SE450446B - Anordning for overforing av digital information over ett langt transmissionsmedium - Google Patents

Description

15 20 ZS 30 35 40 450 446 ej möjligt eftersom signalerna ut på kabeln från anpassnings- enheten i allmänhet är för svaga för att kunna detekteras i^ exempelvis centralenheten CE från den längst bort belägna kommu- nikationsenheten KEn. Det är därvid nödvändigt att anordna någon form av matning av de kretsar som ligger på kabelsidan för att förstärka den signal som utskickas och överförs av kabeln.

Magnetisk koppling mellan behandlingsenheten PP och anpassnings- enheten kräver visserligen ingen effektmatning på kabelsidan, men enbart magnetisk koppling av insignalerna till kabelsidan utan någon förstärkning skulle ej ge acceptabla resultat pa grund av den alltför stora dämpningen i kabeln över långa av- stånd. Dessutom sker en icke acceptabel dístorsion och fördröj- ning av de pulsformade signalerna över kabeln, speciellt fördröjs de olika övergångarna från ett-tillståndet till noll-tillståndet och från noll-tillståndet till ett-tillståndet med olika belopp. Ändamålet med föreliggande uppfinning är att åstadkomma ett transmissionsmedium för digitala signaler mellan ett antal kommuníkationsenheter och en centralenhet eller mellan kommuni- kationsenheterna enbart, vilket transmissionsmedium ej i någon högre grad är behäftat med ovannämnda olägenheter eller nack- delar.

Enligt uppfinningen löses detta problem på sådant sätt att transmissionsmediet mellan centralenheten och de olika kommuni- kationsenheterna utformas som en tvåfasig linje med returledare och att lokala spänningskällor skapas utefter linjen medelst matning från exempelvis en centralenhet, vilka spänningskällor är galvaniskt isolerade från kommunikationsenheterna. Informa- tionen mellan de olika kommunikationsenheterna eller mellan en kommunikationsenhet och centralenheten överförs genom att om- växlande och i takt med den information som skall överföras in- och bortkoppla de lokala spänningskällorna.

Uppfinníngen, vars kännetecken framgår av efterföljande patentkrav, skall nu närmare beskrivas med hänvisning till bi- fogade ritningar, där ' Fig 1 schematiskt visar ett blockschema över en förut känd informationsöverföring mellan ett antal kommunikationsenheter och en centralenhet via en kabel; Pig 2 visar ett schema över den kabel som ingår i anord- ningen enligt föreliggande uppfinning; Fig 3 visar ett kopplingsschema för att åskådliggöra an- 10 15 20 ZS 30 S5 40 450 446 slutning av lokala spänníngskällor i kabeln ingående i förelig- gande uppfinning; Fíg 4 utgör en sammanslagning av vad som visats i fig 2 och 3; Fig 5 visar ett kopplingsschema där lokala sändare i form av omkopplare är anslutna i kabeln visad i fig 2; g Fig Sa och Sb visar de olika kopplingslägena hos omkopp- larna i fig 5; Pig 6 visar ett tidsdiagram över omkopplarna enligt fig 5; Pig 7 visar inkoppling av kretselement i kabeln enligt fig 2 för mottagning; Fig 7a, 7b visar närmare kopplingsscheman över kretsele- menten enligt fig 7; Fig 8 visar en sändarsida och en mottagarsida hos en kommu- nikationsenhet ansluten till kabeln enligt fig Z.

Fig 9 och 10 utgör kopplingsschemor över kabeln enligt fig 7, 7a, 7b för två olika omkopplingsfall, för att närmare förklara fördelarna med uppfinningen.

Beskrivning av föredragen utföringsform I fig 2 är utseendet av kommunikationskabeln KK närmare visad. Kabeln KK består av tre ledare fl, f2 och r. Ledarna kan antingen vara ínneslutna í en separat tre-ledarkabel, eller ut- göra tre av ledarna i en mångledarkabel. Inga krav på skärmning, tvinnade par och så vidare föreligger. Beträffande kabelns area liksom tvärsnittsarean hos de olika ledarna är dessa relaterade till överföringssträckorna på känt sätt.

Av de tre ledarna fl, f2 och r används två stycken fl, f2 till att skapa två elektriskt identiska faser, fas l och fas 2.

Den tredje ledaren r utgör gemensam returledare för de bada fasernas ledare.

Fas l och fas 2 skapas genom att på godtyckligt ställe ut- med kabeln ansluta en spänningskâlla V till fl, f2 via två identiskt lika resistanser Rfl resp Rf2. Returledaren r ansluts till spänníngskällans nollpotentíal. Spänningskällan V jämte tillhörande nollpotential kan vara placerade i centralenheten CE eller någonstans utmed kabelsträckan.

När ingen ström flyter genom fasledarna fl och f2 och så- ledes ej heller genom Rfl eller Rf2, så hålls fas 1 och fas 2 på spänningen V relativt returledaren r via Rfl resp Rf2.

Pig 3 visar hur man utmed kabeln KK enligt fig 2 skapar 10 15 20 25 30 35 40 40 450 446 lokala spänningskällor. Om man pà en godtycklig punkt utmed kabeln ansluter anoderna hos två dioder D1 och D2, en till vardera fasen f1, f2 enligt fig 3 och ansluter katoderna gemen- samt till det positiva belägget hos en elektrolytkondensator C, vars andra belägg kopplas till returledaren r, så kommer ström- mar I1 och I2 att flyta från spänningskällan V genom resistanser- na Rf1 resp Rf2 genom dioderna D1 resp D2. Kondensatorn C kommer därvid att successivt uppladdas till en slutspänning vilken är lika med V minskat med diodernas framspänningsfall (av storleks- ordningen 0,5 V). Den resulterande slutspänningen över kondensa- torn är betecknad Vm.

Om ett godtyckligt antal likadana diodpar och kondensatorer på liknande sätt som är visat i fig 3 inkopplas till valfria punkter utmed kabeln KK enligt fig 4, kommer samtliga kondensa- torer C att successivt laddas upp till en slutspänning Vm, var- efter ett stationärt tillstånd inträder där inga strömmar flyter. På så sätt har skapats ett antal lokala spänningskällor med spänningen Vm, vilka samtliga har laddats via den enda spänningskällan V.

I fig 5 visas på nytt schematiskt kabeln KK med omkopplare anslutna för att bilda sändenheter hörande till var och en av kommunikationsenheterna KE1-KEn. Om till en godtyckligt punkt på kabeln KK ansluts två omkopplare S11 och S21 på sådant sätt att S11 ansluts mellan fas 1 och retur och S21 ansluts mellan fas 2 och retur, och bägge omkopplarna förblir i öppet läge på- verkas ej potentialen på de två faserna och ej heller potentia- lerna Vm på de båda spänningskällorna beskrivna i samband med fig 4.

Fig Sa och 5b avser att visa spänningsförhàllandena i kabeln vid olika inkoppling av omkopplarna S11 och S21. Om om- kopplarna S11 sluts (se fig Sa), kommer en ström att flyta från spänningskällan V genom resistansen Rf1, vidare genom fas 1 fram till omkopplaren S11 och tillbaks till spänningskällans nollpol. Om resistansen i ledarna f1, f2 och r som ingår i kabeln KK är försumbar jämfört med resistansen Rf1, kommer spän- ningen pa fas 1 att approximativt anta nollpotentíal (retur- ledarens potential), medan däremot fas 2 ligger kvar på +V relativt fas 1. Spänningarna Vm som omnämnts i samband med fig 4 påverkas inte, eftersom dioden D1 spärrar ström och hindrar denna att flyta från kondensatorerna C till fas 1. Fas 2 bibe- 10 15 20 25 30 40 450 ¿4ë håller dessutom potentialerna Vm via D2.

Om nu S11 öppnas och S21 slutes (se fig Sb), hamnar i stället fas I på potentialen +V relativt fas 2, medan spän- ningskällorna Vm bibehålles oförändrade i enlighet med resone- manget ovan.

Genom att växelvis sluta S11 och S21 kan alltså skíllnads- spänningen.HVskapas mellan de båda faserna fl, f2, där spän- ningsriktningen kastas om i takt med att omkopplarna S11 och S21 växlas, se tidsdiagrammet enligt fig 6.

Om ett godtyckligt antal likadana omkopplingspar S12 och S22 och så vidare inkopplas på valfria punkter utmed kabeln, och om samtliga omkopplare hålls öppna, pâverkas inte förutsätt- ningarna ovan enligt fig 4, S, Sa och Sb.

Den växelvisa potentialskillnaden +V mellan fas 1 och fas 2 kan härefter åstadkommas genom att ett valfritt omkopplings- par, exempelvis S11, S21, av de till kabeln anslutna paren aktiveras enligt ovan om de övriga omkopplingsparen S12, S22 osv förblir öppna. I utgångsläget antas att samtliga omkopplingspar är öppna.

Vart och ett av de omkopplingspar som visats i fig S be- nämns nu sändare eller sändarenheter T1. En sändare sägs vara i viloläge när båda omkopplarna är öppna, dvs när båda faserna f1 och f2 har potentialen V relativt returledaren r. Ett god- tyckligt antal sändare enligt ovan ansluts på valfria punkter utmed kabeln.

En sändare vidarebefordrar information från en kommunikations- enhet KE1 av i och för sig känt slag visat i fig 1, och som normalt är ansluten till en lokal spänningskälla 220 VAC. För att förhindra problem med skillnader i jordpotential, vilket kan uppstå om flera kommunikationsenheter KE1-KEn är anslutna utmed en mycket lång kabel såsom är visat i fig 1, överförs informationen från exempelvis kommunikationsenheten KEn till sändaren T1 via två optokopplare, där optokopplarna styr om- kopplarna SI1 resp S21 i sändaren utan att någon elektrisk koppling finns mellan KEn och T1. Detta kommer närmare att visas i samband med fig 8.

Signalerna från optokopplarna måste emellertid förstärkas för att styra omkopplarna S11 och S21. Sändaren T1 kompletteras därför med en lokal spänningskälla Vm såsom är visat i samband med fig 4, vilken driver förstärkarsteg för omkopplarna S11 10 15 20 25 30 40 450 446 och S21. Under förutsättning att dessa omkopplare aktiveras växelvis såsom tidigare beskrivits, kommer alltid åtminstone en av faserna fl och f2 att ha potentialen +V och att sträva efter att bibehålla den lokala spänningskällan Vm, varigenom spänníngsmatning till förstärkarna kan upprätthällas.

På liknande sätt kan nu ett godtyckligt antal kommunikations- enheter KE1-KEn uppkopplas med sina respektive sändare T1 med bibehållen galvanisk isolering mellan å ena sidan kommunikations- kabeln KK och sändarna och å andra sidan respektive kommunika- tionsenhet KE1-KEn. Som beskrivits ovan kan dessutom respektive kommunikationsenhet KE1-KEn via sin sändare TI skapa växelvis potential mellan faserna fl och f2 utmed kabeln, se tidsdiagram- met enligt fig 6.

Ovanstående beskrivning behandlar enbart sändning från en kommunikationsenhet till en annan kommunikationsenhet eller till centralenheten. I det följande kommer även att beskrivas hur mottagning av signaler över kabeln KK till en mottagande kom-, munikationsenhet sker. Med hänvisning till fig 7 visas ånyo strukturen hos kabeln KK nu med sändarna borttagna. Om mellan faserna fl och f2 på en godtycklig punkt på kabeln KK inkopplas en diod Dm med ett strömbegränsande seriemotstånd Rm, så kommer i viloläget, dvs samtliga omkopplare i respektive sändenheter öppna, där potentialen blir lika med +V över både fas 1 och fas 2 relativt returledaren r, ingen ström att flyta genom dioden Dm. Om däremot en valfri kommunikationsenhet KEn via sin sändare T1 skapar potentialen +V mellan fas 1 och fas 2 (genom att en omkopplare S21 slutes), så kommer en ström att flyta genom dioden Dm och bestäms till sin storlek av serie- motståndet RM. Om sändarna T1 nu kastar om polariteten så att fas 2 har potentialen +V relativt fas 1 (genom att omkopplaren F21 öppnas och omkopplaren F12 slutes), blockeras strömmen genom dioden Dm och ingen ström flyter. Om däremot ytterligare en diod DS som är motsatt riktad dioden Dm inkopplas parallellt med Dm, kommer ånyo en ström att gå i motsatt riktning med samma storlek som tidigare och bestämd av potentialen +V och samma seriemotstånd Rm. Elementen Rm, Ds och Dm inkopplade såsom visats i fig 7 kommer att utgöra en mottagare för de sig- naler som överförs av kabeln KK till någon av kommunikations- enheterna, såsom det kommer att beskrivas nedan. Ovanstående innebär att mottagaren utgör en symmetrisk last genom vilken 10 15 20 ZS 30 35 40 450 446 identiska strömmar flyter men åt motsatt håll beroende på vil- ken av omkopplarna som är aktiverad. Genom detta uppnås att signalfördröjningen över längre sträckor hos de pulsformade sig- nalerna blir samma vid övergång från 1 till 0 som för övergången 0 till 1.

Pig 7a avser att visa ström- och spänningsförhållandet i en mottagardel enligt fig 7 då sändaren är i ena läget och fig 7b avser att Visa förhållandena i mottagardelen då sändaren är i det andra läget, jämför fig Sa resp 5b. Om ett godtyckligt an- tal likadana diodpar Dm och Ds jämte resistansen Rm inkopplas mellan faserna fl och f2 på valfria punkter utmed kommunikations- kabeln KK, så kommer ström att flyta genom samtliga dioder Dm om en valfri kommunikationsenhet via en sändare T1 kopplar in omkopplaren F21 så att potentialen +V skapas mellan fas 1 och fas 2, fig 7a. Om i stället omkopplaren S11 slutes, skapas potentialen +V mellan fas 2 och fas 1 och strömmen genom samt- liga dioder Dm upphör att flyta och flyter i stället genom samtliga dioder Ds i motsatt riktning, fig 7b. En valfri _ kommunikationsenhet kan således genom en sändare T1 inkoppla och bortkoppla strömmen genom samtliga dioder Dm utmed kommu- nikationskabeln i ett förutbestämt mönster svarande mot den in- formation som man önskar överföra över kabeln KK till central- enheten eller mellan kommunikationsenheterna.

Man kan nu i analogi med det ovan beskrivna låta dioden Dm utgöra lysdiod i en optokopplare. I takt med att strömmen genom dioden Dm kopplas från och till, kan motsvarande signalmönster vidarebefordras i den sålunda skapade mottagaren M1 till en kommunikationsenhet som är ansluten till optokopplaren men i övrigt galvaniskt isolerad från kommunikationskabeln KK.

Med hänvisning till fig 8 skall sändar-mottagarenheterna T1 resp M1 och dess anpassning till en kommunikationsenhet närmare beskrivas.

I fig 8 är en av kommunikationsenheterna KE1-KEn antydd med streckade linjer och betecknad K1. Enheten K1 har en anpass- ningsenhet för sändning betecknad APs och en för mottagning betecknad APm. Anpassningsenheten APs är ansluten på sin ut- gångssida till de båda omkopplingsenheterna S1 och S2 hos sändaren T1 och till den lokala spänningskällan bestående av kondensatorn C och dioderna D1, D2, jämför fig 4 och S. Anpass- ningsenheten APs till sändarsidan av kommunikationsenheten Kl 10 15 20 ZS 30 40 A .50 446 består av en optokopplare vilken innehåller fotodioderna FD1 och FD2 'jämte fototransistorerna FT1 och FT2.

Anpassningsenheten APm till mottagarsidan består av foto- transistorn ETm och fotodioden Dm, där fotodioden Dm motsvarar dioden Dm visad i fig 7, 7a, 7b, varvid den i fig 8 visade resistansen Rm och dioden Ds (symmetridioden) motsvarar samma element som enligt fig 7.

Omkopplarna S1 och S2 motsvarar exempelvis S11 och S21 i fig S ingående í sändaren T1. Dessa utgörs här av transistor- kretsar. Omkopplaren S1 består av transistorerna Q1 och Q2, spänningsdelaren R1, R2 jämte tillhörande motstånd RS, R4. På liknande sätt består omkopplaren S2 av transistorerna Q3 och Q4, spänningsdelaren RS, R6 jämte tillhörande motstånd R7, R8.

Basen till transistorn Q1 i omkopplaren S1 är ansluten via mot- stånd R2 till kollektorn hos fototransistorn FT2, varvid kol- lektorn till transistorn Q2 bildar utgången av omkopplaren S1 ansluten till fas 1. På samma sätt är basen till transístorn Q3 ansluten till kollektorn hos fototransistorn PT1 via motståndet R6 i spänningsdelaren RS, R6. Emittrarna hos de båda fototransis- torerna FT1, FT2 är gemensamt anslutna till returledningen r.

De båda fotodioderna FD1 och FD2 aktiveras omväxlande, dvs då exempelvis en "1" skall utsändas från kommunikatíonsenheten K1 är fotodioden PD1 aktiverad och utsänder ljus mot fototransis~ torn FT1, medan fotodioden FD2 ej är aktiverad och således släckt. Omvänt, om en logisk "O" skall utsändas, är fotodidoden FR1 ej aktiverad och således släckt medan fotodioden,FD2 aktive- ras och utsänder ljus mot fototransistorn FT2.

Då fototransistorn FT1 aktiveras genom att den mottar ljus från fotodioden FD1, kommer en ström att flyta genom motståndet RS och R6 från spänningskällan (kondensatorn) C. Därvid får Q3 basström och leder. Detta medför att Q4 leder och fas 2 an- sluts till returledningen r, dvs S2 är sluten. Då fotodioden FD2 är aktiverad och sänder ljus hos fototransistorn FT2 till- förs basström till transistorn Q1 via motståndet R2 och denna transistor börjar leda. Därvid får även transistorn Q2 basström och börjar leda, dvs omkopplaren S1 blir sluten.

Mottagarsidan till kommunikationsenheten Kl är ansluten till en fototransistor FTm vilken är optiskt kopplad till foto- dioden Dm som i sin tur är galvaniskt kopplad via motståndet Rm till de båda faserna fl, f2. En symmetridiod Ds är ansluten 10 15 20 25 9 4sn 446 antíparallellt med fotodioden Dm. Genom inkoppling av dioden Ds uppnås att mottagaren bildar en symmetrisk last för sändarna, så att vid sändning och mottagning identiska strömmar flyter men åt motsatta håll beroende på vilken av omkopplarna som är akti- verad såsom beskrivits ovan.

.Med hänvisning till fig 9 och 10 skall en kortfattad analys ges av strömförhållandena vid sändning/mottagning. Pig 9 visar schematískt kabelledarna f1, f2 och r jämte en sändare (0mk0pp- larna S1 och S2), ett antal mottagare M1-Mn, och för det fall att omkopplaren S2 är sluten och S1 är öppen. Fig 10 visar samma struktur, men med omkopplaren S1 sluten och S2 öppen.

Som'tidigare visats flyter inga strömmar genom kabeln KK i viloläge, dvs när samtliga sändaromkopplare S1 och S2 är öppna och då potentialerna på de båda faserna f1 och f2 är +V.

Om nu omkopplaren S2 slutes i en sändare T1 (jämför fig 9), så kortslutes fas 2 till retur. Genom motståndet RF2 flyter härvid strömmen I2 V (1) Rf2 För fas 1 gäller att förutom motståndet Rfl begränsas ström- men av n st parallellkopplade motstånd Rm, där neär antalet mot- tagare som är anslutna till kommunikationskabeln KK. Det ekviva- lenta motståndet blir därför Rm/n och strömmen I2 = Il eV ._._.._.._.__íüiï n-Rfl Rm eI1=V/(Rf1+Rm/n) = (2) 1+ Strömmen I1 superponeras på I2 och strömmen i returledaren r är n-V 1Pz= 11 + 12 = _Y_ + _ɶL_____ (3) “ Rf2 1+ n°Rf1 Rm Om nu omkopplaren S2 öppnas och omkopplaren S1 slutes, erhålles strömmarna enligt fig 10. Fas 1 hamnar på nollpotential och strömmen blir V <4) Rfl För IZ gäller med analogt resonemang: I1 = 450 446 10 i BJ! Iz = V = R” (s) Rf2+Rm/n 1+n-Rfï Rm Och summaströmmen i returledaren r blir ä? _ _ V IR1 - I1 + Iz - ~ÉïT- + 1+n.RM/Rm (6) Sammanfattningsvis blir strömmen i returledaren _ n'V OMKOPPLARE S2 SLUTEN I = V + -Eš:___ ------- R2 Rfz 11.351 1+ «Rm (7) n-V 1 = JL + _lïl_ (s) R* RH -Rfz 1+n Rm Om Rf1 = Rf2 = Rf, dvs Rfï väljs lika med Rf2 erhålles _ _ _ V n-V/Rm Im ' IRz " IR ' íf" * _'“'_ (9) 1+n.Rf1/Rm dvs, strömmen i returledaren r är till storlek och riktning oberoende av om S1 eller S2 är sluten. Vid sändning av ett datamönster där S1 och S2 slutes växelvis, är alltså strömmen i returledaren r konstant under hela sändningen. Detta innebär att distorsionen av datasignalen reduceras kraftigt. u,

Claims (8)

11 450 446 gatentkrav

1. Anordning för överföring av digital information över ett transmissionsmedium på långa avstånd mellan ett antal sändande och mottagande kommunikationsenheter (KE1-KEn) eller mellan en kommunikationsenhet och en centralenhet (CE), varvid samtliga en- heter är galvaniskt separerade från transmissíonsmediet (K), k ä n n e t e c k n a d av att transmissionsmediet utgörs av en kabel (KK) bestående av tre ledare, av vilka två signalföran- de ledare (f1,f2) utgör potentialförande faser och den tredje utgör en referensreturledare (r) med fast potential, samt att a) utefter kabeln (KK) ett antal lokala spänningskällor (D1,D2,C) mellan respektive fas (fl,f2) är anordnade och matade via kabeln från en gemensam källa (+V), vilket antal är lika med antalet kommuníkationsenheter (KE1~KEn) anslutna till kabeln, att b) utefter kabeln (KK) ett antal från tillhörande kommuni- kationsenheter styrda omkopplare (S11,S12...,S21,SZ2...) är anslutna mellan returledaren (r) och respektive fas (f1,f2) med ett omkopplarpar (S11,S21) för varje kommunikationsenhet (KE1), vilket par bildar en sändare för varje sådan enhet för utsänd- ning och överföring av pulsformade signaler utmed kabeln till övriga enheter, och att c) utefter kabeln (KK) och för varje kommunikationsenhet i en riktning ledande kretselement (Rm,Dm) är inkopplade mellan de båda faserna (f1,f2), vilket vid aktivering av en sändare, aktiveras av nämnda pulsformade signaler, för att utan galvanisk koppling vidarebefordra dessa signaler i det av en sändare be- stämda mönstret till den tillhörande mottagande kommunikations- enheten (KE1).

2. Anordning enligt patentkrav 1, k ä n n e t e c k n a d av att var och en av nämnda omkopplarpar (Sll,S21;Sl2,S22) är styrda medelst en icke galvanisk koppling från respektive kommunikationsenhet (KE1,KE2).

3. Anordning enligt patentkrav 2, k ä n n e t e c k n a d av att den icke galvaniska kopplingen till ett omkopplarpar (S1,SZ) utgörs av en optokopplarenhet (APs) anordnad mellan om- kopplarparet och tillhörande kommunikationsenhet.

4. Anordning enligt patentkrav 1, k ä n n e t e c k n a d av att mellan de båda faserna (f1,f2) ytterligare ett i en rikt- ning ledande kretselement (Ds) är inkopplat, vars ledriktníng i 11% Ü O". 12 är motsatt först nämnda ledande kretselement (Dm).

5. S. Anordning enligt patentkravet 1, k ä n n e t e c k n a d av att nämnda lokala spänníngskällor vardera utgörs av en kondensator (C) vars ena belägg är anslutet till returledaren (r) och till de båda faserna (f1,f2) via en första och en andra diod (D4,D2) med samma ledriktning i förhållande till kondene satorn.

6. Anordning enligt patentkrav 1-5, k ä n n e t e c k- n a d av att den gemensamma källan utgörs av en spänningskälla (+V) vilken med sin ena pol (+) är ansluten till de båda faserna (f1,fZ) och med sin andra pol är ansluten till returledningen (r) för uppladdning av kondensatorn (C) till en slutspänning (Vm).

7. Anordning enligt patentkrav 6, k ä n n e t e c k n a d av att motstånd (Rf1,Rf2) är anslutna mellan vardera fasen (f1,f2) och spänningskällans ena pol, varvid motstånden är av storleksordningen hundra ohm.

8. Anordning enligt patentkrav 1 eller 4, k ä n n e- t e c k n a d av att förstnämnda ledande kretselement (Dm) utgörs av en lysdiod, anordnad att vara optiskt kopplad till en fototransistor (FTm) ingående i tillhörande kommunikations- enhet (K1).