta sker med hjälp av en skuggmask.

Skuggmasken är ett strömledande nät eller galler med ett stort antal perforeringar, genom vilka delar av elektronstrålarna kan passera. Varje perforering har ett fixerat läge i för- hållande till varje tregrupp färgfosforpartier. Delar av de konvergerade elektronstrålarna passerar genom en eller flera av perforeringarna, och delarna börjar dívergera och skilja sig åt då de närmar sig bildröret. Vid bildröret är delarna åtskilda, varvid de träffar fosforämet med den avsedda fär- gen på grundval av elektronstrålens infallsriktning. De en- skilda elektronstrålarna närmar sig nämligen en given grupp perforeringar från något olika riktningar, och strålarna delas upp i ett antal mindre strålar som divergerar något sedan de har passerat igenom perforeringen och innan de slår an mot de avsedda fosforämnespartierna med individuella färger. Denna metod är beroende av en hög grad av noggrann- het då det gäller placeringen av fosforämnestregrupperna 1 förhållande till perforeringarna och i förhållande till den uppenbara källan för elektronstrålarna. För att säkerställa att den uppenbara källan för elektronstrålarna är korrekt ut- förs en “renhets"-inreglering, med vars hjälp varje stråle bringas att belysa bara ett bestämt parti i fosforpartierna hos varje tregrupp.

För att man skall få en tvådimensionell bild måste den på bildskärmen uppträdande belysta punkten som erhålls med hjälp av de tre statiskt konvergerade elektronstrålarna för- flyttas både horisontellt och vertikalt på bildskärmen så att man 'erhåller ett belyst rasterparti. Detta sker medelst magnetfält som alstras av ett på bildrörets hals monterat avböjningsok. Nämnda avböjningsok böjer vanligen av elektron- strålen med hjälp av horisontal- och vertikalavböjningssystem gsom är väsentligen oberoende av varandra. Horisontalavböj- ning av elektronstrålen åstadkommas medelst grupper av ström- 7907016-8 . 3 . ledarpar hos oket, vilka ger upphov till ett magnetfält med vertikalt förlöpande fältlinjer. Magnetfältets amplitud får variera med tiden i en förhållandevis hög takt. Vertikalavböj- ning av elektronstrålarna utförs medelst strömledargrupper som alstrar ett horisontellt förlöpande magnetfält som varierar med tiden i en förhållandevis låg takt.

En permeabel magnetkärna är tilldelad okströmledarna.

Dessa strömledare är formade till kontinuerliga lindningar eller spolar medelst returströmledare som kan omsluta kärnan i spolen för att därvid bilda en toroidavböjningslindning eller som bildar en sadelspollindning om spolen inte omsluter kärnan.

Bildskärmen är förhållandevis plan. Elektronstrålen, som genomlöper ett givet avstånd från avböjningspunkten eller avböjningscentrum till bildskärmens centrum, genomlöper ett större avstånd då den avböjs mot bildskärmens kant. Med geo- metrisk utgångspunkt kan man vänta sig att elektronstrålarna skall konvergera vid en punkt på ytan hos en sfär som är centrerad vid avböjningspunkten. Detta skulle i sig självt resultera i att träffpunkterna för de tre elektronstrålarna nära bildskärmens kant skulle bli åtskilda. Dessutom medför oundvikliga längdriktningskomposanter hos de avböjande magnet- fälten att elektronstrålarna kommer att konvergeras kraftiga- re, varigenom ytan där elektronstrålarna konvergerar blir ytterligare förvrängd. Dessa verkningar kombineras och med- för därvid att ljuspunkterna som alstras av de tre strålarna vid lägen på avstånd från bildskärmens centrum kommer att åt- skiljas, trots att var och en av strålarna endast belyser sitt fosforämne med den avsedda färgen. Detta är känt under benämningen felkonvergens och medför färgkanter eller färg- fransar kring de erhållna bilderna. En viss mängd felkonver- gens kan tillåtas, men i regel kan man inte tillåta att de tre belysta punkterna blir åtskilda helt och hållet. Ett mått på felkonvergensen kan erhållas såsom ett åtskiljande av de i idealfallet på varandra överlagrade röda, gröna och blå linjerna i ett rutnätmönster av linjer som uppträder på ett raster då en lämplig testsignal påläggs mottagaren. faovøfio-s 4 I a a_,_-m;_. laWll,,lrW Tidigare var elektronkanonerna i bildrör anordnade i en triangulär konfiguration eller deltakonfiguration. Man åstadkom elektronstrålarnas konvergens för att bilda en gemensam ljus- punkt eller ljusfläek vid lägen på avstånd från bildskärmens centrum med hjälp av deltakanonsystem med dynamiska konvergens- arrangemang inklusive ytterligare konvergensspolar monterade kring bildrörhalsen och drivna i avböjningstaktarna medelst dynamiska konvergenskretsar såsom är beskrivet i den ameri- kanska patentskriften 3 942 067.

Såsom framgår av de amerikanska patentskrifterna 5 789 258 och 5 800 176 utnyttjar aktuella televisionspresentations- arrangemang ett in-line-elektronkanonaggregat tillsammans med ett självkonvergerande avböjningsokarrangemang som inkluderar avböjningslindningar för att åstadkomma negativ horisontell isotrop astigmatism och positiv vertikal isotrop astigmatism för att balansera konvergensbetingelserna hos strålarna på avböjningsaxlarna och i hörnen på så sätt att strålarna kommer att väsentligenknnvergera vid alla ställen på rastret. Häri- genom elimineras behovet av dynamiska konvergensspolar och -kretsar. Med hänsyn till de _ökade avböjningsvinklarna som har blivit erforderliga genom att man kommersiellt vill ha korta bildrör måste avböjningsoket korrigera för kuddistor- sion och andra rasterdistorsioner, förutom vilket nämda av- böjningsok måste åstadkomma tillfredsställande självkonver- gens. Den magnetfältolikformighet som ger upphov till den isotropa astigmatismen som erfordras för självkonvergens med- för att konvergensen blir beroende av läget hos okets längd- axel med avseende på bildrörets längdaxel. Tillsammans med normala tillverkningstoleranser medför denna känslighet att det blir nödvändigt att inreglera oket i tvärriktningen i förhållande till bildröret för att den konvergens som utgör den bästa kömpromissen skall erhållas. ' Enligt en föredragen utföringsform av uppfinningen inklu- derar ett självkonvergerande avböjningsokaggregat för använd- ning vid ett vidvinkelfärgtelevisionsbildrör av in-line-typ organ för att alstra avböjningsfält med en genomsnittlig olik- 5 ' ..._ W__.. .... _ - formighet som inte är noll för att bringa elektronstrålarna att konvergera vid väsentligen alla punkter på rastret, var- jämte vid ingàngsänden hos nämnda ok finns ett parti där den genomsnittliga fältolikformigheten är väsentligen noll för att minska verkan hos okets läge med avseende på nämnda elektronstrålar.

Uppfinníngen kommer att beskrivas i detalj i det följan- de under hänvisning till bifogade ritningar, på vilka fig. 1 visar en planvy av en sektion av ett presentationssystem som utgör en utföringsform av föreliggande uppfinning, fig. 2 och 3 visar ett avböjningsok som utgör en utföringsform av upp- finningen, fig. 4 och 7 åskådliggör magnetfält som hör samman med oken enligt fig. 2 och 5, och fig. 5 och 6 åskådliggör magnetkrafter och flödesgradienter med tillhörande strålbane- kurvor som kommer till användning då det gäller att förklara uppfinningen.

Enligt fig. l inkluderar ett färgtelevisionsbildrör 10 en frontplatta ll, på vilken upprepade tregrupper röd-, grön- och blåfosforämnen 15 är anbragta. En skuggmask 14 är belägen inuti bildröret och ligger på avstånd från frontplattan ll.

Ett elektronkanonaggregat 15 är monterat i rörets halsparti 12 mittför frontplattan. Elektronkanonaggregatet 15 alstrar tre horisontella in-line-strålar R, G och B. Ett avböjnings- okaggregat med den generella beteckningen 16 är monterat kring rörets hals och dess vidgade parti medelst ett lämp- ligt okfäste 19. I okaggregatet 16 ingår också en vidgad ferritkärna 1? och vertikal- och horisontalavböjningsspolar 18. Avböjningsokaggregatet 16 är av den ovannämnda självkon- vergerande typen. Ett magnetaggregat 20 för statisk konver- gens och renhet är monterat "kring rörets halsparti 12.

Fig. 2 och 5 visar mera i detalj ett avböjningsokaggre- gat 16 som utgör en utföringsform enligt föreliggande upp- finning. Ett av plast bestående okfäste l9 har till uppgift att hålla ett par horisontalavböjningsspolar l8H av sadel- typ i avsedd orientering i förhållande till den sig vidgan- de ferritkärnan 17, kring vilken en vertikalavböjningslind- ning l8V är lindad. I detta exempel är således avböjningsok- 790?0?O-8 .6. aggregatet 16 av sadeltoroidtyp (ST-typ). I fig. 2 ser man okaggregatet från elektronstrålens utgângssida,och i den i rig. 3 visade sidovyn är strålens utgångssida belägen till höger. I fig. 2 och 3 är ett magnetfältalstrande organ eller flödesändringsorgan åskådliggjort såsom ett par magneter 2la och 21b som är monterade nära okets övre och nedre del vid okets främre ände eller strâlutgångsände. Magneterna är fast- satta i en urtagning i fästet 19 och de har den angivna pola- riteten (ehuru tillverkningsriktningar ibland kräver en om- vänd konfiguration,varför en kompass kan användas som en indi- kator).

Ett andra flödesändringsorgan är visat såsom ett par mag- neter 22a och 22b som är belägna intill okets sig vidgande inre yta vid dennas övre och nedre del något mot strålingångs- änden hos det centrala partiet av okets längdsträckning. Dessa magneter harde angivna polariteterna och utgörs av ytmagneti- serade permanentmagneter bestående av ett material med låg permeabilitet, såsom i en mjuk plastmatris finfördelad barium- ferrit. Magneterna är fastsatta vid ett isolerande skikt hos fästet 19 med hjälp av ett vidhäftningsmedel, varvid nämda isolerande skikt åtskiljer vertikal- och horisontalavböj- ningslindningarna, varjämte magneterna ansluter sig till iso- latorns kontur. Flödesändringsorganen 22a och 22b kan också utgöras av omagnetiserade stycken av magnetiskt permeabelt material, såsom kiselstål.

Ett tredje magnetfältalstrande organ eller flödesänd- ringsorgan är visat såsom ett par magneter 23a och 23b som är belägna intill den sig vidgande insidan på oket vid dennas övre och nedre del mellan okets strålingångsände och det andra flödesändringsorganet. Magneterna 23 är likartade mag- neterna 22, och de är monterade på samma sätt. Syftet med magnetfältalstringsorganen 21 och 25 och flödesändringsorga- net 22 kan bäst beskrivas under hänvisning till fig. 4-7.

Fig. 4 visar vertikalavböjningsfältet i partiet inuti okets sig vidgande del vid en i tvärriktningen tagen sektio- nerad vy av oket enligt fig. 3 nära magneterna 2la och 2lb sett från avböjningsokets strålutgångsände. Vertikalavböj- 79070ï0-8 7 ningsfältlinjerna 423 är visade i tillståndet då elektron- strålarna är avböjde uppåt från bildrörets mitt, och uppfin- ningen kommer att beskrivas med utgångspunkt från detta.

Ehuru det inte är visat skall det framhållas att uppfinningens principer är lika väl tillämpliga på ett vertikalavböjnings- fält med motsatt polaritet, där strålarna böjs av nedåt. Lin- jen 424 representerar en av de många magnetflödeslinjerna som alstras av magneten 2la. Flödeslinjerna 425 i fig. 4 är tunn- formiga i just den visade tvärsektionen.

Omfattningen av avvikelsen från ett likformigt eller konstant fält vid skilda tvärsektioner utefter okets längdaxel kan representeras genom att man ritar upp olikformighetsfunk- tionen H2 parallellt med okets axel. Fältets olikformighet, såsom den är visad i fig. 5, normaliseras till amplituden hos HO-elementet eller det likformiga elementet hos magnetfältet, och den åskådliggjorda H2-funktionen blir därför oberoende av tidsberoende variationer i HO. I fig. 5a ligger vertikalavböj- ningsfältets olikformighetskurva VH2 helt och hållet i det negativa H2-området. Kurvan VH2 representerar ett fält som är starkt tunnformigt i partiet 2 kring okets mittdel och som är mindre starkt tunnformigt i partierna 1 och 5, vilka representerar partierna kring okets ingångs-resp. utgångs- ändar. Ett tunnformigt fält av detta slag är typiskt för vertikalavböjningsfältet som alstras medelst ett konventio- nellt självkonvergeringsok. I fig. 5b representerar den hel- dragna kurvan HH2 olikformighetsfunktionen för horisontalav- böjningsfälten som alstras av ett konventionellt självkon- vergeringsavböjningsok. Såsom är visat är fältet både tunn- formigt och kuddformigt i partiet l, vidare är det kraftigt kuddformigt i partiet 2, medan det i partiet 5 är svagt tunn- formigt. Fig. 5c åskådliggör den relativa avböjningen som en elektronstråle utsätts för då den passerar igenom partierna l, 2 och 3. Huvuddelen av avböjningen har uppträtt före partiet 5, och mycket ringa avböjning uppträder i partiet l.

Fig. 6 visar kraftvektorerna som påläggs en elektron- stråle som utträder ur papperets plan i fig. 4 under inverkan av vertikalavböjningsfälten för rastrets vänstra, mittre och högra sidor. I fig. 6 representerar vektorerna D kraftkompo- 7907ÛÉÛ-8 8 _ santerna som härrör från det tunfiformiga vertikalavböjnings- fältet. Vektorerna M representerar krafterna som härrör från magnetens 2la magnetfält. Vid bildskärmens mitt tangerar magnetfältlinjerna 425 och 424 varandra, varför de båda vekto- rerna D och M helt enkelt adderas, såsom är visat i fig. 6b.

På bildrörets vänstra och högra delar tangerar fältlinjerna 423 och 424 inte varandra, utan de är böjda bort från varandra, varvid de resulterande krafterna ar åekåaiiggjerae 1 rig. 6e och 6c och är där visade upplösta i vertikalt resp. horison- tellt verkande krafter. Man ser att den uppåtriktade avböj- ningskraften är störst vid rastrets centrum och mindre vid de vänstra och högra ytterlägena och att kraftvektorerna en- ligt fig. 6 är lämpade för att utföra kuddkorrigering upptill resp. nedtill. Eftersom rasterdistorsionen utgör en funktion av kvadraten på elektronstråleavböjningen från den oavböjda banan och eftersom avböjningen är störst nära okets utgångs- ände, såsom är visat i fig. 5c, är rasterdistorsionskorrige- ringsåtgärder mest effektiva i detta läge. Följaktligen an- vänds magneten 2la, som är belägen nära okets strålutgångs- ände, för att korrigera nord-sydkuddistorsion (upptill resp. ncdtill). De i fig. 6 åskâdliggjorda kraftvektorerna ger den största avböjningskraften nära mitten på rastrets övre del och den minsta nära rastrets sidor, vilket innebär att det i fig. 4 visade vertikalavböjningsfältet som utgör en följd av placeringen och polariteten hos magneterna 21 enligt fig. 2 och 5 är lämpat för korrigering av kuddistorsion. Polarite- ten och läget hos magneterna 2l medför emellertid en minsk- ning av den tunnform hos vertikalavböjningsfältet som er- fordras för att man skall erhålla korrekt konvergens.

.För att kompensera för konvergensfelet som införs av magneterna 21 inför man magneter 22 nära de i fig. 2 och 3 visade lägena. Polariteten hos magneterna 22 är den motsatta mot polariteten hos magneterna 21. Införing av ett magnet- fält som motverkar vertikalavböjningsfältet medför att det totala magnetfältets tunnform ökas, dvs. såsom är visat i fig. 5a ändras olikformighetsfunktionen VH2 i partiet 2 i negativ riktning, såsom är antytt medelst den strcckade 7907610-s _ 9 kurvan 522. Styrkan hos magneterna 22 inregleras tillsammans med styrkan hos magneterna 2l så att man erhåller kuddkorri- gering tillsammans med lämplig konvergens hos hela rastret. iagneterna 22 har mindre inverkan på rasterdistorsionen därför att elektronstrålens avböjning i partiet 2 är ringa i för- hållande till i partiet 3, och såsom har nämnts ovan är raster- distorsionen som resulterar från en magnetverkan vid ett be- stämt läge proportionell mot kvadraten på avböjningen vid ifrågavarande läge.

Magneten 22a ligger emellertid förhållandevis nära mag- neten 22b, såsom är visat i fig. 2. Ett vertikalt magnetfält bildas mellan inbördes motsatta poler i paret, och det totala fältet som alstras av magneterna 22 kan betraktas såsom en fyrpol. Det vertikalt förlöpande fältet ökar kuddkrökningen hos horisontalavböjningsfältet och kan inverka ogynnsamt på den statiska konvergensen.

Det statiska magnetfältet påverkar den statiska konver- gensen på i huvudsak samma sätt som fyrpolfältet hos strål- böjaren gör. Den statiska mittkonvergensen i närvaro av mag- neterna 22 måste korrigeras medelst strålböjaren.

Det ovan beskrivna arrangemanget med magneterna 21 och 22 ger tillfredsställande resultat och är beskrivet i den amerikanska patentansökningen 913 259.

I många färgpresentationssystem där man arbetar med självkonvergeringsprincipen uppnås optimal konvergens hos strålarna genom inreglering av sido- eller tvärläget hos av- böjningsoket pà bildrörets hals. Det har visat sig att genom att man utnyttjar magneter 25 med samma polaritet som magne- terna 21 kan lägesinställningen förenklas. Med ett avböj- ningsok av den i fig. 2 och 3 visade typen inkluderande mag- neterna 25 kan man genom en förenklad tvärinreglering uppnå avsedd konvergens över hela rastret därför att ingen kompro- miss behövs mellan konvergensen för huvudaxel resp. biaxel.

Om okets avböjningsfält skulle vara likformigt (H2 = O) skulle konvergensen bli i stort sett oförändrad om man för- sköt oket i förhållande till bildröret. Emellertid kan ett likformigt fält inte alstra självkonvergens, eftersom olik- \Il V) (D \J CD v--& CD I 03 10- -- V ~> V--rf formigheten hos fältet ger den differentiella avböjningen hos strålen som erfordras för konvergens. Det har emellertid upp- täckts att om den genomsnittliga eller resulterande olikformig- heten nära okets ingångsände är nära nollkommer konvergensen att bli väsentligen oberoende av okets inställning i tvär- riktningen i förhållande till bildröret i åtminstone ett plan.

Z Med hänvisning till fig. 5a skall nämnas att verkan hos magneterna 23 är sådan, att tunnformigheten hos vertikal- fälten minskas i sådan omfattning att man erhåller ett kudd- formigt parti, såsom är åskådliggjort medelst den streckade kurvan 524.

Fig. 7 åskådliggör avböjningsfältet i en i tvärriktningen tagen sektionerad vy nära okets ingångsände sedd från utgångs- änden när elektronstrålen är avböjd uppåt och åt höger om mitten. Magnetfältlinjerna 702 sträcker sig i stort sett horisontellt från magnetens 23a nordpol till dess sydpol.

Vertikalavböjningsfältlinjerna 725 är tunnformiga, och de sträcker sig också i stort sett horisontellt. När fältlinjer- na 702 adderas till linjerna 723 erhåller man ett totalt vertikalavböjningsfält som är mindre tunnformigt än det omodifierade avböjningsfältet. Såsom är åskådliggjort medelst den streckade linjen 524 i partiet 1 enligt fig. 5a medförtill- fogandet av magneterna 23 modifiering av VH2-funktionen, som ur- sprungligen varit helt negativ,till en funktion som är delvis positiv och delvis negativ i närheten av okets ingångsände, var- vid genomsnittsvärdet uppgår till approximativt noll.

I fig. 'T medför de i stort sett vertikalt förlöpande fältlinjerna 730, som alstras av magnetparet 25, när de adde- ras till de i stort sett tunnformiga horisontalavböjnings- fältlinjerna 52, att horisontalavböjningsfältets tunnolinea- ritet ökas, vilket medför att man erhåller en horisontell H2-kurva modifierad på det sätt som är åskådliggjort av den streckade kurvan 526 i fig. 5b. Den genomsnittliga olineari- teten hos horisontalavböjningsfälten i närvaro av magneterna 25 är approximativt noll, såsom är åskådliggjort medelst summan av de positiva och negativa partierna under kurvan 526. 7907010-8 ll Följaktligen kommer konvergensen att förbli förhållandevis opåverkad av i exakt vilket läge elektronstrålarna inträder i okfälten.

Den förenklade inregleringen av oket enligt fig. 2 och 3 utförs genom att man inreglerar oket vertikalt i förhållan- de till bildröret så att man erhåller en rak horisontell linje genom rastrets centrum från mittelektronstrålen och inreglerar oket horisontellt så att man erhåller lika höjd på rastren som är bildade av de yttre elektronstrålarna.

När magneterna 23a och 23b används i samverkan med mag- neterna 22a och 22b måste de ha en magnetisk styrka som är tillräckligt stor för att ge upphov till den genomsnittliga olikformigheten noll i ingångspartiet l. Eftersom magneterna 22a och 22b visar en benägenhet att öka den negativa olikfor- migheten eller tunnolikformigheten hos vertikalavböjnings- fälten och den positiva olineariteten eller kuddolinearite- ten hos horisontàlavböjningsfälten måste magnetgruppen 23 vara starkare i närvaro av magnetgruppen 22 än om den först- nämda magnetgruppen skulle användas ensam, detta för att den genomsnittliga olikformigheten vid ingångspartiet skall bli lika med noll. Magnetgruppen 23 kan användas för sig _ själv för att minska lägeskänsligheten i konvergensen hos ett självkonvergerande ok, och i så fall behöver styrkan hos fältet som alstras av magneterna 23 inte vara så stor som i närvaro av magneterna 22. Beroende på den genomsnittliga olikformigheten hos okets ingångsparti kan magnetgruppen 23 eventuellt behöva polariseras i motsatt riktning mot vad som har visats ovan om nämnda magnetgrupp används ensam.

Det beskrivna statiska fyrpolfältet som alstras av mag- netgruppen 23 ger i kombination med ett avböjningsfält med variabel amplitud upphov till en fältfördelning med en form som varierar med avsökningsströmmen eller -tiden. Avböjnings- fältets form blir således modifierad på erforderligt sätt vid varje avböjningsvinkel så att man erhåller bättre kontroll över varje punkt på det avsökta rastret. Den dynamiska fält- fördelningen resulterar i ett kommersiellt distorsionsfritt nord-sydmönster och betydande konvergens för vidvinkelpresen- tationer på stora bildskärmar.

Claims (9)

7907ÜåÛ-8 12 I Det torde varauppenbart för faclonarmen att funktionerna hos magneterna 22a och 25a kan erhållas medelst en enda remsa av ferritmaterial som är ytmagnetiserad med två nordpoler och två sydpoler i lägen svarande mot de i fig. 2 visade lägena. Patentkrav

1. Självkonvergerande avböjningsokaggregat för användning vid ett vidvinkelfärgtelevisionsbildrör med ett flertal strålar anordnade i en horisontell linje, varvid nämnda ok- aggregat är försett med organ för att alstra avböjningsfält med en genomsnittlig olikformighet som inte är noll för att bringa elektronstrålarna att väsentligen konvergera vid alla punkter på rastret, k ä n n e t e c k n a t av ett parti kring okets ingångsände där den genomsnittliga fältolikformig- heten är väsentligen noll för att reducera verkan hos okin- ställningen med avseende på nämnda elektronstrålar.

2. Okaggregat enligt krav l, k ä n n e t e c k n a t där- av, att nämda organ för att alstra avböjningsfält inne- fattar en avböjningslindning (18) för att alstra ett magnet- fält med en i tiden varierande amplitud för progressiv av- böjning av nämnda elektronstrålar och första organ (23a, d 23b) för alstring av ett statiskt magnetfält, vilka organ är anbragta nära nämnda ingångsände hos nämnda okaggregat (16) för att alstra ett statiskt magnetfält som vid summering med nämnda i tiden varierande magnetfält ger upphov ni närheten av okaggregatets ingångsände till en i tiden varierande fält- fördelning i vilken nämnda genomsnittliga fältolikformighet är väsentligen noll.

3. g Okaggregat enligt krav 2, k ä n n e t e c k n a t där- av,atti nämda första organ (23a, 23b) för alstring av ett statiskt magnetfält är anbragt intill nämda avböjningslind- ning längs okaggregatets (16) inre vidgning.

4. Okaggregat enligt krav 2 eller 5, k ä n n e t e c k - n a t därav, att nämnda första organ (23a, 2}b) för alstring av ett statiskt magnetfält innefattar en första magnet.

5. Okaggregat enligt krav 4, k ä n n e t e c k n a t där- av, att nämnda första magnet är en permanentmagnet. 7907010-8 15

6. Okaggregat enligt krav 4 eller 5, k ä n n e t e c k- n a t därav, att nämnda första magnet är anbragt nära ok- aggregatets (16) nämnda ingångsände.

7. Okaggregat enligt krav 5 eller 6, k ä n n e t e c k- n a t därav, att nämnda första organ (23a, 23b) för alstring av ett statiskt magnetfält innefattar en andra permanentmag- net som är anbragt intill nämnda avböjningslindning utefter nämnda okaggregats inre vidgning diametralt mittför nämnda första magnet.

8. Okaggregat enligt krav 7, k ä n n e t e c k n a t därav, att nämnda första och andra magneter (23a, 23b) har sådana polariteter att de alstrar fält nära den övre resp. nedre delen av okaggregatets inre vidgning, varvid nämnda fält har samma polaritet som fälten som alstras av nämnda vertikallindning (l8V) under de intervall då nämnda elektron- strålar böjs av mot okaggregatets (16) övre resp. nedre del.

9. Okaggregat enligt krav 8, k ä n n e t e c k n a t av andra organ (2la, 2lb) för alstring av ett statiskt magnet- fält, vilka andra organ är belägna nära den övre resp. nedre delen av okaggregatets (16) strålutgångsände för alstring av fält med samma polaritet som fälten hos de första organen för alstring av ett statiskt magnetfält, och tredje organ (22a, 22b) för alstring av ett fält och anbragta vid den övre resp. nedre delen hos okaggregatets inre vidgning intill nämnda lindning (18) i ett läge mellan nämnda första organ (2}a, 25b) och nämnda andra organ (2la, 2lb) för alstring av ett statiskt fält för att tillfoga en tunnformig komposant till nämnda av vertikalavböjningslindningen (l8V) alstrade fält för samverkan med nämnda andra fältalstringsorgan (2la, 2lb) för att korrigera rasterdistorsion och för att samverka med nämnda första fält- alstringsorgan (23a, 23b) för att minska konvergensens käns- lighet för banan hos nämnda strålar genom okaggregatet (16).