SE465642B - Foerfarande och anordning foer att fininrikta en ljusemitterande anordning mot en reflektor - Google Patents

Description

l4es 642 10 15 20 25 30 35 från olika delar av sändarkällan något olika fasvinklar. Den detekterade elektriska signalen vid mottagarens detektor har således något olika fasvinklar beroende på var på detektorytan den mottagna strålningen infaller. Eftersom fasskillnaden mel- lan det utsända och mottagna ljuset används för att bestämma avståndet kan ovan nämnda fasvariationer orsaka mätfel, om instrumentet är felinriktat, eftersom detta innebär att olika delar av arean hos sändarkällan och mottagardetektorn används.

'-En annan och den främsta anledningen till att en noggrann in- riktning är önskvärd är att en ytterst noggrann tredimensio- nell positionsbestämning av ett eller flera mål sker i många sammanhang. Därvid är en noggrann bestämning av mätinstrumen- tets vertikal- och horisontalvinkel av stor betydelse. En viktig tillämpning där detta krävs är där man med ett visst tidsmellanrum vill utföra mätningar mot ett antal mätpunkter inom ett visst markområde för att undersöka eventuella mark- rörelser under mellantiden.

I det svenska patentet 7407387-5 beskrivs ett arrangemang, där operatören fininställer instrumentet mot ett prisma med hjälp av en ton, som har högre frekvens ju starkare den återvändande reflekterade signalen är. Det finns även andra fininställ- ningssystem, som kan ställa in instrumentet automatiskt mot en reflektor. Det gemensamma för dessa tidigare system är att man enbart söker efter den punkt där den återvändande signalen är maximal.

En nackdel med de ovan angivna fininriktningssystemen är att strålinriktningen kan utföras med vissa felmarginaler, dvs det finns ett visst osâkerhetsområde omkring den centrala inrikt- ningspunkten, där den mottagna signalen har nästan lika stor amplitud som vid den exakt centrala inriktningspunkten. In- riktningen hamnar därför med stor sannolikhet vid en punkt något vid sidan om den centrala inriktningspunkten. Detta för- hållande beror på att den kurvform som erhålles över amplitu- den som funktion av inriktningsvinkeln vid svep över prismat 1 någon riktning är klockformad med relativt bred topp och långa flanker. 10 15 20 25 30 35 465 642 Ett länge närt önskemål är att höja inriktningsnoggrannheten ytterligare. Detta uppnâs med ett inriktningsförfarande som erhållit de i patentkravet l angivna kännetecknen. Ytterligare särdrag och en anordning för att uföra förfarandet anges i de övriga patentkraven.

Uppfinningen beskrivs närmare nedan under hänvisning till de bifogade ritningarna, där fig. la och lb visar en kurvform över signalamplltuden hos mottagen signal som funktion av instrumentets inrlktningsvin- kel med symmetriskt resp, osymmetriskt placerade mätpunkter, och fig. 2 visar ett blockschema över ett instrument med en ut- föringsform av en anordning enligt uppfinningen.

I fig. la och lb visas ett diagram över signalstyrkan hos den mottagna signalen som funktion av vinkelläget hos instrumen- tet, när instrumentets inriktning för mätning mot en reflek- tor, sâsom ett kubhörnsprisma, ändras i någon vald riktning.

Vid vinkelläget uu är instrumentet riktat direkt mot re- flektorns centrum. Punkterna Pl-P5 resp. Pl'-P5' representerar mätpunkter vid fininriktningsmätning. Detta kommer att förkla- ras närmare längre fram i beskrivningen. Kurvans topp är rela- tivt plan. Enligt uppfinningen gör man minst en mätsekvens med vinkelförflyttning av instrumentet i vardera av tvâ ortogonala riktningar och gör för varje mätsekvens i en förflyttnings- riktning mätningar i ett i förväg bestämt antal vinkellägen.

Antalet vinkellägen för en mätsekvens kan variera från tre och uppåt, men är företrädesvis fem. Företrädesvis är vinklarna mellan de olika inriktningslägena ul-us resp. u1'- -u5' i en mätsekvens lika, men detta är icke nödvändigt utan man kan t.ex. välja mindre vinklar längre ut från mitten.

Signalstyrkan hos den detekterade signalen indikeras och enligt uppfinningen beräknas också skillnaden i signalstyrkan mellan varje par av mätningar med indikering av tecknet. När- mare beskrivning av signalbehandling och arbetsförlopp ges längre fram i beskrivningen. 465 642 10 15 20 25 30 35 I fig. 2 visas schematiskt ett EDH-instrument av fasjämförande typ försett med fininriktningsarrangemanget enligt uppfin- ningen. Distansmätarens sändare är betecknad med 1. Denna sän- dare innefattar dels en strålningskälla, såsom en glödlampa, “ kvicksilverlampa, lysdiod. speciellt IR-diod, laser e.d., och dels en moduleringsanordning. som modulerar den utsända strål- ' ningen med en högfrekvent signal. Den utsända signalen 2 ref- lekteras av ett kubhörnsprisma 3 vid mätsträckans bortre änd- punkt och återsänds mot en mottagare 4.

Mottagaren 4 innefattar en detektor för omvandling av den in- kommande modulerade strålningen till en elektrisk signal. De- tektorn kan antingen vara placerad direkt bredvid sändarens ljusemitterande element eller koaxiellt omkring detta. Båda placeringarna är vanligt förekommande. Den från mottagarens 4 detektor avgivna signalen matas, eventuellt efter förstärkning och/eller annan inledande signalbehandling . såsom diskrimine- ring av annan infallande strålning än den utsända modulerade, i mottagaren 4, till distansmätarens utvärderingskretsar 5.

Till dessa matas även modulationssignalen från sändaren l. Ut- värderingskretsarna innehåller förutom element såsom oscilla- torer, fasdetektorer, resolvrar m.n. även en dator för att be- räkna avstånd och inriktningsvinkel i horisontal- och verti- kalled m.m. Det ovan angivna tillhör den kända tekniken för avståndsmätare och beskrivs därför icke närmare.

Förutom att mata den från mottagaren 4 avgivna signalen till EDH-instrumentets ordinarie behandlingskretsar 5 matas den enligt uppfinningen även till en separat koppling innefattande en likriktaranordning 6 för att indikera genomsnittsnivån hos ljusstyrkan hos den mottagna signalen. en analogldigital- -omvandlare 7 och en styrenhet 8. Styrenheten 8 är företrädes- I vis en dator med ett program, som utför de indikerings- och styrfunktioner. som utförs enligt uppfinningen. Styrenheten ' kan då antingen vara en separat dator, men det är också möj- ligt att låta styrfunktionerna utföras med hjälp av ett del- program 1 den i instrumentet ingående ordinarie datorn (ingår i blocket 5). 10 35 25 30 35 465 642.

Styrenheten 8 lämnar i sin tur styrsignaler till dels en anordning 9 för att omvandla utsignalen för vertikal styrning till en lämplig signal för en vertikalstyrmotor 12 för en in- riktningsanordning ll för instrumentet i vertikal riktning och dels en anordning 10 för att omvandla utsignalen för horison- tell styrning till lämplig signal för att styra en horison- talstyrmotor l3 för inriktningsanordningen ll i horisontell riktning. Inriktningsanordningen ll är markerad som ett strec- kat block omkring sändaren 1 och mottagaren 4 för att markera att dessa enheter är fast förbundna med inriktningsanordningen och således förflyttas av denna. Delar av de 1 blocket 5 in- gående kretsarna och övriga organ är också normalt placerade inom samma mekaniska enhet som elementen 1 och 4, även om det- ta icke visas.

Styrenheten 8 arbetar med servostyrning av inriktningsmotorer- na 12 och 13. Därför utnyttjas givare (icke visade) i inrikt- ningsanordningen ll för den vertikala och den horisontella in- riktningen. Givarsignalen för vertikal inriktning är kopplad till en enhet 14 för omvandling till lämplig form för matning till styrenheten. Givarsignalen för horisontell inriktning är kopplad till en enhet 15 för omvandling till lämplig form för styrenheten 8. Givarna ingår normalt i ett EDH-instrument och behöver icke beskrivas närmare. Servostyrning av likströms- motorer 12, 13 med indikering av det exakta läget för inrikt- ningsanordningen ll är att föredraga framför användning av stegmotorer, men även användningen av stegmotorer ligger inom ramen för uppfinningen.

Vid servostyrning för t.ex. ändring av inriktning i vertikal- led alstrar styrenheten 8 internt ett börvärde. Den erhåller ett ärvärde från enhetens 14 utgång och alstrar företrädesvis en signal med sådant värde, att den av enheten 9 omvandlas till en likspänning, som är väsentligen proportionell mot skillnaden mellan ärvärde och börvärde men där också hänsyn har tagits till eventuella filtereffekter hos motorn. Lämplig algoritm för denna beräkning är beroende på använd motor och finns lagrad i datorn. .465 642 10 15 20 25 30_ 35 Styranordningen 8 arbetar på följande sätt: EDM-instrumentet måste först mottaga en reflekterad signal av det utsända formatet för att sätta igång fininställningen.

Därför vidtas först pâ i och för sig känt sätt en grovinstâll- I ning antingen manuellt eller automatiskt. Denna beskrivs icke närmare, eftersom den inte utgör någon del av själva uppfin- ningen. När reflex från reflektorn har erhållits är det möj- ligt, men absolut icke nödvändigt att låta instumentet göra en första grov avstândsberäkning. Vinklarna mellan de olika vin- kelinställningarna kan därefter beräknas med utnyttjande av detta avstânds mätresultat för att få inriktningarna mot olika punkter fördelade på så lika som möjligt över prismat vare sig det är placerat nära eller långt från instrumentet. Emellertid är i de flesta fall de prismaförsedda mätpunkterna placerade på så stort avstånd från mätinstrumentet att skillnaderna i lämpliga vinkeländringar för olika avstånd blir obetydliga.

Uppfinningen utföres därför företrädesvis med i förväg fast bestämda vinkeländringar mellan de olika mätningarna för fin- inriktning.

Fininriktningen utförs separat i vertikal och i horisontell riktning. Det är för uppfinningen godtyckligt vilken ordnings- följd de utförs i. Antag att den sker först i horisontell riktning. Styrenheten 8 börjar då med att sätta ett börvärde för en bestämd vinkel ät ena hållet, t.ex. vänster, och servo- styra motorn 12 via enheten 9 till dess att värdet pâ signalen från enheten 14, ärvärdet, är lika med börvärdet. Mätsignal sänds ut. Signalstyrkan registreras av styrenheten 8 i ett i enheten ingånde minne, i det fall av prismat reflekterad sig- nal mottas. Därefter upprepas samma sekvens, så att styrenhe- ten 8 på nytt styr inriktningsanordningen ll åt samma håll över samma vinkel och signalstyrkan hos en eventuell mottagen ï signal registreras. Sekvensen upprepas ett i förväg bestämt, t.ex. fem, antal gånger under förutsättning att reflekterad ' signal mottas.

Om vid en mätning mot en inställd inriktning signal ej mottas flyttas, i stället för åt samma håll som tidigare, instrumen- 10 15 20 25 30 35 465 642 tets inriktning till ett vinkelläge på andra sidan om den in- riktning. som utgjorde utgångsläget och mätsekvenserna fort- sättes nu åt detta håll till dess det i förväg bestämda antalet mätningar har gjorts.¶ vid den första mätsekvensen i en riktning (t.ex. horisontell) kan det hända att inriktningen i den andra riktningen ortogo- nal till den första ligger relativt mycket förskjuten i för- hållande till centralpunktsinriktningen för båda de ortogonala vinkeländringsriktningarna. I ett dylikt fall kan det inträffa att reflektionen från reflektorn enbart erhålles från någon eller några mätpunkter. När detta händer, dvs när reflex ej erhålles för utsända mätsignaler i alla inriktningarna i en mätsekvens i en vinkeländringsriktning för instrumentet, be- räknar styrenheten 8 inriktningen till ett vinkelläge mitt emellan de yttersta inriktningarna för vilka reflex erhållits och styr motorn 12 att flytta inriktningsanordningen 11 till denna inriktning. Från detta läge övergår styranordningen 8 till att utföra samma typ av inriktningssekvens i den mot den första inriktningen ortogonala vinkeländringsriktningen. När sedan denna är klar utföres inriktningsmätning i den första vinkeländringsriktningen på nytt nu med utgångspunkt från det erhållna centralpunktsläget i den andra vinkeländringsrikt- ningen och lämpligen så att detta centralpunktsläge utgör mittpunkten i den utförda serien av mätpunkter.

Under en inriktningssekvens med mätning av ljusstyrkan hos den mottagna reflekterade utsända signalen i ett antal inrikt- ningslägen lagras värdet på ljusstyrkan i varje mätpunkt.

Skillnaden mellan ljusstyrkorna mellan alla angränsande punk- ter beräknas med indikering av tecknet. Mätpunkterna kan vara fördelade på olika sätt på klockkurvan över signalamplítud som funktion av inriktningsvinkel, såsom framgår av en jämförelse mellan fig. la och lb. I fig. la är mätpunkterna Pl-P5 place- rade symmetriskt omkring centralpunktsinriktningen för den aktuella vínkelförflyttningsriktningen och i fig. lb är mät- punkterna P1'-P5' osymmetriskt placerade. 465 642 10 15 20 25 30 35 Eftersom punkterna kan vara så osymmetriskt fördelade över kurvan som visas i fig. lb och formen pâ kurvan kan avvika något från fall till fall kan man icke direkt avgöra inrikt- ningsvinkelläget un enbart genom att en klockkurva läggs, så att den går genom de erhållna mätvârdena på mätpunkterna och centralpunktsinriktningen un beräknas genom jâmförel- 6 ser mellan symmetriskt placerade punkter pâ den genom mätpunk- terna dragna kurvan. I stället undersöker styrenheten vilken av de beräknade skillnaderna som är störst. I det i fig. lb visade fallet är det sträckan mellan P3"och P4'. Om denna skillnad avviker med mer än ett 1 förväg bestämt värde från det största skillnadsvärdet med annat tecken, dvs mellan punk- ter, som ligger på motsatt sida om mittpunkten flyttas inrikt- ningsanordningen ll av styrenheten 8 (genom den ovan nämnda servostyrningen av den för tillfället ifrågavarande motorn) så att de yttre punkterna P1' och P2' flyttas åt det håll, som ger en signalstyrka närmande sig till signalstyrkorna för punkterna med den beräknade största skillnaden. I fig. lb ändras således inriktningen för mätpunkterna Pl' och P2' utåt, till lägena Pl' och P2', så att de kommer mera ner på den ned- âtgàende delen på vänstra sidan av kurvan.

Denna justering kan eventuellt behöva utföras mer än en gång för att skillnaden mellan de uppmätta ljusstyrkorna mellan punkterna P3' och P4' samt mellan Pl' och P2' och helst, men ej nödvändigtvis mellan punkterna Pl' och P4' samt mellan punkterna P2' och P3' inbördes, skall komma att ligga inom i förväg satta gränser. Därefter beräknas läget för vinkelläget un. Detta kan göras på väsentligen två sätt. Det första är att styranordningen uppställer två ekvationer för raka linjer, där den ena går genom punkterna som vid den första inrikt- ningssekvensen hade den största skillnaden (P3' och P4') och den andra genom de flyttade punkterna (Pl' och P2'). Därefter beräknas korsningspunkten mellan linjerna. Det andra sättet är att beräkna vinkelläget mittemellan vinkellägena för motsva- rande punkter på vardera linjen mellan de aktuella mâtpunkter- na (dvs t.ex. mellan Pl' och P4' resp. mellan P2' och P3' men även mellan andra punkter på linjerna med lika ljusstyrka). \)'\ 10 15 20 25 30 35 465 642.

Det är också möjligt att utföra alla tre ovan angivna beräk- ningar och göra en medelvärdesberäkning av resultaten.

När man som i det ovan beskrivna fallet har hittat flankerna på kurvan kan man uppnå en mycket hög grad av inriktningsnog- grannhet genom att göra extra mätningar med olika inriktningar för att hitta motsvarande mätpunkterna på de båda flankerna.

Eftersom man vid uppfinningen letar efter punkter på en starkt lutande kurvdel blir resultatet mycket mer exakt än när man söker efter en punkt på en svagt lutande kurvdel, som det är fråga om när man enbart söker efter den inriktningsvinkel, där signalstyrkan är störst. Det ligger således också inom ramen för uppfinningen att när en flank på kurvan har påträffats (med punkterna P3' och P4' i fig. 2) enbart flytta en mätpunkt (t.ex. Pl' i fig. 2) så att den kommer att hamna på den andra flanken och då på samma signalamplitud som företrädesvis den av punkterna på den första flanken som har den lägre signal- amplituden. Det ovan beskrivna utförandet med förflyttning av två punkter (Pl' och P2') är dock att föredraga.

Det ligger likaså inom ramen för uppfinningen att 1 stället för att såsom beskrivits ovan utföra anpassning av punkter till två raka linjer utföra kurvanpassning till en del eller hela kurvan, t.ex. med minsta kvadratanpassning till en polynom. Det är då väsentligt att mätpunkterna på kurvflan- kerna (dvs. de mätpunkter som har en ljusstyrka lägre än den för någon eller några mätpunkter högsta uppmätta ljusstyrkan med högre än en i förväg bestämd lägsta nivå) får den högsta viktningen. Dylika beräkningar för att utföra kurvanpassningen är lätt inprogrammerbara i datorn 8. Polynomet för kurvan kan ligga lagrad i ett minne i datorn. Datorns program kan i detta fall vara så utfört att om mätpunkterna i den första mät- sekvensen hamnar kraftigt snedfördelade på kurvan. såsom i fig. lb, datorn först beräknar det sannolika centralpunkts- läget och därefter utför en ny mätserie med åtminstone några av mätpunkterna flyttade och så att det först beräknade cent- ralpunktsläget får utgöra mätpunktsläget för den mittersta mätpunkten i den nya mätserien, som får bilda underlag för den egentliga centralpunktslägesberäkningen. '465 642 10 15 20 25 30 35 10 Den beskrivna arbetsgången kan naturligtvis varieras på ett otal sätt. T.ex. kan fininställningen börja med en sekvens med den vanligt förekommande fininställningsoperationen med sök- ning efter läge för maximal ljusstyrka för att finna central- punktsläget i både vertikal- och horisontalled och därefter utföra fininriktningen enligt uppfinningen med inriktning i ett valt antal vinkellägen pâ vardera sidan om den vid den första fininställningssekvensen erhållna inriktningen för att finna kurvans flanker och utföra den slutliga exakta finin- riktningen med ledning av mätpunkter där.

Det väsentliga för uppfinningen är således att mätningen sker mot punkter på den i fig. la och lb visade kurvan där en liten ändring av inriktningsvinkeln ger en stor ändring av ljus- styrkan och att inriktningsvinkeln för mätning mot central- punktsläget beräknas på grundval av resultaten av mätning mot just sådana punkter.

Det är naturligtvis även tänkbart att man i vissa sammanhang enbart behöver ha en noggrann vinkelbestämning av enbart horisontal- eller enbart vertikalvinkeln. I ett dylikt fall utförs naturligtvis vinkelbestämningen enligt uppfinningen enbart 1 den önskade vinkelbestämningsriktningen.

Styrkan hos den mottagna signalen är tyvärr icke enbart bero- ende av inriktningsläget mot reflektorn 3. Den är också starkt beroende av olika väderförhållanden, som kan ändra sig mycket snabbt. såsom luftturbulens. sikt, temperatur m.m. Av denna anledning utförs enligt en vidareutveckling ett flertal mät- ningar mot varje punkt, åtminstone för de mätpunkter pâ vilka beräkningen av centralpunktsläget skall baseras. Antingen görs multipla mätningar mot varje punkt direkt vid mätning av just denna punkt, eller också utföres varje mätsekvens av de olika mätpunkterna med förflyttning mellan dem ett flertal gånger.

Det första är av mättekniska skäl att föredraga och innebär mindre slitage av den mekaniska vridningsutrustningen. Det är också möjligt att, när man har funnit lämpliga inriktningar svarande mot punkter pâ kurvflankerna, utföra multipla 465 642. ll mätningar alternerade för punkterna först på den ena flanken och sedan på den andra.

Många modifieringar är möjliga inom ramen för uppfinningen.

Claims (14)

15 20 25 30 35 465 642 12 Patentkrav

1. Förfarande för att fininrikta en ljusemitterande anordning mot en avlägsen reflektor. vilken anordning innefattar en sändare, som emitterar en smal strâle av elektromagnetisk strålning, och en mottagare för att mottaga den emitterade strâlen efter reflektion mot reflektorn samt en krets för att indikera styrkan hos den mottagna reflekterade strâlen. k ä n n e t e c k n a t av att genom vinkelförskjutningar av den ljusemitterande anordningen inriktningar för punkter på en kurva över mottagen ljusstyrka som funktion av inriktning uppsöks. vilka punkter ligger på minst två delar av kurvan, vilka kurvdelar utmed kurvans inriktningsvinkelaxel ligger symmetriskt omkring inriktningsvinkeln för att få maximal mottagen ljusstyrka, kallad centralpunktsinriktningen och vilka kurvdelar representerar kurvflanker, dvs. är starkt lutande sett i relation till delen av kurvan omkring central- punktsinriktninen, samt att beräkning av läget för inriktning mot centralpunktsinriktningen utföres genom analys av mätvär- den erhållna vid mätning representerande de uppsökta punkter- na på kurvflankerna.

2. Förfarande enligt krav 1. k ä n n e t e c k n a t av att fininriktningen sker i minst en mätsekvens utmed någon eller var sin av två i huvudsak ortogonala vinkelförflyttningsrikt- ningar för den ljusemitterande anordningen. där varje mätsek- vens utmed var och en av vinkelförflyttningsriktningarna in- nefattar mätningar i ett i förväg bestämt antal vinkellägen.

3. Förfarande enligt krav l, k ä n n e t e c k n a t av att inriktningsmätningar för minst två punkter på vardera kurv- flanken uppsöks. att lutningen mellan de uppsökta punkterna på vardera kurvflanken beräknas och en linje för vardera paret av punkter beräknas i koordinatsystemet för den nämnda kurvan.

4. Förfarande enligt krav 3. k ä n n e t e c k n a t av att den exakta centralpunktsinriktningen beräknas genom beräkning av skärningspunkten mellan linjerna. _10 15 20 25 30 35 465 642 13

5. Förfarande enligt krav 3, k ä n n e t e c k n a t av att den exakta centralpunktsinriktningen beräknas genom beräkning av inriktningsvinkeln mittemellan inriktningsvinklarna för punkter på de båda linjerna med samma strâlstyrkor.

6. Förfarande enligt krav 1, k ä n n e t e c k n a t av att mätpunkterna anpassas till en i förväg bestämd kurvform av väsentligen klockformstyp, varvid de mätpunkter, som hamnar på kurvans flanker, dvs. har en ljusstyrka lägre än den för någon eller nâgra mätpunkter högsta uppmätta men högre än en i för- väg bestämd lägsta nivå, ges högre viktning än övriga mät- punkter.

7. Förfarande enligt något av föregående krav, t e c k n a t k ä n n e - av att flera mätningar utförs mot varje mät- punkt och att den mottagna strâlstyrkan för varje mätpunkt bildas av medelvärdet för de uppmätta strâlstyrkorna för denna mätpunkt.

8. Anordning för att fininrikta en ljusemitterande anordning mot en reflektor, vilken anordning innefattar en sändare, som emitterar en smal stråle av elektromagnetisk strålning, och en mottagare placerad i fast mekanisk relation till sändaren för att mottaga den emitterade strâlen efter reflektion mot reflektorn samt en krets för att indikera styrkan hos den mot- tagna reflekterade strâlen, k ä n n e t e c k n a d av en styranordning (8) anordnad att mottaga signalen från den strålstyrkeindikerade kretsen (6) och lämna signal för en in- riktningsanordning (ll-15) för styrning av inriktningen av den ljusemitterande anordningen. vilken styranordning (8) är anordnad att styra inriktningsanordningen (ll-15) för inrikt- ning i ett i förväg bestämt antal vinkellägen för att utföra mätningar i dessa lägen. avgöra med ledning av signalerna från den strålstyrkeindikerande kretsen (6) vilka av de utförda mätningarna som ligger på tvâ symmetriska flankar hos en kurva över strâlstyrkan som funktion av inriktningsvinkeln, styra inriktningsanordningen till förnyade inriktningsvinklar för mätning om inte mätpunkterna ligger i enlighet med i förväg àes 642 10 15 20 25 30 35 14 bestämda villkor på vardera flanken av kurvan för att flytta mätpunkter på åtminstone den ena flanken tills villkoren är uppfyllda och att beräkna vinkelläget för mätning mot en central punkt, centralpunktsinriktningen, pâ reflektorn med ledning av placeringarna av mätpunkterna på kurvflankerna och styra inriktningsanordningen till den beräknade centralpunkts- inriktningen.

9. Anordning enligt krav 8. k ä n n e t e c k n a d av att styrenheten (8) utför minst en mätsekvens i vardera av tvâ ortogonala vinkeländringsriktningar med beräkning av central- punktsinriktningen för båda vinkeländringsriktningarna.

10. Anordning enligt krav 8 eller 9, k ä n n e t e c k - n a d av att styrenheten (8) är anordnad att avgöra om mätpunkter är placerade på de båda kurvflankerna enligt villkoret att för åtminstone fyra mätpunkter skall för varje par av angränsande punkter lutningen 1 kurvans koordinatsystem mellan punkterna vara lika eller nästan lika. och att styr- enheten (8) är anordnad att beräkna linjer dragna genom var- dera paret av punkter.

11. ll. Anordning enligt något av kraven 8-10. t e c k n a d k ä n n e - av att styranordningen (8) beräknar åtminstone inriktningsvinkeln för skärningspunkten mellan linjerna.

12. Anordning enligt något av kraven 8-10, t e c k n a d k ä n n e - av att styranordningen (8) beräknar inrikt- ningsvinkeln mellan inriktningsvinklarna för punkter på lin- jerna representerande samma strålstyrka.

13. Anordning enligt krav 8. k ä n n e t e c k n a t av att styrenheten (8) har en kurvform av väsentligen klockformstyp lagrad i ett minne och är anordnad att anpassa de under en mätsekvens erhållna mätpunkterna till den lagrade kurvformen 'under det att högre viktning ges åt de mätpunkter, som hamnar på kurvans flanker. och att styra inriktningsanordningen för förnyad mätsekvens åtminstone för mätpunkter på eller nära ena 465 642m 15 kurvflanken, om mätpunkterna hamnar snedfördelat på kurvformen.

14. Anordning enligt något av kraven 8-13, k ä n n e - t e c k n a d av att styranordníngen (8) är anordnad att be- räkna strâlstyrkan för varje mätpunkt som medelvärdet mellan ett flertal mätningar för ifrågavarande mâtpunkt.