SE514472C2 - Strålningsdetektor och en anordning för användning vid radiografi - Google Patents

Description

514 472 2 Detta och andra syften uppnås medelst en anordning enligt pa- tentkrav 9.

Uppfinningen beskrivs närmare nedan under hänvisning till bi- fogade ritning, på vilken fig la åskådliggör schematiskt, i en översiktsvy, en anordning för radiografi med plant stràlknip- pe, i vilken anordning en detektor enligt uppfinningen kan ut- nyttjas, fig lb åskådliggör schematiskt, i en översiktsvy, en- anordning för radiografi med plant stràlknippe enligt en all- män utföringsforn1 av uppfinningen, fig 2a är en schematiskg delvis förstorad, tvärsektionsvy tagen längs linjen II-II i fig lb av en detektor enligt en första särskild utföringsform av uppfinningen, fig 2b är en schematisk, delvis förstorad, tvärsektionsvy tagen längs linjen II-II i fig lb av en detek- tor enligt en andra särskild utföringsform av uppfinningen, fig 2c är en schematisk, delvis förstorad, tvärsektionsvy ta- gen längs linjen II-II i fig lb av en detektor enligt en tred- je särskild utföringsform av uppfinningen, och fig 2d åskåd- liggör schematiskt, i en översiktsvy, en anordning för radio- grafi med plant strålknippe, innefattande en detektor enligt en fjärde särskild utföringsform av uppfinningen.

Fig la är en sektionsvy i ett plan vinkelrätt mot planet för en plan röntgenstråle 9 till en anordning för radiografi med plant strålknippe, i vilken uppfinningen kan utnyttjas. Anord- ningen innefattar en röntgenstrålkälla 60, som tillsammans med ett första smalt kollimatorfönster 61 alstrar en plan, solfjä- derformad, röntgenstràle 9, för bestrålning av ett föremål 62 som. skall undersökas. Den stråle, som sänts genonx föremålet 62, infaller i en detektor 64. En valfri smal slits eller andra kollimatorfönster 10, soni ligger i linje xned röntgen- strålen, bildar ingången för röntgenstrålen 9 till detektorn 64. En huvuddel av de infallande röntgenfotonerna detekteras i detektorn 64, som innefattar en omvandlings- och driftvolym l3 514 472 och organ för elektronlavinförsïärkning 17, och detektorn är så orienterad att röntgenfotonerna infaller från sidan mellan två elektrodanordningar 1, 2, mellan vilka ett elektriskt fält för förflyttning av elektroner och joner i. omvandlings- och driftvolymen 13 ärr bildat. Röntgenstrålkällan 60, det första smala kollimatorfönstret 61, det valfria kollimatorfönstret 10 och detektorn 64 är anslutna och fixerade i förhållande till varandra medelst särskilda organ 65, t ex en ram eller en stödanordning 65. Den så uppbyggda anordningen för radiografi kan förflyttas såsom en enhet för skanning av ett föremål, som skall undersökas.

I denna ansökan avses med en plan röntgenstràle en stràle som är kollimerad, t ex medelst kollimatorn 61.

Detektorn 64 innefattar en första driftelektrodanordning, som utgör en katodplatta 2, och en andra driftelektrodanordning, som utgör en anodplatta 1. De är inbördes parallella och ut- rymmet dem emellan innefattar ett smalt gasfyllt mellanrum el- ler område 13, som utgör en omvandlings- och driftvolym, samt ett elektronlavinförstärkningsorgan 17. .Alternativt. är platt- orna icke-parallella. En spänning påläggs mellan anodplattan 1 och katodplattan 2, och en eller flera spänningar påläggs på elektronlavinförstärkningsorganet 17. Detta resulterar i ett driftfält, som orsakar strömning av elektroner och joner i mellanrummet 13, och ett eller flera elektronlavinförstärk- ningsfält inom elektronlavinförstärkningsorganet 17. I anslut- ning till anodplattan 1 finns en anordning 15 av utläsnings- element för detektering av uppkomna elektronlaviner. Anord- ningen 15 av utläsningselement utgör företrädesvis även anod- elektroden. Anordningen 15 av utläsningselement kan alterna- tivt vara utformad i anslutning till katodplattan 2 eller elektronlavinförstärkningsorganet 17. Den kan även vara anord- nad på anod- eller katodplattan, skild från anod- eller katod- elektroden. medelst ett dielektriskt skikt eller substrat. I detta fall är det nödvändigt att anod- eller katodelektroden är halvgenomsläpplig för inducerade pulser, t ex utformad så- som remsor eller dynor.

Såsom framgår infaller de röntgenstrålar, som skall detekte- ras, från sidan i detektorn och tränger in i omvandlings- och driftvolymen 13 mellan katodplattan 2 och anodplattan 1. Rönt- genstràlarna infaller i detektorn företrädesvis i en riktning parallell med anodplattan 1, och de kan tränga in i detektorn via. en snml slits eller~ kollimatorfönster 10. På detta sätt kan detektorn lätt tillverkas med en tillräckligt lång väg för växelverkan för att tillåta att en huvuddel av de infallande röntgenfotonerna kan växelverka och detekteras. I det fall en kollimator utnyttjas skall denna företrädesvis vara så anord- nad att den smala, plana strålen infaller i detektorn nära elektronlavinförstärkningsorganet 17 och parallellt därmed.

Mellanrummet eller området 13 är fyllt med en gas, som kan ut- göras av en blandning av t ex 90% krypton och 10% koldioxid eller en blandning av t ex 90% argon och 10% metan. Gasen kan vara trycksatt, företrädesvis inom ett intervall av 1-20 atm.

Detektorn innefattar därför ett gastätt hölje 91 med ett ingångsfönster 92 i form av en slits, via vilket röntgenstrå- len 9 infaller i detektorn. Fönstret kan vara tillverkat av ett material, som är transparent för strålningen, t ex Mylar®, eller en tunn aluminiumfolie.

Vid drift infaller röntgenstrâlarna 9 i detektorn via den val- fria smala slitsen eller kollimatorfönstret 10, om det före- finns, i närheten av ett elektronlavinförstärkningsorgan 17 och färdas genom gasvolymen i en riktning parallell med det- samma. Varje röntgenfoton alstrar ett primärt elektron-jonpar inuti gasen såsom ett resultat av växelverkan med en gasatom. 51,4 472 5 Denna alstring orsakas av fotoneffekt, Compton-effekt eller Auger-effekt. Varje alstrad. primär elektron ll förlorar sin kinetiska energi via växelverkan med nya gasmolekyler, som or- sakar ytterligare alstring av elektron-jonpar (sekundära elek- tron-jonpar). Vanligtvis alstras mellan några få hundra och tusen sekundära elektron-jonpar från en 20 keV röntgenfoton under denna process. De sekundära elektronerna 16 (tillsammans med den primära elektronen ll) kommer att strömma mot elek- tronlavinförstärkningsorganet 17 tack vare det elektriska fäl- tet i omvandlings- och driftvolymen 13. När elektronerna tränger in i det kraftiga elektriska fältet, eller områden av fokuserade fältlinjer av elektronlavinförstärkningsorganet 17, kommer det att underkastas lavinförstärkning, som kommer att beskrivas närmare nedan.

Rörelserna hos lavinelektronerna och jonerna inducerar elekt- riska signaler i utläsningselementen 20 för detektering av elektronlaviner. Dessa signaler tas upp i anslutning till elektronlavinförstärkningsorganet 17, katodplattan 2 eller anodplattan l, eller en kombination av dessa organ. Signalerna är ytterligare förstärkta och bearbetade medelst utläsnings- kretsen 14 för erhållande av noggranna mätvärden för punkten för röntgenfotonernas växelverkan, och valfritt röntgenfoto- nernas energi.

I den detektor, som beskrivs i den ännu icke avgjorda ansökan (PCT/SE98/01873), vilken angivits ovan, innefattar katodplat- tan 2 ett dielektriskt substrat 6 och ett ledande skikt 5, vilka utgör en katodelektrod. Anoden 1 innefattar ett dielekt- riskt substrat 3 och ett ledande skikt 4, vilka utgör en anod- elektrod. På grund av de höga elektriska fältstyrkor som kan uppträda i anslutning till elektrodplattorna finns en risk för att gnisturladdningar sker i. gasen. Sådana gnisturladdningar 5.14 472 6 blockerar detektorn under en tidsperiod, och kan även vara skadliga för detektorn och elektroniken.

I fig lb visas en detektor enligt uppfinningen. I detta fall innefattar anoden 71 ett ledande skikt 73, som är uppburet av ett resistivt skikt 74, och katoden 72 innefattar ett ledande skikt 76, som är uppburet av ett resistivt skikt 75. Medelst detta arrangemang är de resistiva skikten riktade mot drift- och omvandlingsvolymen eller lavinförstärkningsorganet, där kraftiga elektriska fält kan uppträda. Härigenom uppnås, i det fall en gnisturladdning äger rum, att effekten, hos gnistur- laddningen ndnskas. Verkan på grund av densamma kan således regleras. Det resistiva skiktet kan vara utformat såsom ett substrat, vilket verkar såsom en bärare för det ledande skik- tet och vilket kan vara tillverkat av t ex kiselmonoxid, le- dande glas eller diamant. Gnisturladdningarna sker oftast i närheten av anoden 71. Det kan därför vara tillräckligt om en- dast anoden 71 innefattar ett resistivt skikt, och katoden 72 är utformad såsom i fig la. De övriga delarna hos den detek- tor, som visas i fig lb, är desamma eller liknar dem i fig la.

Fig 2a är en schematisk, delvis förstorad, tvärsektionsvy ta- gen längs linjen II-II i fig lb av en detektor enligt en för- sta särskild utföringsform av uppfinningen. Katodplattan 72 innefattar ett resistivt substrat 75 och ett ledande skikt 76, vilka tillsammans bildar en katodelektrod, såsom angivits ovan. Anoden 1 innefattar ett dielektriskt substrat 3 och ett ledande skikt 4, som utgör en anodelektrod. Mellan mellanrum- met 13 och anoden 1 är ett elektronlavinförstärkningsorgan 17 anordnat. Detta förstärkningsorgan 17 innefattar en lavinför- stärkningskatod 18 och en lavinförstärkningsanod 19, vilka är åtskilda av ett dielektriskt medium 24. Detta medium kan utgö- ras av en gas eller ett fast substrat 24, som uppbär katoden 18 och anoden 19, såsom visas i figuren. Båda eller endera av j j' '_ “_ ,.' . _ . H- r -r :1 :". :í- ï”. 2 'K - 1 ; . . .. ... .f .. < 7 katoden 18 eller anoden 19 kan vara försedd med ett resistivt skikt på ovansidan av ett ledande skikt, så att ytan av det resistiva skiktet har kontakt med gasen (visat med streckade linjer). Alternativt är endast en av katoderna 72, 18 eller anoden 19 försedd med ett resistivt skikt, företrädesvis en- dast anoden 19 (71). Såsom visas är anodelektroderna 4 och 19 uppbyggda av samma ledande element. Mellan katoden 18 och ano- den 19 påläggs en spänning' medelst en likströmskälla 7 för åstadkommande av ett mycket kraftigt elektriskt fält inom ett lavinförstärkningsomràde 25. Lavinområdet 25 är utformat i ett område mellan och runt kanterna av lavinkatoden 18, vilka kan- ter är riktade mot varandra, där ett koncentrerat elektriskt fält kommer att uppträda tack vare de pàlagda spänningarna.

Likströmskällan 7 är även ansluten till katoden 72. De pålagda spänningarna väljs så att ett svagare elektriskt fält, drift- fält, bildas över mellanrummet 13. Elektroner (primära och se- kundära elektroner) frigjorda genom växelverkan i omvandlinge- och driftvolymen 13 kommer att strömma tack vare driftfältet mot förstärkningsorganet 17. De kommer att tränga in i de mycket kraftiga lavinförstärkningsfälten och accelereras. De accelererade elektronerna 11, 16 kommer att växelverka med yt- terligare gasatomer inom området 25 och åstadkomma alstring av ytterligare elektron-jonpar. De så alstrade elektronerna kom- mer även att accelerera i fältet och kommer att växelverka med nya gasatomer samt orsaka alstring av ytterligare elektron- jonpar. Denna process fortsätter under elektronernas färd i lavinområdet mot anoden 19, och en elektronlavin bildas. Efter att ha lämnat lavinomràdet kommer elektronerna att strömma mot anoden 19. Eventuellt fortsätter elektronlavinen upp till ano- den 19 om det elektriska fältet är tillräckligt kraftigt.

Lavinområdet 25 är utformat i form av en öppning eller kanal i katoden 18 och det dielektriska substratet 24, om det före- finns. Öppningen eller kanalen kan ha cirkulärt tvärsnitt, 514 472 8 sett ovanifrån, eller ha kontinuerlig làngsträckt form som sträcker sig mellan två ändar av substratet 24, om det före- finns, samt katoden 18. I det fall öppningarna eller kanalerna har cirkulärt tvärsnitt, sett ovanifrån, är de anordnade i ra- der, varvid varje rad av öppningar eller kanaler innefattar ett flertal cirkulära öppningar eller kanaler. Ett flertal långsträckta öppningar eller kanaler eller rader av kanaler med cirkulärt tvärsnitt är utformade sida vid sida, parallellt med varandra eller* med de infallande röntgenstràlarna. Öpp- ningarna eller kanalerna med cirkulärt tvärsnitt kan alterna- tivt vara anordnade i andra mönster.

Anodelektroderna 4, 19 bildar även utläsningselement 20 i form av remsor, vilka är anordnade i anslutning till de öppningar eller kanaler, som bildar lavinområdena 25. Företrädesvis är en remsa anordnad för varje öppning eller kanal eller rad av öppningar eller kanaler. Remsorna kan vara uppdelade i sektio- ner utefter sin längd, där en sektion kan vara anordnad för varje öppning eller kanal med cirkulärt tvärsnitt eller för ett flertal öppningar eller kanaler, i form av dynor. Remsorna och sektionerna, om de förefinns, är elektriskt isolerade från varandra. Varje detektorelektrodelement, dvs remsa eller sek- tion, är företrädesvis ansluten var för sig till bearbetnings- elektronik 14. Utläsningselementen kan alternativt vara place- rade på baksidan av substratet (pà motsatta sidan av anodelek- troderna 4, 19). I detta fall är det nödvändigt att elektro- derna 4, 19 är halvgenomträngliga för inducerade pulser, t ex i form av remsor eller dynor. I anslutning till fig 3 och 4 nedan åskàdliggörs olika möjliga anordningar 15 av utläsnings- element.

De längsgående kanalerna kan i form av ett exempel ha en bredd inom ett intervall av 0,01-1 mm, de cirkulära kanalerna kan ha en diameter inom intervallet 0,01-1 mm och tjockleken hos det 514 472 9 dielektriska mediet 24 (avståndet mellan lavinkatoden 18 och -anoden 19) ligger inom intervallet 0,01-1 mm.

Fig 2b är en schematisk, delvis förstorad, tvärsektionsvy ta- gen längs linjen II-II i fig lb av en detektor enligt en andra särskild utföringsform av uppfinningen. Denna utföringsform skiljer sig från den utföringsform, som visas i fig 2a, i det att anodelektroderna 4 och 19 är utformade av olika ledande element, vilka är åtskilda av ett dielektriskt medium, som kan utgöras av ett fast material eller en gas, och att öppningarna eller kanalerna även är* utformade i. lavinanodelektroden 19.

Lavinförstärkningsanoden 19 är ansluten till likströmskällan 7. I det fall det dielektriska mediumet mellan anodelektroder- na 4 och 19 utgöres av ett fast material innefattar detsamma öppningar eller kanaler genom det dielektriska mediumet, var- vid öppningarna eller kanalerna i huvudsak överensstämmer med de öppningar eller kanaler, vilka bildar lavinområdena 25. Ett elektriskt fält bildas mellan anodelektroderna 4 och 19. Detta fält kan vara ett driftfält, dvs ett svagare fält, eller ett lavinförstärkningsfält, dvs ett kraftigare elektriskt fält.

Vilken som helst av eller alla katodelektroderna 72, 18 och anodelektroderna 4, 19 kan vara försedda med ett resistivt skikt ovanpå ett ledande skikt, så att en yta av det resistiva skiktet har kontakt med gasen (såsom visas med streckade lin- jer). Alternativt är endast endera av katoderna 72, 18 eller anoderna 4, 19 försedda med ett resistivt skikt, företrädesvis anoden 4.

Fig 2c är en schematisk, delvis förstorad, tvärsektionsvy ta- gen längs linjen II-II i fig lb av en detektor enligt en tred- je särskild utföringsform av uppfinningen. Detektorn innefat- tar en katod 72, en anod 1 och ett lavinförstärkningsorgan 17.

Ett mellanrum 13, som utgör en omvandlings- och driftvolym, är anordnat mellan katoden 72 och lavinförstärkningsorganet 17.

Ii ;' J 2; _ . _ .. _ --(~ , ;|_ , :n kn. «( fi' 1 ' H0 .(1 . .x f ^ '< * * ' * , , . .- f, m nr H '~ _ . 70 Mellanrummet 13 är gasfyllt och katoden 72 är utformad såsom beskrivits ovan. Anoden 1 är försedd med en baksida av ett di- elektriskt substrat 26, t ex ett glassubstrat. På framsidan av substratet 26 är lavinförstärkningskatodremsor 18 och anodrem- sor 19 omväxlande anordnade. Katodremsorna 18 och anodremsorna 19 är ledande remsor och anslutna till likströmskällan 7 för bildande av ett koncentrerat elektriskt fält, dvs ett lavin- förstärkningsfält inon1 varje område mellan en katodremsa 18 och en anodremsa 19. Anoden 1 och katoden 2 är även anslutna till likströmskällan 7. De pålagda spänningarna väljs så att ett svagare elektriskt fält, driftfält, bildas över mellanrum- met 13. Det dielektriska substratet 26 kan alternativt ersät- tas av en gas. Anoderna och katoderna är då uppburna vid t ex sina respektive ändar.

Lavinanodremsorna 19 bildar företrädesvis även utläsningsele- menten 20 och är då anslutna till bearbetningselektroniken 14.

Lavinkatodremsorna 18 kan i stället bilda utläsningselementen, eller tillsammans med anodremsorna 19. Såson1 ett alternativ kan anodelektroden 1 vara utformad av remsor, som kan vara segmenterade och som är isolerade från varandra. Dessa remsor kan då ensamt bilda utläsningselementen eller tillsammans med anod- och/eller katodremsorna. De remsor, vilka verkar såsom anod/katod och som utläsningselement, är anslutna till lik- strömskällan 7 och till bearbetningselektroniken 14 medelst lämpliga frånskiljbara kopplingar. Vilken som helst uppsätt- ning av katodremsor 18 och uppsättning av anodremsor 19 kan vara försedd med ett resistivt skikt på ovansidan av ett le- dande skikt, så att en yta av det resistiva skiktet har kon- takt med gasen. Alternativt kan endast endera av katoden 72, uppsättningen av katodremsorna 18 eller uppsättningen av anod- remsor 19 vara försedda med ett resistivt skikt. I en ytterli- gare alternativ utföringsform av en anordning av utläsnings- element är desamma anordnade under och parallellt med lavin- ', __ _ ^»."« . .ffl f- » , N _ . _.. ....

Mal.. _.: . . . . . , .,. W _, _ _. ._ M _. _ . \ | 4 |' (f L~ (f “* 1 11 anodremsorna 19. Utläsningsremsorna 20 är då utformade något bredare än lavinanodremsorna 19. Om de är placerade under ano- den 1 är det nödvändigt att anodelektroden är halvgenomträng- lig för inducerade pulser, t ex i form av remsor eller dynor.

I ännu en alternativ utföringsform kan anoden 1 vara uteslu- ten, eftersom de nödvändiga elektriska fälten kan bildas me- delst katodelektroderna 5, 18 och anodelektroderna 19.

Glassubstratet är i form av ett exempel ca 0,1-5 mm tjockt.

Den ledande katodremsan har vidare en bredd som uppgår till ca 20-1000 um och den ledande anodremsan har en bredd som uppgår till ca 10-200 umikroballonger, med en delning av ca 50-2000 um. Katoderna och anoderna kan vara uppdelade i segment i sin längdriktning.

Vid drift infaller röntgenfotonerna i mellanrummet 13 i detek- torn i fig 2c i huvudsak parallellt med lavinkatodremsorna 18 och anodremsorna 19. De infallande röntgenfotonerna absorberas i omvandlings- och driftsvolymen 13 och elektron-jonpar alst- ras, såsom beskrivits ovan. Ett moln av primära och sekundära elektroner, som är resultatet av växelverkan som orsakas av en röntgenfoton, strömmar mot lavinförstärkningsorganet 17. Elek- tronerna kommer att tränga in i det mycket kraftiga elektriska fältet vid det gasfyllda området mellan en anodremsa och en katodremsa, som utgör ett lavinförstärkningsområde. I det kraftiga elektriska fältet initierar elektronerna elektronla- viner. Detta resulterar' i att det antal elektroner, sonl är uppsamlas på anodremsorna, uppgår till några få tiopotenser fler än antalet primära och sekundära elektroner (så kallad gasmultiplikation). En fördel hos denna utföringsform är att varje elektronlavin endast inducerar en signal på ett anodele- ment eller i huvudsak pà ett detektorelektrodelement. Läges- upplösningen i en koordinat kan därför fastställas medelst delningen. . . .- l ' ' ". ' . ., .~ . f, . i «- - ,'L ,, (g .lf ilult; ..Hi ff =~'- - ;_ ; . .i t « _ « _ ~ 1 2 “ S. f. _. .c f< H , .

/Z Fig 2d är en schematisk, sektionerad vy liknande den i fig 1 av en detektor enligt en fjärde särskild utföringsform av upp- finningen. En spänning påläggs mellan katoden 2 och anoden 1 för bildande av ett mycket kraftigt elektriskt fält för lavin- förstärkning i nællanrummet 13. Härigenom kommer mellanrummet 13 att bilda en omvandlings- och lavinförstärkningsvolym. Både anoden 71 och katoden 72 är försedd med ett resistivt skikt på ovansidan av ett ledande skikt, så att en yta av de respektive skikten har kontakt med gasen. Alternativt är endast katoden 72 eller anoden 71 försedd med ett resistivt skikt.

Vid drift infaller röntgenfotonerna i mellanrummet 13 i detek- torn enligt fig 2d i huvudsak parallellt med anoden och i när- heten av katoden. De infallande röntgenfotonerna absorberas i volymen 13 och elektron-jonpar alstras, såsom beskrivits ovan.

Ett moln av primära och sekundära elektroner, som är resulta- tet av 'växelverkan. som. orsakas av' en röntgenfoton, alstras.

Det kraftiga elektriska fältet i volymen 13 kommer att orsaka att elektronerna initierar elektronlaviner. Eftersom fotonerna färdas parallellt med anoden 1 och det elektriska fältet är likformigt kommer lavinförstärkningen att vara likformig i de- tektorn. Utläsningselementen är anordnade separat i anslutning till och isolerade från anoden 71 eller katoden eller ingår i anod- eller katodelektroderna, såsonx beskrivits i de övriga utföringsformerna.

I de utföringsformer, där gasvolymerna kan vara smala, resul- terar detta i snabbt avlägsnande av joner, som leder till låg eller ingen ackumulering av rymdladdningar. Detta möjliggör drift vid hög hastighet.

I de utföringsformer där avstånden kan hållas små leder detta till låga driftspänningar, vilket resulterar i eventuella 514 472. /3 gnistor med låg energi, som är fördelaktigt med avseende på elektroniken.

Fokuseringen av fältlinjerna i utföringsformerna är även för- delaktig med avseende på undertryckande av plasmakanaler (streamer formations). Detta leder till minskad risk för gnistbildning.

Allmänt gäller för alla utföringsformer av uppfinningen att resistiviteten hos det resistiva skiktet skall vara tillräck- ligt låg för att tillåta hög hastighet (snabb detektor) men ändå tillräckligt hög för att skydda elektroderna mot gnistor. Även om uppfinningen har beskrivits i anslutning till ett an- tal föredragna utföringsformer skall det nämnas att olika mo- difieringar kan göras utan att fràngå uppfinningens ram, och omfång, såsom den definieras i de efterföljande patentkraven. Även om uppfinningen har beskrivits i anslutning till detekto- rer i vilka strålningen infaller från sidan kan uppfinningen till exempel utnyttjas för detektorer, i vilka strålningen in- faller j. vilken som helst riktning. Vidare kan spänningarna påläggas på andra sätt än de som beskrivits så länge som de beskrivna elektriska fälten bildas.

Claims (10)

514_ 472 /l/ P a t e n t k r a v

1. l. Detektor för detektering av joniserande strålning, inne- fattande: - en kammare fylld med joniserbar gas, - en första och andra elektrodanordning, som är anordnade i kammaren med ett mellanrum dem emellan, vilket mellanrum om- fattar en omvandlingsvolym, - organ för lavinförstärkning anordnade mellan den första och den andra elektrodanordningen, och ~ minst en anordning av utläsningselement för detektering av elektronlaviner, k ä n n e t e c k n a d a v att - minst endera av den första eller den andra elektrodanord- ningen innefattar ett resistivt material med en yta riktad mot den andra elektrodanordningen.

2. Detektor enligt patentkrav l, k ä n n e t e c k n a d a v att - den första eller andra elektrodanordningen innefattar ett substrat, soul är tillverkat av ett resistivt material och som uppvisar en första och en andra yta, varvid den första ytan är åtminstone delvis täckt med ett ledande skikt.

3. Detektor enligt patentkrav l eller 2, k ä n n e t e c k - n a d a v att den första eller den andra elektrodanordningen bildar en driftelektrodanordning.

4. Detektor enligt patentkrav 1 eller 2, k ä n n e t e c k - n a d a v att - den första eller andra elektrodanordningen bildar en lavin- elektrodanordning.

5. Detektor enligt patentkrav l eller 2, k ä n n e t e c k - n a d a v att minst en av den första eller den andra elektrodanordningen bildar en lavinelektrodanordning, och 514 472. /5 - minst en av den första eller den andra elektrodanordningen bildar en driftelektrodanordning.

6. Detektor enligt något av patentkraven 1 - 5, k ä n n e - t e c k n a d a v att - det resistiva materialet är ett ohmiskt material.

7. Detektor enligt något av patentkraven 1 - 6, k ä n n e - t e c k n a d a v att - det resistiva materialet är diamant, av vilket ett skikt är anordnad på ett dielektriskt material.

8. Detektor enligt något av patentkraven 2 - 7, k ä n n e - t e c k n a d a v att - substratet verkar såsom en bärare för det ledande skiktet.

9. Anordning för användning vid radiografi med plant strål- knippe, innefattande: - en röntgenstrålkälla, - organ för bildande av ett i huvudsak plant strålknippe, vil- ka organ är placerade mellan röntgenstrålkällan och ett fö- remål som skall avbildas, k ä n n e t e c k n a d a v att den även innefattar - en detektor enligt något av patentkraven 1 - 8.

10. Anordning enligt patentkrav 9, k ä n n e t e c k n a d a v att - ett antal detektorer är staplade till bildande av en detek- torenhet, A - ett organ för bildande av ett i huvudsak plant strålknippe är anordnat för varje detektor, vilket organ är placerat mellan röntgenstrålkällan och det föremål som skall avbil- das, och - röntgenstrålkällan, organet för bildande av ett i huvudsak plant strålknippe och detektorenheten är stationära i för- hållande till varandra till bildande av en enhet, som kan utnyttjas för skanning av ett föremål.