SE506071C2 - Förfarande och anordning för att erosionsskydda en kust - Google Patents

Description

15 20 25 30 BNSDOCID: sne 671 2 ge den avsedda funktionen för en viss bestämd huvudsaklig våg- riktning eller för att dämpa den inkommande vågen. Ingen av anordningarna söker aktivt påverka den kustparallella netto- förlusten av sediment längs ett erosionsdrabbat kustparti.

I verkligheten varierar emellertid vàgriktningen på ett sätt som inte är helt förutsägbart, och för den sakens skull kan fasta anordningar utanför strandlinjen ibland ge mindre önsk- värda resultat.

Ett ändamål med uppfinningen är därför att anvisa ett förfaran- de som effektivt kan genomföras till låg kostnad och att anvisa en effektiv anordning som kan tillverkas och monteras till en relativt låg kostnad och som är väl fungerande även för olika vàgriktningar, som dessutom automatiskt kan justeras för att ges en optimal inställning med hänsyn till variationer i våg- riktningen, såsom observerade under längre tidsperioder.

Ett ändamål med uppfinningen är därvid även att anvisa ett mot- svarande förfarande. Ändamålet uppnås med förfarandet det bílagda patentkravet 1. Ändamålet uppnås även med anordningen enligt det självständiga anordningskravet.

Utföringsformer av uppfinningen framgår av de osjälvständiga patentkraven.

Den uppfinningsenliga anordningen kan i grunden anses innefatta en làngsträckt fena vilken har en längdriktning som allmänt ligger i horisontalplanet. Fenan 10 har lämpligen även en väsentlig vertikal utbredning för att kunna fånga upp och dämpa vattenströmning som härrör från de brytande vågorna. Fenan är lämpligen bildad av ett flytande material så att fenans över- kant väsentligen ligger i vattenytan. Fenan uppbäres för sväng- 506071 C2 I > 10 15 20 25 30 35 BNSDOCID: : 3 506 071 barnet i horisontalplanet. Fenans längdriktning inställes i horisontalplanet till en vald orientering där fenan av vatten- strömningen avlänkar en strömningskomponent längsmed fenan.

Denna strömningskomponent ger upphov till en kustparallell vattenströmningskomponent vilken tjänar till att motverka en oönskad kustparallell vattenströmning, exempelvis en vatten- strömning som transporterar bort sand fràn det aktuella kust- avsnittet. Denna oönskade kustparallella vattenströmning kan bestå av en generell vattenström och/eller av en strömnings- komponent som en snett mot kustlinjen infallande våg ger upphov till. Fenans orientering relativt kustlinjen förändras sedan i beroende av förändringar i vàgornas riktning relativt kustlin- jen, så att den av fenan avlänkade vattenströmningskomponenten, eller snarare den kustlinjeparallella komponenten därav, ges ett önskat värde för olika vinklar som vågorna bildar med kust- linjen.

Fenans upphängning kan vara styrd genom att de inkommande vàgornas riktning avkännes, varvid den avkända vàgriktningen bringas att styra inställningsorgan/upphängningsorgan som är kopplade till fenan. I föredragna utföringsformer av uppfin- ningen kan upphängningen vara utformad för att medge de inkom- mande vågorna att själva inställa fenan till de riktningar som upphängningsanordningen medger. Enligt en utföringsform kan upphängningsanordningen innefatta en mekanism inbegripande tvâ längs kustlinjen åtskilda förankringspunkter, två längs fenan åtskilda kopplingspunkter, och tvà länkar vilka vardera är kopplade mellan en förankringspunkt och en kopplingspunkt för att skära varandra. Förankringspunkterna kan exempelvis vara bildade av jordankare, dvs förankringsanordningar som är ned- satta i havsbottnen.

Såsom ett annat alternativ kan upphängningsanordningen inne- fatta en fast stolpe, ett fastblock eller dylikt, och en cen- trerad bygel pà fenans baksida, varvid stolpen sträcker sig genom bygeln och varvid bygeln är utformad för att medge fenan 505071C2 I > 10 15 20 25 30 35 BNSDOCID: : _ 4 506 071 att inställa sig enligt det ovan redovisade mönstret, för vågor av olika infallsriktningar.

En anläggning för att erosionsskydda en kust eller strand kan innefatta flera längs kusten monterade skyddsanordningar.

Vid utnyttjande av den uppfinningsenliga tekniken kan man för- vänta sig en reducerad erosion till följd av att uppfinningen bromsar den kustparallella transporten av erosionsmaterial eller sand, varvid denna erosionsbegränsning även kan leda till att den aktuella kustlinjen får en utbyggnad genom att sedimen- tationsmöjligheterna för den kustparallella materialtransporten gynnas. Uppfinningen kan därför även användas för att bygga ut en kustlinje som annars hàlles konstant eller eroderas på grund av kustparallella vätskeströmmar.

Fenorna bör placeras i vattnet i den kustzon där de infallande vågorna bryts, dvs där de inkommande vågorna framkallar en vät- skeströmning som förorsakar erosion och transport av material.

Fenan kan med fördel vara anordnad att flyta i vattnet nära vattenytan, varvid fenans höjd helst motsvarar ca halva vatten- djupet vid fenan. Fenans höjd är lämpligen högst 0,9 x vatten- djupet. Fenan kan ha en längd av exempelvis 3-5 nu men är främst beroende av hàllfasthetskraven i det aktulla vágklimatet.

Fenan kan vara förtöjd med en lina som hindrar fenan att röra sig någon längre sträcka bort från stranden, exempelvis vid frånlandsvind. Vidare kan förtöjningslinan, eller någon mot- svarande anordning, vara anordnad att begränsa fenans vinkel relativt de infallande vågorna, när vàgornas riktning bringar fenan att anta en vinkel som överstiger ett visst värde från kustlinjen. 50607102 I > 10 15 20 25 30 35 BNSDOCID. 50-6 071 Uppfinningen kommer i det följande att beskrivas i exempelform med hänvisning till den bilagda ritningen.

Fig 1 illustrerar en uppfinningsenlig anordning i planvy.

Pig 2 visar att anordningens fena är vinkelställd relativt strandlinjen till följd av att infallande vågor bildar en vinkel med strandlinjen.

Fig 3 visar en sektion tagen utmed linje III-III i fig 2.

Fig 4 visar en annan utföringsform av anordningen enligt uppfinningen.

Fig 5 visar anordningen enligt fig 4 såsom påverkad av vàgor vilka bildar en vinkel med kustlinjen.

Fig 6 visar en anordning enligt uppfinningen i planvy med geometriska beteckningar.

Fig 7 visar en schematisk version av fig 6 som bas för de geometriska sambanden.

I fig 1 kan man se en kustlinje l och väsentligen parallella vågor 2 som bryter i en brytzon vars yttre gräns indikeras med den streckade linjen 3. Vàgornas 2 brytning innebär att de pà- verkar bottnen och strandlinjen 1 och kan erodera strandlinjen 1 och suspendera bottenmaterial.

Den uppfinningsenliga anordningen innefattar en fena 10 som är placerad i vàgbrytningszonen 4 mellan linjerna 1 och 3. Då vågor- na 2 är allmänt parallella med kustlinjen 1, är fenan 10 mon- terad så att den sträcker sig allmänt parallell med strandlinjen 1. Fenan 10 är upphängd i en upphängningsanordning 20 för att kunna snedställas relativt kustlinjen 1, i beroende av rikt- ningen för de infallande vågorna 2. Såsom visas i fig 1 består upphängningsanordningen av tvà förankringsställen 21, som består av jordankare eller dylikt i havsbottnen. Fenan 10 har vidare tvà anslutningspunkter 22 vilka är åtskilda längs fenan 10 och 506071C2 l > 10 15 20 25 30 35 BNSDOCID: 506 071 6 ligger på väsentligen lika avstånd från fenans 10 längdmitt.

(Avståndet mellan ställena 21 är som regel betydligt mindre än mellan punkterna 22, men förhållandet beror på fenans "lyft- coefficient"). Förbindningselement 23, exempelvis länkar eller vajrar, sträcker sig mellan punkterna 21 och 22 och korsar var- andra. Fenan 10, som kan ha en längd av storleksordningen 3-5 m, är lämpligen anordnad att flyta med sin överkant i närheten av vattenytan varvid fenan har en höjd i omrâdet 0,3-0,9 d där d är vattendjupet vid fenan 10. Avståndet vinkelrätt mot kust- linjen l mellan punkterna 21 och 22 kan uppgå till exempelvis 5, 6 m. Såsom framgår av fig 3 kan länkar 23 sträcka sig direkt eller med en delning nellan 21 och 23 från resp förankringspunkt 21 till överkant och underkänt av fenan 10 så att denna hàlles i ett valt allmänt vertikalt läge.

Om, såsom framgår av fig 2, vågorna 2 börjar bilda en vinkel mot kustlinjen 1, är upphängningsanordningen 20 anordnad att inställa en större vinkel mellan fenans 10 längdriktning och kustlinjen 1.

Den vätskeströmning in mot stranden, som den brytande vågen ger upphov till, kommer att dämpas när vàgon passerar allmänt vinkelrätt över fenans 10 längdriktning, men vinkelskillnaden mellan fenan 10 och vågen 2 medför att en del S1 av vägens vätskeströmning avlänkas längs fenan 10. Såsom allmänt indike- ras till höger i fig 2, kan vätskeströmningen S, som vågen 2 ger upphov till, uppdelas i en komponent S2 som är vinkelrät mot kustlinjen 1 och en med kustlinjen parallell komponent S3.

Pâ motsvarande sätt kan flödet S1 uppdelas i en komponent som är vinkelrät mot kustlinjen 1 och en komponent S10 som är parallell med kustlinjen 1. Av fig 2 framgår klart att kompo- nenten S10 är motriktad komponenten S3. Komponenten S10 kan sålunda bromsa den kustparallella vätskeströmningen och mate- rialtransporten som framkallas av vàgströmningskomponenten S3, varigenom borttransport av material, exempelvis sand, från kustomràdet innanför fenan kan motverkas. Denna effekt kan 506071C2 I > lO 15 20 25 30 BNSDOCID 506 071 därigenom begränsa erosion av kustlinjen 1 eller framkalla en utbyggnad av kustlinjen till följd av etableringen av gynnsam- mare sedimenteringsförhàllanden för material som är suspenderat i vattnet i området för den uppfinningsenliga anordningen.

I fig 1 kan man se att medel 40 är tillhandahàllna för att be- gränsa fenans 10 snedställningsvinkel relativt kustlinjen 1.

Dessa medel 40 är även anordnade att kvarhálla fenan 10 i omrâ- det mellan kustlinjen 1 och förankringspunkterna 21 vid frán- landsvind, eller andra förhållanden som strävar att flytta fenan 10 utanför förankringspunkterna 21.

Nämnda medel 40 består av en förankringspunkt 25 i havsbottnen, exempelvis bestående av ett jordankare eller dylikt, och en lina 26 som är kopplad mellan förankringspunkten 25 och fenan 10, varvid linans 26 längd bestämmer fenans 10 svängningsomràde och sålunda vinkelställningsomràde relativt den av förankrings- punkterna 21 bildade förankringsanordningen.

Pig 4 illustrerar en alternativ utföringsform av uppfinningen, bestående av en i havsbottnen stationärt monterad vertikal stolpe/block 31 aàien alhmkm U-formad bygel 32 som är centralt monterad pà fenans 10 utåt vända sida. Stolpen/blocket 31 är emottagen i det omràde som avgränsas av bygeln 32 ochfenan 10. Bygelns 32 som är symmetrisk relativt ett centralt vertikal- plan, har sin djupaste del i sitt symmetriplan, varvid bygeln 32 i övrigt är utformad så att den ger Vingen 2 en större sned- ställningsvinkel relativt kustlinjen 1 än vinkeln mellan de infallande vågorna 2 och kustlinjenlq så att bygeln 32 i samver- kan med stolpen 31 ger fenan 10 allmänt samma arbetssätt som utföringsformen enligt fig 1.

För att resp hörnomràde 321 av bygeln 32 skall förskjutas till beröring med stolpen 31, så att fenan 10 ger upphov till den önskade avlänkade strömningskomponenten för den motsvarande snett infallande vàgen, är en ställanordning 40 tillhandahållen. 506071C2 I > 10 15 20 25 .'30 35 BNSDOCID: sne G71 Denna ställanordning 40 kan inbegripa en lina 33 som sträcker sig mellan bygelns skänklar, varvid ett löpblock 34 är anordnad att löpa pà linan 33. Blocket 34 är i sin tur anslutet till en lina 35 vilken sträcker sig genom en löpögla 121 som är buren av ett i marken/sjöbotten förankrat jordankare, varvid linan 35 i sin ände är ansluten till en boj 36 som har ett sådant flyt- läge att den ansätter dragkraft i linan 35. Som ett alternativ skulle man kunna ersätta linan 35 med en elastisk lina eller dylikt, positionen, nämligen mellan fenan 10 och strandlinjen 1. vilket är förankrat i marken i den indikerade Fenans snedställningsvinkel avgörs av balansen mellan kraften som ver- kar vinkelrätt mot fenan, fenans skärspänning mot avlänkad vat- tenström och kraften i linan 35. Linan 35 kan också användas för att definiera fenans maximala utslagsvinkel, då flytbojen 36 kommer i kontakt med öglan 121.

Stolpen 31 kan givetvis ersättas av ett löpblock som emottar bygeln 32 och som i sin tur är uppburet från någon fast punkt.

I utföringsformen enligt fig 3 visas stabiliseringslinorna 23, 23' sträcka sig hela vägen fràn resp jordförankringspunkter 21 till fenan lO, men det är uppenbart att linorna 23, 23' kan vara inbördes förenade pà ett ringa avstånd bakom fenan 10 varvid en enda anslutningslina sträcker sig från jordförankringspunkten 21 till denna föreningspunkt.

Littoral (kustparallell) sedimenttransport beskrivs vanligen med olika empiriska uttryck. Gemensamt för alla beskrivningar är att vägens, dvs vàgkammens vinkel till kusten har stor be- tydelse enär vägens kustparallella komponent är direkt beroende av vinkeln. Om man antar att fenan har förmågan att "vrida" en del av denna vágkam på sà sätt att den närmar sig kusten fràn en motstt riktning (med en kustparallell komponent i motsatt riktning) kommer fenans erosionshämmande egenskaper att kunna relateras till den naturliga sedimenttransporten. 506071C2 I > " 9 506 071 Exempel Ex: CERC-formeln for att beräkna kustparallell sedimenttransport. =..__fí.._p tai (fn-plsra' I” där: Q = sedimenttransport, K = koefñcient, p, = sandens densitet, p = vattnets densitet, g = gravitationskonstanten, a' = sandens porositet Termen PL, beskriver den kustparallella komponenten av vågenergiflödet (energy flux). där: H” = signifikant våghöjd hos den brytande vågen, CI, = den brytande vägens grupphastighet ot, = den brytande vägens vinkel mot kusten.

Anta att fenan ändrar riktning på en del av vågen till vinkeln - of. Sedimenttransporten kommer då att påverkas på två sätt, dels kommer den del av vågen som ändrat riktning till - oc' att bromsa den naturliga sedirnenttransporten, dels kommer energiflódet i den ursprungliga riktningen, ab, att vara mindre. Fenans inverkan på sedimenttransporten borde gå att beskriva som: FuaM-ä Hzsb Cgb sinZab + 11% Hzsb C91, sin2rx'] [c] och inverkan på Q som: o=-_K--, (P13 ~ 15,) rd] (Ps-p) ga Termen r| beskriver ett slags verkningsgrad for fenan (dvs hur stor del av vägens energi som byter riktning) och A beskriver hur stor del av vägens energiflöde som påverkas.

Termema kommer antagligen att vara beroende av fenans utseende (form, höjd, längd), fenans angreppsvinkel samt, för ett helt system, avståndet mellan fenoma Vinkeln a' kommer att vara beroende av den inkommande vägens vinkel till kusten samt fenans angreppsvinkel och utseende. 50GO71C2 I > 10 BNSDOCID: sne 671 v 10 Innan krafterna som verkar på fenan kan beräknas (under normala förhållanden) måste en önskad designvinkel bestämmas. Laborato- rieförsök tyder på att den optimala vinkeln, Q, mellan fenan och vàgkammen är ca 40°. Kustparallella linjer i fig 6 indike- ras med l'.

Designvinkeln cp (fig 6) kommer att vara en funktion av vinklar- na a; och d; som i sin tur beror av fenans "lyftförmàga" samt längderna L, a och b (jämför även fig 7).

I det följande anges några geometriska samband som är baserade pà fig 7 som i sin tur är baserad på fig 6. _ 2 sina sina sincb =sin1 = 1 2 [A1 ÉSinZagZsinZaZ-sin* (agaz) sina =sina1--¿3sin (Wß) (BJ 2 L cosaf-É hgcos (qfiß) -cosal [C] L: asina2+bsin(a2+( sinüxpaz) [D] b sin(al+az)sin(qz+ß) a sinafb sin(a_,_+cp+ß) [BJfD] 0 æinal-sinaz- 506071 C2 I > 11 506 071 Kraft och Moxnentjärnvilct: M1- F sina - F°cos - FLsin -0 - FLSinW-Fßcosp f> '= *ï ”ï °° FWÉïí" [E] M2:.Fsina -fècosø-¿2sinç=0 - E”=f2âi22:fäEïE [pq 1 1 2 2 1 2sina1 10 [E] + [F] - FlsinafFzsinaz . . F ' - M3: mal-'Dsln (7115)) -m_,F¿s1n( 15 Ba FL-Flcos (al-xp) +Fzcos (azflp) =0 [H1 B-90°~: P3-f1sin(a1-Q)~F;sin(a,+9)=0 [¿fl 20 å: sïrnæzsinüazl-cp) +s1:.na1sin(a2+q>) i: [K] E; s1na,cos(a1-Q)-s1na1cos(a2+ç) [ 25 Förhållandet FD/FL (CD/CL, slåp/lyftkoefñcienfloch längden a kommer att vara speciñka för en viss fena Paraznetrarna L och b (därmed också vinklarna a., och az) behöver anpassas så att den önskade designvinkeln, cp, erhålls för ett så stort spann av B (den infallande vågvínkeln) som möjligt. 30 Exempel Anta: FD/FL = 1,5 (relativt högt värde) för q: = 4S° 35 Välj: a (avstånd mellan infästningar 22 pà fenan) = 4 m BNSDOCID: 10 15 BNSDOCID: r sne Ü71 ” Steg 1 Fenorna dimensioneras först så att de ställer in sig med den önskade designvinkeln vid den dominerande vågriktningen.

Exempel sätt q> = 45°, ß = 20°.

L, b, al och oz, passas fram ur ekvation [K] och [B+D].

En a= 4m, FD/FL = 1.5 (för någon typ av fena), L = 6.48, b = 0.85, al = 80° och a, = 60°.

Steg 2 Det är intressant att få en uppfattning om vilken vinkel fenan ställer in sig på vid andra vågriktningar.

Ansâtt ett värde är q: + ß. Använd ekvation [B] och [C] (med L och b från steg 1) fór att lösa o., och aq. Använd ekv. [IQ eller [G] för att passa fram relationen mellan FD/FL och q) (FD/FL varierar med (p beroende på fenans form).

(Anta för sakens skull att FD/'FL = 1.5 för alla cp.) cp + ß al a, <9 ß so° 71.4° 61.1° 43.o° 1° 60° 79.2° 60.3° 44.4° l5.6° 7o° so.9° s9.s° 4s.6° 24.4° 80° s23° s9.s° 4e.s° 3s.s° 506071 C2 I > 10 15 20 25 30 BNSDOCID: 506 071 Förankringsslingorna bör utformas så att inte bàda brister vid ett eventuellt haveri.Vid extrema laster(dvs mer än den dimen- sionerade lasten) bör den ena linan brista först, vilket i sin tur kommer att minska belastningen på den återstående linan som då bättre förmår hàlla kvar fenan tills dess den kan repareras.

Eftersom fenorna är flytande bör någon form av varningsmärke vara fäst pà fenan, exempelvis nàgon flagga eller märke lik- nande dem som användes för fiskeredkskap.

För att förhindra att fenan flyter ut fràn land vid exempelvis" frànlandsvind, bör någon begränsningslina inåt land användas.

Den kan också användas för att ge fenan en maximal vinkel mot kusten.

För att minska slitage samt risken för haveri eller förskjut- ning av bottenförankringen bör linorna vara dämpade. Förslags- vis används nàgon form av fjäder, exempelvis gummifjädrar, som kopplas parallellt med en kort delsträcka av linan för att pri- märt ta upp ryck i linan genom elastisk töjning. Sådana fjädrar finns kommersiellt tillgängliga för ryckdämpning i förtöjnings- linor för fritidsbåtar.

De visade utföringsformerna har en upphängning som i samverkan med fenan 10 ger fenan den eftersträvade vinkelinställningen relativt de infallande vågorna, så att fenan framkallar ett längs fenan gående strömningsflöde vilket motverkar den kust- parallella strömningskomponenten av de vågor som infaller med en vinkel mot kustlinjen.

Utföringsformen enligt fig l visar att fenan 10 är parallell med kustlinjen 1 när vågorna 2 också är parallella med kust- linjen 1. Emellertid bör det stå klart att upphängningsanord- ningen 20 kan vara utformad för att hålla fenan 10 icke-paral- lell med linjen 1 och vågorna 2. Om man exempelvis vet att kusten lider av en nettoförlust av material/sand àt "vänster" i fig l kan linornas 23 längder anpassas så att fenan avlänkar en vattenströmkomponent åt "höger" i fig l även när vågorna inkom- mer parallella med kustlinjen l. 506071122 | > 10 BNSDOCID: sne G71 14 Fenan mot vàgornas vidsida har visats konkavt krökt i horison- talplanet, varvid krökningen kan väljas sá stor att fenans mot kustlinjen vända änddel närmar sig kustlinjeriktningen vid en viss vàgriktning (exempelvis den dominanta). Men krökningen bör inte vara så stor att risk uppkommer för att avlänkat flöde riktas utåt från kustlinjen för andra frekvent uppträdande vàg- riktningar. Fivetvis kan fenans avlänkningssida vara rak.

Syftet med en krökning är att i vissa fall styra den vid fenan alstrade kustparallella strömningskomponenten. Alternativt kan man säga att krökningen tjänar till att förbättra fenans lyft- koefficient. 50607102 I >

Claims (10)

lO 15 20 25 30 BNSDOCID: 506 071 P a t e n t k r a v

1. Förfarande för att erosionsskydda en kuststräcka, varvid man i vàgbrytningszonen utanför kustlinjen placerar en anordning vilken dämpar den vattenströmning som den brytande vägen ger upphov till, kännetecknat av att man såsom nämnda anordning utnyttjar en làngsträckt fena (10), vars längdrikt- ning ligger allmänt i horisontalplanet, att man uppbär (20) fenan för svängbarhet i horisontalplanet, att man inställer fenans längdriktning i horisontalplanet för att bringa fenan (10) att av den nämnda vattenströmningen avlänka en strömnings- komponent som motverkar en allmänt kustparallell vattenström- ningskomponent vilken härrör från en generell vattenström och/ eller frán en våg som inte är parallell med kustlinjen, och att man ökar fenans vinkel relativt kustlinjen (1) då vàgornas (2) riktning relativt kustlinjen (1) ökar, och omvänt.

2. Förfarande enligt krav 1, kännatecknat av att man monterar fenan (10) i en upphängning (20) som pâverkas av de infallande vàgornas (2) riktning och därvid inställer fenans (10) riktning i beroende av de infallande vàgornas riktning.

3. Förfarande enligt krav l eller 2, kännetecknat av att man bringar fenans (10) vinkel relativt vàgornas riktning att öka med stigande vinkel för vågorna relativt kustlinjen och vice versa.

4. Förfarande enligt nàgot av kraven 1-3, kännetecknat av att upphängningen (20) inställes för att hàlla fenan (10) i en vald riktning relativt kustlinjen (1) för vàgor (2) som bil- dar en vald vinkel relativt kustlinjen.

5. Anordning för att erosionsskydda en kuststräcka, inne- fattande en anordning (10) som är placerad i vàgbrytningszonen utanför kustlinjen (l) och som är anordnad att dämpa en vatten- ström (s) som den brytande vägen (2) ger upphov till, känne- tecknad av att anordningen är en långsträckt fena (10) som i en vald första orientering har sin längdsträckning orienterad för 506071C2 1 > 10 15 20 25 30 35 BNSDOCID: sne 671 ß att bringa fenan att av vattenströmningen (s) avlänka en första strömningskomponent som motverkar en kustparallell vattenström- ningskomponent vilken härrör från en generell vattenström och/ eller från en våg som inte är parallell med kustlinjen, och att (20) att svängas i horisontalplanet, och att upphängningen som medger fenan (10) (20) ordnad att öka fenan (10) vinkel relativt kustlinjen då vågor- fenan är buren av en upphängning är an- nas (2) riktning relativt kustlinjen ökar, och omvänt.

6. Anordning enligt krav 5, kännetecknad av att upphäng- ningen (20, 40) är anordnad att inställa fenan i den angivna vinkeln relativt riktningen för de infallande vågorna.

7. Anordning enligt krav 5 eller 6, kännetecknad av att (10) vinkel rela- tivt vågorna (2) med ökande vinkel för vågorna relativt kust- upphängningen (20) är anordnad att öka fenans linjen, och omvänt.

8. Anordning enligt krav 6 eller 7, kännetecknad av att upphängningen (20) innefattar två längs linjen åtskilda förank- ringspunkter (21), att fenan (10) har två åtskilda anslutnings- punkter (22, 22) på ömse sida av och på väsentligen avstånd från sin längdmitt, och att tvà kopplingslänkar (23) sträcker sig korsande mellan var sin förankringspunkt (21) och anslut- (22) bildar en fyrledsmekanism. ningspunkt varvid länkarna, förankringspunkterna och fenan

9. Anordning enligt något av kraven 5-7, kânnetecknad av att upphängningen (20) innefattar en vertikal fast stolpe eller ett block (31) och en allmänt U-formad bygel (32) vars skänkel- ändar är anslutna till fenan (10) på väsentligen lika avstånd från fenans längdmitt, varvid stolpen (31) sträcker sig genom utrymmet mellan bygeln (32) och fenan (10).

10. Anordning enligt något av kraven 5-8, kännetecknad av att fenan (10) har formen av en i vattnet flytande struktur vars övre randdel är belägen i närheten av vattenytan och att fenan har vertikal höjd i området 20-90% av vattendjupet vid fenan (10). 50607102 I >