SE407116B - Overvakningsradaranleggning for detektering av lagt flygande luftfarkoster - Google Patents

Description

7110616-5 - 2 ningen beror i huvudsak på formen av strålningsdiagrammet för anten- nen, vilket kan erhållas genom studium av antennen, varvid antennens täckning i det fria rummet kan upptäckas med lätthet.

Radarantennen är emellertid vanligen anbragt ovanför jord- ytan eller havsytan; så att fältet från antennen i en punkt i rummet utgöres av summan av det fält som fortplantas direkt från antennen mot punkten och det fält som undergår reflexion mot markytan eller havsytan, varvid vid summeringen hänsyn tages både till amplitud och fas. Under dessa betingelser är det lätt att Visa att genom närvaron av markytan eller någon annan horisontell och reflekterande yta upp- visar antennens täckningsdiagram en serie maxima och minima, så att genom närvaron av markytan kan räckvidden för små vinkeländringar för- dubblas eller flerfaldigas i vissa riktningar, medan täckvidden i and- ra riktningar blir mycket kort och kan falla praktiskt taget ned till noll, vilket minskar sannolikheten lör upptäckt av radarmäl. _ Närvaron av jorden eller markytan orsakar således att detek- teringen av flygplan som flyger på låg höjd blir osäker eller slump- artad, och för en antenn av konventionell typ blir känsligheten lika stor för direkta som för reflekterade vägor, vilka direkta och ref- lekterade vågor är i motfas med varandra för vissa infallsriktningar, så att deras verkningar upphäver varandra och antenndiagrammet upp- visar ett minimum i dessa riktningar. ' Tidigare har lösningar framkommit, som försöker undanröja nackdelarna ovan, som härrör från närvaron av mark- eller havsytan och visar sig genom en försämring av detekteringen av radarmål, sär- skilt sådana som flyger lâgt. _ Man kan exempelvis minska värdet av det fält som utstrålas i horisontalriktningen eller se till att höjden av antennens mitt- Vfas ovanför den reflekterande ytan är något större än arbetsvågläng- . den. Minskningen av det fält som utstrålas-1 riktning mot horison- I ten kan erhållas genom ökning av antennreflektorns höjd, vilket i varje fall ställer en inför svåra problem av mekanisk art och ökar priset. En minskning av höjden på antennens mittfas ovanför mark- ytan kan erhållas genom anbringande av antennen i en grop, vars djup väljes så att mittfasen kommer på marknivån. Emellertid förändrar närvaron av marken strålníngsdiagrammet ytterligare under undertryc- kundc av praktiskt taget varje strålning-3 un vinku1.nv nämrn grader ovanför horisonten. Flygplan som flyger lågt kan då icke dctekteras. Ändamålet med föreliggande uppfinning är att undanröja nack- delarna ovan vid antenner som bygger på konventionell teknik.

Detta ernås enligt föreliggande uppfinning huvudsakligen ge- flyg/li PÛOR QUALITY, 7110616-s 5 nom att antennen på i och för sig känt sätt uppvisar en summakanal och en differenskanal, varvid en anordning förefinnes, vilken är an- ordnad att jämföra nivåerna av de i de båda kanalerna antingen omväx- lande cl ler samtidigt mottagna onor-gfifuzrna och med hjälp av jämförelse- resultatet hestämma optimal mottagningskanal för sändningssignalen, som antingen omväxlande eller samtidigt utstrålas över de båda kana- lerna, och att den på detta sätt bestämda, optimala mottagningskana- len avger en indikering om vilken kanal som är gynnsammast att välja som sändningskanal. ' Ytterligare kännetecken och fördelar med föreliggande uppfin- ning kommer att framgå av följande beskrivning av utföringsformer en- ligt uppfinningen, varvid hänvisas till bifogade ritning, på vilken fig. 1 visar ett översiktsschema för alternativ utnyttjning av kana- lerna hos en antenn enligt föreliggande uppfinning, fig. 2 visar ett översiktsschema för utnyttjning av en antenn enligt uppfinningen med emission i båda kanalerna och mottagning på varje kanal, fig. 3 visar ett översiktsschema för utnyttjning av en antenn med emission alter- nativt på båda kanalerna eller emission på den gynnsammaste kanalen, fig. H visar ett översiktsschema för en utföringsform med en antenn med emission simultant på båda kanalerna eller emission på den gynn- sammaste kanalen, fig. 5 visar ett översiktsschema för en utförings- form med en antenn med anpassning till koppling mellan summa- och differenskanal, fig. 6 visar en variant av föregående figur, fig. 7 visar ett sådant täckningsdíagram som erhålles med en konventio- nell radar och fig. 8 och 9 visar två sådana täckningsdiagram som erhålles med radar som arbetar enligt principerna för föreliggande uppfinning. ' Såsom redan nämnts i beskrivningsinledningen uppvisar detek- teringen av flygplan som flyger lågt eller i positionsvinklar med svag strålning luckor vid konventionella antenner vid närvaro av en reflekterande yta såsom markytan eller havsytan, vilka luckor upp- står i beroende av fasen hos de direkta och reflekterade vågorna liksom i beroende av vågornas gångväglängd och i vilka luckor det är omöjligt att återfå den energi som återkastas av det av antennen bestrålade radarmälet. g Att enligt uppfinningen tillfoga till antennen en differens- kanal, för vilken strålníngsdiagrammet förhåller sig som det inversa diagrammet för summakanalen, gör det möjligt att i varje enskilt fall återfå energin från radarmålet. Emellertid är det önskvärt att antennen återfår hela den effekt som återutstrålas av radarmålet, och för detta ändamål erfordras att radarmâlet bestrålas på lämpligt 7110616-s ~ H sätt, dvs. på ett sådant sätt att dess utgång är kopplad till element på dess yta på ett sådant sätt att den infallande vägens form repro- duceras, vilket kan äga rum i det fall då antennen dels har en be- strålning som utgöres av en summastrålning, dels en bestrålning som utgöres av en differensstrålning och dels en strålning som utgöres av en kombinerad stråhfing. Iessa konstateranden leder till betraktande av en utförings- form av antennen med en summakanal och en differenskanal, varvid man icke desto mindre kan bortse från användandet av monopuls, som icke tillfredsställer samma lagar och är mera speciellt riktad på mätning av vinklar. i i I _ Tillfogandet av en differenskanal till en antenn av konven- ~tionell typ, för vilken matningen i så fall bildar summakanalen, lö- ses på ett enkelt sätt genom att i den förbindelse som leder från ~mottagaren till antennen inskjuta en krets som är i stånd att bilda summan eller differensen av de mottagna signalerna. Denna krets kan exempelvis utgöras av en delningsknut.

I det följande beskrives olika möjligheter att utnyttja an- tenner, som är modifierade enligt uppfinningen, så att detektering kan åstadkommas av flygplan som flyger lågt.

Fig. 1 visar ett översiktsschema för alternativ utnyttjning av den ena eller den andra kanalen hos en antenn enligt uppfinningen.

Antennen 1 är kopplad via en summakanal S och en differens- kanal D till en omkopplare 2,.som styres av en styrkrets 3. En SM- -kopplare 4 tillåter alternativ passage från sändaren 5 till motta- garen 6 och tvärtom. _ ' Med hjälp av SM-kopplaren 4 kopplas sändaren 5 och mottaga- ren 6 alternativt till summakanalen och differenskanalen via omkopp- laren 2. Ifall gångtiden för strålen från antennen till radarmålet är T, påverkas kanalomkopplaren 2 med en takt av T/2 av styrkretsen 3, som kan utgöras av en pulsgenerator, som är programmerad på ett sådant sätt att under en tid T/2 bestrålas radarmålet endast av sum- madiagrammet och under det följande tidsintervallet T/2 bestrålas det av differensdiagrammet. Enligt detta exempel bestrålas radar- målet följaktligen alternativt under bestämda tider via den ena el- ler den andra kanalen. N Vid mottagning i ovanstående typ av anläggning mottages den energi som anläggningen åstadkommer via summakanalen eller differens- kanalen av mottagaren, så att radarmålet icke kan detekteras med det diagram som existerar under halva tiden för strålens passage. Icke desto mindre drar man nytta av reflexionen mot markytan.

Fig. 2 visar ett översiktsschema av en variant av antenn- 7110616-5 5 anläggningen. I detta fall sänder man i motsats till den föregåen- de utföringsformen samtidigt på de båda kanalerna till antennen 1, och man mottager separat på varje kanal,.varvid anläggningen inne- fattar en mottagare 60, som betecknas summamottagare, och en mot- tagare 61, som betecknas differensmottagare. De två mottagarna är kopplade till en indikator I via en ELLER-krets 7. I ett sådant system utsändes hälften av effekten enligt det gynnsamma diagram- met, medan vid mottagningen man mottager hela den effekt som den direkt infallande och den reflekterade vågen innehåller. Detta system erfordrar två mottagare och nödvändiggör en ändamålslös ut- sändning av en del av energin tills radarmålet har lokaliserats och övergång till ett av strålningsdiagrammen kan ske.

Fig. 3 visar ett översiktsschema av en anläggning enligt föreliggande uppfinning för en autoadaptiv antenn, dvs. en antenn som innefattar organ, som medger modifikation av funktionsbeting- elserna på ett optimalt sätt, när radarmålet har detekterats.

Under spaningen sker sändningen alternativt enligt summadia- grammet och differensdiagrammet, och sedan "alarm" har uppnåtts sker sändningen endast på den mest gynnsamma kanalen vare sig "alar- met" är sant eller falskt.

Antennen, som visas schematiskt vid 1, är kopplad via sina kanaler S och D till en kanalomkopplare 2, som styres av styrkret- sen 3. Omkopplaren 2 är kopplad till SM-kopplaren Ä, som å ena si- dan är kopplad till sändaren 5-och å andra sidan till mottagaren 6.

En krets 8, som är i stånd att integrera de mottagna signalerna på de båda kanalerna S och D och jämföra dem, förbinder mottagaren 6 med styrkretsen 5.

Vid spaningen fungerar anläggningen på följande sätt. På samma sätt som vid anläggningen enligt fig. 1 sändes alternativt på den ena eller den andra kanalen under tidsintervaller lika med T/2 av en storleksordning lika med hälften av gångtiden för strålen från antennen till radarmålet.' Styrkretsen 3 påverkar omkopplaren 2 i överensstämmelse härmed. Vid de tidpunkter då mottagning äger rum mottager mottagaren energin från radarmålet och behandlar den mottagna signalen på känt sätt för att avge en ekosignal, som går dels till en alarmindikator I och dels till kretsen 8. Denna krets, som icke beskrives i detalj, utför en integrationsfunktion och en minnesfunktion och adderar de alternativt mottagna signalerna från summakanalen och differenskanalen. Kretsen åstadkommer vidare en systematisk jämförelse mellan de integrerade signalerna och styr i enlighet med resultatet av jämförelsen via styrkretsen 3 utsänd- i711ne1s-s 6 ningen på summakanalen eller differenskanalen, varvid från och med denna tidpunkt sändningen äger rum på den mest gynnsamma kanalen.

Fig. H visar ett översiktsschema av en autoadaptiv antenn- anläggning enligt föreliggande uppfinning, vilken vid spaning sän- der simultant på summa- och differenskanalerna och vid ett alarm överför sändningen till den mest gynnsamma kanalen. I Summakanalen S och differenskanalen D, vilka kanaler är för- bundna med antennen 1, är kopplade var för sig till SM-kopplare H0-Ä1. Den ena SM-kopplaren HO är kopplad till en summamottagarer 60, medan den andra SM-kopplaren H1 är kopplad till en differensmot- tagare 61; SM-kopplarna är å andra sidan kopplade till sändaren 5 via en omkopplaranordning 9, som bestämmer utsändningen på den mest gynnsamma kanalen i beroende av de av mottagarna mottagna signaler- na. 'En ELLER-krets 7 förbinder summamottagaren 60 och differensmot- tagaren 61 till en alarmindikator I. l Omkopplaranordningen 9 innefattar såsom visas schematiskt på ritningen ett flertal omkopplare 10, 11, 12. Vid sändningen un- der spaningsfunktion är sändaren 5 kopplad till mittpunkten 101 hos omkopplaren 10, som är förbunden med en punkt 122, 112 hos var- dera omkopplaren 12, 11 och som härigenom medger simultan sändning på summa- och differenskanalerna via SM-kopplarna 40, H1. Vid mot- tagningen avger en av SM-kopplarna H0, 31 en signal, som leds till en styrkrets 13 eller lü allt efter förhållandena. Denna styrkrets innefattar exempelvis en basklippkrets med låg klippnivâ, så att den är mycket känslig och reagerar för det minsta alarm. Sig- naleringen av radarmål sker normalt via utgângarna på basklippkret- sen för eliminering av falska alarm. Styrkretsen 13 (lä) ovan styr omkopplarna 10 och 11 eller 10 och 12. Om exempelvis kretsen 13 påverkas, dvs. om ett mål har detekterats vid differensdiagrammet, kopplar omkopplaren 10 sändaren till punkten 103, och omkopplaren _ 11 kopplar kretsen 41 till punkten 112. Detta gör att utsändningen äger rum pâ differenskanalen med hela den tillgängliga effekten. I det fall då summamottagaren 60 avger en signal verkar kretsen 14 på ett sådant sätt att sändaren kopplas till summakanalen. 7 Fig. 5 visar ett översiktsschema för en antennanläggning en- ligt uppfinningen, vid vilken man söker optimal anpassning av kopp- slingen mellan summa och differens. t Summa- och differenskanalerna för antennen 1 är kopplade till en krets 15, som utgöres av en 3-dB-kopplare, som fördelar den energi som den mottager på de två kanalerna, som vardera inne- fattar en fasförskjutningskrets 17, 18, vilka är kopplade var för 7110616-5 _ 7 sig till en andra 3-dB-kretskopplare 16. Den ena av denna koppla- res kanaler är kopplad via en SM-kopplare Ä till en sändare 5 och en mottagare 6. Kopplarens 16 andra utgång är kopplad till en mot- tagare 19, som kan kallas anpassningsmottagare och som efter detek- tering av ett eko verkar på on krets 20 för styrning av fasvridar- na 17 och 18. _ Vid sändningen är sändaren kopplad till antennen via de två kopplarna 15 och 16 på ett sådant sätt att sändningen sker simul- tant på båda kanalerna. Vid mottagningen fördelar den första 3-dB- -kopplaren 15 den mottagna energin mellan de två kanalerna med fas- vridarna. En del av denna energi behandlas i anpassningsmottaga- ren 19, som avger en signal som tillföres till styrkretsen 20.

Denna påverkar fasvridarna 17 och 18 på ett sådant sätt att den ' mottagna energin på de två summa- och differenskanalerna går genom den kanal som är kopplad till mottagaren 6 via SM-kopplaren 4.

I exemplet ovan sker mottagningen på så sätt att hela ener- gin infångas enligt summa- och differensdiagrammen, och man utnytt- jar under maximal tid markreflexionsverkan.

Fig. 6 visar ett översiktsschema av en variant av utförings- formen enligt fig. 5.

I detta fall betraktas särskilt en antenn, som utgöres av a1pammol 21, vid vars framsida är anbragta två trattar 22 och 23 som är belägna bredvid varandra och kopplade till summakanalen och till differenskanalen via en delningsknut 2ü. Kopplingen av den ena av källorna, exempelvis 22, till delningsknuten innefattar en fasförskjutningskrets eller fasvridare 25, som styres av en krets 26, som är kopplad till en mottagare 27, som kan kallas anpassninge- mottagare och är ansluten till en av differensgrenarna hos delnings- knuten 2H. Summagrenen hos delningsknuten är kopplad till sändaren 5 och till mottagaren 6 via en SM-kopplare U.

Vid en sådan koppling sker sändningen simultant på summa- kanalen och differenskanalen. Vid mottagningen mottager trattarna vågor av samma amplitud men med en fasskillnad, varvid en del av den mottagna energin överföres på differenskanalen och sedan till anpassningsmottagaren 27, som påverkar styrkretsen 26 och därigenom fasvridaren 25 på ett sådant sätt att hela den mottagna energin från den paraboliska reflektorn 21 och trattarna 22, 23 går genom summakanalen, där signalerna behandlas av mottagaren 6. Man för- står att styrningen av fasvridaren verkar i den utsträckning som anpassningsmottagaren mottager energi. När faserna hos summa- och differenssignalerna är lika, mottager differenskanalen ingenting 7110616-5 8 längre, så att fasvridaren 25 icke längre påverkas av sin styrning.

Ovan har inom uppfinningens ram beskrivits ett antal möjlig- heter för utnyttjning av en konventionell antenn, vilken har till- fogats en differenskanal i syfte att dra fördel av markreflexionen av vågor mot ett radarmäl.

Sammanfattningsvis kan man visa fördelarna med ett system enligt föreliggande uppfinning genom att göra en jämförelse mellan de täckningsdiagram som erhålles med antenner av konventionell typ och med antennanläggningar modifierade enligt föreliggande uppfin- ning. _ Fig. 7 visar det täckningsdiagram för låga höjder som erhål- les vid en konventionell radarinstallation och under antagande av fatt markytan är fullkomligt reflekterande och att energiutsändning- en sker på en enda kanal. Man konstaterar att diagrammet är kraf- tigt ändrat av marken och att det uppvisar ett stort antal minima, där detektering av ett mål icke låter sig utföras.

Fig. 8 visar det täckningsdiagram som erhålles med en radar enligt översiktsschemat i fig. 2, därsämüfingen sker på tvâ kanaler, 'en summa- och en differenskanal, och där mottagning sker separat på varje kanal. Genom att jämföra med diagrammet enligt fig. 7 ser man att ett visst antal minima har försvunnit.

Fig. 9 visar likaledes ett täckningsdiagram, som erhålles medelst en radar som arbetar omväxlande pâ summa- och differenskana- len såsom en radaranläggning enligt fig. 2 men med en antenn som ärr ytterligare förbättrad genom att dess dimensioner är fördubblade.

De ökade dimensionerna hos antennen gör att summa- och differens- _strålningsdiagrammen är mycket lika varandra inom avsökningsomrâ- det. I förhållande till täckningsdiagrammet enligt fig. 8 uppvisar fig. 9 ett ytterligare minskat antal minima.

Genom att ytterligare öka antennens dimensioner kan man för- Det är härför tillräckligt att jämföra t.ex. täckningsdiagrammen enligt fig. 7 och 9 för att upptäcka den förbättring som erhålles hos radartäckningen på låg bättra täckningsdiagrammet ytterligare. höjd över marken vid en markbaserad radar. _ Det är självklart att även om egenskaperna hos den i radar- anläggningen utnyttjade sändaren och mottagaren icke har angivits här, eftersom detta icke är absolut nödvändigt för förståelsen av föreliggande uppfinning, så behöver de icke modifieras vid upptag- ning av de olika diagrammen, vilket gör att de ovan gjorda jämförel- I serna är rättvisande. 7 Ovan har beskrivits antenner eller antennanläggningar, som

Claims (10)

7110616-5 9 innefattar en summakanal och en differenskanal och som medger att på optimalt sätt utnyttja reflexionen från markytan eller havsytan av vågorna. I själva verket är sammansättningen av summa- och diffe- renssträlningsdiagrammen sådan att den medger upptäckt av ett radar- mål antingen i det ena diagrammet eller i det andra eller eventuellt i båda diagrammen allt efter fasförhållandena för de direkta och de refaekterade vågorna och förhållandena vid ifrågavarande användning. I Tillfogandet av differenskanalen ovan ger således den för- delen att anläggningen kan utnyttjas vid sämre förhållanden än vid V konventionella antennanläggningar genom besqämning av den optimala_ sändningskanalen och val enligt denna bestämning i vilken som helst riktning för upptäckt av ett radarmål. Speoiellt är det ibland lämp- ligt att sända på dífferenskanalen hellre än på summakanalen, på vil- ken sändningen vanligen äger rum. ' Det är underförstått att uppfinningen icke är begränsad till de ovan angivna utföringsformerna och att varje antennanläggning en- ligt patentkraven faller inom uppfinningens ram. PATENTKRAV

1. Övervakningsradaranläggning för detektering av lågt fly- gande luftfarkoster och vid vilken detekteringen påverkas av de från den detekterade luftfarkosten härrörande ekovågornas re- flexion mot mark eller vattenyta respektive av fasändringar, som den reflekterade vågen undergår och som vid sammanträffandet i ra- darantennen mellan de direkta och de reflekterade vågorna even- tuellt leder till en ömsesidig utsläckníng, varvid radarn framför reflektorn förutom en första strälare uppvisar en andra strälare, vilka strålare matas på-sådant sätt att deras strålningsdiagram är komplementära till varandra, så att den ena eller den andra strålaren eller båda tillsammans med sina anslutna kanaler i var- je fall uppfångar åtminstone en del av den från luftfarkosten an- tingen direkt eller efter upprepade reflexioner mot marken respek- tive vattenytan återstrålade energin, och varvid den kanal kan väljas, över vilken det är gynnsammast att utstrâla sändningssignalen, k ä n - n e t e c k n a d av att antennen (1) pâ i och för sig känt sätt uppvisar en summakanal (S) och en differenskanal (D), varvid en an- ordning (7; 8; 13, 1U; 19; 27) förefinnes, vilken är anordnad att jämföra nivåerna av de'i de båda kanalerna (S, D; 22, 23) antingen omväxlande eller samtidigt mottagna energierna och med hjälp av jämförelseresultatet bestämma optimal mottagningskanal för sänd- ningssignalen, som antingen omväxlande eller samtidigt utstrålas ”7110616-5 i i 10 över de båda kanalerna, och att den på detta sätt bestämda, opti- mala mottagningskanalen avger en indikering om vilken kanal som är gynnsammast att välja som sändningskanal.

2. Anläggning enligt kravet 1, k ä n n e t e c k n a d av att vid samtidig utstrålning av sändningssignalen över de båda kanaler- na och likaledes samtidig mottagning över båda kanalerna är i den ena av de båda mottagningskanalerna en fasvridare (17, 18; 25) in- kopplad och så styrd att hela den mottagna energin tillföres den till den föredragna kanalen hörande mottagaren (6).

3. Anläggning enligt kravet 1, k ä n n e t e c k n a_d av minst två skilda sändninge-mottagningsomkopplare (40, A1), vilka är tillordnade var sin kanal (S resp. D), varvid utstrålningen sker samtidigt över de båda kanalerna och varje kanal innefattar en egen mottagare (60 resp. 61) för mottagningen, varjämte de båda mottagarna (60, 61) via en ELLER-krets (7) är förbundna med en signalindikator (I).

4. Anläggning enligt kravet 1, k ä n n e t e c k n a d av att nämnda anordning utgöres av en med mottagaren (6) förbunden integrerings- och minneskrets (8) för mottagning av de i summa- kanalen och differenskanalen mottagna signalerna och vars utgång är förbunden med en kanalomkopplares (2) styrkrets (3).

5. Anläggning enligt kravet 3, k ä n n e t e c k n a d av att summakanalmottagaren (60) och differenskanalmottagaren (61) är förbundna med var sin tröskelkrets (lä resp. 13) med lågt trös- kelvärde, vilka tröskelkretsar styr en kopplingsanordning (9), som förbinder sändaren (5) med antennen (1) via de två skilda sänd- nings-mottagningsomkopplarna (AO, A1). 7

6. Anläggning enligt kravet 5, k ä n n e t e c k n a d av att kopplingsanordningen (9) innefattar en med sändaren (5) för- ' bunden trelägesomkopplare (10) som är förbunden med två tvåläges- omkopplare (12, 11), av vilka den ena är anordnad i summakanalen och den andra i differenskanalen.

7. Anläggning enligt kravet 5 eller 6, k ä n n e t e c k - n a d av att tröskelkretsarna (14, 13) efter detektering av ett. mål utlöser utstrålningen i den gynnsammaste kanalen (S resp. D), medan den allmänna övervakningen samtidigt pågår över båda kana- lerna (S och D). '

8. Anläggning enligt kravet 1, k ä n n e t e c k n a d av att i summakanalen och differenskanalen (S resp. D) är minst två 3-dB-kopplare (16, 15) anordnade och att varje kanal dessutom in- nefattar en fasvridare (18, 17), som styr en anpassningsmottagare 7110616-5 11 (19), vilken mottager den över differenskanalen (D) överförda ener- gin.

9. * Anläggning enligt kravet 8, k ä n n e t e c k n a d av att anpassninmsmottagaren (19) påverkar den av fasvridarna (18, TY), för vilken den till förfogande stående, totala mottagnings- energin inkommer över summakanalen (S).

10. Anläggning enligt kravet 1, k ä n n e t e o k n a d av att de båda med antennen (21) förbundna kanalerna (22, 23) är för- bundna med två, bredvid varandra liggande anslutningsklämmor hos en delningsknut (24) och att i den ena kanalen en fasvridare (25)' är anordnad, vilken styr en till delningsknutens;differensklämma ansluten anpassníngsförstärkare (27) på sådant sätt att hela den av antennen (21) mottagna energin tillföres delningsknutens summa- klämma. ANFÖRDA PUBLIKATIONER: US 3 128 461 (343-16)