SE441164B - Sett och anordning for reglerad atdragning av festelement - Google Patents

Description

8004819-2 vid kända åtdragningsanordningar är: 1. vid kända anordningar antages, att vridmoment- vinkelkurvan är en rät linje för den del av förloppet, där all vridning absorberas genom fästelementets töjning. Denna räta linje användes för att upprätta en nollbelastningspunkt för fästelementet, från vilken ätdragningsvinkeln mätes. Om friktionseffekterna ej är konstanta, är antagandet med hän- syn till den räta linjen felaktigt och kommer fästelementet ej att åtdragas på rätt sätt. 2. Vid vissa kända anordningar användes sträckgränsen på vridmoment-vinkelâtdragningskurvan för att korrelera åt- dragningsvinkel med bultspänning. Men sträckgränsen hos ett fästelement, som återfinnes på en verklig vridmoment-vinkel- kurva, utgör ett resultat av påkänningar, som härrör från fästelementets spänningsbelastning ocn friktion.

Ytterligare en olägenhet hos anordningar, som styr fästelementvridning för uppnående av slutlig spänning, ligger däri, att något sätt ej finnes för att kontrollera ett fär- digställt förband för att fastställa, om detta blivit åtdra- get till rätt vridningsvinkel för uppnående av specificerad spänning.

Enligt uppfinningen framställes en teoretisk vrid- moment-vinkelkurva, som användes för beräkning av en verk- ningsgradsfaktor. En dylik kurva användes ej vid hittills kända anordningar. Omvandling av verkligt vridmoment till fästelementspänning med ledning av en dylik faktor och en fästelementkonstant är mera noggrann än att relatera en verk- lig fästelementsträckgräns till bultspänning. Det är enklare och noggrannare att placera en teoretisk kurva med hänsyn till den verkliga vridmoment-vinkelkurvan än att projicera formen hos den verkliga kurvan tillbaka till slutlig noll- belastningsvinkel och sedan vrida till en förutbestämd vin- kel för uppnående av önskat slutligt moment.

Till följd av att verkningsgraden utnyttjas i före- liggande fall, blir det möjligt att mäta vridmoment med en momentnyckel, vars värde, när detta multipliceras med verk- ningsgrad och en konstant för fästelementet, kommer att be- 8004819-2 stämma klämbelastningen på ifrågavarande element. Det blir närigenom möjligt att kontrollera själva systemet för att fastställa, om önskad elementspänning uppnåtts, eller också kan principen tillämpas senare för åtdragning av ett fäst- element till det moment, som erfordras för uppnående av önskad nivå av klämbelastning.

Till följd av uppfinningen kan slutlig spännings- belastning på ett fästelement noggrant styras, vare sig det gäller ett enda fästelement eller ett antal likartade fästelement under ett monteringsförlopp. Genom användning av en verkningsgradsfaktor, som kan beräknas, kan en teore- tisk vridmoment-vinkelkurva upprättas, så att momentbelast- ning för uppnående av slutlig spänning i fästelementet kan åstadkommas. Enligt uppfinningen mätes vidare inverkan av friktion under ett åtdragningsförlopp och bestämmes det vridmoment, som erfordras för uppnâende av önskad spänning i fästelementet eller fästelementen. Till följd av upp- finningen blir det slutligen möjligt att kontrollera, om önskad spänningsbelastning uppnåtts, eller senare fast- ställa den spänningsbelastning, som uppnåtts.

Uppfinningen beskrives närmare nedan med ledning av åtföljande ritning.

Fig. 1 är ett diagram för att åskådliggöra en verk- lig och en teoretisk åturagningskurva.

Fig. 2 är ett diagram för att åskådliggöra utveck- lingen av en formel för area under en verklig moment-vinkel- kurva.

Fig. 3 är ett diagram för att åskådliggöra upprättade verkliga och teoretiska moment-vinkelkurvor, som användes för att bestämma en verkningsgradsfaktor.

Fig. 4 är ett schema med ett block för tillämpning av uppfinningen under inställningsfasen.

Fig. 5 är ett blockscnema för att åskådliggöra driften för att genomföra ett âtdragningsförlopp.

Det i fig. l visade diagrammet avser en aktuell vrid- moment-vinkelkurva jämte en teoretisk kurva, som är en kurva över Vridnujlnfznt :nun Ilml-:l inn av *linl-:r-l utan fril-:f iwn. V: nl- 8004819-2 »S2- momentet vid sträckgränsen ty är proportionellt mot fäst- elementets spänningsbelastning vid sträckgräns. Vinkeln mfy är proportionell mot storleken av den töjning av fästele- mentet, som närrör från ingen belastning till sträckgränsen.

Båda dessa värden c{y och ty kan bestämmas på förhand för varje dimension och arbetslängd hos fästelementet. Lutningen hos den teoretiska kurvan är ty/Oíy och kommer att betecknas med Cl. Ekvationen för den teoretiska kurvan är då t = C105.

För ett förband, vid vilket delen av slutlig åtdragning en- bart gäller fästelementets töjning, är därför den teoretiska vridmomentvinkeln t = Clüf.

Inställningspunkterna Ti och Tm kommer nu att väljas.

Vridmomentet vid punkten Ti måste vara tillräckligt stort för att säkerställa, att delarna av förbandet hopklämmes, medan momentet vid punkten Tm måste vara så lågt, att sträckgränsen för fästelementet ej överskrides. Inverkan av friktion mätes genom verkningsgrad, vilket är det verkliga värdet av erforderligt arbete, dividerat med värdet av det arbete, som erfordras för åtdragning av ett fästelement, om friktion saknas. Arean under vridmoment-vinkelkurvorna är proportionell mot det arbete eller den energi, som kräves för ökning av vridmomentet från Ti till Tm. Arean under den verkliga kurvan från nollmoment är Ti So + Al och på samma sätt är arean under den teoretiska kurvan ti 9c + al med hänsyn till segmentet Sc av kurvorna (fig. 3).

Därför är verkningsgraden Verkningsgraden är även lika med det teoretiska vridmomentet dividerat med det verkliga vridmomentet. Därför eff. = ti/Ti eller Ti = ti/eff. 8004819-2 Substitueras Ti = ti/eff. i ovanstående ekvation erhålles ti 6 c + al eff- = ïzï'aï:fr7n37eaiT eff. (ti Gc/eff. + Al) = ti Bc + al ti Oc + eff. Al = ti Go + al eff. Al = al Gff. = al/Al Därför behöver enbart arean mellan Ti och Tm och ti och tm beräknas för att bestämma verkningsgraden. Diagrammct i fig. 2 visar, att arean Al under den verkliga kurvan är A1 = Ae fri" + Tz" + 'i-s" visar diagrammet i fig. 3, att arean al under den teoretiska 1/zciecz.

Den verkliga arean Al och den teoretiska arean al ... + l/2TM"] . På samma sätt kurvan är al = under respektive kurvor fastställes och verkningsgraden be- räknas íör varje åtdragningsperiod. När verkningsgraden är känd, bestämmes det teoretiska vridmomentvärdet ti genom att multiplicera värdena av momentet vid punkten Ti och verkningsgraden. Eftersom ekvationen för den teoretiska kur- van är känd, möjliggör bestämningen av en vridmomentpunkt på kurvan bestämning av vridmomentet vid varje annan punkt.

Momentet tm är lika med momentet ti plus lutningen multipli- cerad med vinkeln mellan ti ocn tm eller tm f ti + Clöc, där Cl är lutningen med värdet tyA[_y.

Det teoretiska vridmomentet ta multiplicerat med fästelementkonstanten är lika med den önskade spänningen eller belastningen på fästelementet. Fästelementkonstanten hänför sig till axiell förskjutning per vinkelvridning och är fast för varje bestämt fästelement med samma detaljutiorm- ning, dvs. proportioner, och är lika med fästelementets stigningsradie multiplicerat med stigningsvinkelns tangent.

Detta teoretiska vridmoment ta erhålles, när det teoretiska vridmomentet tm adderas till lutningen Cl multiplicerat med vinkeln ß utanför tm eller id flm|+-Clfiš. 8004819-”0 Om verkningsgraden förblir konstant, skulle det verkliga vridmomentvärdet Ta, som erfordras för ta, vara Ta = ta/tm - Tm (fig. l).

Eftersom verkningsgraden kan variera, kan det verkliga momentet Ta eventuellt ej ge det teoretiska värdet ta. När det verkliga vridmomentet är lika med Ta, användes därför detta momentvärde för fästelementet, men det teoretiska momentvärdet t kontrolleras för att undersöka, om det är lika med ta. Om så ej är fallet, förutsäges ett nytt verkligt momentvärde Tf på grundval av den nya verkningsgraden och upprepas förloppet. När det teoretiska momentet t är lika med ta, användes det verkliga moment, som erfordras för att erhålla detta, för fästelementet. Verkningsgraden vid denna punkt bestämmes genom att dividera det teoretiska vridmomentet t med det verkliga momentet Tf och indikeras synligt. Opera- tören kan nu kontrollera fästelementet med hänsyn till önskad spänning, eftersom han känner till vridmomentet, verknings- graden och fästelementkonstanten, som erfordras för uppnående av denna belastning.

Ovanstående är den procedur, som genomföres, när lut- ningen Cl kan bestämmas på förhand genom mätning av den spänning och den töjning, som uppträtt vid fästelementets sträckgräns. Vid den andra monteringstypen, där den senare delen av åtdragningsperioden består av deformation av delar av förbandet och fästelementets töjning, måste lutningen be- stämmas med hänsyn till hela förbandet, eftersom vinkelvrid- ningen absorberas av fästelementets töjning och av förbandet.

Detta sker på följande sätt med hänvisning till den i fig. l Ekvationen för det teoretiska vridmomentet är Clwf, men i detta fall är Cl okänd. För att bestämma Cl måste värdet av det teoretiska vridmomentet ty' visade kurvan. fortfarande t = vid sträckgränsen på den verkliga vridmoment-vinkelkurvan användas. Detta värde måste vara ett medelvärde, eftersom det i själva verket varierar något med friktion, men det är ett värde, som vid andra spänninqssystem användvs för styrninw av belastning. Värdet av vinkeln Sy från inqvn bulnnininq till sträckgränsen kommer att vara ett annat värde än Ufy.

Enligt fig. l är Qy mindre än 0 8004819-2 större än Jty i beroende av den i förbandet uppträdande deformationen.

Lutningen Cl kan bestämmas på följande sätt: ty' = tm + cl /JZ ti = Ti eff. där tm = ti + cl ec ti = Ti al/A1 eller ty' = tl + cl et + cl flz al = cl ecz/z 2 i Ti cl ecz ty' = Ticl sc /2A + cl ec + cl /šz ti = -_-- 2Al Cl=_____2__rx;____7 Tlßc /2Al + Gc +,~2 Punkterna Ti och Tm väljes på ovan beskrivet sätt.

Ett inställt fästelement åtdrages sedan till sträckgränsen och Al, 6c och [B erhålles. För spänningssystemet använ- des dessa värden i ekvationen ovan, som löses med hänsyn till Cl. När Cl är bestämd av det inställda fästelementet, åtdrages övriga fästelement i överensstämmelse härmed.

I fig. 4 och 5 visas blockschemat för anordningen, varvid fig. 4 avser anordningen under inställningsskedet ocn fig. 5 avser ett skede, då anordningen styr ett åtdrag- ningsförlopp.

Enligt fig. 5 matas luft till en mutterdragare 5 av återhämtningstyp, som är känd t.ex. genom amerikanska patentskriften 3.507.173. En tryckregulator 3 inställer ett arbetstryck på en operatörstyrd regulator 4. Detta arbetstryck har sådant värde, att fästelementet åtdrages till ett moment, överstigande Tm. Mutterdragaren 5 ut- sätter sedan fästelementet för detta vridmoment.

En vinkelkodare 6 driver en klockpulsgenerator 7, som avger en klockpuls per grad fästelementvridning i åt- dragningsriktningen eller som kan inställas för en puls varannan grad eller till vilket annat önskat förhållande som helst. En momentgivare 8 avger en analog signal, som är proporiionvll mot det på fästelvmnntet utövade vrid- momonLcL. ELL via en analog förstärkare 9 matat Lopp- momentelement 10 lagrar det senaste högsta vridmoment- värdet, som passerat genom detsamma. Vridmomentvärdet 8004819-'22 tillföres en komparator ll, som är overksam, tills moment- värdet överstiger värdet vid punkten Ti vid 12.

Den första delen av kopplingen arbetar såsom detek- tor för att avkänna fästelementets sträckgräns, som användes för nödfrånkoppling för att förhindra fästelementbrott och förhindra att eventuellt uppträdande vinkelvridning utan momentbildning uppträder vid styrkopplingen.

Kopplingen arbetar på följande sätt. En klockpuls förflyttar ett vridmomentvärde från komparatorn ll och lag- rar detsamma i ett samplings- och hållsteg l3. Samma klock- puls förflyttade det tidigare vridmomentvärdet, som lagrats i steget 13 till ett samplings- och hållsteg 14. En diffe- rentialförstärkare l5 bildar skillnaden mellan dessa två värden och matar densamma till en komparator 16. Om skillnads- värdet är mindre än ett inställningspunktvärde vid l7, över- föres detta till en pulsräknare l8. Om skillnadsvärdena mel- lan efter varandra följande pulser ligger nedanför den in- ställda gränsen vid 17, så att tillräckligt antal pulser överskrider en inställd gräns vid 21, kommer lufttillförseln till mutterdragaren 5 att avbrytas medelst en ventil 1. Detta skulle innebära ett förkastat åtdragningsförlopp.

När skillnaden mellan efter varandra följande pulsor är större än den inställda gränsen vid l7, överföres denna till ett enda pulssteg 20, som återställer pulsräknaren 18.

Om vridmomentet understiger det inställda värdet vid 56, överföres pulsen till en pulsräknare 22, som summerar pul- serna, som ligger ovanför den inställda gränsen vid 17, tills vridmomentet blir lika med värdet vid en inställninge- punkt 56. Räknaren 22 lagrar antalet pulser eller grader mellan punkterna Ti och Tm, vilket motsvarar den i fig. l visade vinkeln Gc. Detta pulsvärde tillföres en digital- analogomvandlare 23, som omvandlar räknetillstândet till en elektrisk spänning och lagrar denna i ett samplings~ och hållsteg 24. Delen av kopplingen 25 till och med en adderare 3l fastställer arean Al under den verkliga vridmomentkurvan enligt ekvationen Al = Ål6 - [Tl“ + T2" + T3" ... + l/2 Tmflj enligt fig. 2. Vridmomentvärdet från steget l3 tillföres en differentialförstärkare 25, som subtraherar inställnings- 8004819-2 punktvärdet Ti vid 12 från detsamma. Skillnadsvärdet till- föres sedan ett samplings- och hållsteg 26. Nästa klockpuls förflyttar densamma till en analog adderare 27, där den adderas till de tidigare pulsvärdena från samplings- och hâllsteget 28. En OCH-grind 55 förhindrar klockpulsstyr- ning av stegen 26 och 28, när skillnaden mellan moment- pulserna understiger inställningspunktvärdet vid 17. Summan av dessa värden lagras i ett samplings- och hållsteg 29. När momentet överstiger inställningsvärdet Tm vid 56, överföres nästa puls ovanför inställningspunkten vid 17 via ett enkelt pulssteg 32. Detta steg avger en klockpuls, som förflyttar värdet i steget 29 till adderaren 3l. Det adderas sedan till ett inställningspunktvärde vid 30, varvid utsignalen från adderaren 31 är det i fig. 2 visade värdet av Al.

Klockpulsen från steget 32 förflyttar även värdet av So, som lagras i samplings- och hållsteget 24, till en multiplikator 33, där det multipliceras med ett inställ- ningspunktvärde l/2Cl. Detta värde överföres sedan till ytterligare en multiplikator 34, där det åter multipliceras med Bc. Utsignalen från denna multiplikator är Clöcz/2 eller al enligt ekvationen för kurvan i fig. 3.

Värdena Al från adderaren 31 och al från multipli- katorn 34 tillföres ett divisionssteg 35, vars utsignal är verkningsgradsfaktorn eff. En multiplikator 36 multiplicerar värdet Ti vid 12 med denna faktor för uppnående av det teo- retiska vridmomentet ti. Det teoretiska vridmomentvärdct från 36 adderas medelst en adderare 38 till utsignalen Cl6c från multiplikatorn 37. Utsignalen från adderaren 38 är det teoretiska vridmomentvärdet tm, som tillföres en adderare 39 i ocn för addering till värdet C15 från en multiplikator 41.

Värdet Clß är värdet av vinkeln förbi punkten Tm multiplice- rat med lutningskonstanten Cl. Vid Tm är detta värde lika med noll, så att utsignalen från adderaren 39 fortfarande är tm. Värdet tm överföres sedan till ett divisionssteg 43, där det divideras med det teoretiska vridmomentvärdct ta från en inställningspunkt 42. Värdet ta är det teoretiska vridmoment, som erfordras för uppnâende av önskad kläm- belastning. När vridmomentet överskred Tm, passerade klock- pulsen från 32 genom en ELLER-grind 54 och klockstyrde vrid- wi- vw* “w 80Û4819*2 10 momentvärdet vid fästelementet vid Tm till en multiplikator 44. Utsignalen ta/t från divisionssteget 43 multipliceras med momentvärdet från ett samplings- och hållsteg 47, var- vid detta värde motsvarar det verkliga vridmomentet Ta, som kommer att ge det teoretiska vridmomentvärdet ta, om verkningsgraden förblir konstant. Värdet Ta från 44 till- föres en differentialförstärkare 45. När det aktuella vrid- momentet är lika med eller överskrider Ta, avger förstärka- ren 45 en utsignal, som tillföres ventilen 2, som förhindrar att trycket hos luften till mutterdragaren ökar. Fästelemen- tet kommer därför att konstant utsättas för detta vridmoment.

Signalen från förstärkaren 45 överföres även via ett enkelt pulssteg 46, som avger en klockpuls, som tillföres en kompa- rator 51. Om värdet ta/tm från divisionssteget 43 är större än inställningspunktvärdet vid 50, kommer klockpulsen att överföras via ett logiskt element 57 till steget 40 och via 54 till 47. När steget 40 klockpulsstyres, tillföres multipli- katorn 41 värdet Û. Utsignalen från 41 adderas till tm via adderaren 39, varvid detta värde divideras med ta i divisions- steget 43. Klockpulsen vid steget 47 styr det för närvarande aktuella värdet av momentet på fästelementet och detta värde överföres till multiplikatorn 44. Utsignalen från multiplika- torn 44 är nu det nya förutsagda vridmomentet för uppnâende av det teoretiska vridmomentvärdet ta. Om det nya förutsagda vridmomentet är större än det vridmoment, för vilket fäst- elementet nu utsättes, kommer utsignalen från förstärkaren 45 att upphöra och ventilen 2 att åter öppna, så att trycket till verktyget kommer att öka. øetta förlopp upprepas, tills det teoretiska vrid- momentet t är lika med den önskade bråkdelen av ta. Vid detta tillfälle kommer det verkliga vridmomentet att vara lika med det förutsagda vridmomentet och kommer ventilen 2 att stänga, så att fästelementet utsättes för detta moment- värde. Klockpulsen från steget 46 överföras via komparatorn 51 till samplings- och hållsteget 52, eftersom värdet ta/t kommer att vara mindre än inställningspunktvärdet vid 50.

Klockpulsen vid 52 kommer att styra värdet av verk- ningsgradsfaktorn från divisionssteget 48 till en indikator 53. Förloppet är nu avslutat. 8004819-2 ll Med hänsyn till fig. 4 införes värdet ett för Cl och värdet ty' från kurvan i fig. l för ta. Det aktuella förbandet kommer att underkastas ett åtdragningsförlopp.

Det gränsvärdedetekterande steget 13-19 kommer att avsluta âtdragningsförloppet vid sträckgränsen. Värdet Cl kommer att bestämmas genom ekvationen Cl = ty'/Tiecz/2Al + Sc +,ß.

När vridmomentet överskrider Ti, beräknar blocken 25-31 arean Al under den verkliga vridmomentkurvan, såsom förkla- rats med hänsyn till åtdragningsförloppet. Så snart vrid- momentet överskrider Tm vid inställningspunkten 56, avger steget 32 en enda klockpuls, som styr värdet Bc från steget 24 till multiplikatorn 33. Eftersom Cl nu är lika med ett, multipliceras 9c med l/2. Detta värde l/2 Se tillföres multiplikatorn 34, där det åter multipliceras med Bc, så att utsignalen nu är Gc 2/2. Detta värde tillföres divisions- steget 35, där det divideras med Al från adderaren 31. Ut- signalen från divisionssteget 35 tillföres multiplikatorn 36, där den multipliceras med Ti vid punkten l2. Utsignalen från 36 är nu Ti 6c2/2Al. Värdet l/2 eo från multiplikatorn 33 tillföres även multiplikatorn 37, där det blir lika med Gc. Detta värde 60 adderas nu till värdet av utsignalen från multiplikatorn 36 medelst adderaren 38, vars utsignal är Ti Gc 2/2Al + Gc. När det sträckgränsdetekterande steget avger signalen från komparatorn 19 för stängning av ventilen l, överföres denna signal även till en ELLER-grind 57.

Signalen passerar genom grinden 57 och klockpulsstyr steget 40. Härigenom förflyttas värdet av vinkeln från Tm till sträckgränsen.fi;till multiplikatorn 41. Eftersom värdet ett införts för Cl, är utsignalen från multiplikatorn 41 fort- farande ß. Detta värde tillföres adderaren 39 i och för addering till utsignalen från adderaren 38. Utsignalen från adderaren 39 är nu Ti Gc 2/2Al + ec + ß. Divisionssteget 43 dividerar nu detta värde med ty' från punkten 42. Ut- signalen från divisionssteget 43 är värdet Cl och återges synligt vid blocket 49.

Värdena Cl och ta kommer nu att tillföras nina ln- ställningspunktelement. Anordningen kan nu användas för styrning av åtdragningsförloppet enligt fig. 5. .-.___-___ .__-____._.. - a* un* 20093

Claims (7)

8004819å-2 12 Patentkrav

1. l. Sätt att åtdraga fästelement medelst åtdragare med driv- och styrsystem, varvid alstras mot fästelementets vridning eller rotation och mot detta utövat vridmoment svarande signaler för bestämning av vid åtdragningsopera- tionen utfört arbete, k ä n n e t e c k n a t av att man upprättar en kurva som representerar vridmoment-vinkel- rotation utan friktion, bestämmer det teoretiska arbete som är hänförligt till aktuellt fästelement vid avsaknad av friktionsbelastning, beräknar en verkningsgradsfaktor genom att jämföra förbrukat arbete med till fästelementet hänförligt teoretiskt arbete, och använder den erhållna verkningsgradsfaktorn för att bestämma erfordrat vrid- moment för korrekt åtdragning av fästelementet.

2. Sätt enligt krav l, varvid ett antal likartade fästelement samtidigt åtdrages medelst el-motordrivna åtdragare, k ä n n e t e c k n a t av att förutbestämd spänningsbelastning upprätthålles på varje fästelement, tills denna belastning uppnåtts på samtliga element, och att strömtillförsel till samtliga åtdragares motorer av- brytes, när samtliga fästelement utsättes för den förut- bestämda belastningen.

3. Sätt enligt krav l eller 2, k ä n n e t e c k n a t av att verkningsgradsfaktorn bestämmes att utgöra för- hållandet mellan arean under en teoretisk moment-vridnings- kurva mellan en första och en andra vridningspunkt på denna kurva och arean under en verklig moment-vridnings- kurva mellan dessa punkter på den verkliga kurvan.

4. Sätt enligt krav 3, k ä n n e t e c k n a t av att teoretiskt vridmoment multipliceras med en konstant [ör LäsLelcmcntct för bestämning av önskad spännings- belastning på elementet. 8004819-2 13

5. Sätt enligt krav 3 eller 4, k ä n n e t e c k n a t av att det på fästelementet vid den första vridnings- punkten utövade vridmomentet utnyttjas för att säker- ställa, att de delar av ett förband, som fasthålles medelst elementet, fullständigt hopklämmes, och att det på elementet vid den andra punkten utövade momentet hålles så lågt, att elementets sträckgräns ej överskri- des.

6. Anordning vid mutterdragare av återhämtningstyp innefattande drivorgan (4), ett styrsystem för driv- organen och organ (6) för att alstra signaler som svarar mot fästelementets rotation och mot detta utövat vrid- moment för bestämning av utfört arbete, k ä n n e t e c k- n a d av att den innefattar organ (34, 35) för att jäm- föra det utförda arbetet med teoretiskt arbete hänförligt till ett fästelement ej utsatt för friktionsbelastning, organ (35) för bestämning av en verkningsgradsfaktor samt organ (36-43, 47) för att med utnyttjande av denna verk- ningsgradsfaktor bestämma erfordrat vridmoment för korrekt åtdragning av fästelementet.

7. Anordning enligt krav 6, varvid ett antal mutter- dragare samtidigt âtdrager ett antal likartade fästele- ment för uppnående av förutbestämd spänning i vart och ett av elementen, k ä n n e t e c k n a d av organ (2) för att avbryta tillförsel av drivenergi till samtliga mutterdragare (5), när den förutbestämda spänningen upp- träder i vart och ett av de olika elementen. POOR QUALITY