SE511755C2 - Förfarande för skyddsbehandling av konstruktioner av mineraliska material, medel för utförande av förfarandet samt användning därav - Google Patents

Description

:Mil 10 15 20 25 30 35 511 755 2 EP 304497 nämner siloxaner för detta ändamål. EP 157323, EP362084 beskriver ämnen vilka betecknas som silikonharts.

Ytterligare medel beskrives i EP 186265, EP 284085, SE 419748. Åtminstone flertalet av dessa ämnen inkluderas härmed i föreliggande ansökan genom denna referens.

Speciellt beskriver EP 101816 användning av lösningsmedelsfria silaner. Det har nämligen visat sig att de lösningsmedel som föreslås i flera av dessa ovannämnda skrifterna, både vattenolösliga och polära, snarast är till nackdel. Många lösningsmedel är hälsovàdliga eller skadliga för miljön. De medför även en kraftig utspädning av den aktiva substansen och därmed en mindre skyddsverkan per behandlingstillfälle och onödigt ökade behandlingskostnader.

För att uppnå en god skyddseffekt med lång livslängd och gynnsamma fuktförhàllanden i ytskiktet krävs att mängden inträngande hydrofoberingsmedel samt inträngningsdjupet är stort. Mängden hydrofoberingsmedel som fäster vid materialet liksom inträngningsdjupet avtar kraftigt med ökat fuktinnehàll i materialet. Och man tvingas därför idag många gånger nöja sig med skyddsbehandlingar med bristande kvalitet, nämligen i de fall att materialet är fuktigt vid hydrofoberingstillfället.

Idag appliceras hydrofoberingsmedlen genom pástrykning eller sprutning efter det att det material som skall behandlas dessförinnan högtryckstvättats med varmvatten. Vid sprutning förloras en stor del av medlet genom stänk.

Man kan uppnå ökat inträngningsdjup genom att vid appliceringen öka mängden av och/eller den tid som hydrofoberingsmedlet är i kontakt med det behandlade materialet.

Det är känt genom patent DE 2356142 ett sådant förfarande för impregnering av byggnadsmaterial med hjälp av geleartade hydrofoberingsmedel bestående av organokiselföreningar, 10 15 20 25 30 35 511 755 3 lösningsmedel och ett bärmedium av ett material med en specifik överyta av minst 50 m2/g, exempelvis kiseldioxid.

Detta förfarande kan ej användas pà exempelvis betongbroar då betongytan till följd av behandlingen får störande beläggningar och färgförändringar.

Det kan ej heller användas på underuppytor p.g.a. alltför dålig vidhäftning mellan gel och betong. Det är dessutom förenat med hygieniska problem att handskas med detta medel, i och med att det innehåller organiska lösningsmedel och kiseldioxid (Risk för stenlunga).

Det är vidare känt genom patent EP 177824 ett geleartat hydrofoberingsmedel bestående av polyorganosiloxaner, lösningsmedel och ett bärmedium av lera och ett förfarande att applicera detta medel. I samtliga utföringsexempel användes flerfaldigt större mängd lösningsmedel i form av lacknafta än den verksamma beståndsdelen siloxan. Vid användning av detta medel erhålls betydligt mindre estetiskt störande färgförändringar på exempelvis betong än vid användning av kiseldioxid som bärmedium. Färgförändringen är dock av sådan omfattning att metoden ej kan användas på exempelvis betongbroar i estetiskt känsliga storstadsmiljöer.

Förfarandet har dessutom följande nackdelar - Den stora mängden lösningsmedel gör att en stor andel av de kapillära krafter som finns tillgängliga för att suga vätska in i byggnadsmaterialet tas i anspråk för att suga in det för hydrofobering verkningslösa lösningsmedlet i materialet. _- Den aktiva beståndsdel som skall ge ytan hos byggnadsmaterialet hydrofoba egenskaper utgöres av siloxaner, vars molekyler är alltför stora för att ha förmåga att tränga djupt in i finporösa byggnadsmaterial såsom högvärdig betong.

- En behandling med detta medel leder till en varierande kvalitet hos hydrofoberingen i och med att fuktinnehàllet i det byggnadsmaterial som skall behandlas oftast varierar inom vida gränser. 10 15 20 25 30 35 511 755 4 - Såväl den kloridfiltrerande effekten som den fuktstabiliserande effekten blir starkt begränsad och kortlivad i det fall att behandlingen utförs på ett blött material, och utomhuskonstruktioner har mestadels högt fuktinnehåll.

- En färg applicerad på en siloxanbehandlad yta får dålig vidhäftning till underlaget, till skillnad mot vad som erhålls för en silanbehandlad yta.

- Det som framförallt begränsar användningen av dessa medel, och som fått till följd att de ej kommit till praktisk användning, är dock dess dominerande innehåll av organiska lösningsmedel såsom lacknafta, vilket gör att de krav på miljövänlighet som ställs med tanke på de som skall utföra arbetet samt för omgivande miljö inte uppfylls.

Av ovan nämnda skäl har man hittills inte använt sig av något bärmedium som hjälp vid appliceringen av silaner och/eller siloxaner för att fuktskydda betong. Man använder hydrofoberingsmedlen i koncentrerad form eller utspädda med lösningsmedel.

Hydrofobering utförs därför genom påstrykning eller sprutning, om möjligt med medel som är lösningsmedelsfria eller är vattenbaserade. Problemet är att inträngningen i finporösa material som högvärdig betong blir starkt begränsad och framförallt ojämn, vilket leder till att skyddseffekten inom vissa ytor blir dålig med kort livslängd.

Syftet med uppfinningen är därför att åstadkomma ett i förhållande till_teknikens ståndpunkt förbättrat medel och förfarande ur framförallt miljömässig men även teknisk synvinkel, och som inte har ovan redovisade nackdelar och som förstärker inträngandet av hydrofoberingsvätskan i materialet, speciellt finporösa material som högvärdig betong, samt ger en hög och framförallt jämn kvalitet hos behandlingen utan att leda till någon som helst färgförändring hos den behandlade ytan. Ett ytterligare syfte med uppfinningen är att åstadkomma en användning, som 10 15 20 25 30 35 5 511 755 ger ökad livslängd hos konstruktionen.

De ovan nämnda syftena uppnås med uppfinningen, vars närmare kännetecken anges i det efterföljande patentkraven.

Principen för uppfinningen är följande.

Fuktsituationen i ytskiktet hos en konstruktion av mineraliskt material skall förbättras genom hydrofobering.

Om den för behandling avsedda konstruktionen är fuktig eller rent av våt utförs först av allt en förbehandling av det mineraliska materialets yta genom en behandling med silan och/eller siloxanpreparat. Denna förbehandling har till syfte att göra materialet mera mottagligt för de aktiva substanserna i nästa steg genom att åstadkomma en låg och jämn fuktnivà i materialets ytskikt. En uttorkning av betonger sker nämligen även vid fuktig väderlek och ny fukt kan ej heller tas upp på ytan.

På det mineraliska materialets yta påförs en tid därefter ett tunt och jämnt skikt av en på ytan vidhäftande massa som in- nehåller ett medel innehållande väsentligen lösningsmedelsfri silan och/eller siloxan och ett bärmedium innefattande skiktgittermineral, företrädesvis bentonit. Silanen och/eller siloxanen kommer därefter successivt att lämna massan och kapillärt sugas in i materialet under hela den tid som man låter massan vara i kontakt med materialets yta.

Vid speciellt långa kontakttider och/eller varmt och blåsigt väder kan det vara fördelaktigt att förse massans yta med ett membranhärdande medel. Därigenom förhindras de aktiva substanserna att avdunsta och istället tvingas de in i det material som skall hydrofoberas.

Mängden inträngande hydrofoberingsmedel samt inträngningsdjupet ökar med ökad kapillärsugningstid.

Genom förbehandlingen blir det mineraliska materialet mera mottagligt för hydrofoberingsmedlet, vilket leder till att inträngningsdjupet blir speciellt stort. Förbehandlingen har dessutom den fördelen att den leder till att den slutliga behandlingen får en jämn kvalitet. Därigenom är det möjligt 10 15 20 25 30 35 511.755. 6 att åstadkomma en behandling med hög och jämn kvalitet, helt oberoende av lokala variationer i materialets fuktinnehåll.

Genom att använda massan enligt uppfinningen även vid förbehandlingen erhålls en speciellt god kvalitet på skyddsbehandlingen.

Vid måttlig nedsmutsning av ytan är det ej nödvändigt att högtryckstvätta denna med varmvatten före behandling, varigenom man undviker att höja fuktnivàn i ytan. En arbetsoperation inbesparas, och man slipper vänta pá att ytskiktet skall hinna torka ut, innan man kan utföra själva hydrofoberingen.

Uppfinningens särdrag och fördelar är bl a följande: - Väsentligen lösningsmedelsfri silan och/eller siloxan används för att dels öka mängden absorberad aktiv substans dels minska miljöbelastningen på den som utför arbetet och för omgivningen.

- Silanen och/eller siloxanen bakas in i ett bärmedium och appliceras i ett skikt med valfri tjocklek, varigenom det är möjligt att dels förlänga kontakttiden dels reglera hydrofoberingens kvalitet genom lämpligt val av tjocklek.

- Enligt en fördelaktig utföringsform utförs en förbehandling med silan- och/eller siloxanpreparat eller med massa enligt uppfinningen i de fall att ytskiktet i som skall behandlas har högt fuktinnehåll och/eller uppvisar stora variationer i fuktinnehåll. det material, - Enligt en ytterligare fördelaktig utföringsform appliceras ett membranhärdande medel på massans yta i de fall att avdunstning av aktiva hydrofoberingskomponenter_måste undvikas. Använda medel är sådana som användes för att skydda nygjuten betong mot uttorkning under härdningen.

- Som aktiv hydrofoberingssubstans används företrädesvis silaner, som med sina små molekyler är speciellt ägnade att tränga djupt in i finporösa material. Önskas ett extra kraftigt skydd på materialets yta används siloxan. Önskas både ett kraftigt ytskydd och djupverkan används en kombination av silan och siloxan, eventuellt vid olika 10 15 20 25 30 35 7 511 755 behandlingstillfällen.

Som aktiv hydrofoberingskomponent kan användas samtliga koncentrerade silaner och siloxaner eller blandningar av silaner och siloxaner, som är tillgängliga på marknaden och/eller är kända från de ovan nämnda patenten.

Speciellt god alkalibeständighet och hydrofoberingseffekt erhålls med silaner vars alkyldel utgöres av isobutyl.

Speciellt god skyddseffekt uppnås med silaner vars alkoxidel utgöres av etoxi, som gör att den aktiva substansen reagerar långsamt, vilket är gynnsamt vid lång kontakttid mellan den aktiva substansen och behandlat material.

Som bärmedium kan användas organofil bentonit, varvid företrädesvis en mindre mängd etanol inblandas för att förbättra gelbildningen.

Exempel 1 80-87 viktsprocent silan, 10-15 viktsprocent bentonit med handelsnamnet Bentone 34 och 3-5 viktsprocent etanol har visat sig ge en ganska lättflytande vätska som lätt låter sig sprutas på en yta och som efter sprutning ger en massa som häftar till underlaget, även underupp.

Genomförda fältundersökningar på en brobetong har överraskande visat att en massa bestående av 84 viktsprocent koncentrerad isobutyltrietoxisilan, 3 viktsprocent etanol och 13 viktsprocent bentonit med varierande tjocklek av 1-3 mm och ett förfarande enligt uppfinningen inte leder till några som helstyfärgförändringar hos den behandlade ytan, snarare erhölls en rengöring av betongytan. Helt uttorkade "bentonittärningar" kunde lätt avlägsnas med en borste efter 2 dygn. Samtliga ytor, även underuppytor visade sig möjliga att behandla enligt uppfinningen.

Motsvarande referensyta behandlades med ett referensmedel enligt patent EP 177824 bestående av - Siloxan 18 viktsprocent 10 15 20 25 30 35 511755 8 - Lacknafta 70 viktsprocent - Bentonit 12 viktsprocent.

Därvid erhölls en massa som efter mer än 21 dygn fortfarande var kletig och innehöll stora mängder lacknafta och som så småningom lämnade efter sig en yta som blivit mörkfärgad och flammig. Denna missfärgning kan säkerligen accepteras i många sammanhang men definitivt inte på en betongbro i storstadsmiljö.

Genomförda 1aboratorieundersökningar med ovannämnda medel på betongprovkroppar, ø 100 mm och tjocklek 20 mm av brobetong vid ett RH = 88% och en kontakttid av 24 timmar gav till resultat en i betongen absorberad mängd vätska av 6,38 g och ett inträngningsdjup av 10,5 mm. Motsvarande värden för referensmedlet enligt ovan var 3,97 g och 7 mm. Det skall därvid noteras att den uppsugna vätskan för referensmedlet huvudsakligen består av inaktivt lösningsmedel och att behandlingen utfördes vid ett och samma fuktinnehåll i betongen. Med en extra förbehandling enligt uppfinningen, och med den gynnsamma fuktsituation som därvid uppkommer, kommer därför kvalitetsskillnaden mellan vad som uppnås med uppfinningen och vad som uppnås med känd teknik att bli än mer tydlig.

Exempel 2 Ett fältförsök gjordes på undersidan av en gatubro med en silanprodukt, i vilken olika halt bentonit blandats in. Med ”Max” avses maximalt inblandad mängd bentonit, ca 20%, utan att massan blev så tjock att den ej gick att applicera med sprutning. Referensen var två besprutningar av silan med 10 h mellanrum. Vid ett prov applicerades 2 lager massa (l5%+20%) med 24 h mellanrum utan att det första lagret först fått torka och borstas av. Anbringad skikttjocklek för massan var i samtliga fall mindre än 1 mm, vilket är lägre än optimalt.

Efter 3 dygn avlägsnades massan varefter provkroppar med ø 100 mm borrades ut. Efter ytterligare 14 dygn spräcktes dessa kärnor längs en diameter. Inträngningsdjupet i mm bestämdes genom vattenbesprutning av snittytan med 10 mm 10 15 20 25 30 35 9 511 755 mellanrum längs diagonalen.

Resultaten framgår av tabell 1. De stora variationerna i de uppmätta inträngningsdjupen beror på att betong är ett inhomogent material med omväxlande grova ballastpartiklar och porösa, sugande partier med cementpartiklar, som binder stora mängder hydrofoberingsmedel på porväggarna. För massan enligt uppfinningen uppmättes i inget fall mindre inträngningsdjup än 5 mm medan besprutning med dagens teknik trots sprutning i två omgångar kunde vara så lågt som 1 mm.

Det skall nämnas att sprutning enligt uppfinningen ger mycket lite stänk även vid påsprutning av tjocka skikt och därmed mycket mindre svinn.

Uppfinningen leder således till att såväl mängden hydrofoberingsmedel som fäster på materialet som inträngningsdjupet ökar kraftigt jämfört med vad som uppnås med idag känd teknik, och detta utan att några som helst estetiskt besvärande färgförändringar uppstår.

Men framförallt eliminerar man partier med bristfällig inträngning.

Detta ger följande fördelar: - Förfarandet leder till att fuktförhållandena i materialets ytskikt varaktigt förbättras - Förmågan att hålla klorider och vatten borta från materialet förbättras i och med att mängden hydrofoberingsmedel ökar samt att fuktnivàn i materialets ytskikt blir stabil - Behandlingens livslängd ökar i och med att medlets inträngningsdjup ökar men framförallt att den minimala inträngningen ökar - Termiska påkänningar i materialet reduceras i och med att fuktnivån i ytskiktet ställer in sig på en stabil nivå 10 15 20 25 30 35 511 755 10 Tabell 1 Snitt 0%(Ref) 10% 15% Max 15%+20% 0 1,0 17,5 17,5 24,0 16,0 10 4,0 20,0 17,5 24,0 16,0 20 9,0 22,5 16,5 24,0 16,0 30 11,5 20,0 13,5 10,0 16,0 40 12,5 8,0 13,5 5,0 12,5 50 15,0 6,5 13,5 5,0 13,5 60 11,5 11,0 11,0 15,0 13,5 70 7,5 12,5 8,0 15,0 19,0 80 2,5 15,0 7,5 15,0 19,5 90 1,0 15,0 5,0 10,0 18,5 100 1,0 12,5 5,0 10,0 16,0 Max 15,0 22,5 17,5 24,0 19,5 Min 1,0 6,5 5,0 5,0 12,5 Medel 6,9 14,6 11,7 14,3 16,0 En mycket stor fördel är att hydrofoberingens kvalitet blir hög och framförallt jämn och att den kan regleras genom variation av kontakttiden och massans tjocklek i och med att förbehandlingen åstadkommit jämna fuktförhållanden. En ytterligare fördel är att behandlingen kan utföras utan miljömässiga risker för såväl den som utför arbetet som för omgivningen genom att det blir mindre stänk.

Med en förbehandling enligt uppfinningen är det möjligt att uppnå optimal uttorkning hos materialets ytskikt oberoende av väderbetingelser vid behandlingen. Behandlingens livslängd blir dessutom alltid optimal och helt oberoende av fuktförhàllanden vid appliceringstillfället. Det är därför på detta sätt möjligt att få ned fuktinnehållet i materialets ytskikt ned till en given nivå under en viss given tidsperiod, vilket ej är möjligt med den teknik som används idag.

Uppfinningen kan användas på äldre konstruktioner som befinner sig under nedbrytning. Istället för att som idag 10 15 20 25 30 35 11 511 755 tillgripa kostsamma reparationer genom utskiftning av skadat _ material kan konstruktionen behandlas enligt uppfinningen.

Fuktsituationen i ytskiktet kommer då ganska snart att ställa in sig på en så låg och stabil nivå att nedbrytningen av materialet och eventuellt ingjuten armering stannar upp eller kraftigt bromsas upp, och detta oberoende av vad som är orsaken till nedbrytningen.

Uppfinningen kan också användas på nya konstruktioner för att minska kloridbelastningen och förbättra fuktsituationen i materialet och därigenom uppnå större livslängd hos konstruktionen.

Uppfinningen skall nu beskrivas med hjälp av ett antal icke begränsande exempel på fördelaktiga tillämpningar.

* En bropelare har kloridinfekterad betong och är utsatt för begynnande nedbrytning genom saltfrostangrepp och kloridinitierad armeringskorrosion. Idag måste en sådan pelare repareras genom en kostsam utskiftning av kloridsmittad betong.

Genom att efter förbehandling temporärt lägga på den angivna massan på pelaren på det sätt som tidigare beskrivits uppnås relativt snart så gynnsamma fuktförhållanden i täckskiktet att pågående nedbrytning av betong och armering för lång tid tstannar av eller åtminstone bromsas upp.

* I en brobaneplatta korroderar underkantsarmeringen till följd av att karbonatiseringen av betongen nått fram till armeringen. Idag måste sådana skador åtgärdas genom kostsam utskiftning av karbonatiserad betong. Genom att använda uppfinningen är det möjligt att reparera konstruktionen på ett mycket billigare sätt.

Massan sprutas efter utförd förbehandling på brobaneplattans underyta, varefter behandlingen utförs på angivet sätt.

Korrosionen kommer då ganska snart att stanna upp i och med att fuktnivån intill underkantsarmeringen ställer in sig på en låg och stabil nivå.

* En vertikal stödmursvägg har skador i ytan orsakade av alkalikiselsyrareaktioner (AKR). Genom att skyddsbehandla ytan på angivet sätt uppnås så låga och stabila fuktförhållanden i täckskiktet att fortsatt nedbrytning 10 15 20 25 30 35 511 755 12 genom AKR inte är möjlig.

* På ett parkeringsdäck har överytan drabbats av saltskador.

Genom att behandla överytan enligt uppfinningen kan parkeringsdäckets livslängd ökas.

* Ett prefabricerat betongelement, exempelvis en gångbaneplatta, utsätts för svår miljöbelastning. Genom att skyddsbehandla den miljöutsatta ytan på angivet sätt uppnås en ökad beständighet mot frostnedbrytning och skador orsakade av AKR hos betongelementet.

* Ett kulturhistoriskt värdefullt föremål i sten med oregelbunden form, behöver skyddas mot frostnedbrytning.

Genom att skyddsbehandla föremålet på det sätt som beskrivits kan föremålets livslängd avsevärt förlängas.

* En särskilt gynnsam tillämpning av uppfinningen är hydrofobering av brobanedäck och parkeringsdäck av betong, där man med hänsyn till spårbildning orsakad av trafiken bör uppnå stora inträngningsdjup. Genom hydrofobering av sådana konstruktioner enligt uppfinningen skaffar man sig ett så gott skydd mot inträngande vatten och salt att man kan utforma konstruktionen utan en dyrbar membranisolering mot vatten och asfaltbeläggning på överytan, vilket är fallet idag.

US 5 292 908 beskriver en metod att åstadkomma en modifierad bentonit genom att tillsätta 0,5-15% alkyltrialkoxysilan till bentonit för att göra bentoniten dispergerbar i vatten. Sedan blandas och dispergeras produkten i vattenfri atmosfär för att addera en alkylsilylgrupp till en del av ytorna på bentonit-partiklarna. Avsikten är att blanda denna modifierade bentonit med vatten, för att ändra vattnets viskositet.

Denna bentonitprodukt har inget gemensamt med föreliggande uppfinning. Avsikten är här att blanda bentonit med små mängder silan i vatten och inte att blanda en liten andel bentonit i silan och/eller siloxan för att få en massa, som kan anbringas med god vidhäftning på en betongyta vid en hydrofoberande behandling. Den kända, modifierade bentoniten 10 15 20 13 511 755 har möjligen vissa likheter med den festprodukt, som borstas av från betongytan, sedan huvuddelen av silanen och/eller siloxanen sugits in i betongen.

Uppfinningen är inte begränsad till de visade utföringsexemplen, utan kan varieras på godtyckligt sätt inom ramen för uppfinningstanken, så som den definieras av de efterföljande patentkraven. T ex är det oväsentlígt för uppfinningen vilken känd silan eller siloxan man använder så länge som den har hydrofoberande verkan. Proportionerna i blandningar av silan och siloxan är också oväsentliga för uppfinningens verkan, nämligen att ge en jämn och djupgående hydrofobering av den behandlade konstruktionen. Det hydrofoberade skiktets egenskaper beror däremot på den använda silanen och/eller siloxanen. Silaner ger allmänt en djupare inträngning än motsvarande siloxan och siloxanerna ger en mycket vattenavstötande yta pà grund av större I blandningar t ex 25- 75% eller 90-10% i endera riktningen får man båda randvinkel i kontakten vätska-luft. effekterna. Vid mindre än 10% av endera silan eller siloxan kommer antagligen effekten av det andra ämnet att dominera.

Claims (17)

mun-kd: min" nl - 511 755 g 10 15 20 25 30 35 PATENTKRAV

1. Förfarande för behandling av konstruktioner av minera- liskt material, särskilt betongkonstruktioner med hydrofo- berande ämnen i form av silaner och/eller siloxaner vilka appliceras på konstruktionernas yta och upptas genom kapil- lärsugning, kännetecknat därav, att de hydrofoberande ämnena appliceras i form av en geléartad massa bestående av åtminstone väsentligen lösningsmedelsfria silaner och/eller siloxaner tillsammans med ett bärmedium innefattande skikt- gittermineral, särskilt bentonitlera eller montmorillonit, och att kvarstående bärmedierester avlägsnas då det hydro- foberande medlet hunnit sugas in i konstruktionerna.

2. Förfarande enligt patentkravet 1, kännetecknat därav, att massan påföres medelst pensling, spackling eller sprutning.

3. Förfarande enligt patentkravet 1 eller 2, känne- tecknat därav , att fuktiga materialytor först förbehand- las genom applicering av hydrofoberingsmedel innefattande silaner och/eller siloxaner med eller utan tillsats av bär- medium, varpå materialet beredes tillfälle att torka ut, varefter huvudbehandlingen enligt patentkravet 1 eller 2 utföres.

4. Förfarande enligt något av patentkraven 1 - 3, känne- tecknat därav , att ett membranhärdande medel appliceras på massans yta.

5. Förfarande enligt något av patentkraven 1 - 4, känne- tecknat därav , att man använder en massa, där det hydro- foberande ämnet är en silan eller blandning av silaner.

6. Förfarande enligt något av patentkraven 1 - 4, känne- tecknat därav, att man använder en massa där det hydro- foberande ämnet är en eller flera siloxaner. 10 15 20 25 30 35 /g 511 755

7. Förfarande enligt något av patentkraven 1 - 4, känne- tecknat därav , att det hydrofoberande ämnet är en bland- ning av silan(er) och siloxan(er), företrädesvis 10 - 90 vikt% silan(er) och 90 - 10 vikt% siloxan(er), samt särskilt 25 - 75 vikt% silan(er) och 75 - 25 vikt% siloxan(er).

8. Förfarande enligt ett eller flera av patentkraven 1 - 7, kännetecknat därav, att man framställer en massa be- stående av 0 - 10 vikt%, företrädesvis 1 - 8 vikt% och sär- skilt 3 - 5 vikt% polära lösningsmedel, t ex etanol, 5 - 25 viktfà företrädesvis 10 - 15 vikt% skiktgittermineral, t ex bentonit eller montmorillonit samt resten silan(er) och/eller siloxan(er).

9. Förfarande enligt ett eller flera av patentkraven 1 - 8, kännetecknat därav, att behandlingen upprepas genom en ytterligare applicering av massa av åtminstone väsentligen lösningsmedelsfria silaner och/eller siloxaner tillsammans med ett bärmedium bestående av skiktgittermineral, särskilt bentonit eller montmorillonit.

10. Medel för genomförande av förfarandet enligt patent- kravet 1 för behandling av konstruktioner av mineraliskt material, särskilt betongkonstruktioner, med hydrofoberande ämnen innefattande i och för sig kända silaner och/eller siloxaner samt ett bärmedium i form av en geléartad massa, kännetecknat därav, att medlet utgöres av åtminstone väsentligen lösningsmedelsfria silaner och/eller siloxaner samt att bärmednlet utgöres av skiktgitterrxzineral, särskilt bentonit eller montmorillonit.

11. Medel enligt patentkravet 10, kännetecknat därav, att det dessutom innehåller 1 - 10 vikt% polära lösnings- medel, särskilt etanol, för att förbättra bärmediets egen- skaper.

12. Medel enligt patentkraven 10 eller 11, kännetecknat därav, att det innehåller 5 - 25 vikt% företrädesvis 8 - 20 5117555 7 i IQ 10 15 20 25 vikt% och särskilt 10 - 15 vikt% skiktgittermineral, särskilt bentonit eller montmorillonit som bärmedium.

13. Medel enligt något av patentkraven 10 - 12, kä11ne- t e c k n a t d ä r a v , att de hydrofoberande ämnena är en silan eller silaner.

14. Medel enligt något av patentkraven 10 - 12, kä11ne- tec1 siloxan eller siloxaner. därav,

15. Medel enligt något av patentkraven 10 - 12, käI1ne- t e c k n a t d ä r a v , att den hydrofoberande substansen är en blandning av silan(er) och siloxan(er), företrädesvis 10 - 90 vikt% silan(er) och 90 - 10 vikt% siloxan(er) samt särskilt 25 -75 vikt% silan(er) och 75 - 25 vikt% siloxan(er).

16. Medel enligt patentkravet 13 eller 15, kännetecknat idäzfav, att den använda silanen åtminstone delvis utgöres av isobutyltrietoxisilan.

17. Användning av förfarandet enligt ett eller flera av pa- tentkraven 1 - 9, kännetecknad därav, att ett medel enligt något av patentkraven 10 - 16 anbringas på ytan av konstruktioner av mineraliskt material, särskilt betongkon- struktioner, för att skydda dessa mot vattenbelastning och/eller kloridbelastning.