SE1500031A1 - Stavböj - Google Patents

Abstract

Skidstav, avsedd att användas av en person vid längdskidåkning eller rullskidsåkning för förflyttning riktad framåt på olika typer av underlag. Skidstaven har en handtagsdel (1) och en stavkropp (2) som längst ned har en ögla (3) med en böjd kontaktyta som trycks mot underlaget under stavtaget. Skidstavens underdel "rullar" fram under stavtaget och ger ett längre stavtag och på så sätt en längre glid- eller rullsträcka i jämförelse med en traditionell rak skidstav.

Description

10 15 20 25 30 Nästa fas i stavdaget är dragfasen där användaren fäller överkroppen framåt och nedåt och då drar staven nedåt i en pendelrörelse.

Efterfölj ande fas i stavtaget är tryckfasen. Tryckfasen inleds när handen har passerat det närmaste benet. Skidåkaren trycker då ifrån med staven mot underlaget.

Den sista fasen i stavtaget är återgångsfasen. I denna fas fortsätter pendelrörelsen bakåt tills åkaren sträcker upp kroppen igen och staven pendlar framåt i färdriktningen till utgångspositionen.

Stavtagets olika faser utförs med stor exakthet vid ren stakning. Även vid diagonalåkning där även benen utför pendelrörelser är rörelsemönstret snarlikt. Bägge stavarna används samtidigt vid vanlig stakning och växelvis med vänster respektive höger stav vid diagonal åkning. Med hjälp av arrnarnas arbete så bidrar stavarna till att for?ytta åkaren framåt i färdriktningen med ökad kraft. Beroende på underlagets lutning är stavtagen mer eller mindre intensiva. Syftet med skidstavar är att med hjälp av åkarens muskulatur underlätta för?yttningen framåt genom att tillföra extra kraft när stavama trycks mot underlaget.

De traditionella stavama med en rak stavkropp, och med en stavspets, tar inte tillvara på åkarens muskelkraft på ett optimalt sätt. I dragfasen och tryckfasen så förloras mycket av åkarens kraft då stavtaget inte är så långt som det potentiellt kan vara.

Uppfmningens bakgrund De traditionella skidstavama har vanligen en rak långsträckt stavkropp. Det ?nns längd- och rullskidstavar som har svängda stavkroppar, men dessa böjar är främst i den övre delen av stavkroppen och inte i den nedre änden som trycks mot underlaget.

Stavkroppen har två ändar. Den nedre änden av traditionella stavar har en spets som är riktad ned mot underlaget. Om staven används vid förflyttning på snö har staven vanligtvis en truga en bit upp på staven för att förhindra att staven sjunker ned i snön.

En förutsättning för en effektiv för?yttning framåt med längd- eller rullskidor är att använda skidstavar. Stavar används för att tillföra en framåtdrivande kraft och därmed driva på fór?yttriingen framåt, och öka rörelsehastigheten. Rörelsemönstret vid en framåt riktad förflyttning innefattar i huvudsak ben- och armrörelser, men även balanserande aktiviteter som sker i hela kroppen.

Traditionella skidstavar ?yttar inte kontaktpunkten mot underlaget framåt i åkriktningen under stavtaget. Med en traditionell skidstav så utnyttjas därför inte användarens kraft på ett optimalt sätt då kontaktpunkten med underlaget är statiskt under stavtaget. Med 10 l5 20 25 30 traditionella raka skidstavar är stavtaget inte så långt som det potentiellt kan vara. Glid- eller rullsträckan blir avsevärt kortare när traditionella skidstavar används istället för skidstavar som för?yttar kontaktpunkten mot underlaget framåt i åkriktningen under stavtaget.

Då traditionella stavar med en spets underutnyttjar åkarens potentiella kraft så uppnås inte det mest effektiva stavtaget.

Uppfinningens syfte Sy?et med föreliggande upp?nningen är att åstadkomma en stav vilken löser det ovan angivna problemet med underutnyttj ande av andvändares kraft vid stavanvändandet, och som ger en längre glid- och rullsträcka per stavtag än vad traditionella skidstavar gör.

Sammanfattning av uppfmningen Genom föreliggande upp?nning såsom denna framstår i patentkrav uppfylls ovan angivna syfte.

Med den nedre stavdelen på skidstaven utformad så att en längre kontaktyta mot underlaget bildas, och där kontaktytan mot underlaget ?yttas fram under stavtaget, så utnyttjas åkarens muskulatur på ett mer effektivt sätt. Stavens underdel ”rullar” fram under stavtaget, vilket ger ett längre stavtag och därmed en avsevärt längre glid- eller rullsträcka i jämförelse med en traditionell rak skidstav med en statisk isättningspunkt.

Skidstaven består av ett rör, som kan vara i olika typer av lättviktsmaterial, försett med ett handtag i den övre änden. I motsatta änden ?nns en verkansdel som är formad som en ögla där undersidan utgör en uppåtgående böj i åkriktningen. På böjens undersida är ett antal individuella stavspetsar och trugor, eller en enskild längsgående truga, fastsatta längs med böjen. Antalet stavspetsar varierar med böjens längd.

Då undersidan har ett ?ertal stavspetsar och en eller ?era trugor längs med böjens sträckning framåt så kan staven isättas mot underlaget i olika vinklar och ändå ha en stavspets i en rät vinkel mot underlaget. Skulle staven slinta bakåt på underlaget i början på stavtaget så trycks den i färdriktningen framförvarande stavspetsen ned i underlaget.

Då underlagen som skidstaven ska användas på kan ha olika egenskaper så är stavens trugor och stavspetsar utbytbara för att en optimal kombination för gällande förutsättningar ska uppnås.

Utformningen av stavens böj, och dess vinkel, gör att stavtaget och glid- eller rullsträckan blir längre än med en traditionell rak stav. 10 15 20 25 30 Kort beskrivning av skisser Upp?nningen, med hjälp av utföringsexempel, kommer nu att beskrivas närmare med hänvisningar till bifogade skisser, där ?gur l visar en skiss av en skidstav enligt en första utföringsform av upp?nningen, ?gur 2 visar en ögla utan förstärkning, som är en förstoring av del visad i ?g. l, ?gur 3 visar en ögla som är förstärkt invändigt med stag ?gur 4 visar en ögla som är förstärkt invändigt med en cellkonstmktion, figur 5 visar böjens undersida med hål för fastsättning av truga/trugor och stavspetsar, ?gur 6 visar exempel på pro?ler i genomskärning som stavkroppen och stavböj en kan ha, ?gur 7 visar en genomskärning av stavböj en i åkriktriingen med en truga, ?gur 8 visar en vy från sidan av stavböjen med en truga, som omsluter en del av stavböj en för extra stabilitet och är fastsatt med en gängad skidspets, ?gur 9 visar staven i olika positioner under ett stavtag, ?gur 10 visar skillnaden på stavtaget med staven i jämförelse med en traditionell rak stav.

Beskrivning av uppfinningen Skidåkarens kraft tas bäst till vara om drag- och tryckfasen kan förlängas. Detta uppnås genom att kontaktpunkten mot underlaget ?yttas framåt under dessa faser. Vinkeln mellan böjens främsta del i färdriktningen i förhållande till den raka stavkroppsdelen är större än vad vinkeln för en traditionell rak stav är mot underlaget i färdriktningen i slutet av stavtaget. Denna skillnad ger ett längre stavtag.

Stavens centrumaxel sammanfaller med stavens verkningsriktning i utgångsläget. I en rak stav stå är centrumaxeln och verkningsriktningen centrerad i staven. En verkningsriktning avser den riktning som kraften i stavtaget riktas mot underlaget. Då denna uppfinning är en stav som har en från stavkroppen framåtriktad ögla där kontaktytan mot underlaget för?yttas framåt under stavtaget så förflyttas även verkningsriktningen framåt i färdriktningen under stavtaget.

Om en tänkt linje dras från den fram?yttade kontaktpunkten och handtagsdelen mitt under dragfasen, så befinner sig verkningsriktningen längre fram i färdriktningen än för centrumaxeln och verkningsriktningen för en traditionell rak skidstav.

Samma sak händer när handen har passerat det närmaste benet och nästa fas, tryckfasen, inleds. Om en tänkt linje dras från kontaktpunkten mot underlaget och 10 15 20 25 30 handtagsdelen, så be?nner sig verkningsriktningen nu ännu längre fram i färdriktningen än centrumaxeln för en traditionell rak skidstav.

Stavkroppens position i förhållande till utgångspositionen ?yttas under stavtaget nedåt och framåt i den övre änden av staven. Positionen av den nedre änden av stavkroppen ?yttas uppåt och framåt under stavtaget. Denna rörelse gör att stavtaget blir längre än med en traditionell rak stav, och användarens kraft utnyttjas bättre.

Figur 1 avser en stav som innefattar en långsträckt kropp, en handtagsdel (1), en stavkropp (2), en stavavslutning med böj som sträcker sig framåt och uppåt i åkritningen, och sedan går tillbaka snett uppåt till stavkroppen och bildar en ögla (3). Handtagsdelen (1) där kontakt sker mellan staven och användaren är förbunden med stavkroppen (2). Handtagsdelen (1) kan se ut på många olika sätt och kan ha en rem som handen träs igenom innan staven greppas. Handtagsdelar utan remmar förekommer också. Handtagsdelen (1) är utformad så att en hand kan greppa den på ett naturligt sätt. Den kan även vara individuellt anpassad för en specifik användare där handtagsdelen (1) är en avgj utning av användarens hangrepp.

Handtagsdelen (1) kan vara tillverkad i olika lättviktsmaterial för att hålla vikten nere. Kork, plast och kol?ber är några exempel på lättviktsmaterial som kan ingå i handtagsdelen (1).

Stavkroppen (2) kan utföras i olika typer av material, exempelvis aluminium, glas?ber, plast, kol?ber och hybridmaterial. Tjockleken och Omkretsen på stavkroppen kan variera på olika avsnitt av stavkroppens (2) sträckning. Den nedre änden av stavkroppen (2) består av en ögla (3) med en böj på undersidan som trycks mot underlaget under stavtaget. Öglan kan ha en arman pro?l och tjocklek än vad stavkroppen (2) har. Stavkroppen (2) och öglan (3) kan vara tillverkade i olika typer av material som sammanfogas för att bilda en enhet.

Utformningen av öglan (3) kan variera i storlek och utseende på olika skidstavar beroende på användarens längd, åkstil, och andra förutsättningar. Vinkeln på öglans (3) böj kan även den variera beroende på användarens längd, åkstil, och andra förutsättningar. Även öglans (3) övre del kan variera i utformning. Vinkeln (4) där ög1an(3) möter stavkroppen (2) kan variera beroende på öglans längd och storlek.

På grund av stavens utformning så skiljer sig belastningen på den raka stavkroppen (2) i förhållande till en traditionell rak stav. Det är därför av stor vikt att så långt som möjligt minimera att stavkroppen (2) ?exar för mycket vid stavtaget. Därför utfonnas anslutningen (4) mellan öglans översta del (3) och stavkroppen (2) så att vinkeln mellan stavkroppen (2) och öglans (3) övre del överstiger 90°. 10 15 20 25 30 Figur 2 visar en ögla (3) utan förstärkning (5). En ögla utan förstärkning (5) kräver ett starkare material för att klara påfrestningarna som öglan utsätts för än öglor som är förstärkta (6-7). Förstärkning av öglan för att fördela lasten och eliminera en kompression av öglan (3 )kan krävas beroende på materialval och storlek på öglan.

Figur 3 visar en ögla (3) som är förstärkt invändigt med stag för att minimera en kompression av öglan. Stagen kan placeras på olika sätt och variera i antal beroende på öglans (3) storlek och pro?l.

Figur 4 visar en ögla (3) som är förstärkt invändigt med en cellkonstruktion.

Storlek och mönster på cellkonstruktionen kan variera beroende på öglans (3) storlek och pro?l.

Figur 5 visar böjens undersida med hål (8) för fastsättning av trugor och stavspetsar. Om materialval tillåter det så kan hål borras i materialet och gängor fonnas med en gängtapp. Ett armat altemativ är att borra hål och med hjälp av fästmassa fästa en invändigt gängad del i varje hål som hangängade stavspetsar kan skruvas fast i.

Antal hål som krävs för att uppnå önskad egenskap beror på böj ens längd. En längre böj bör ha ?er hål än en kort böj för att en stavspets alltid ska ha kontakt med underlaget under stavtaget. Stavspetsen fyller ?era funktioner. Förutom att stavspetsen har funktionen att förhindra att staven halkar bakåt under stavtaget så används även stavspetskonstruktionen till att skruva fast trugan/trugorna i böj ens undersida.

Andra lösningar för fastsättning av stavspetsar och trugor som inte kräver gängor kan även förekomma inom upp?nningstanken.

Figur 6 visar exempel på pro?ler, men utesluter inga andra möjligheter på pro?ler, som stavkroppen (2) och öglan (3) kan ha. Stavkroppen (2) och öglan (3) behöver inte nödvändigtvis ha samma pro?l. Även omkretsen på pro?len kan variera på olika ställen på stavkroppen (2) och öglan (3). Vissa förstärkningar av staven kan förekomma där belastningama är som störst.

Figur 7 visar en genomskärning av öglans (3)underde1 i åkriktningen med en truga (13). Stavböjen har i detta exempel en rimd profil (9) men andra former kan förekomma.

Stavböjen har i figur 7 gängade hål (10) för fastsättning av truga/trugor (13) med stavspetsar (11) som är gängade (14). Stavspetsamas (11) gängor (14) passerar igenom trugans/trugomas hål som är placerade så att de sammanfaller med hålen som stavböjen har (8). Storleken på hålen i trugan/trugoma är så stora att gängoma på stavspetsama precis kan passera igenom dessa hål. Stavspetsarna (11) har en ?äns (12) som har en större diameter än hålen i trugan/trugorna. Flänsens (12) funktion är att fasta trugan (13) mot böjens undersida. Detta 10 15 20 25 30 uppnås när gängorna (14) på stavpetsen (1 1) skruvas fast i böjens hål (10). Trugan/trugoma (13) omsluter böjens pro?l (9) till viss del för att förhindra rotation av trugan vid belastning.

Trugor och stavspetsar kan ha varierande utseende beroende på förutsättningama som råder när skidstavama används. Trugor och stavspetsar som skruvas fast i böj en är utbytbara och olika kombinationer av stavspetsar och trugor kan användas tillsammans.

Figur 8 visar ett avsnitt av stavböjens (3) nedre del som möter underlaget från sidan. På undersidan fästs en eller ?era enskilda trugor (15) som omsluter en del av stavböjen fór extra stabilitet och för att förhindra att trugan roterar vid användandet. Då böj ens nedre del är böjd uppåt (16) så formas trugan (15) så att den följ er böj ens kontur. Trugan (15) är fastsatt med en gängad stavspets (17) med en fläns (12) som har större diameter än trugans hål.

Utfommingen av truga/trugor kan variera stort och därför ska skissema i ?gur 7 och ?gur 8 bara ses som ett exempel på utformning av en truga anpassad för skidstaven.

Figur 9 visar staven i olika positioner under ett stavtag. De streckade linjema indikerar verkningsriktningen under ett stavtag. I utgångsläget (18) sätts staven ner på böjens häl. I utgångsläget är verkningsriktningen densamma som för en traditionell rak stav.

Verkningsriktningen i denna position sammanfaller med den raka stavkroppen (2).

Dragfasen inleds med att staven sätts ned i en spetsig vinkel mot underlaget (19). Verkningsriktningen, som den streckade linjen (20) visar, ligger framför den raka stavkroppen (2).

I slutet på dragfasen (21) så har verkningsriktningen ?yttats fram ytterligare som den streckade linjen (22) visar. Kontakten mot underlaget har ?yttats framåt i färdriktningen längs med böjens undersida.

Under tryckfasen (23) så har verkningsriktningen ?yttats fram ytterligare som den streckade linjen (24) visar. Även kontaktytan mot underlaget har ?yttats fram ytterligare en bit frarnåt i färdriktningen längs med böjens undersida.

Då stavens undersida är rundad så fór?yttas kontaktpunkten med underlaget kontinuerligt framåt under stavtaget i förhållande till sulans häl, och avslutas med ett frånskjut med stavens tå.

Figur 10 visar skillnaden, under ett stavtag, mellan en traditionell rak stav och en stav med en ögla. För att förtydliga skillnaden mellan de två olika typema av stavar har i detta exempel den traditionella raka stavens handtagsdel (25) och stavspets (26) placerats framför staven med ögla. I utgångsläget be?nner sig i detta exempel staven med ögla bakom den raka staven. Både hantagsdelen (29) och stavspetsen som möter underlaget i utgångsläget (30) på staven med ögla är placerade bakom den raka stavens motsvarigheter. I detta exempel 10 så befinner sig handtagsdelen på den raka staven (27) bakom handtagsdelen på staven med ögla (31) i slutfasen på stavtaget. Handtagsdelama be?nner sig på samma höjd för båda stavama i slutet på stavtaget. Stavspetsen (28) på den raka staven be?nner sig i slutfasen bakom stavspetsen (32) som möter underlaget på staven med ögla.

Denna beskrivning av uppfinningen ska inte ses som en begränsning utan ska användas som en vägledning till full förståelse av uppfinningen. Både böjens pro?l, storlek och längd kan förändras och anpassas till olika önskemål och prioriteringar.

Anpassning av olika delar i förhållande till andra ingående verksamma delar, materialval, storleksanpassningar, formj usteringar, ersättning av detalj er och allt annat som är självklart eller ligger nära till hands för en fackman inom teknikornrådet kan naturligtvis göras inom upp?nningstanken.

Claims (1)

10 15 20 PATENTKRAV 1. En nedre stavdel på skidstav, företrädesvis för längd- och rullskidsåkning, kännetecknad av en i färdriktningen uppåtböjd verkansdel som är en förlängning av stavkroppen och sträcker sig framåt i färdriktningen för att sedan vända tillbaka från böjens främre del och återansluta med stavkroppen för att bilda en ögla (3) med fästpunkter på undersidan (8) för fastsättning av truga/trugor och stavspetsar som utgör kontaktytan mot underlaget. Nedre stavdel enligt kravet 1 kännetecknad av två eller ?er fástpunkter (8) för fastsättning av en längsgående truga längs med stavens uppåtböj da undersida som trycks mot underlaget under stavtaget. . Nedre stavdel enligt kravet 1 kännetecknad av två eller ?er fästpunkter (8) för fastsättning av ?er än en truga längs med stavens uppåtböjda undersida som trycks mot underlaget under stavtaget. Nedre stavdel enligt kravet 1 kännetecknad av två eller ?er fástpunkter (8) för fastsättning av individuella stavspetsar längs med stavens uppåtböj da undersida som trycks mot underlaget under stavtaget. Nedre stavdel enligt kravet l kännetecknad av att öglan (3) är förstärkt invändigt med stag (6). Nedre stavdel enligt kravet 1 kännetecknad av att öglan (3) är förstärkt invändigt med en cellfonnad struktur (7).